Die Alpenjodlerarachnologen!

Här är äntligen de utlovade alpbilderna. Om du har den hemma, plocka gärna fram Bleckhornens cd "Mitt i prick" och sätt på "Die alpenjodlermädchen" som soundtrack när du läser detta inlägg. Har du gjort det nu? Då börjar vi.

Alla biologiekonferenser med självaktning för forskare som jobbar med någon slags fältbaserad forskning ordnar en konferensexkursion till något ställe med för landet/området typisk natur. I Schweiz är det förstås alper som gäller, så i onsdags släpptes ett stort gäng araknologer lösa i Gantrischområdet.


Utgångspunkten, vid en rastplats sådär 1600 m över havet. Härifrån är det sådär 5-6 km uppförsbacke upp på bergsryggen som syns i bakgrunden. Toppen som sticker upp till vänster är Gantrisch, 2175 m högt.




Men det här är araknologer, och då finns det annat än bergsbestigning som lockar. Här är Torbjörn i en för den vargspindelintresserade araknologen mycket typisk pose: långsamt gående med blicken i marken över en öppen markyta för att skrämma upp och hitta eventuella vargspindlar.


I alperna betar massor av kor, och deras trampande gör att bergssidorna blir så här trappstegsaktiga.


Tittar man noga ser man korna längst ner i bilden.


Die alpenjodlerko? Nä, kor joddlar inte. Däremot för de mycket väsen eftersom varje ko är försedd med en rejäl bällra, eller snarare klocka, runt halsen. Alla klockorna (många!) klingar hela tiden och fyller hela alperna med bjällerklang (the sound of music?).


Det mesta av vegetationen är hårt nerbetad, men stormhatt äter korna inte (giftiga) så de är det gott om.


Ko och araknolog.


Nu har vi kommit upp på högre höjder och ett av målen för oss vargspindelintresserade: rasbranterna, där det ska finnas någon speciell alpvargspindel. Men solen var framme så spindlarna var snabba och svåra att fånga. Och det är lätt för dem att slinka undan bland stenskravlet.


Närbild på habitatet, s.k. scree.


Die alpenjodlerspinnen! Jag grävde upp nästan ett helt stenröse för att få tag i den här vargspindelhonan, men ja, det är en Acantholycosa! Om det är en speciell alpart vet jag inte (än) men släktet är i vilket fall nytt för mig så jag är glad oavsett.


Hanne av samma art.


Die alpenjodlermädchen?


Nu närmar vi oss krönet på bergsryggen, och stigen vi följer blir alltmer obefintlig.


Die alpenjodlergräshoppa? De joddlar inte men spelar och det ärgott om dem överallt, jättefina!


Lunchpaus uppe på krönet där det fanns en liten rastplats. Röken är ett moln -vi är närmare 2000 m över havet. Det har tagit oss (inklusive spindellletande visserligen) strax över 2 timmar att ta oss de 5 kilometrarna upp hit, men då är det också en halv km i höjdled.


Ville man kunde man traska upp påtoppen av Gantrisch, men det hoppade många av oss över. Dels innebar det "riktig" bergsklättring, dels började det bli kyligt uppe i molnen och utsikten var nog så magnifik härifrån! Jag fortsatte dock upp på en annan av topparna, inte den högsta men fullt tillräcklig.och utan moln så utsikten var fantastisk! Rastplatsen är därnere där stigarna möts.


Die alpenjodlerhumla surrade förnöjt häruppe. Den här arten var vanlig och fin med sin vita bakkropp.


Molnen kommer in fler och fler, här försvinner toppen på Gantrisch, så utsikten därifrån är nog inget vidare nu...de som var uppe talade om att det var väldigt kallt. Det var väldigt varmt i solen men när den går i moln (fast här känns det mer om om det är man själv som går i moln) är grundtemperaturen häruppe bara 10 grader och står man mitt i ett fuktigt moln känns det förstås ännu kallare.


Gantrisch igen. Man fick en lite "mount doom"-känsla här tycker jag när man stod där på 2000 m höjd och tittade på de rökiga molnslöjorna som rullade nerför bergssidorna.


Utsikten nerför andra sidan av bergskammen  var fantastisk!


Det fanns mycket fina blommor om man letade på ställen där det var mindre nerbetat, och nästan ingen man visste vad det var (förutom stormhatt). Den här påminner om gökblomster, eller en nejlika. Jättefin.


Die alpenjodlerkäfer? Nä, kanske inte, men en fin bladbagge. Som har ätit stora hål i bladet.


Det här är någon slags gentiana. I Sverige finns bara några få arter, alla ovanliga.


En alpenjodlerspinnen till. Det var lite ont om spindlar, vi hade troligen otur och kom precis i slutet av säsongen. Detta är en Pardosa, ser ut som en P. monticola eller en närbesläktad art. jag hoppas på det senare för i så fall är det troligen en för mig ny art. P. monticola är det gott om i Sverige, men de är ju fina.


Det blir mycket blombilder eftersom det var gott om sådana men ont om spindlar. Här är en väldigt fin ärtväxt.


Och en fin ärtväxt till.


Och en fin tistel.


Och ännu en spindel, samma art som ovan (Pardosa av monticola-typ) fast lite tyngre lastad. Den här bär fortfarande omkring på äggkokongen fast ungarna kläckts.




Och som avslutning en fin blåklocka som var vanlig.

Kommentarer
Postat av: Systrarne

Hej nu har vi tittat på din presentation och fortbildat oss samt diskuterat innebörden av skillnaden mellan spindelns isotopuppbyggnad här jämfört med i Australien.

2008-08-31 @ 22:08:16
Postat av: systrarne igen

Hittade du ingen Edelweis?

Och hade du nytt av din tyrolerhatt som vi allt vet att du har i gömmorna?



Förresten tycker vi att du borde fått första pris!

2008-08-31 @ 22:10:44
Postat av: Kajsa

Svar på frågorna:



På a svarar jag nej, jag hittade ingen edelweiss (utblommad?) och på b svarar jag nej, jag fick ingen användning för tyrolerhatten. För det första var jag ju faktiskt inte i Tyrolen, för det andra ligger tyrolerhatten nånstans i Blentarp. Men jag hade åtminstone hatt (se bild).



Ja, skillnaden mellan Sverige och australien är mycket intressant! Och det finns mycket mer att säga om det än vad jag hann med att få in i denna presentation. Nämnas kan att den marina andelen av dieten hos de svenska vargspindlarna nära vattnet vanligen är betydligt större än just i denna studie -det brukar vara över 75 % upp till över 100% snarare än runt 60% som här. Att värdet är ovanligt lågt kan man också spekulera över, men det kan ha att göra med t.ex. årstidsvariationer. Dock påverkar det inte det intressanta faktumet att det fortfarande används marint kol 160 m bort från vattnet!

2008-09-01 @ 09:14:02
Postat av: Kajsa

Vinnabidraget var en presetnation i form av en film med muntliga kommentarer om solifugiders parningsbeteende. Svårslaget.

2008-09-01 @ 09:16:24
Postat av: Kajsa

Och varför är jag så ovanligt dålig på att stava när jag kommenterar på min egen blogg?

2008-09-01 @ 11:20:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0