Jag insåg just att de flesta inte vet att det inte bara är Petra som har pinnar i sitt hem, utan även jag. Jag har hittills inte funderat så mycket på pinnarnas närvaro i mitt ständigt något variabla menageri, det innehåler ofta kryp som jag tillfäligt plockat in för att titta på eller hittat nånstans och som inte blir omnämnda i bloggar och liknande, men pinnarna kommer troligen att vara kvar ett tag i alla fall så här är en bild på en av dem. Jag var smått förvånad över att de fortfarande levde när jag kom hem efter julen i Skåne, men har sen inte tänkt så mycket på dem förutom att de förstås fått mat och vatten. 

Förklaringen till pinnarnas närvaro är att när jag fixade pinnar åt Petra tog jag förstås inte med bara två, utan jag gjorde förstås som när jag fångar kryp på jobbet: tog med ett par i reserv, för det är alltid jobbigare om saker dör så att man har färre än man behöver än om man har för många. Och i det här fallet skulle det ju vara rätt trist om inte alla klarade resan, lite svårt att hämta fler ju. Men det blev inget svinn alls, och jag tänkte först slå in allihop som julklapp. Sedan insåg jag att det kanske vore smartare att fortsätta sprida riskerna och låta reservpinnarna stanna här, dels vore det väldigt trist om någon strök med under resan ner till Skåne efter att ha klarat sig så långt (och jag var rätt orolig, och glad att jag tänkte så här, när tåget blev flera timmar försenat i Mjölby och det började bli kallt när det stod still!), dels kan ju pinnar vara kinkiga med matbyte och akacia är ju inte lätta att hitta i Sverige så om någon av oss inte klarade att hålla liv i dem skulle den andra kanske lyckas. Och om jag skulle misslyckas så gjorde det inte så mycket, om Petra skulle misslyckas -så fanns ju reserverna här. Men nu har ju alla pinnar klarat sig, både i Skåne och Stockholm, så här kommer en bild på Stockholmspinnarna. Jag behöll de minsta, men de har vuxit till sig bra nu.

Och här är ett mattips som jag har testat och vet funkar, Petra: de gillar murgröna! Jag har börjat testa mig igenom lite olika saker, men murgröna leder hittills över spenat, persilja och ruccola och halvvissna blad från en rosväxt på gården. Giftig mat är tydligen mums, då känner de sig som hemma (undantaget är fortfarande lagerhägg, det ska alltid undvikas eftersom det utsöndrar cyanidgas när bladen skadas och det tål inte ens en pinne med plåtmage).

Murgröna hittas (förutom ute på husväggar men där är den ju vissen nu) i blomsteraffären och ibland i mataffären. Och så här efter jul kan man hitta dem på rea med de andra julgruppsblommorna. Pinnarna här har en planta med fina spräckliga blad för tio kronor på konsum i terrariet (den är inte på bild dock), en annan står på tillväxt. 

Den typ av pinne som inlägget syftar på är alltså den ljusa, lite gulaktiga längst upp till vänster på bilden. Nu föredrar jag ju fortfarande arachnider som husdjur, och det är inte tänkt att pinnarna ska bli ett bestående inslag i menageriet här. De har heller inte ett idealiskt boende, de bor för tillfället i det före detta yngel/kitchakvariet som inte längre innehåller vare sig vatten eller fisk. Det är inte tänkt att innehålla pinnar heller och är inte inrett därefter, framför allt saknar det ett lock som fungerar ur terrariesynpunkt. Blir jag någon gång färdig till att göra om det till ett ordentligt terrarium blir det i så fall inte förrän nästa akvarieprojekt är slutfört, och i så fall blir det nog ett kryp med ett par ben mer som får flytta in (och då krävs ett ordentligt lock). Så Petra, tar pinnarna slut så finns det fler här!

Kitchakvariet fungerar dock, och nu till helgen ska jag göra inredningen lite mer pinnvänlig...