I dag är det Nobeldagen. En student i Sjövärnskåren ska på nobelmiddagen, själv sitter jag i stället och jobbar med forskningens absoluta baksida: Att skriva ansökningar. Jag vill ha anslag så att jag kan åka till Stanford och forska. Min f.d. handledare tycker att jag ska åka till Stanford och forska. Min kontakt på Stanford vill att jag ska åka till Stanford och forska, helst redan i vår. Men för att uppnå detta måste jag söka pengar, och det är svårt. Mycket jobb och liten chans att det ger resultat.

Forskare som får nobelpris ses som geniala, intelligenta, kreativa människor som har stor kunskap och massvis av goda och genialiska idéer. Det är de. Men säkert finns det massvis av andra geniala forskare som lägger ner sin forskarkarriär innan den ens har kommit igång på grund av de stora svårigheterna att finansiera sin forskning. Många gör det trots att de faktiskt lyckas finansiera sin forskning, enbart på grund av det myckna arbete det innebär att ständigt skriva ansökningar när man faktiskt vill forska, och den osäkra arbetssituation vårt system ofta innebär. I synnerhet när man forskar inom områden som inte har någon direkt anknytning till näringslivet och därför måste finansieras enbart med statliga medel.

I Sverige måste varje enskild forskare ansöka om vartenda öre som krävs både för kostnaderna för själva forskningsarbetet och för att betala sin egen lön. Vi är det enda land i världen där enskilda forskare måste ansöka om pengar för att betala sin egen lön. Det innebär att en svensk forskare som inte får några anslag inte kan göra någon forskning och inte ens får lov att undervisa eller på annat sätt arbeta vid universiteten eftersom man för detta måste vara forskare. Det innebär också att arbetssituationen för den enskilde forskaren är högst osäker: Inga pengar att forska för = inget jobb. Universitetet kan inte ha forskare som inte forskar, och universitetet har inga medel för forskning. Vilket ju låter hmärkligt - klart att ett universitet ska göra forskning. Men det gör de inte. Det är den enskilde forskaren som gör forskning, med pengar han/hon ansökt om direkt från staten. Och de som är lyckliga nog att få anslag kommer därmed att under sin karriär tvingas tillbringa allt större del av sin tid med att skriva ansökningar, tid som de kunde använt till att göra det de är bra på och utbildade för: forska.

Detta innebär också att de stora upptäckterna, de där banbrytande upptäckterna som leder till till exempel nobelpris, sällan görs i Sverige numera. Detta eftersom de statliga anslagen söks på vetenskapliga meriter, dvs publicerade vetenskapliga artiklar. Det är därför väldigt riskabelt att göra forskningsprojekt där man inte är alldeles säker på att uppnå resultat som är publicerbara inom relativt kort tid, man måste alltså till viss del satsa på säkra kort i sina forskningsprojekt - det finns inte utrymme för risktagande, hur intressanta projekten än är... På senare år har kvaliteten på svensk forskning till stor del gått stadigt neråt, och det beror inte på att svenska forskare är sämre utbildade eller mindre duktiga än andra länders. Det beror på vårt system, som är i stort sett unikt i världen i sin förmåga att trycka tillbaka vetenskaplig kreativitet och nytänkande.  

Ska vi bli ett land som delar ut världens finaste vetenskapliga pris varje år, men inte själv gör forskning som håller en sådan kvalitet att vi kan vara med och tävla i den divisionen?