Tillökning på balkongen
Mor och barn
Som jag skrev tidigare är det vanligt att krabbspindlar spenderar alla sina krafter på en kull ungar, vaktar äggkokongen nitiskt utan att äta, hjälper ungarna ut ur den när de kläckts och därefter dör och blir sina ungars första mål mat. Honan på bilden levde dock fortfarande när kokongen kläcktes och verkar ganska pigg och kry trots närmare en månad utan mat. Jag erbjöd några smaskiga flugor vid ett par tillfällen, men hon ville inte äta något varken före eller efter att kokongen kläckts - allt fokus på äggen. Kanske stängs födosöks- och jaktbeteenden av när det är ungar på gång för att inte riskera att jaktinstinkterna gör att honan äter upp dem när de kläcks? Hon var synbart irriterad på ungar som klängde på henne, men angrep dem inte utan bara borstade av sig dem. Nu har hon helt övergivit sina ungar och gett sig iväg på nya äventyr. Jag vet inte hur det går för henne, om jaktbeteendet kommer tillbaka när ungarna är ute ur bilden eller om hon kommer att svälta ihjäl?
Sannerligen ingen avundsvärd uppgift att vara krabbspindelmamma!
I en dylik "kull" med ungar; är det jämnt fördelat mellan könen - eller hur ser det ut?
Ja i just det här specifika fallet kan jag ingenting säga - det är omöjligt att avgöra kön på spindelungar när de är så här små, ens med mikroskop. För spindlar generellt varierar Könsfördelningen i kullarna mellan arter, och jag skulle tro att det kan variera beroende på andra faktorer också.
Jag har ingen aning om hur det ser ut ens generellt för krabbspindlar, men skulle tro att könsfördelningen hos de flesta spindlar är hyfsat jämn. Jag skulle dock inte bli förvånad om det ofta var ett överskott på hannar i kullarna, helt enkelt för att deras mortalitet är högre - de lever kortare tid och utsätter sig för större risker under den tiden. Men om sådana mönster finns borde de vara viktigare (och förskjutningen i könskvoter därmed större) för mer långlivade arter där skillnaden i livslängd mellan könen är större än för de flesta svenska spindlar. Jag vet dock också att det är vanligt att könsfördelningen är förskjuten mot en större andel honor (sådär 2/3 av ungarna) hos de få sociala spindelarter som finns, men de spindlarna är väldigt stora undantagsfall i många avseenden.
En alltför sned könsfördelning äventyrar väl artens fortbestånd - så här har naturen kanske någon slags reglermekanism (som du påpekar)? Hur är det förresten med utrotningshoten bland våra spindelarter; just nu i vår moderna tid - menar jag?
Visst är det reglermekanismer det är frågan om, men den evolutionära "motorn" är dock alltid individen själv - vilka val man gör, vilka egenskaper man har, och hur det påverkar fitness (=i vilken utsträckning individens anlag förs vidare till nästa generation relativt artfränderna). Troligen finns det för varje art någon slags ideal könskvot (som förstås kan variera även inom arten beroende på omständigheterna under vilken populationen och individen lever) som är effektivast ur fitnessynpunkt.
Exakt hur könskvoten är förskjuten beror förstås mycket på artens livshistoria och skillnaderna som finns i denna mellan hannar och honor. Hos en del djur spelar också yttre miljöfaktorer stor roll - hos vissa reptiler t.ex. avgörs ungarnas kön av under vilken temperatur ägget utvecklas, vilket gör att kullarna vid "extrema" temperaturer kan bli helt enkönade medan man vid mellanliggande temperaturer kan få alla varianter däremellan. Detta har dock inte påvisats hos spindlar.
Jag tror att jag gör ett eget inkägg om hotade spindlar, det blir en så lång kommentar annars.
Könsfördelningens temperaturberoende är kanske snarast en defektspegling hos arten (i ytterlighetsfallet - menar jag) - eller verkar det finnas en evolutionärbetingad förklaring till detta?
Javisst finns en evolutionär förklaring! Det här är ett generellt fenomen hos många kräldjur, som ödlor, sköldpaddor och krokodiler (vet inte hur det är med ormar, men varför skulle de utgöra ett undantag?) och förklaringen ligger naturligtvis i det där med fitness och att det är den enskilda individens göranden och låtanden som driver evolutionen.
Reptiler är kända för att vara växelvarma, men "växelvarm" används ofta missvisande. Många s.k. växelvarma djur tenderar att hålla en i stort sett lika jämn kroppstemperatur som t.ex. vi däggdjur, det är bara det att den inte regleras automatiskt i kroppen utan djuret måste själv reglera den genom sitt beteende. Men för en art som lever i en viss miljö i ett visst klimat kan det ändå vara lite skillnad i temperatur mellan olika boplatser, och för den enskilda mamman spelar det roll.
Ungarnas utveckling beror av temperaturen, både före och efter äggets kläckning, och ungar som växer bättre blir mer framgångsrika i sitt vuxna liv (dvs för i sin tur sina gener vidare i större utsträckning). Detta innebär förstås att det måste finnas en optimal temperatur för ungarnas utveckling, men för att komplicera det hela är denna temperatur inte exakt densamma för hannar och honor. Vid vissa temperaturer klarar honor sig bättre, vid andra hannar ("bättre" syftar i det här fallet på högre fitness, dvs att de i sin tur för vidare sina gener i större utsträckning som vuxna).
Det innebär att de honor som oftast får ungar av "rätt" kön för den rådande temperaturen (vilket som sagt ofta kan vara en blandning av båda könen om temperaturen ligger mittemellan extremerna) har högre fitness. Och tvärtom, gener som tenderar att ge upphov till ungar av "fel" kön kommer snabbt att minska i den totala genpoolen eftersom de individerna inte för vidare sina gener lika effektivt.
Gener som ger högre fitness (i det här fallet ungar av rätt kön vid rätt temperatur) kommer med tiden därmed att uppta en allt större andel av genpoolen, tills arten generellt producerar fler ungar av ett visst kön vid den temperatur där det könet tenderar att klara sig bäst.
Jag förstår absolut vad du säger - och hänger med i ditt resonemang.
Min fråga syftade snarast endart på extremfallet: "enbart enkönad avkomma" - och mitt underförstådda ifrågasättande av precis dettas eventuellt positiva effekt på artens fortbestånd?
Effekten måste vara positiv för artens fortbestånd, annars hade den dött ut för länge sen - många av de här arterna har ju hängt med väldigt väldigt länge.
Extremfallet med enbart enkönad avkomma är inte så extremt, utan inträffar i naturen. Man måste också se till vad alternativet är. Om olika kön klarar sig olika bra under olika miljöbetingelser innebär det att valet (inget medvetet val, men ändå) står mellan:
1. Att producera en enkönad (eller nästan enkönad)kull av det kön som har bäst förutsättningar under omständigheterna, och där alla individer därmed har goda förutsättningar att föra vidare sina gener i stor utsträckning.
eller
2. Att producera en mixad kull, där endast den andelen som har "rätt" kön effektivt kommer att föra sina gener vidare medan de av "fel" kön kommer att mer eller mindre försvinna ur genpoolen.
Ur evolutionär synpunkt kommer då naturligtvis den som producerar kullar med flest individer av det kön som är "rätt" under de rådande omständigheterna att gå upp i ledningen i den evolutionära kapplöpningen - dvs föra sina gener vidare i större utsträckning och därmed uppta en större andel av artens framtida genpool.
Det som kan sätta käppar i hjulet för en sådan evolutionär utveckling är just om det föds enkönade kullar av ett och samma kön i så stor utsträckning och under så lång tid att det försämrar förutsättningarna för att individerna alls ska kunna reproducera sig, t.ex. av brist på partners. Och kanske har det en gång funnits nu utdöda arter som haft en sådan utveckling? Vem vet.
Men för de arter som lyckats hänga sig kvar (och som sagt har de som finns kvar ju gjort just det väldigt länge) så motverkas detta troligen av flera faktorer. Främst varierar troligen förutsättningarna för vilket kön det blir på kullarna både rumsligt och temporalt, vilket innebär att det kanske föds mycket honor ett år men mycket hannar nästa, eller många honor på en viss plats men många hannar runt nästa flodkrök.
Många djur som är kända för det här är också ganska långlivade, vilket innebär att de inte bara reproducerar sig med individer födda samma år som de själva, utan mellan åldrarna och även mellan generationer. Ett par djurgrupper som är kända för det här är t.ex. sköldpaddor och krokodiler, där vi hittar extremfall vad gäller just livslängd. Det betyder att enbart enkönade kullar något eller några år eller på vissa platser kanske inte påverkar könskvoten hos arten eller ens populationen som helhet särskilt mycket. Hos reptiler överlever också få av ungarna tills de blir könsmogna, och det tar ofta åratal innan de blir det, vilket betyder att skillnader mellan t.ex. år hinner "jämnas ut" i populationen. Det måste alltså födas enbart enkönade kullar av ett och samma kön hyfsat länge innan det påverkar könskvoten i populationen som helhet till den grad att det får en allvarlig negativ effekt på reproduktionen.
Du har naturligtvis helt rätt i vad du skriver; mitt resonemang byggde alltför mycket just på, att extremfallet upprepas oavbrutet under väldigt lång tid.
Sen beror det ju också på vilekt extremfall. Så länge det inte blir jättebrist på hannar kan en population klara sig bra med få sådana, eftersom få hannar på många honor fungerar (men inte det omvända). Vilket syns på alla däggdjur med haremssystem, där ganska få hannar får möjlighet att fortplanta sig under varje säsong men dessa blir pappor till desto fler ungar.
Men visst kan det bli problem om extremfallen inträffar under för lång tid, och det är möjligt och kanske till och med troligt att det har hänt hos en del i dag utdöda arter som följd av förändringar i miljö och klimat - men det vet vi inte, för det syns inte på fossil. Och det kan absolut hända igen, vissa sådana här djur kan få allvarliga problem som följd av t.ex. den globala uppvärmningen.
Ett exempel är krokodiler, en djurgrupp som hängt sig kvar under väldigt lång tid - de är den enda grupp stora reptiler som överlevde det stora massutdöendet i slutet av Krita då bland annat dinousaurierna försvann. Hos krokodiler föds det som regel kullar av blandade kön eftersom temperaturen varierar inom det ganska stora boet - i vissa delar av boet blir det hannar, i andra delar honor, och kullen som helhet blir av blandade kön. Äggen utvecklas till hannar inom ett visst ganska snävt temperaturintervall (bara ett par grader), är det kallare eller varmare blir det honor. Det innebär praktiskt nog att det kan bli blandade kön i både bon som är generellt ganska kalla (där hantemperaturen kanske bara infaller i boets varmaste del) och i bon som är generellt varma (där det blir hannar i de kallare delarna). Men om temperaturen i alla delar av boet är över eller under hannarnas temperaturintervall blir kullen enkönad, och då blir det honor (som sagt ovan, är kullen enkönad funkar det bättre ur evolutionär synpunkt att det blir enbart honor än hannar).
Men om klimatet blir varmare finns därmed en risk att kullarna blir enkönade i mycket större utsträckning än idag, dvs ingen del av boet har tillräckligt låg temperatur för att producera hannar. Detta i kombination med de hot som redan finns mot många krokodilarter (främst tjuvjakt, habitatförstörelse och andra mänskliga aktiviteter) kan kanske till och med åstadkomma vad utdöendet krita-tertiär för ca 65 miljoner år sedan inte lyckades med.
Ja nog finns det hot alltid - och frågan är vilka marginaler som dessa gigantiska "servo- eller reglersystem" har ur stabilitetssynpunkt? Som du förstår, vill jag gärna göra jämförelser mot modern teknisk reglerteknikteori, där faktorer som looptid, loopförstärkning, loopfasvridning, yttre störningar o s v har väldigt stor betydelse. Det finns servon som fungerar enligt proportionell (P) princip, integrerande (I) princip, deriverande (D)princip, eller olika kombinationer av dessa (ex PID) - och alla har olika beteende- och stabilitetsegenskaper. Ett servo kan ju råka i självsvängning (vilket i sig kan vara positivt; tänk bara på alla oscillatordrivna klockor eller tongeneratorer) men också "slå i taket" och alltså upphöra att fungera stabilt.
Ja, och där är väl problemet med "naturliga" system - det finns ofta så många olika reglersystem, feedbacksystem med mera som interagerar med varandra och med andra faktorer på så otroligt många och intrikata sätt att systemet som helhet blir väldigt svårförutsägbart. Visst försöker man - den grenen av ekologi som kallas teoretisk ekologi jobbar t.ex. med att modellera populationer eller hela ekologiska system, där man kan mata in i princip alla parametrar man klarar att kvantifiera och köra datorsimulationer under olika förutsättningar, och utifrån detta göra antaganden om det verkliga systemet. Som man sedan kan gå ut och testa empiriskt för att se hur bra modellen är. Men helt säkert blir det aldrig, det finns för många olika parametrar (och man känner ofta inte ens till alla, än mindre hur viktiga de är i förhållande till varandra), för många olika interaktioner (ekologi är ju vetenskapen om interaktioner i biologiska system) och ju fler man stoppar in desto fler osäkerheter kommer att finnas och desto osäkrare blir scenariot. Och då är ändå alla modeller väldigt grova förenklingar av verkligheten...Men visst går det att att dra många paralleller mellan tekniska och biologiska system!
Ja jag hoppas, att fler får upp ögonen för tvärvetenskapens generella betydelse och fascination!
Det finns ju en hel del biologiska system som ligger till grund för teknologiska system, t.ex. studeras hoppspindlars ögon flitigt för att utveckla kamerasystem i bl.a obemannade farkoster typ månlandare och liknande, såna där som ska åka omkring på främmande himlakroppar och ta bilder - tydligen har hoppspindlarna ett utmärkt sätt att lösa upphängningen av ögonen/kameran för att inte bilderna ska bli skakiga.
Mycket intressant - och människan själv verkar ju inte vara så dålig heller därvidlag.
Jag har ofta funderat över, hur det kan komma sig, att vi med vårt öga kan registrera en skarp bild; trots rejält skakiga förhållanden. Men där finns i det fallet också en tydlig gräns; t ex om man under en flygtur råkar in i väldigt kraftig turbulens. Då räcker hjärnans bildtolknings- och ögonstyrningskapacitet uppenbarligen inte till för en fullständig motkompensation - och då blir allting plötsligt suddigt.
Fick lära mig på kognitionsvetenskapskursen att vår kroppsfunktions snabbaste muskelrörelser är "the saccades" ingående i ögonstyrningen, men så klart finns där också begränsningar, som kanske inte är lika "snäva" hos hoppspindlarna?
Jo, hoppspindlarnas ögon funkar bättre än våra i vissa avseenden - men så är de också byggda för att jaga genom att hoppa på mycket snabba byten (flugor) och måste därför kunna bedöma avstånd väldigt exakt (de kan hoppa mer än 20 gånger sin egen längd).
Hoppspindlars huvudögon är väldigt stora, inte bara den delen av ögat som vi ser (linsen) utan hela ögonkroppen, som sträcker sig som en lång och ganska tjock tub in i framkroppen. De har alltså itne en ögonglob som vi, utan snarare en ögon cylinder, som påminner om en kikare och liksom en sådan har väldigt hög upplösning men inte särskilt stort synfält. Men då hjälper det ju att ha åtta ögon utplacerade runt huvudet - spindelns synfält som helhet är nästan 360 grader, men de små ögonen på sidorna ser betydligt sämre än huvudögonen och är mer att jämföra med vårt perifera seende.
En viktig skillnad på spindlars ögon och våra är att linsen är inbyggd i exoskelettet och byts i varje öms. Ögat kan därför inte, som hos oss, fokusera genom muskelkontroll av linsen eftersom denna sitter fast. Istället fokuserar hoppspindlar genom att flytta näthinnan, och (jämförbart med som "saccades" hos oss) scannar spindeln ständigt sitt synfält med näthinnan. Om man tittar på en hoppspindel framifrån och ser att ögonen skiftar färg (ofta från mörkblått/mörkgrönt till svart) beror det på att den fokuserar på dig - när ögat blir svart är det för att du tittar rakt in i näthinnan.
Men hos hoppspindlarna är det mer avancerat än så - för att få en riktigt skarp bild vibrerar dessutom näthinnan, vilket ger en skarpare bild - i princip får hjärnan mer information om motivet än den annars hade fått utan att ändra fokus. Jag kan inte de tekniska detaljerna, men föreställer mig att skärpan blir bättre eftersom ögat fångar upp olika enskilda bilder av samma motiv med lite lite olika fokusering, som hjärnan sen sätter ihop till en bild med som helhet bättre skärpa än den haft annars.
Hoppspindlar är för övrigt de enda spindlar som reagerar på sin egen spegelbild - prova gärna!
För en kort stund sedan satt jag ute på altanen och löste Sydsvenskans lördagskryss. Rätt vad det var, dök en lillfingernagel stor åttabenad "pajsare" upp mitt på tidningen framför mig. Sannolikt kom den dit via ett rejält hopp; en hoppspindel alltså? Det hela gick så snabbt, att jag knappast hann se hur den såg ut, innan den tog ett nytt skutt ut i "universum". Men jag upplevde, att den var ganska mörk med ett antal ljusa prickar över hela individen. Någon spegel hann jag av förklarliga skäl inte få fram.
Jo, låter som en hoppspindel. Svart med vita teckningar månne? Zebraspndel i så fall.
Kollade en bild på en zebraspindel; och med väldigt stor sannolikhet var det en sådan; just att teckningarna fanns på benen också. Nu förstår jag också, varför jag efteråt var osäker på teckningens utseende; mörk med ljusa prickar - eller tvärs om - ljus med mörka prickar. De svarta och vita fälten ser ju sammantagna ungefär lika stora ut - till ytan!
Ja, och proportionerna svart och vitt kan variera lite också. Men den allmänt svartvita teckningen med sneda svartvita band på bakkroppen är typiska för zebraspindlar. Det finns ett par arter, men den vanligaste heter Salticus scenicus och det är oftast den man har runt huset, klättrande på väggar och fönster med mera.
Hade lagt en bild här om jag kunnat göra det i en kommentar, men det kan jag inte...
Och apropå ödlornas könsbestämningssystem, mjissa inte Attenborough-naturfilmsserien som sänds i repris nu i svt om ni inte sett den innan - "Kallt blod, heta känslor" (life in cold blood). Senaste avsnittet går att se på nätet (svtplay) om man missat det.
Jag såg serien sist den gick så jag har inte tittat nu, men råkade sätta på tvn i går mitt i senaste avsnittet (3) i biten om bobtail/bluetongue, en australisk ödla som jag hade jättegott om på mina australiska fältlokaler (inte samma art som den i filmen, det finns flera, men väldigt lik - bara färgerna och teckningen som skiljer sig lite). De är otroligt söta!
