Humle...
Den här bilden är tagen den 30 maj. Pilarnba pekar på var toppen på skottet är.
Den här den 8 juni. Pilarna pekar på samma två skott som på den övre bilden - var topparna är nu, och var topparna var den 30 maj.
Toppskottet på den största plantan växer så att man bokstavligen ser skillnad om man går ut och tittar med någon timmes mellanrum.
Verkligen imponerande växtkraft! Vår gamla utomhusplanta är just nu uppe på 3-metersnivån. Vår stör är inte längre, så där brukar jag få tvinga den neråt igen, för att den inte skall blåsa sönder, när det är kraftig vind. Men hur högt skulle den kunna klättra, om pinnen inte varit den begränsande faktorn? Antar att det är någon "fysik/botanik-lag" som styr detta?
Ja, det har väl framför allt att göra med hur högt upp växten klarar att transportera vatten, näring och så vidare. Vilket är en strikt
fysisk process, det är inte frågan om en aktiv transport så botaniklagen är i det här fallet en fysiklag...
Nja - det beror väl på vad du menar med "aktiv transport"? Rottrycket som växten bygger upp - och som är en av grundförutsättningarna för vätsketransporten uppåt - hänger ju definitivt ihop med vad jag avser vara rotens "biologiska" utseende. Visst - det är fysikaliska delprocesser (bl a) som är högst inblandade, men i en död växt existerar väl inget rottryck i den meningen?
Nja...Rottrycket är inte huvudansvarigt för vattentransporten i en växt, och transporten fungerar också alldeles utmärkt även utan rötter vilket är enkelt att studera hos en snittblomma som tar upp vatten trots total avsaknad av rötter.
De vävnader som transporterar vätska upp genom stammen (som kallas xylem) är döda vävnader, och transporten uppåt drivs främst av att vatten avdunstar från bladen vilket gör att vattnet sugs uppåt genom xylemet. Transpirationen kan sedan eventuellt betraktas som en biologisk process eftersom den är en bieffekt av att bladet måste ha öppningar för att kunna ta upp koldioxid och fotosyntetisera. Upptaget av koldioxid ses alltså som en aktiv process kontrollerad av växtens cellulära kontrollmekanismer medan avdunstningen är passiv, en bieffekt som växten inte har någon kontroll över annat än genom att helt stänga ner fotosyntesen. Fler av växters specialanpassningar till torra klimat har därmed också att göra med att minimera vattenförlusten genom avdunstning snarare än att påverka upptaget och transporten av vatten.
Att transporten fungerar utan rötter kan enkelt visas i ett ganska roligt litet hemmaexperiment:
Plocka en vit blomma av valfritt slag.
Sätt blomman (utan rötter) i vatten.
Droppa lite karamellfärg i vattnet.
Lämna blomman i någon timme.
Beundra resultatet.
Ja det är ett kul experiment och väldigt illustrativt dessutom! I fallet med en växt med borttagen rot så lever säkert sugkraften (pga avdunstningen "högre" upp) kvar ett tag, men högst påtaglig är väl ändå också kapillärkraften för vätsketransporten i det läget?
Inkluderar du träden, när du säger växt? För i så fall vill jag nog ändå hävda att rottrycket är dominerande över övriga "bidrag" - i vart fall för de lite högre träden. Med sug kan man aldrig övervinna "gravitationstrycket" på vätskan i fråga, däremot så kan man med tryck nerifrån åstadkomma en i stort sätt obegränsat hög vätskepelare (självklart finns det gränser ändå). Finns det förresten någon växt (träd eller buske) som har något slags klaffsystem i sina vätskebanor - à la blodomloppet?
(Hoppas du inte missuppfattar min påstridighet - Kajsa, men det är alltid givande att diskutera med dig.)
Som den akademikernörd jag är så gillar jag förstås diskussioner, Per!
Kapillärkraften hjälper till en hel del, men viktigast är den s.k. "transpirational pull", dvs vätskeförlusten från bladen.
Det diskuterades länge just om träd var beroende av sina rötter för vätsketransporten, men motsatsen bevisades i ett experiment liknande karamellfärgsexperimentet där ett nersågat träd klarade av vätsketransporten. Tror att det här trädet var en ek!
Och intressant att du tog upp klaffar, det är nämligen just ett sådant system som gör att träden klarar att suga vätska ända upp, vilket som du säger annars hade varit omöjligt. Men träd har klaffar i xylemet som gör att vattnet inte kan rinna tillbaka ner, och så transporteras det uppåt i omgångar. Men det är fortfarande avdunstningen från bladen som står för den sugande kraften uppåt.
Med klaffarnas inträde i diskussionen faller ju plötsligt bitarna bättre på plats; i vart fall i min ingenjörshjärna! (Vårt resonemang i ämnet skulle väl kunna benämnas: diskurs?)
Intressant hade varit att föra ett resonemang om ett träds totala energiutbyte under dess livstid - och därvid beakta energiprincipen; energi kan inte skapas av intet - den kan bara omvandlas i olika former. Energi kan varken förstöras eller nyskapas; är ett annat sätt att uttrycka saken. I trädfallet skulle man räkna in saker som: näringsintag från jorden, solinstrålningen, värme/kyla-utbytet, vindkrafterna, uppfordringen av näringsvätska, produktionen av förbränningsbar materia (löv, ved), et cetera. Men allt detta ligger kanske lite väl långt från ditt ursprungsämne ; om Humle?
Ligger en bit från humlen ja, men det är ju ett intressant ämne ändå...
