Turen började på torsdagen då vi samlades ett gäng biologer i Pärnäs på ön Nagu i Åbolands skärgård för vidare transport med reguljär båttrafik till ön Jurmo. Nagu är bara det hyfsat långt ut i skärgården, men så långt går det att ta sig med bil (vägfärja). Det tog ca 3 timmar att köra till Pärnäs från Ekenäs. Båten Eivor tog sedan ca tre timmar på sig till Jurmo - men vädret var fint så man kunde sitta ute på däck och titta på öar som gled förbi.

Jurmo, med byn i bakgrunden.




Väl framme var jag redan från det att vi först såg ön helt förälskad i den. I stort sett hela Jurmo är ljunghed - en naturtyp som är ganska ovanlig numera, och jag har aldrig sett en så stor sammanhängande ljunghed som denna. Naturen är ganska annorlunda mot vad man är van vid i skärgården - sandigt och torrt. Historiskt var här tallskog en gång i tiden (en ljunghed blir till tallskog om den inte betas, och troligen var man väl från början inte mycket nog människor och betesdjur på ön för att hålla landskapet öppet), men skogen (samt byn) brändes tydligen ner av Gustav Vasa (ja inte personligen förstås) som straff för vrakplundring. Något som ju fordomdags var en nog så vanlig sysselsättning i skärgårdarna som komplement till fiske och jordbruk/boskapsskötsel.

Ljunghed så långt ögat når

Så småningom slog sig nya människor ner här och man insåg redan från början att Jurmo inte var ett bra ställe att idka jordbruk på. Så man försökte inte ens utan satsade istället helt på en kombination av fiske och boskapsskötsel, jordbruksprodukterna fick man köpa utifrån. Och det var nog ett klokt beslut. I Mobergs utvandrarna beskrivs Karl-Oskar som "kungen av stenriket" där han går och plockar sten på sina småländska åkerlappar. Hade han bott på Jurmo hade han nog kunnat titulera sig kejsare...

Detta innebär att i princip hela ön är ogödslad naturbetesmark med lång kontinuitet, en av de artrikaste naturtyper som finns. Här trivs betesgynnade arter, liksom arter som trivs i sandiga torra miljöer. Ljunghedar sköts traditionell genom bete och/eller bränning, och om inte hävden upprätthålls tar först enen över, den kommer att skugga och tränga ut allt annat och på sikt vandrar tall in och man får så småningom en ganska artfattig tallhedskog. Vad som händer på en betesmark är att man genom kontinuerlig störning av igenväxningen håller kvar området i ett visst succesionsstadium, i det här fallet ett successionsstadium som är avsevärt mycket artrikare än det slutstadium det nått utan störningar i form av bete (tallskog). En sådan här naturtyp är därför helt beroende av fortsatt traditionell hävd. På Jurmo upphörde hävden i samband med den avfolkning som skett i skrägården, men i dag när turistnäringen växer, viss återflyttning skett och man insett vikten av att bevara det gamla kulturlandskapet både av natur- och kulturskäl samt indirekt för turistnäringen har hävden återupptagits. Så nu betas ljungheden av en liten flock Highland cattle vilket är en god början, men tyvärr är de för få för att rå med att hålla denna stora hed öppen. Tittar man på bilden ovan ser man att det är ganska mycket en och kråkris (grön vegetation) i förhållande till ljung (brunlila). Den ljung som finns har också mycket gamla torra döda stammar, vilket gör att den blir mindre aptitlig för djuren. Förr brände man ofta ljunghedar för att förnya ljungen och därmed öka produktionen av foder till betesdjuren. 

Två generationer naturvårdare på Jurmo.

 


Det finns också några mer udda betesdjur på ön - alpackor, som ser lite underliga ut i den här miljön.

 


Men alpackor kommer från torra bergsområden i Anderna, så de borde ju faktiskt vara ganska bra anpassade till ett liv på en karg skärgårdsö som Jurmo. De här är förstås alldeles för få för att göra någon egentlig nytta som naturvårdare, de bidrar istället till sin försörjning genom ull som blir till textilt hantverk för försäljning i den lilla butiken på Jurmo.
En butik med intressanta öppettider.




I dag finns det tre bofasta hushåll på ön, och en del uthyrningsstugor för sommarturister.

Jurmo by sedd från öns högsta punkt "storberget" (som inte är särskilt stort och inte med den bästa vilja i världen kan betraktas som ett berg annat än möjligtvis i den betydelsen att det är en backe bestående av sten).




Vi fick guidade turer på ön av en botanist och därför handlar det mesta här om floran, men också mycket om naturtypen här som sådan. Guidningen var naturligtvis på finska så jag förstod ingenting, men jag är ju dels en tillräckligt kompentent skärgårdsekolog för att begripa en del genom att se mig omkring utan att man berättar det för mig, och ibland fick jag en liten sammanfattning på svenska. 

Det fanns heller inte gott om kryp på Jurmo i vilket fall. Vädret hade varit ostadigt en tid innan vi åkte, och dåligt såpass ofta att det inte räckte med en enstaka solig dag för att krypen skulle komma igång. Våren hade förstås heller inte kommit lika långt här som i Ekenäs - när jag åkte därifrån blommade syrenerna för fullt, härute stod häggen fortfarande i full blom vilket innebär att det är någon veckas skillnad. Jag kände att jag var ledig mellan syren och hägg istället för tvärtom...

Oavsett avsaknaden av guidning om djur var det alltså ändå floran som mest utmärkte sig här, eftersom djuren till stor del valde att ligga lågt. Och i synnerhet torrängs- och sandhedsfloran utmärkte sig verkligen! Det fanns kattfot överallt i olika färgvarianter och i mängder som jag aldrig tidigare skådat någonstans. Det fanns backsmultron, låsbräken, strandkål på stränderna, och en mängd små arvar och narvar och små slingriga växter av det slag som växer på torra grusiga öppna platser med öppna sandytor.

Kattfötter i alla färgvarianter.

Backsmultron (nä, inte vanliga vilda skogssmultron alltså).




I ljungheden fanns också öppnare sandiga partier (där jag tror att man bränt heden) där sandhedsfloran var speciellt fin. De här växterna är ofta beroende av just öppna sandfläckar, något som uppstår när stora djur som kor går och trampar - och när man bränner, vilket förr var vanligt på ljunghedar för att förnya ljungen (för djuren vill förstås inte äta gamla döda torra ljungstjälkar). Bränning är det för lite av nu här, liksom bete, så mer sådant behövs. Det är lätt att tänka när man tittar ut över landskapet så här att sandgropen på bilden nedan ser trist ut, men det är när man tittar närmare i de här områdena man hittar de riktigt intressanta sakerna - för de mer högvuxna buskigare arterna som en och kråkris, det som är klargrönt i den omgivande vegetationen, har en tendens att skugga och tränga ut mer lågvuxna arter. I gropen finns som synes inte mycket klargrön vegetation - det som ser lilaaktigt ut är ljungen. Öppna sandfläckar gynnar också många insekter, och jag önskar att det varit varmare (och varit varmare en tid inna vi åkte ut hit) när vi var här så att det funnits mer sådant att titta på.

"Sandgrop". På håll ser det inte ut som om det växer mycket mer än ljung här, men tittar man närmare...

...finns det allt möjligt. Förutom t.ex. kattfot även massor av småvuxna slingriga växter som kräver öppna sandiga soliga ytor.



Det fanns röda mattor av grusbräcka i de här öppnare områdena.

Något vi ägnade lång tid åt här på ön var att leta efter och titta på låsbräken - små små ormbunksaktiga växter (egentligen är de en egen familj, låsbräkenväxter) som de flesta numera är mer eller mindre sällsynta. Här fanns det flera arter av dem och vi såg åtminstone tre (jag hade aldrig sett en enda tidigare). 

Biologerna letar låsbräken.

Det tyngsta botaniska krysset på den här ön var dvärglåsbräken, en väldigt liten och väldigt sällsynt art som finns just på de här mer öppna sandiga platserna. För storleksuppfattning, jämför med det kryp som sticker upp ur det bortersta bladet - det är bakkroppsspetsen på en myra (troligen vanlig svart trädgårdsmyra, dvs en ganska liten myra). 





Vi gjorde även ett besök på kyrkogården på Jurmo. Inte så mycket för att beskåda gravstenar eller kyrkan utan för att kyrkogården här är befriad från buxbomshäckar och gräsmattor - här får sandhedsfloran hållas, och eftersom det är en kyrkogård, dvs hålls öppet, så trivs den utmärkt. Vackert, och även lättskött på en plats som säkerligen inte har en anställd kyrkvaktmästare (det vanliga ute på de små öarna är att sådana sysslor sköts mer eller mindre ideellt av öborna).  

Det var gott om järnkors på kyrkogården här, och man kan undra varför man tyckte att det var en god idé på en ö långt ute i havsbandet? När det enda man hade gott om var sten, som inte rostar...





Det finns även en del av ön med våtare partier, där kombinationen av kalkhaltig sandig jord och vatten ger omväxlande myrflora och fin rikkärrsflora. Förutom växter fanns just här även gott om fåglar, och en ringmärkningsstation eftersom ön ligger i fåglarnas flyttstråk. Det öppna landskapet är förstås populärt för lärkor, och här fanns både sånglärkor och flera arter piplärkor (och anturligtvis en hel del andra fåglar än lärkor också). Vart man än gick var det ständig lärksång, tillsammans med de typiska strandfågelljuden.

Strandäng

Tuvull i en damm.




Sileshår - som är köttätande, men de här gula tuvmyrorna klarar uppenbarligen av att ta sig fram över dem och plundrar dem antagligen på bytet...




Och ormtunga, som tillhör samma familj som låsbräknarna (eller vad de nu heter i plural). Det här är för mig en gammal bekant från mina fältlokaler på Gräsö. Där förekommer den fläckvis i små mängder - här fanns den i massor.

Massor massor av ormtunga!




Stränderna på Jurmo varierade mellan steniga, grusiga och sandiga. Det var däremot ont om de klassiska klippstränderna omväxlande med sumpiga stränder med vass (även om en del klippor naturligtvis fanns), vilket är det vanliga i skärgården. Det fanns därmed också en hel del fin sand/grusstrandsflora här som annars är ovanlig.

Klapperstensstrand



Strandkål




                                 Strandvial

Gammal skötbod (som en sjöbod fast för skötbåtar alltså).




Så här ser de gamla byggnaderna härute ofta ut - med korslagd takås och rader av sten på taken.

Det var som sagt ont om småkryp ute. Den dag vi kom till ön var det strålande fint väder och varmt, men inte ens några vargspindlar var ute. Jag såg inte en enda dagfjäril på hela exkursionen, och bara det kändes väldigt märkligt. Jag såg ett par nattfjärilar dock, bland annat det här gammaflyet som jag hittade i en tångruska på stranden av alla ställen där den satt och försökte darra vingarna varma nog att flyga.




Tångfauna?




Dagen efter var det fortsatt soligt och vargspindlarna hade de börjat komma igång, men det var fortfarand inte mycket av någonting ute förutom en del flugor (och förstås myggor). Men om ni trodde att det inte skulle bli några spindelbilder alls så trodde ni fel - och om det är nånstans man kan hitta dem så är det på stranden.

Här en vacker vargspindel, troligen Pardosa prativaga.

Och den fetaste hoppspindel jag nånsin sett. En (gravid) hona av arten Aelurillus v-insignitus (döpt efter den v-formade teckningen i pannan). Googla gärna bilder på den här arten - honorna är såhär gråbruna, men hannarna är betydligt mer uppseendeväckande med vacker kontrastrik teckning (det är vanligt bland just hoppspindlar att honor och hannar skiljer sig mycket utseendemässigt).




Medan vi var på ön besökte vi också ett naturvårdsprojekt där man restaurerade en av de mer igenväxta delarna av ljungheden. För tyvärr håller denna fantastiska ljunghed på att växa igen med en och kråkris eftersom betestrycket är för lågt (för få betesdjur på ön), och det är bara hoppas att man kan råda bot på det. Och när man ser det här blir det väldigt uppenbart hur otroligt mycket tid och arbete som krävs för att reparera något sånt här och hur otroligt mycket bättre det är både ekonomiskt, tidsmässigt, arbetsmässigt och för den natur man vill bevara att inte låta det gå så långt. Här har det gått så långt att det inte räcker att släppa ut några betesdjur och tro att de kan få bukt med enslyet - man måste röja bort en massa en- och kråkris innan man kan återgå till traditionell hävd i form av bete och senare eventuellt bränning. Det var många människor som slet hårt med den här röjningen, och deras jobb gör otrolig skillnad och kommer verkligen att gynna den här artrika och speciella floran - förutsatt att man fortsätter att hålla områdena öppna. Men om inte hävden upprätthålls sedan är man snart tillbaka där man började, och då är det här slitet förgäves.


Före. En kompakt, svårgenomtränglig ensnårskog.

 


Mycket och hårt arbete är det...




Men efter finns det öppna ytor med plats för kattfötter, låsbräknar med mera. Enstaka enar får förstås vara kvar. Den här restaurerade fläcken ligger dessutom nära fågelskyddsområdet, och fåglarna som rastar och häckar här är också till stor del sådana som gynnas av öppna stränder.




Röjningen frigör en ännu outslagen orkidée (någon nattviol tror jag). 

 



Det var allt från Jurmo. Härnäst på bloggen: rapport från Jungfruskär.