I går var vi ett gäng från Aronia som var ute och gick en runda och grillade i skogen. Evenemanget gick under namnet "makkaretki-day" (makkaretki har med korvgrillning att göra), ooh även om utflykten i sig var enkelt upplagd (vi träffas vid strövområdet utanför Ekenäs, går en runda på en av vandringslederna där och alla tar med något att grilla) så är det däremot inte enkelt att samordna någonting alls med forskare i ekologi den här tiden på året eftersom många fältjobbar då(en ekologisk forskningsinstitution är ofta i stort sett helt tom under hela sommaren). Men med god framförhållning lyckades vi spika ett datum - och lyckades pricka den regnigaste kvällen på väldigt länge .

Men trots den dystra väderprognosen för gårdagen som sedan verkligen infriades var det aldrig ett alternativ att ställa in - datumet har varit bestämt i närmare en månad och det hade varit väldigt svårt att lyckas hitta ett nytt tillfälle före hösten. Ett par hoppade ändå av pga vädret, men de flesta kom trots att det mot slutet på eftermiddagen i går hade börjat regna ordentligt. Men de tapprare av oss träffades efter jobbet på en parkeringsplats i utkanten av Västerby friluftsområde och begav oss ut i skogen, väl försedda med regnkläder (även den enda fyrbenta deltagaren), kängor eller stövlar och naturligtvis matsäck. Den uppgjorda menyn för kvällen var grillad korv, pinnbröd och grillad banan med choklad (bara klassiker alltså). 

Tillfälligt och kortvarigt uppehåll i regnandet.




Turen blev i alla fall trevlig, men hade varit ännu trevligare om det inte regnat så mycket. Tuvullen blommade i mängder på myrarna och även många av bärrisen blommade. När vi väl kom fram till lägerplatsen där vi skulle grilla lättade regnet upp lite, och en stund var det rentav nästan uppehåll. Veden i skjulet var torr så vi hade inga problem att få igång en brasa trots regnet. Platsen var en typisk sån där iordningsställd lägerplats med vindskydd, och nog en av de finaste, bäst utrustade och välskötta sådana jag sett. Den låg jättefint med sjöutsikt, hade ett rejält vindskydd, eldstad med grillgaller, rejält vedskjul med torr ved, och det fanns till och med en roddbåt! Absolut en plats att lägga på minnet för framtida utflykter! 


Lyxlägerplatsen.




Pinnbröd, eller "tikkupulla" som det heter på finska. Vi gjorde lyxversionen, med jäst istället för bakpulver.




När vi var på väg tillbaka var vi överrens om att detta måste vi göra om någon gång när vädret är bättre. En plan är att göra en utflykt till en närbelägen skärgårdsö som det går passagerarbåt till (alternativt använda en av Aronias båtar).

Paavo var den enda som kände för att bada den här dagen...





För min del såg jag det här lite som ett utrustningstest också. Jag ska ut och naturturista fyra dar i skärgården i slutet av nästa vecka och har varit lite i valet och kvalet vad gäller val av skodon: De sköna men inte riktigt tillräckligt vattentåliga kängorna, de inte särskilt vattentåliga skorna med gummistövlar som komplement, eller de rejäla och vattentåliga men inte lika sköna Lundhagskängorna. Mina gummistövlar är inte sköna att gå i alls, så jag undviker dem helst - men jag vet att favvokängorna inte räcker till när det är blött. Det är bra läderkängor, men de är ganska låga (dvs funkar inte att gå i vatten med) och jag vet exakt hur bra/dåliga de är eftersom de blev ordentligt testade för ett par år sen en dag med ösregn på en ekologikurs jag undervisade på i Lund. Det var första dan på kursen, jag hade smort kängorna innan jag åkte ner från Stockholm, men de blev ändå blöta långt innan dagen var slut och det tog sedan flera dagar för dem att torka.

Så ur många synpunkter är Lundhagskängorna att föredra. De är ju en klassiker i vandringskängesammanhang - och inte utan anledning. De är otroligt slittåliga, smörjer man dem tål de vatten bättre än det mesta utom gummistövlar (men får inte lika lätt sprickor), de är höga nog att klara vad i grunda vatten, myrar m.m., och de torkar hyfsat fort om de blir blöta eftersom de är ofodrade. Deras stora nackdel är att de tar lång tid att gå in och det är lätt att få skoskav av dem eftersom de är ofodrade och har rejäla sömmar på insidan av hälen. De fungerar därför bäst om man använder dem mycket och ofta, och det gör inte jag eftersom de oftast inte är det bästa valet för mig att fältjobba i. Men under de perioder jag har gjort det gillar jag dem. Nu var det dock länge sen sist, så jag behövde testa om jag kunde gå i dem utan att få skoskav och hur vattentåliga de faktiskt är. Och det här var ett utmärkt tillfälle - en tur på över en mil i regn, med tät och blöt markvegetation och bl.a. över myrar.

De som valde att ge sig ut på den här utflykten i impregnerade jackor för friluftsbruk istället för regnkläder fann sig vara ordentligt blöta långt innan vi nådde den lägerplats som var målet - impregnering är nog bra, men räcker inte till under sådana här förhållanden. Flera av dem som valt den modernare typen av vandrarkängor, som ofta är av material som i sig inte är jättevattentätt men som blir det med hjälp av moderna impregneringar, gore-texmaterial och liknande fann sig blöta om fötterna. Lundhagskängorna däremot - de var inte ens nysmorda, för jag hann inte smörja dem innan jag gav mig ut, men jag kom hem efter fem timmar ute i regnet, i myrar, på leriga stigar och i blöt vegetation, lika torr om fötterna som jag gav mig av. Och dessutom utan skoskav - det enda jag har att klaga på är att de har hårda yttersulor som gör dem väldigt stumma att gå i även där marken är mjuk. Vilket naturligtvis är en vanesak, och eftersom jag föredrar skor med mjukare sulor där man känner vad man går på så blir jag trött och öm i fötterna om jag går långt i dem. Jag borde ge mig ut i dem oftare så att jag blir van...men det blir nog absolut Lundhagskängorna nästa vecka. Men tevasandalerna får också följa med, och förhoppningsvis är vädret så bra att det mest är dem jag kommer att använda (som det ser ut nu ska det inte bli regn i alla fall, och vädret är ofta bättre längre ut i skärgården än här).