Veckan efter midsommar ska jag, kollegan R och min exjobbare A (orkar inte skriva ut namn så nu får ni nöja er med initialer) till Muhu, den enda estniska ö som ingår i det här eu-projektet vi jobbar med. Det ska bli väldigt trevligt! Men först måste vi lyckas ta oss dit. Och det borde ju inte vara svårt, finnarna åker minsann fram och tillbaka till Tallinn ideligen, precis som svenskarna gör med finlandsfärjorna. Efter att med hjälp av vår estniska kontaktperson ha lyckats bestämma datum, fixa boende och tolk, stöter jag på patrull när jag ska boka själva resan (färja till Tallinn).

På Viking lines hemsida väljer man vilket land är i och då får man upp sidan på det språket och med aktuella förbindelser. Man kan inte välja land och språk separat och den finska sidan har inte svenska som alternativ. Så om jag väljer Finland är sidan på finska och jag begriper ingenting. Om jag väljer Sverige är sidan på svenska men jag får inte upp några turer mellan Helsingfors och Tallinn, utan bara mellan Stockholm och Tallinn (och det är ju lite av en omväg kan man tycka). Så då ger jag upp och lämnar över uppdraget till R, som är finlandssvensk och därmed kompetent att boka resor på finska.

Det visar sig att det går bra att åka till Tallinn med Viking, men turerna hem är dåliga tidsmässigt. Så R (som tidigare envist velat åka med Viking Line och inget annat) börjar kolla upp andra alternativ. Och jag säger att han får boka när han vill med vilket bolag han vill för min del.

I slutänden bestämmer han sig för Tallink (Silja Line), och nu ska väl allt vara frid och fröjd - bara att göra själva bokningen. Eller nja...till att börja med måste vi göra två separata bokningar eftersom As resor inte går på samma budget som Rs och mina. Det visar sig också att Silja vill ha en massa personuppgifter - födelsedata, adress, mail, telefonnummer, bilnummer med mera. Så jag får maila A om när hon är född, och sen knappar vi ordentligt in allas uppgifter. Själv har jag inte lärt mig Labans bilnummer utantill (eller jo, efter idag kan jag det), men som tur är har jag ett gammalt mail från Petra kvar som det står i. 

Sen ska vi bara betala. Idealt hade vi velat ha två separata fakturor, en för R och mig och en för A, men faktura finns förstås inte som alternativ. Det är möjligt att man kunnat kontakta dem och fått det, men vid det här laget är vi så trötta på krångel att vi hellre väljer alternativet att själv ligga ute med kostnaderna och få tillbaka pengarna från projektet sedan. För att det inte ska bli så mycket var betalar vi en bokning var. Betalalternativen som finns är kort och internetbank. Eftersom vi befinner oss på jobbet har ingen av oss tillgång till inloggningarna till vår respektive internetbank, så vi väljer det förra alternativet. När jag ordentligt knappat in alla siffror på mitt kort så...slussar sidan mig vidare till internetbanken (med bankkontot kortet är kopplat till) och ber mig bekräfta via den...Hallå, jag valde ju att betala med kort eftersom jag inte har tillgång till internetbanken här och nu! Om jag ändå måste bekräfta via den finns det väl ingen poäng med att alls välja kort som ett alternativ?

Så jag åker hem och hämtar internetbanksinloggningen, jag har ju som tur är nära till jobbet. Under tiden ringer R hem till sin fru som får leta upp hans internetbankinloggning (för han har inte lika nära till jobbet som jag, men å andra sidan har han ju då en fru hemma som kan ge honom de uppgifter han behöver).

Undrar vad som hänt om man inte haft en internetbank? Hur funkar kortbetalningen då?

Till slut får vi i alla fall bokat färjebiljetterna. Det har då tagit längre tid än själva båtresan kommer att ta, ej inräknat Rs förberedelsearbete med att kolla upp olika alternativ. Nu ska vi bara boka färjan från estniska fastlandet till Muhu och betala det via internet också, sen är vi klara att åka!