På sista tiden har Laban varit bråkig och flera gånger helt vägrat att starta (för att alltid starta utan vidare nästa dag). Sista gången hände det i samband med lördagens ridlektion då Laban vägrade lämna stallet (han kanske trivdes där? Han kanske saknar att bo ute på landet och tycker Ekenäs är för mycket storstad (haha)?). Jag fick skjuts hem till Ekenäs och Laban fick stanna kvar i Rullarsböle till dagen efter, då jag och orkesterkollegan jag samåker med åkte om stallet och hämtade Laban efter orkesterrepet (det är i princip på vägen). Något måste göras åt detta, men jag vet inte vad - men lika gärna som att Laban vägrar starta härute på parkeringen eller vid stallet kan han ju göra det långt ute i skärgården eller på en skogsväg nånstans, och det hade inte varit så roligt. Verkstaden här hittar inget fel, men jag tror att de ska få byta startkontakten i alla fall, för bilkunnigare kolleger på jobbet påstår att startkontakten är ett vanligt fel på gamla golfar och att de då beter sig precis som Laban gör. Och det kan vara värt att göra bara för att utesluta att det är det som är felet.

 

Undrar om de kan hinna göra det innan nästa helg, då jag verkligen behöver Laban för ridlektion och orkesterrep?

 

---

 

Och så lite hästsvammel. Ridlektionen i lördags gick sådär, jag tycker nog att jag lär mig mycket men att jag däremot hade en lite besvärligare häst att rida den här gången (men som jag verkligen gillade). En stor och rejäl äldre dam vid namn Daisi (uttalas som det stavas), som varit i ridskolehästbranschen länge och därmed visste hur man testar ovana ryttare...

 

Det intressanta var att många ridskolehästar jag har suttit på som testar gränser ofta gör det genom att försöka slippa jobba mer än absolut nödvändigt. Så icke Daisi, som var pigg och glad och inte hade något emot att jobba, men var lite allmänt störig och gärna försökte göra saker på sitt sätt istället för på mitt - så vi hade många diskussioner om vem som bestämde. Framför allt hade vi en del bråk om när man får och inte får galoppera - Daisi gillade att springa, så hon tog alla chanser. Det var aldrig svårt att få henne att sätta fart (vilket jag gillar) men lite svårare att sakta ner, och att stanna helt och stå still en stund var inte populärt alls. Jag tror inte vi lyckades komma överrens om vem det egentligen var som bestämde, hon eller jag - men jag fick i alla fall beröm för en snygg halt när jag vid ett tillfälle tog in henne till mitten och stannade för att markera att det inte skulle springas förrän jag bad om det efter att hon börjat galoppera på eget bevåg för jag vet inte vilken gång i ordningen...Och jag fick jobba hårt för den halten! Daisi ansåg att om man inte får galoppera kan man väl åtminstone få trava, och om man inte får trava kan man ju åtminstone få skritta, för det är väl ingen poäng med att stå stilla på en ridlektion? Jag tror att vi totalt gjorde sådär något tiotal galoppstarter under galoppdelen av lektionen, men att jag inte gav mer än max två galoppfattningar...och de var väldigt dåliga och kunde bara ha uppfattats som galoppfattningar av en häst som ville ta tillfället i akt att springa och därför gjorde en väldigt välvillig tolkning av hjälperna.

 

Men jag lyckades sitta ner ordentligt i traven, något som var helt omöjligt förra gången på Pisang. Då trodde jag att det helt enkelt var för att jag är så ovan och inte har fått tillbaka ridmusklerna och balansen än, men det har väl antagligen kanske mer att göra med att det här var en häst och/eller sadel som passade mig bättre...för Daisi var dessutom större än Pisang, och även om det finns individuella skillnader är hästar rent generellt ofta stötigare att trava på ju större de är eftersom en större häst tar längre steg. Men Daisi var jätteskön att rida (så länge hon lyssnade på mig...).

 

På det stora hela gillar jag det här stallet. Jag har ju några att jämföra med, och här finns hästar som både är välutbildade och snälla och trevliga att ha att göra med (att de testar en lite får man räkna med...) och en ridlärare som gör övningar som man lär sig mycket av. Jag är likadan med ridning som med orkesterspel - det måste finnas utmaningar för att det verkligen ska vara roligt, och här har det hittills krävts att man både tänker och jobbar för att det ska bli rätt. Det här är nog det ställe jag ridit på där man varit petigast med tekniken, och det tycker jag är jättebra.

 

Stallet har även en rolig vana att använda sina hästar som gräsklippare på de många gräs(eller rättare sagt ogräs)bevuxna småytorna runt stall, gångar och hagar. För varför krångla med gräsklippning runt stallet när man har något tiotal hästar som inget hellre vill än att äta det? Alltså släpper man ut en häst i taget utanför hagen och låter den gå lös och äta. Vilket är mysigt, men även innebär att det är lite småläskigt att köra bil hit eftersom den lilla parkeringen vid stallet ofta är full av djur - en häst, en hund, och förstås katter. Hunden Gandalf i synnerhet är något av ett problem: Katterna går undan och hästarna är stora nog att synas om de är i vägen även när det är den minsta shetlandsponnyn Lina som agerar gräsklippare, men Gandalf är självutnämnd vakthund och tar sina plikter på stort allvar. Alla bilar som kommer måste mötas på parkeringen och skällas på, och alla besökare välkomnas. Men Gandalf är en västgötaspets, och därmed liten och svår att hålla koll på när han springer runt bilen, så jag är livrädd att köra på honom. Och detsamma gäller på ridbanan ibland där Gandalf kan få för sig att springa in bland hästarna fast han vet att han inte får (särskilt om ridläraren pysslar med någon av hästarna, för då blir han lite avundsjuk). Och man blir lite orolig när en liten kortbent hund springer runt benen på stora hästar, även om både hunden och hästarna uppenbart är vana vid detta.

 

Något av det bästa med stallet är dock att man minst en gång i veckan får tillgodose klapp-och-kelbehovet vad gäller hela tre djurslag!