Tvärminne - fortsättning

Sådär, hemma igen efter ett par produktiva dagar på Tvärminne med kollegerna A & J som kom hit från Sverige. I stort sett har vi ägnat oss åt "data crunching" å det seriösaste - skrivit in massor av data, analyserat massor av data. Och det känns bra - det kommer nog att göras fler analyser, men vi har resultat att skriva om, vi har gjort en arbetsfördelning för skrivandet av artikeln, och vi har en plan för vart vi ska skicka den. En mycket bra början, även om vi hade hoppats hinna mer.

 

 Att vi inte hann mer beror på att vi tvingades ägna massa tid åt att föra in rådata från pappersenkäterna till datorn, något som redan var gjort men som visade sig vara felaktigt, och det blev helt enkelt enklare att göra om alltihop än att reda ut felaktigheterna och rätta datafilen. Och när vi var nästan färdiga upptäckte vi att det fanns skillnader i ordningen på alternativen i de en av frågorna mellan de svenska och finska enkäterna (vilket vi inte upptäckt från början eftersom ingen av oss förstår finska) så det gick ytterligare tid till att rätta det...men nu vet vi åtminstone att allt data (och det är ganska mycket) är rätt infört. I princip ägnade vi gårdagen åt att skriva in datat och idag åt att analysera det.  

 

Kollektivt dataanalyserande via storbildsskärm.

 

 

 

Däremellan hann jag och J få en guidad tur av en av seniorforskarna på Tvärminne som jobbar med syn och beteenden kopplade till synsinnets funktion hos kräftdjur, och det var verkligen en fantastisk upplevelse. Inte nog med att hans forskning var väldigt intressant, men det som framför allt imponerade på både mig och J var laboratorierna i sig. Det är ju vanligt i ekologisk forskning att man delvis tvingas konstruera sin fält och/eller labutrustning själv för att det inte finns något på marknaden som fyller ändamålet, men det här var verkligen på en helt annan nivå än något jag sett tidigare! För er som är bekanta med 70-talets barnprogram så känns det som om jag fått möta en av min barndoms favoritfigurer - professor Balthazar (det fanns fysiska likheter både mellan forskaren och hans labb, även om labben var lite mindre psykedeliska än Balthazars). Och jag menar detta i positivast möjliga bemärkelse. En mycket entusiastisk och uppenbarligen tekniskt begåvad forskare, vars labb innehåller mycket märklig apparatur som gör väldigt avancerade saker (vi pratar utrustning för att bl.a. mäta elektrofysiologiska signaler i kräftdjurs ögon), konstruerad till stor del av lite vadhelst man kan hitta i källaren eller garaget eller rentav soporna kombinerat med ett fåtal nödvändiga dyrare komponenter. Vi pratar ett kaffeburkslock, plasthylsan från en kulspetspenna, papprör, en symaskinspedal, en väckarklocka, med mera med mera (det var bara paraplyet som saknades)! Synlabbet var nästan som en egen levande organism - det har liksom växt fram och utvecklats undan för undan sen 70-talet, och det var verkligen helt fantastiskt att se. 

 

En annan relevant liknelse som funkar för er som kände min farfar är: Tänk er om Gunnar Mellbrand haft en högre utbildning, forskat i elektrofysiologi och varit tvungen att mäta spektralsensitivitet och ljustolerans hos pyttesmå räkögon - han hade då kunnat tänkas konstruera något åt det här hållet.

 

Dessutom var vädret fantastiskt fint, soligt och klart, även om J (som hade åkt från Kalmar) tyckte att det var lite kallt i Finland.

 

 Vintermorgon på Tvärminne.

 

Ja det labbet hade man ju velat se!
Men vad menar du med elektrofysiologiska signaler? Pratar vi om "elektricitet" (typ elfält) som kan registreras utan fysisk kontaktering, eller ansluter han någon typ av elektrod direkt till vad som motsvarar en synnerv - och registrerar signalimpulseringen?

Vi pratar det senare - han stoppar en elektrod i ögat, utsätter ögat för snabba ljusblixtar och mäter nervimpulsen.

Han hade också en intressant anekdot om hur de en gång tappade ett öga i storleksordningen 2 mm på golvet i labbet och letade efter det i tre timmar - och som tur var hittade de det, för det visade sig vara ett av de bästa ögon de nånsin jobbat med och de fick massor av data från det. Det här är ju inte direkt det sterila, ljusa, rena, väl upplysta välstädade labbet, utan ser mer ut som ett källar- eller garageutrymme med grejor precis överallt (och att städa det är nog snarast omöjligt).

Kul gubbe!
Din rumsbeskrivningen (bl a "grejor precis överallt") av detta labb tycker jag mycket väl också stämmer överens med utseendet av förbluffande många professorstjänsterum. (Det finns tack och lov undantag!) :)

Ooooh ja, och inte bara professorernas! Men som yngre forskare är ju jobbsituationen så osäker att man tvingas byta jobb ofta och därmed tvingas röja och städa bland det man har på kontoret, vilket förstås inte blir av tillnärmelsevis så ofta om alls om man sitter på samma ställe (forskare är ju också för det mesta konstant överarbetade så det är förståeligt att sådant som ordning på skrivbordet får stå tillbaka för studenter och forskning). Fast själv tycker jag att det är charmigt med sådana tjänsterum!

Problemet är väl (förutom tidsbrist) att ett kontor är byggt för att fungera som enbart kontor, inte som både kontor, lab, fältförråd och förvaringsutrymme för prover och insamlat material samtidigt - men för en forskare får det ofta fylla alla dessa funktioner. Och inom forskning är det mer eller mindre regel att ALDRIG göra sig av med sådant som fältprotokoll, prover och annan dokumentation från studier man gjort. Dessutom ska allt helst finnas på papper (även om det numera slarvas mer och mer med det) eftersom det är säkrare ur förvaringssynpunkt än digitala medier. Det är självklart vad gäller sådant som direkt rör forskningsresultat (fältprotokoll, provanalyser, m.m.), men sen tillkommer ju massor av undervisningsmaterial, forskningsmedelsansökningar, och inte minst litteratur. Bara man tittar på vilka mängder vetenskapliga artiklar man själv plöjer igenom varje år så pratar vi hyllmeter på bara ett par år om man skulle skriva ut allt...och om man suttit på samma ställe i tiotals år så blir det MYCKET papper! Jag förstås absolut att det ackumuleras och att man som sagt inte har tid att gå igenom och slänga gammalt material särskilt ofta. Men det är charmigt tycker jag!

Personen i inlägget hade dock ett ganska välstädat kontor tack vare en översvämning några år tidigare (forskningsstationen ligger på en ö och precis vid vattnet) då han tvingades utrymma kontoret helt. Som tur var klarade sig elektrofysiologilabbet precis bredvid, för det hade nog inte varit möjligt att plocka ner och bygga upp den apparaturen igen precis likadant...

Jag kan absolut köpa, att det finns en viss charm med sådana rum - och får väl erkänna att mitt eget "lab" är ganska belamrat. Annars tänker jag mest på säkerhetsaspekten :) - det vill till att hyllkonsoller och dylikt sitter väl förankrade i väggarna, annars kan det gå illa, det har jag sett exempel på.

Ja, helt klart! Och om man ska lära av exemplet ovan ska man heller inte förvara icke vattentålig utriustning eller papper på golvet om man har sitt kontor nära strandkanten på en forskningsstation på en skärgårdsö...

För övrigt är alla rum jag vistas i mer än en kortare stund väldigt snart ganska belamrade, nästan per definition. ;)