Jag har ju sen jag flyttat in bedrivit smärre projekt här hemma. Först målade jag hallen. Sen målade jag rummet. Och hela tiden har jag velat måla de fula köksluckorna, som är vita, slitna och fläckiga och ser ut som om de målats med plastfärg.

 

Undra på att vissa av knopparna snurrar runt runt när man tar i dem,när skruvarna är så här korta - de gör ju inte mer än bara precis hakar i gängorna på knoppen! Behöver skaffa lite nya skruvar, och kanske några brickor också...

 

 

 

I vintras nämnde jag för föräldrarna att jag behövde måla golvet på balkongen, som också är slitet och där färgen är bortnött på sina ställen (eller rättare sagt, det översta lagret färg som är grått är bortnött så att det undre, som är knallblått, tittar fram). Och eftersom föräldrarna då hade målat betonggolvet i ett rum i sin källare och fått färg över (som dessutom är samma gråa färg som golvet på min balkong, men det visste vi inte) så skickade de hit färgen med systrarna och systerdottern när de var och hälsade på i mars. Så då kände jag förstås att jag måste ta tag i balkonggolvet, och det är ju lämpligt att göra det innan balkongsäsongen kommer igång på allvar.

 

Sen kom jag på att om jag skulle måla balkonggolvet så är det ju vettigt att måla köksluckorna först, för då kan jag göra slipandet och målandet av luckorna på balkongen och behöver inte bry mig om ifall jag skulle råka stänka lite färg eftersom jag ändå ska måla golvet där. Och slipper färgångor inne hos mig och djuren (problemet när man bor i en etta är att det är svårt att måla nånstans inomhus utan att behöva sova i färgångor).

 

Så jag köpte färg till skåpluckorna. Knallrött ville jag ha, och knallrött fick jag - eller rättare sagt något slags mellanting mellan rött och orange. Det blev lite mer åt det orangea hållet än jag tänkt mig (jag var mer ute efter tomterött), men det är nära nog så jag behåller den. Och eftersom färgen dessutom är helblank kommer det att definitivt bli en rejäl färgklick i köket! Ska bli mycket intressant att se hur det blir, men det kan sägas så mycket som att den här färgen kommer att bättre matcha den orangea kökslampan och gammelfaster Karins kakeldekor med knallgula fåglar i ett rödorange grenverk än vad en mer tomteröd färg hade gjort... 

 

 

 

Under den gångna veckan har jag slipat alla skåpluckor och lådor, och precis när jag var nästan klar och bara hade några lådor kvar så åkte jag och handlade på Ö&B - och såg då att de hade en slipmaskin på rea för strax under 80 spänn...det var så dags! Tänk om jag vetat det innan jag började, vad raskt mitt slipande hade gått! Nu köpte jag den inte för jag var ju nästan färdig och ser inget behov av att slipa något annat inom en nära framtid. Så jag åkte hem och slipade de sista lådorna för hand, sen skulle jag dammsuga balkongen för att slippa slipdamm som kunde börja yra omkring när jag målade. Jag upptäckte att dammsugarpåsen var full, så jag bytte den, och märkte efter en stunds dammsugning att dammsugaren (som för övrigt är tomteröd och därmed inte kommer att fullt ut matcha köket utan utgöra en ganska skärande kontrast mot detta i fortsättningen) lät konstig. Det visar sig att jag naturligtvis precis inför denna städning av väldigt flygigt slipdamm inte har fått dit påsen ordentligt, så allt slipdammet har hamnat i själva dammsugaren. Så jag fick tömma ut alltihop och dammsuga upp det igen. Och därmed yrde nog så pass mycket damm att jag nog får ta en ny runda med dammsugaren innan jag börjar måla imorgon.

 

Sen har mamma satt nya tankar i huvudet på mig genom att påpeka att jag behöver nytt golv också i köket. och det har hon alldeles rätt i! Golvet är ett plastgolv, och väldigt gammalt och slitet, så pass att det har stora matta fläckar på de ställena där man står mest (vid vasken, bänken och spisen). Det är det enda golv i lägenheten som är i så dåligt skick (förutom balkonggolvet) - rummet och hallen har laminatgolv som den förre ägaren lade in så de är ganska nya, och badrummet har ett plastgolv som inte är vackert men inte alls lika slitet som det i köket. Köksgolvet har en gulbeige färg som i sig inte är ful, men det har det där flammiga mönstret (det ska nog se ut som marmor, men det lyckas inte alls) som många äldre plastgolv har vilket jag tycker gör att det ser fläckigt och smutsigt ut hur rent det än är. Och dessutom är det svårare att se fläckar om man spiller, vilket man ju gör i ett kök. Mamma påpekade att det blir svårt att byta i och med att jag har ett fast bord, men när jag undersökte saken är bordet bara fastskruvat i en vägg, medan det enda bordsbenet bara står på golvet så det borde inte vara några problem att skruva loss bordet ur väggfästet och byta matta. Så nu vill jag byta matta också...fast det får vänta lite. Men oj vad köket kommer att se ut som nytt om det inte bara har nymålade skåpluckor utan nytt golv också!  Och så slitet som det nuvarande golvet är känns det som en god investering också när jag någon gång ska sälja lägenheten.  

 

Så nu är det dags för själva målandet! Bilder kommer. Och de kommer att vara väldigt färgglada.

Det är lite skrämmande att se att senast jag bloggade låg isen kvar ute. Men jag har haft för fullt upp, och har det egentligen nu också.

 

På sista tiden har det varit mycket entomologiska föreningen. Jag har åkt in i styrelsen i Stockholms entomologiska förening, och förra veckan kom äntligen tidningen Yrfän (som jag sitter i redaktionen för) från tryckeriet! Den blev snygg och jag är nöjd, förutom att namnen på ett par spindelfamiljer har blivit kursiverade. Det frånsäger jag mig allt ansvar för, det är förstås ett stort no-no att göra det och jag skulle aldrig göra det. Men det har blivit så, tyvärr. men förutom det är jag nöjd.

 

 

 

Jag och en annan redaktionsmedlem deltog i en floraochfaunavårdskonferens i Uppsala förra veckan och delade då ut vår tidning till höger och vänster. Alla kommentarer vi fått har varit positiva hittills, roligt. I samma veva hade jag ett möte med svenska entomologiska föreningens (SEFs) ordförande och artdatabankens koordinator vid faunaväkteriet - jag har nämligen också på något vis råkat påta mig att bli den nya koordinatorn för faunaväkteriet vid SEF...jag vet inte riktigt hur jag ska angripa detta än, men vi får väl se

 

Sen har jag varit på Gräsö för första gången sen jag fältjobbade där senast under mitt doktorandprojekt. Allt var sig precis likt (fast det var lite tidigare på året än jag är van att se det - tussilago och blåsippor blommade) och jag vill verkligen dit snart igen! Jag guidade ett par medlemmar i min spindelgrupp på facebook (Spindelnätet) som håller på med ett hoppspindelfotoprojekt till lokalen för Pseudicius encarpatus som jag hittade där 2005. Hela tio år sen nu, otroligt! Och jag har undrat hur Pseudiciusarna mår däruppe, det var inte tio år sen jag såg dem sist men det var många år sen och lokalen är ju så liten att populationen är ganska känslig bara därför. Men de fanns kvar och verkar ha det bra, men det var så kallt att de jag hittade satt och tryckte i sina bon och knappt kunde röra sig, något man inte är van i vad gäller just hopppspindlar...Men vi fick se båda könen och ur fotosynpunkt är det ju bra att de inte är så livliga, att vi var där så tidigt gjorde också att tärnorna som brukar häcka på Pseudiciusskäret inte börjat med det än (för de blir ganska sura om man hänger länge på deras skär...) samt en del annat i spindelväg, vilket var roligt. Bland annat den fina lilla Steatoda aculeata som jag inte sett där tidigare.

 

 

Pseudicius encarpatus, vitbrämad hoppspindel - hane

 

 

 

Spindelnätetgruppen växer stadigt, och har växt ganska snabbt och mycket på sista tiden. I går nådde vi tusen medlemmar, otroligt! Få se hur det går, jag har läst nånstans att tusen (vi är 1002 nu) är nån slags magisk gräns när facebookgrupper börjar bli svåra att administrera...men det är fantastiskt att så många är nyfikna på spindlar!

 

Så...mycket kryp nu. På söndag har vi en spindelutflyktför de spindelrädda i Spindelnätet, sen ska jag ner till Skåne för att hjälpa syster Petra med Sweden International Tattoo och då har jag lovat en bekant vid lunds universitet att vi ska göra en spindelexkursion och titta på några av våra sällsyntare och häftigare arter. Om vi kan hitta dem...

 

 

Ett mycket bra initiativ att göra en vridvingeexkursion gjordes på facebook, och eftersom exkursionen skulle gå till mina trakter, strövområdet Lida i Tullinge, hakade jag förstås på.

 

Vädret var fint men det är fortfarande ofta minusgrader om nätterna här och det finns både is och snö kvar ute. Så även på sjön vid Lida, även om den börjar smälta. Jag har inte varit här förr, men det ser ju faktiskt ut som ett ställe som kunde vara trevligt att åka och bada på till sommaren?

 

 

Men syftet var ju nu inte att fotografera kaniner utan att titta på vridvingar, en parasitisk insektsordning (åtminstone i Sverige oftast på steklar). Parasiter känns ju allmänt otrevliga, men biologiskt och ekologiskt är de ofta intressanta. Honorna av vridvingarna lever som parasiter i bakkroppen på en större insekt, man kan se huvudänden på dem sticka ut mellan segmenten på värden. Den larvliknande vridvingehonan tar över värddjuret så att den blir steril och närmast fungerar som en slags zombie. Vridvingens egna ägg utvecklas, kläcks och genomgår första delen av larvutvecklingen inuti hennes kropp (som alltså sitter inuti värddjurets kropp). Sedan kryper de ur honan och utanpå värddjuret. Därifrån flyttar de vid tillfälle över till ett annat djur av samma art och följer med det till dess bo, där det flyttar över till en larv som blir vridvingelarvens värd. Vridvingelarven kryper in i sitt nya värddjur och utvecklas sedan tillsammans med det till en vuxen individ. Är individen en hona utvecklas hon till ett vuxenstadium som är larvliknande och saknar ögon, vingar och ben som stannar den kvar i värddjuret och zombifierar det (vridvingen kan uppta så mycket som 90% av värddjurets kroppsvolym!). Värden kommer utåt sett att fungera ganska normalt, födosöka osv (för vridvingen behöver ju näring...) men beteendet kan ändras och den är steril. Utvecklas vridvingelarven till en hane förpuppas han och genomgår en utveckling till ett flugliknande vuxenstadium med vingar, ben och ögon som lämnar värdorganismen. Hanen lever bara några timmar och dem använder han för att leta rätt på en hona och para sig. Hela den period när vridvingehanarna svärmar är väldigt kort, det rör sig ofta bara om dagar- någon vecka så om man vill se dem gäller det att vara ute i rätt tid på rätt ställe.

Vi besökte en koloni vårsidenbin på jakt efter vridvingar, och vi lyckades nätt och jämt få se dem. Vårsidenbina är solitära bin, dvs de är inte sociala och lever inte i samhällen utan varje hona gör sitt eget bo som hon gräver i sand i ett soligt läge och tar hand om sina egna larver (däremot kan de leva i kolonier med många bon nära varandra). Att de är solitära innebär också att det inte finns några sterila arbetarbin utan alla bin i kolonin kan reproducera sig (om de inte är parasiterade av en vridvinge). Vädret var tyvärr lite för kallt och blåsigt igår så det var inte mycket djur ute och rörde sig alls i bikolonin vi besökte - men vi hittade några bin med vridvingehonor på, och en enda vridvingehane (vilket var vad vi verkligen ville se, det är de man måste vara ute i rätt tid för).

 

Har tyvärr ingen bild på hanen, men här är en vridvinge som sticker ut ur ett bi.

 

 

Efter att ha konstaterat att vädret var för dåligt för att utdelningen skulle bli större gav vi upp vridvingarna men fick istället nöjet att få följa med Stanislav till en annan närbelägen vårsidenbikoloni där det fanns bibagge. Bibaggen är även den en parasit på bin, och rödlistad eftersom den är beroende av sandiga soliga ytor som värms upp snabbt på våren och där det lever vårsidenbin. Precis som vridvingarna måste man vara ute i rätt tid för att få se de vuxna skalbaggarna, som bara är aktiva ett par veckor på våren för att para sig. Larverna utvecklas i vårsidenbinas bon där de lever av deras insamlade pollen och nektar. Bibaggen är alltså till skillnad från vridvingen en boparasit som lever i värddjurets bo och livnär sig på dess insamlade resurser, inte på värddjuret själv.

 

Bibaggelokalen var en hög sandig sluttning nerför klipporna, och från toppen var det väldigt fin utsikt.

 

 

 

Men de vi ville titta på var ju bibaggarna, och det hittade vi några stycken. Fina!

 

För en gångs skull var jag inte ute för att titta på spindlar, men naturligtvis tittar jag alltid efter sådana i alla fall. Tyvärr var det mycket få sådana också ute, jag såg bara totalt en vargspindel och en Linyphiidae. Den senare har jag ingen bild på, men här är vargspindeln som jag tror är en Alopecosa barbipes.

 

Nu kommer inläggen här lite i fel ordning, men jag har ju inte bloggat ordentligt på så länge så jag får jobba ikapp lite och då råkade det nu tyvärr bli så att ett inlägg från tidigare i veckan hamnade före detta som är ett par veckor gammalt.

 

För en tid sen organiserade jag och ett gäng av de som hänger i facebookgruppen Spindelnätet (den som stjäl så mycket tid från den här bloggen, ja...) en exkursion till Bergianska trädgårdens växthus där vi fått tillstånd att leta spindlar och andra kryp. Det kan nämligen gå att hitta ganska roliga djur i växthusmiljö, som normalt inte hade klarat sig här i Sverige. det finns till och med en del arter som är närmast specialiserade på växthusmiljön.

 

Turen gav god utdelning med en ganska diger artlista. Dagens största fynd var en spindel som jag på plats konstaterade var något i släkte Amaurobius men som jag inte kände igen. Så jag tog hem den. Väl hemma artbestämde jag den till Amaurobius erberi, en art som efter vad jag kunde hitta inte rapporterats i Sverige. Så jag kontaktade Torbjörn på naturhistoriska och tog med mig spindeln till honom för en second opinion. Jag var ungefär så säker som jag kan vara, men i och med att det verkade vara ett nytt fynd för landet ville jag gärna få det bekräftat. Torbjörn grävde fram en A. erberi från Turkiet ur spritförrådet i museets källare (spritförråd syftar alltså på förrådet där man förvarar organismer som konserverats genom att läggas i sprit, inget annat...Det spritförrådet är jättestort och innehåller allt från pyttekryp till jättebläckfiskar och hajar och stora fiskar som förvaras i spritfyllda akvarier eller spritfyllda frysboxar...). Efter jämförelse mellan min spindel och den turkiska höll Torbjörn med mig om A. erberi och bekräftade också att arten inte rapporterats i Sverige tidigare. Ett ganska stort och intressant fynd alltså, även om det varit ännu mer spännande om det inte varit i ett växthus. men det var heller inte frågan om en enstaka individ, det fanns gott om dem där så det handlar om en etablerad population och Torbjörn och jag har funderingar på att återvända till hösten när hanarna är vuxna för fotografering och insamling för eventuell elektronmikroskopfotografering.

 

Så här är fyndet: Bilden föreställer en adult hona av Amaurobius erberi.

 

 

 

Vädret här har varit strålande nu, och även om det egentligen inte är någon riktig värme i luften så är det dessa soliga dagar varmt nog för att man ska kunna välja bort vinterjackan. Hackspetthannen i paret som brukar besöka fågelrestaurangen på åttonde våningen har börjat pilla mycket med snöret som syns på bilden (som det hängt en talgring i), undrar om han tänkt sig det som bomaterial? Hackspettarna trummar också gärna på metallblecken på huset så att det hörs i hela kvarteret. 

 

 

 

Häromdan tog jag en promenad vid min fjärilsslinga, det var inga fjärilar ute men det hade jag inte räknat med heller - jag siktade snarare på att få se några nyvakna ormar, och det fick jag! De var lite långsamma fortfarande, det var väl lite i kallaste laget, men igång var de. Det var också gott om folk ute som rastade hundar varav vissa lösspringande - undrar om de vet att det är VÄLDIGT mycket orm i det här området? Och som just nu kan ha lite svårt att hinna slinka undan i kylan och därmed kan känna sig tvungna att bitas istället om det kommer en glad hund farande? Jag som gillar både hundar och ormar hade inte haft hunden lösspringande, inte ens om den höll sig alldeles nära precis vid sidan av stigen, i det här området den här tiden på året...

 

Ur fotosynpunkt är det förstås perfekt att de är lite långsamma!

 

 

 

 

Den där tungan är väl sååå söt!

 

 

 

Det känns väldigt vårligt, men det är fortfarande en väldig brist på grönt ute förutom hos granar och tallar...

 

 

 

...och i skuggiga lägen finns det fortfarande snö och is kvar.

 

 

 

Hasseln blommar liksom alen, och jag blir jätteallergisk så fort jag går ut. För naturligtvis glömmer jag äta allergimedusin. Dumt. Men blommorna är vackra och det är ju väldigt vårligt och fint med blommor och hängen.

 

 

 

Det är ju otroligt sällan det bloggas här nuförtiden, ber om ursäkt för detta åt alla eventuella kvarvarande följare...En stor anledning är att jag det senaste året ägnat mycket av min internettid åt Facebookgruppen Spindelnätet, en grupp som snabbt växt till en samlingsplats för spindelintresserade och som nu närmast utveckats till ett slags svenskt araknologiskt nätverk där det diskuteras artbestämningar, svaras på allsköns spindelfrågor, och till och med organiseras gemensamma spindelletarutflykter. Jätteroligt! Men det innebär som sagt att bloggen blir åsidosatt...

 

Och det är inte det ena småkrypsrelaterade som hänt. Sedan förra hösten ingår jag i redaktionen för en nystartad populärvetenskaplig tidskrift om insekter och andra småkryp vid namn Yrfän. Tidskriften ges ut av Svenska entomologiska föreningen. Första numret (som förutom att jag är redaktör även innehåller en artikel av mig kommer ut nu i vår, och den som vill kan beställa ett gratisex av Yrfän här: http://www.sef.nu/yrfan/

 

 

 

 

 

  

Nu lackar det mot jul och inget bloggat har det blivit på superlänge. Bedrövligt!

 

Uppdateringar:

 

Jobb: Det där med forskningsmedelsansökningar går (som vanligt...) inget bra. Eller, ansökningarna är bra men ingen vill ge mig pengar för dem ändå. Så jag jobbar lite här och där timmar hit och dit så länge.

 

Spindlarna: Spindlarna härhemma mår bra, som vanligt. De har fått visa upp sig lite på sistone, Kerstin var med i Morgonpasset i radio P3 i höstas när jag pratade spindlar där och jag har också haft några studenter från en medieutbildning på den närbelägna högskolan hemma som gjort ett spindelreportage. Kerstin är nu så trött på detta att hon gått under jorden, bokstavligen. Fast egentligen beror det nog mest på att det är vinter. Under jorden är hon i alla fall.

 

Ideella spindlar: Om man nu inte får riktigt jobb så är det i alla fall inget problem att få ideellt sådant, i synnerhet som jag inte kan säga nej...jag intalar mig att det är saker som kan användas som meriter på ett CV och att det är bra därför, men jag gör i alla fall mycket jobb som ingen betalar mig för. Förutom att ställa upp som intervjuobjekt för studenter och agera spindelexpert i morgonpasset (och i Mitt i naturen och TV4 nyhetsmorgon tidigare i våras) har jag hållt spindelföredrag på Entomologiska föreningen i Stockholm nyligen. Jag har också åtagit mig först att skriva en artikel men sedan även till att bli redaktör för en nystartad populärvetenskaplig tidskrift om småkryp i entomologiska föreningens regi. Yrfän ska den heta, första numret kommer ut i vår. Och sist men inte minst så fortsätter facebookgruppen Spindelnätet (om svenska spindlar) som jag startade i våras att växa. Vi närmar oss nu 800 medlemmar, på ett år. jag vet inte hur fort som är normalt för facebookgrupper att växa, men det känns ganska snabbt tycker jag! Den där gruppen tar också mycket av min internettid vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så eftersatt (det och att betydligt fler läser vad som skrivs i Spindelnätet än här...).

 

Speleri: Jag spelar förstås, hemvärnsmusikkåren repar för tillfället figurativt program inför Bremen tattoo i januari, en resa som kåren ser mycket fram emot (i synnerhet efter vårens resa till Virginia International Tattoo i USA som verkligen gav mersmak). Vi har också gjort ett par högvaktsspelningar och lite andra spelningar under hösten. På onsdag (Nobeldagen) har vi en privat spelning, sen är det juluppehåll tills januari då det bara är ett par rep kvar tills Bremen. Frälsisbrassbandet har haft konsert i storkyrkan idag tillsammans med sångsolist och Stockholms domkyrkokör, med traditionsenlig jul- och adventsmusik. Pampigt och fint, och jag kan lägga till Storkyrkan på den vid det här lagt ganska långa listan på kyrkor jag spelat i. Som konsertlokal är storkyrkan trevlig akustiskt men det är lite trist att det är så väldigt mycket pelare och utsmyckningar att en ganska stor del av publiken faktiskt inte kan se vad som händer längst fram i kyrkan. Tips: Om du nån gång ska på konsert i storkyrkan, var beredd på att du är där för att lyssna, inte se, så blir du inte besviken om du inte skulle ha väldig tur med placeringen. Men det blev i alla fall en fin och mysig konsert med fin musik! Nu är det dock dags att lägga undan julmusiken och börja öva utantillmarscher på allvar inför Bremen. 

 

Det är verkligen helt otroligt att det gått så länge, men i år fyllde Lunds universitets fältfaunistikkurs tydligen tio år! Tio år! Otroligt, och i år har jag varit med mer än någonsin. Vanligen undervisar jag ju på den här kursen på min semester (hm, egentligen är det väl inte semester när man tar semester från en arbetsplats för att jobba på en annan, men ni förstår vad jag menar...). Men i år har jag ju inte en heltidsanställning parallellt, så jag tog istället en paus från webjobbet för Lunds universitet för att undervisa vid lunds universitet.

 

Kursen var väldigt trevlig i år, med trevliga lärare och trevliga och ambitiösa studenter (ingen ville dock göra sitt projektarbete om spindlar, suck...dagens ungdom! Det ska bara vara fina fjärilar och skalbaggar i bajs...), värdigt ett tioårsjubileum alltså! Under den tid kursen gick i Skåne var vädret mestadels fint. Förutom spindlar fick jag i år bredda mig lite och även ta ansvar för gruppen växtsugare (skinnbaggar, stritar, bladlöss), vilket varit roligt men en utmaning!

 

I å var jag också med på fältveckan på Gotland, vilket var intensivt men trevligt, precis som det ska vara på en fältkurs om än med bitvis lite tråkigt väder. Men Gotland är fint och det är roligt både för lärare och studenter att få se andra miljöer än de vanliga. och här finns fina fältlokaler i massor, och chanser att få se spännande arter inom i princip alla djurgrupper. 

 

 

 

Vad gäller skinnbaggar på en sådan här kurs är det mest trist att gruppen är så pass dåligt undersökt och att bestämningslitteraturen inte räcker till. På ett sätt är det ju mer spännande med en dåligt undersökt grupp där kunskapen är mer begränsad än för många andra, men som student som ska lära sig artbestämning uppskattar man inte alltid de utmaningar detta innebär. Skinnbaggeprojektet blev dock lyckat, med flera intressanta fynd. Däribland en bärfisart som var ny för Gotland.

 

 

 

 

Ett mål när man gör sådana här projektarbeten är att studenten ska få ett bra grepp om sin projektgrupp som helhet, dvs få se så mycket som möjligt av de olika grupperna inom den. Vi fick in mycket, men en familj vi gick bet på var de otroligt charmiga strandskinnbaggarna, tyvärr. Sökandet efter sådana tog oss bland annat till den fantastiskt vackra stranden norr om Hoburgen, med fårbetad strandäng och fina dyiga ytor runt platta stenar nära vattnet där det borde funnits både strandskinnbaggar i massor - men tyvärr var det väldigt tomt på djur den här veckan. Vi vet inte varför, om det var så att årets tidiga insektssäsong lett till att säsongen för de här redan tagit slut. Men platsen är vacker! 

 

 

 

Som sagt gjorde vi trots bristen på just strandskinnbaggar ändå en del fynd, dels en taggbening (vitbrämad taggbening, om någon vill googla, jag har ingen bra bild) som bara rapporterats en gång tidigare från Gotland och framför allt harrisbärfis som aldrig rapporterats härifrån förr.

 

 

 

 

Ett av exkursionsmålen på Gotlandsveckan är alltid Torsburgen, ett gammalt brandfält med många spännande arter. Däribland smedbock som vi tyvärr inte fick se i år (antagligen var säsongen för vuxna baggar redan över). Vi fick däremot se en del annat roligt, som blåvingad gräshoppa och guldsandbi. Men framför allt var det intressant att besöka Torsburgen just i år med den stora branden i Västmanland i bakhuvudet. Torsburgen härjades 1992 av en av de största svenska skogsbränderna någonsin (10 kvkm!), fram till Västmanlandbranden i år. Precis som nu i Västmanland gick branden både upp i trädtopparna och ner i marken så att rötterna brändes av, så de flesta träden har idag ramlat och området är fullt av trädlågor som ger värdefulla habitat för vedlevande insekter. Området är naturskyddat, de sällsynta arter som fanns i området före branden överlevde den och fick efter branden sällskap även av brandberoende och brandgynnade arter och sedan arter beroende av död ved (däribland smedbocken, googla den gärna. Det är en enormt stor långhorning). Det är intressant att se det här området nu över 20 år efter branden och föreställa sig vad som kan hända med brandområdet i Västmaland ur biodiversitetssynpunkt, beroende på hur man hanterar det från skogsägar- och myndighetshåll.    

 

 

 

Studenterna må ha varit ointresserade av spindlar, men är man på Gotland och samlar kryp måste det ju letas spindlar också! Det kom inte in något nytt eller särskilt spännande den här gången, men jag fick däremot se ett par Gotlandsspecialiteter och det är ju alltid trevligt att få se sådant som man inte hade fått se någon annanstans. 

 

KrabbspindelnThomisus onustus finns i Sverige bara på Gotland. 

 

 

 

Ni brukar ju få se bilder på Larinioides cornutus ofta, men här är istället en Larinioides patagiatus som ibland samsas med L. cornutus på stränderna. Som så många hjulspindlar är de variabla, och den här fick återigen upp  mina ögon för deras fantastiska färgmatchning med omgivningen.

 

 

 

En annan vacker art som trivs i vass är hoppspindeln Marpissa radiata.

 

Måste ju berätta sommarens dåliga nyhet, som första ikappbloggning trots att detta egentligen borde ligga sist eftersom det hände så sent som förra veckan. Men kronologiskt ikappbloggande är inte lika roligt alls. inte för att detta är roligt alls...

 

När jag kom hem från Gotland förra veckan hade någon försökt stjäla Laban medan jag var borta! Laban har ju haft turen att få bo i en andrahandshyrd garageplats under större delen av våren (det är inte bara folk som måste hyra i andra hand pga bostadsbrist i Stockholm), men i början av sommaren tog den turen slut så på sista tiden har Laban fått stå på en allmän utomhusparkering. Och där stod Laban även när jag åkte till Gotland en vecka för att undervisa. Det är inte första gången jag lämnat Laban där lite längre, och det har gått bra tidigare - det ska vara en fräck biltjuv för att ge sig på en bil som står väl synlig från en pendeltågsstation där det passerar mycket folk i stort sett hela dygnet och där polisbilarna far fram och tillbaka utanför i skytteltrafik till den närbelägna tingsrätten (men det kanske var någon som behövde väldigt brådskande transport från tingsrätten? Fast det hade ju varit både enklare, snabbare och ofarligare att helt enkelt planka in på pendeltågsstationen då?). 

 

I alla fall, när jag kom hem från Gotland i tisdags kväll fann jag Laban upplåst, handskfackets innehåll utrivet på golvet (utom bilradion, den låg kvar prydligt i handskfacket. Tydligen är en bilradio från 1996 med kassettspelare inte särskilt frestande för den moderne biltjuven) och instrumentpanelen uppbruten med hängande sammantvinnade sladdar. Tjuven hade lyckats forcera låset (utan att ha sönder det, för jag kunde i alla fall låsa bilen igen i väntan på att kunna få den till verkstad nästa dag) och försökt tjuvkoppla Laban! Som tur var låter sig Laban inte tjuvkopplas - om någon biltjuv därute läser detta, tag varning: Försök inte tjuvkoppla en Golf GL från 1996, för trots åldern är en sådan Golf tillräckligt ny att inte kunna tjuvkopplas! Rattlåset var fortfarande i, inget var stulet (det finns inget värt att stjäla i Laban, om man inte vill ha ett par begagnade gummistövlar eller en bilradio med kassettbandspelare från 1996) och inget förstört utom dörrhandtaget på passagerarsidan och den åverkan som gjorts på panelen och ledningarna.

 

Och som den absoluta höjden av ironi låg räkningen för bilförsäkringen och väntade på mig när jag kom hem! Men då slapp jag åtminstone leta efter telefonnumret dit...

 

Så jag polisanmälde samma kväll, morgonen efter ringde jag försäkringsbolaget som gav mig numret till en verkstad ganska nära, som i sin tur gav mig numret till en bärgare som kom och hämtade Laban inom en timme efter att jag ringt och dessutom var vänlig nog att köra mig tillbaka hem efter att ha lämnat Laban på verkstaden.

Tack för det, Svempas bärgning!

 

Laban befinner sig nu fortfarande på verkstad. Som tur är har jag inget akut behov av bil den här veckan, men tur att det inte hände senare för nästa helg har hemvärnsmusikkåren en spelning på amfibieregementet i Berga och då behövs Laban för att det inte ska bli väldigt omständigt att ta sig dit och hem. Och jag hade behövt ta mig dit tidigare egentligen eftersom jag fortfarande behöver besöka förrådet för att byta ut mina trasiga och för stora uniformsbyxor vilket hade varit bra att fixa innan spelningen, men har jag klarat att spela varje dag en hel vecka i USA i dem samt ett antal spelningar till efter det så kan de förstås klara en spelning till. . 

 

Men nu skulle jag VERKLIGEN vilja ha en garageplats! Har stått i kö för en sådan i åtta månader nu, och om jag fått en efter 6 månader vilket var den ungefärliga kötid vår vaktmästare angav så hade ju detta inte hänt...

 

 

 

 

Men för att lätta upp stämningen lite efter denna bedrövliga historia kan jag ju också berätta om när Laban mötte sin dubbelgångare tidigare i somras. Jag var och handlade i Kungens kurva en dag, och när jag då kör in på parkeringen ser jag en precis likadan vit Golf som Laban (bara något renare)! Så naturligtvis ställer jag Laban på den lediga platsen bredvid, så att även den andra Golfens ägare ska få åtnjuta synen av två likadana vita Golf GLIII från 90-talet bredvid varann (för man ser faktiskt inte så många sådana ute på vägarna längre). Och när jag går ur bilen och går framför de båda bilarna på väg mot affären så ser jag att den andra dessutom har ett precis likadant stort hål i framskärmen på precis samma ställe som Laban (fast på den andra bilen var hålet inte lagat med rosamålad silvertejp, där är nog Laban unik). Tyvärr kom jag inte åt att ta någon bild framifrån där båda bilarna hade synts. 

 

 

 

 

...är jag. Men det har varit en händelserik sommar, jag har varit förhållandevis lite hemma och framför allt kanske den klena blogginsatsen beror på att jag på sista tiden jobbat som webredaktör för delar av Lunds universitets nya hemsida och därmed ägnat mig åt andras hemsidor istället för min egen och bloggen.

 

Vad gäller min egen hemsida är även denna i behov av uppmärksamhet (hemsidan alltså, inte den här bloggen, även om den kanske också mått bra av en uppfräschning. Har någon några bra idéer?). Webhotellet för min hemsida ändrade för en tid sen systemet för att bygga sidor, så att det nu finns ett nytt redigeringsprogram som man inte kan använda till en sida gjord i det gamla. Som tur är finns det gamla fortfarande kvar, men det vet man ju inte hur länge det varar så egentligen borde sidan göras om helt. Men det får bli när jag inte arbetar med LUs...Dessutom funderar jag på om sidan i så fall ska göras från början i deras system, eller om jag ska göra den i ett annat, på datorn, och så bara ladda upp den på webhotellet? Vet inte. Är egentligen för lat för att lära mig nya program och webhotellets är väldigt enkelt, så bra av den anledningen.

 

Bloggen funderar jag som sagt på om jag borde fräscha upp, jag är lite trött på utseendet nu (någon som har en bra idé?). Jag drar mig dock lite eftersom det innebär att gå in och ändra i sidkoden om man vill ha den mer personlig än de färdiga mallarna, och det är jag dålig på. Funderar också på att lägga den nån annanstans, för blogg.se har blivit struliga med att ladda upp bilder - för något år sen införde de en begränsning i hur stora bilder man får ladda upp, vilket innebär att jag måste ändra storlek på allt jag lägger upp här och det är ett onödigt moment tycker jag (de borde kunna krympas ner mer eller mindre automatiskt när man laddar upp dem kan man tycka, så är det på många andra sidor). Man kan heller inte längre ladda upp stående bilder (även om jag vänt dem i ett bildbehandlingsprogram och sparat om dem i stående format så vänder bloggen tillbaka dem till liggande när jag laddar upp dem här. Otroligt irriterande!). Man kan ha sin blogg också på mitt webhotell så det funderar jag på, men frågan är om jag kan flytta med allt som ligger här? För det är ju åtskilliga års bloggande och det vill jag i så fall ska följa med i flytten. Måste kolla. Det innebär också att bloggen kommer att få ny adress, och det vet jag inte om jag tycker är bättre eller sämre. Bättre egentligen eftersom den då kommer att ligga på mitt domän. Hm, värt att fungera på, men det hänger som sagt till mycket stor del på om innehåller härifrån kan flyttas med utan att det blir jobbigt. 

 

Och jag har som sagt inte haft tid eller lust att krångla med mina egna hemsidor på ett bra tag. Förutom att jag jobbat med hemsidor har spindelgruppen på facebook som jag startade i vintras (Spindelnätet) växt över alla förväntningar och kräver därmed också en del tid, så den tid jag lagt på eget webfixande har främst ägnatsägnat åt den.

 

Hemsidesjobbandet med LUs sidor har också lett till att jag tillbringat mycket mer tid än jag velat inomhus denna sommar, trots värmen har jag knappt varit ute känns det som! Som tur var avslutades sommaren (för åtminstone här i Stockholm måste nog sommaren tyvärr betraktas som över nu) med den sedvanliga fältundervisningen på lunds universitets fältfaunistikkurs (för tionde året i rad! Ojojoj, är det verkligen så länge jag undervisat på samma kurs!?) vilket förstås inneburit en hel del utevistelse. Mer om detta (och bilder) kommer i ett eget inlägg senare, för jag känner ett visst behov av att blogga ikapp lite.

 

Både pga jobb och annat har jag varit ovanligt mycket nere i Skåne i år, det är skönt av den anledningen att vara tillbaka i Sverige igen för det var ju ett mycket större och kostsammare företag att ta sig dit från Ekenäs än det är från Flempan, och därför blev det också bara ett par besök om året vilket är alldeles för lite. Men nu går tåget söderut i princip utanför dörren! Tyvärr har jag också drabbats av ovanligt mycket tågkrångel och förseningar något jag annars brukat ha tur med, men det känns ändå lyxigt att gå ner till stationen och ta tåget därifrån hela vägen till Lund jämfört med att i Finland köra från Ekenäs till Karis, byta till tåget till Helsingfors, byta där till flygbussen till Vanta, ta flyget till Kastrup, och sedan tåg därifrån till Malmö. 

 

Mer bloggande kommer snart! 

 

 

Tänkte lägga en bild här, men just nu går det inte att ladda upp någon alls. Verkligen dags att överväga att flytta bloggen...

 

 

Nu har jag återigen lyckats få upp kedjan att hänga amplar i på balkongen, fast tyvärr går den inte tvärsöver längs med fönstren där jag egentligen vill ha den utan snett inifrån väggen och ut (för det var där det fanns krokar kvar att hänga i). Få se om den stannar uppe den här gången...

 

Begoniorna börjar komma upp alltfler, den största börjar få blad. Hoppas bara de hinner bli stora nog att blomma också innan sommaren är slut (och om de blir det kommer det verkligen att behöva hängas upp amplar....). Insåg också att balkongen är ett helt trädgårdsland nu, med tomater, gurka, paprika, jordgubbar, krusbär och en hel kryddträdgård! Få se hur mycket det blir skörd på.

 

Och solnedgångarna är ju så fina från balkongen här, även disiga dagar. Jag saknade den här utsikten i Finland!

 

 

 

 

Det är mycket som händer på balkongen. Rasar inte inredningen så är det annat utanför som rasar. Idag beundrade jag den härifrån ganska vanliga synen av ett par luftballonger i solnedgång mot Stockholmshorisonten då en av dem kom närmare och närmare. Jag hämtade kameran och tog en bild eftersom mamma undrat just om inte luftballongsäsongen börjat här, så jag gick och hämtade telefonen i avsikt att ringa och be henne skajpa så hon kunde få se utsikten på distans (vacker solnedgång med ett par luftballonger är himla snyggt).

 

Men när jag kom tillbaka efter den korta stund det tog mig att hämta telefonen befann sig plötsligt den ena ballongen på vad som såg ut att vara vanskligt låg höjd. den gick ner och till sist försvann den mellan träden någonstans längs vägen som leder härifrån mot Flemingsbergs centrum och måste helt enkelt ha landat där. Den andra ballongen närmade sig med vad som måste vara så ungefär maxfart för en luftballong och landade den också. De måste ha landat på vägen, för det finns ingen annan öppen plats så nära åt det hållet att ta ner en ballong på, förutom någon parkeringsplats men de brukar vara ganska fulla om kvällarna. Där slutar dramat, jag vet inte varför ballongen landade här, om det var en nödlandning och vad den i så fall berodde på?

 

 

 

Ja om ni inte förstått vilken vittgående förödelse den nedrasade kedjan på balkongen åstadkom så kommer här lite bilder. Och då finns ändå inga bilder på all jord blandad med glasbitar från två sönderslagna ljuslyktor som täckte golvet.  

 

En av de nedrasade amplarna träffade gurkplantan och bröt av en kvist. Tydligen pumpar gurkplantor ut så mycket vätska i sina grenar att den kan dö om en bryts - för gurkplantan ser nu ut så här och jag hyser mycket lite hopp om att den ska återhämta sig trots att jag försökt tejpa ihop den trasiga kvisten. Och jag som var så glad åt att plantan inte bara överlevt att jag varit frånvarande i över en vecka, utan den hade dessutom börjat få små gurkor! Men jag får väl vara glad åt att den där kedjan inte rasade medan jag var borta och inte kunnat ta hand om överlevande växter direkt, för då hade resultatet varit ännu värre.

 

Bilden är tagen från sidan och den här bloggen vägrar ladda upp bilder på rätt håll även när jag vänt dem i ett annat program...men vänster är uppåt och alla blad hänger som trasor.

 

Knölbegoniornas kruka gick sönder i fallet (det var nog den som knäckte gurkan) och den begonian som hunnit titta upp ur jorden bröts. Men jag hoppas att den klarar sig och att de andra också kommer upp. Krukan håller för dem att växa till sig i, men den är oanvändbar som ampel eftersom kanten gått av så där behövs en bättre lösning sen om det blir något av blommorna.

 

Fuchsiorna vars ampel också åkte i betonggolvet är inte glada alls, men de lever åtminstone och jag tror nog att alla, även den värst åtgångna, kommer att klara sig. Men så fina är de ju inte, inte just nu åtminstone. Hoppas de tar sig igen!

 

 

 

Men ett balkongbakslag knäcker kanske en gurka, men inte mig. Jag har nu införskaffat en ny gurkplanta (tyvärr fanns det inte alls lika stora plantor hos försäljaren nu så det kommer att ta tid innan den nya når lika långt som den knäckta) och jag har planer för att få upp den där kedjan för upphängning av amplar i taket igen. Och så har jag skaffat en stilig liten bougainvillea, den är inte så stor än men om jag klarar att hålla liv i den kommer den verkligen att pryda sin plats på balkongen.

 

 

 

Det är roligt med något så storblommande som en bougainvillea eftersom det inte finns så mycket annat som blommar på balkongen nu. Kryddväxterna har inte börjat blomma än (men snart slår gräslöken ut vilket är roligt eftersom det för tankarna till blommande vildgräslök ute på småskären i skärgården), jordgubbarna har nästan blommat ut, krusbärsbusken och tomaterna blommar inte än och har ju inte särskilt dekorativa blommor heller, stockrosen har inte ens knoppar än, knölbegoniorna har knappt kommit upp om ens det, fuchsiorna tappade ju i princip alla sina blommor när kedjan rasade, och förutom dem finns bara ett par hängpetunior. Hängpetuniorna (en gul och en vinröd/svart) är fina, men har inte förstått att de ska hänga. Men blommar gör de, även om de plantorna inte är så stora de heller.

 

 

Nöjd med hur balkongen (se tidigare inlägg) artat sig har jag kompletterat med lite fler växter, ett par importerade från Skåne, några nyinköpta - däribland en tomatplanta med svarta cocktailtomater vilket jag hela tiden velat ha efter det mycket lyckade resultatet med en sådan i Finland förra sommaren. Efter att ha planterat om de nya växterna bar jag även ut en del krukväxter som brukar få komma ut på balkongen om sommaren, däribland den stora bananplantan. Sen städade upp all spilld jord, blad och annat skräp, och därefter betraktade jag nöjt resultatet. Fortfarande en hel del växter som behöver växa till sig eller komma upp (knölbegonior...) men på det stora hela är det nu grönt och fint på balkongen, och även väldoftande tack vare mycket kryddväxter.  

 

Men medan jag nöjt betraktade resultatet hördes ett brak, och ner kom kedjan jag spänt tvärsöver balkongen för att hänga amplar i! Kroken i väggen på ena sidan (jag har inte satt dit krokarna, de fanns där redan) hade lossnat. Plastampeln med knölbegonior i gick sönder, och även om den fortfarande är hel nog för att begoniorna ska kunna växa till sig i den så går den inte att hänga upp som ampel längre, och den begonia som kommit upp och var lite större än de andra gick av (hoppas skottet kan fortsätta växa ändå!). Metallampeln med fuchsior i blev lite tillbucklad och medan den fuchsia vars färg jag tycker minst om förstås klarade sig utan en skråma så gick det sämre för mina två favoriter. Den ena tappade alla blommor men är i övrigt oskadd (och den har knoppar kvar så det kommer ju som tur är fler blommor). Den andra inte bara tappade alla blommorna utan det bröts även en del kvistar, och de här fuchsiorna var inte stora till att börja med...Jag hoppas att den återhämtar sig! I kedjan hängde även två ljuslyktor av glas som båda naturligtvis gick i kras mot betonggolvet, och betonggolvet i fråga (som var  alldeles nysopat) täcktes av jord blandat med glasskärvor. Och värre än förödelsen som uppstod är att jag nu inte har nånstans att hänga amplar och det både behöver och vill jag verkligen ha...få se om jag kan hitta på en ny lösning. 

 

 

 

Som fastslogs i tidigare inlägg har jag ett problem (problem och problem, vill inte betrakta det som ett problem, men det måste göras något åt) i form av ett stort akvarium på 240 liter med tillbehör som för tillfället bara står och samlar damm och tar upp jättejättemycket plats i förrådet. För har man ett stort akvarium är det ju roligt om akvariet dels står där man kan titta på det och där det inte försvårar användandet av förvaringsutrymmen (det fyller typ halva förrådsytan, inne i lägenheten finns däremot plats för det. I synnerhet om det blir plats i förrådet till den cykel, några flyttlådor med mera som borde stått i förrådet och som nu inte gör det pga ett visst akvarium), dels faktiskt är fint att titta på det. Dvs inte tomt, oinrett och tråkigt som det är nu och som det varit hela tiden jag bott i den här lägenheten (innan jag flyttade till Finland stod det inne i lägenheten, tomt) - sist det var vatten i det var när jag bodde i Tensta.

 

Men det är ett ganska stort projekt att sätta igång det eftersom jag vill göra det ordentligt, och det blir också jobbigare att flytta om jag nu måste göra det inom en någorlunda snar framtid om man ska ha massa fisk och vattenväxter med sig. Så akvariet är ett ständigt dilemma. Men jag har i alla fall börjat fundera på vad jag ska göra med det, för jag kan inte ha kvar det i förrådet (det får inte plats om alla andra saker som borde vara i förrådet ska gå in, t.ex. cykeln, och jag har hellre ett akvarium än en cykel inne i lägenheten) och jag är väldigt trött på att ha det oinrett och tomt i lägenheten - något som borde vara en prydnad är ju bara bråte så länge det är tomt!

 

Men att starta upp storakvariet är ett stort projekt i sig som kommer att ta lång tid. Och det är en flerstegsprocess där en massa beslut måste tas och saker göras rätt och i rätt ordning. Det enklaste hade varit att helt enkelt fortsätta ha det som Malawiakvarium som jag haft tidigare, för då har jag redan all inredning osv, vet hur allt ska vara (men det är fortfarande mycket som måste fixas) och det enda beslut som måste tas är vilka fiskar som ska vara i. MEN akvariets placering är ett stort problem - enda stället i lägenheten där man kan ha ett så stort akvarium som dessutom är någorlunda praktiskt ur skötselsynpunkt är en plats där det kommer in en massa ljus från fönstren i rummet (svårt att alls undvika i det här rummet där det är fönster på två väggar). Ett Malawikar är då sällsynt olämpligt eftersom jag aldrig lyckats ha växter ihop med Malawiciklider (terroristfiskar...) vilket ger fritt spelrum åt alger (som älskar solljus från fönstren, alger kommer att bli nog svåra att undvika oavsett vad man gör med akvariet men att ha Malawiciklider är att be om algproblem).

 

Så just nu funderar jag på att gå åt rakt motsatt håll och göra ett sumpmarksakvarium, ett öppet akvarium (dvs helt eller delvis utan lock, troligen delvis så att jag kan ha kvar belysningen) med sänkt vattennivå, jättejättemycket växter som även kan växa upp över ytan med bl.a. en uppbyggd del där man kan sätta sumpmarksväxter som vill stå blött men inte helt under vatten, och ganska lite och små fiskar. Tanken är att ett öppet akvarium ger bättre tillgång på koldioxid till växterna, och ganska lite fiskar ger mindre näring i vattnet, så förhoppningsvis får växterna en fördel i konkurrensen med algerna då. Men det blir mycket mer att göra än om det förblivit Malawikar...

 

Alltså.

 

Steg 1. Själva akvariet. Hämta in det från förrådet, ställa det på plats och kontrollera så det inte läcker. Det har ju stått tomt länge och dessutom varit med om en flytt så det måste kollas, och om det läcker nånstans måste det tätas och testas igen osv. Dessutom måste bakgrunden lagas för den har terroristfiskarna gnagt sönder...och om jag ska laga bakgrunden kanske jag eventuellt vill göra vissa ändringar också, till exempel silikona fast någon trädbit i den för nu ska det ju inte längre vara ett öde stenlandskap som det var när det var Malawikar. 

 

Steg 2. Vattenkvalitet: Fixa pump/filter eller inte? Jag har ett ytterfilter till akvariet, dvs en pump som står utanför akvariet, pumpar ut vatten ur akvariet, kör det genom en serie filter av olika typer, och sen tillbaka till akvariet genom ett dropprör. Den har alltid varit ganska slö och långsam så länge jag haft den (begagnad...) och den har nu dessutom stått oanvänd i många år så den måste också kollas så den fungerar och eventuellt lagas. Det är en bra pump i grunden (Eheim) så den borde gå att fixa. Däremot kommer det inte att vara ett problem längre om den är långsam och slö, i den sumpmark jag planerar behöver inte vattengenomströmningen vara så väldigt bra. Men jag har också en liten tanke på om jag faktiskt alls behöver pumpen och filtret? Det hade ju varit rätt coolt att ha ett akvarium som fungerar bra utan, och eftersom akvariet står i mitt sovrum vore det skönt att slippa ha en pump som låter. Eftersom vattenytan kommer att vara sänkt kommer jag att ha ganska stor vattenyta i förhållande till djup, och dessutom mycket växter (producerar syre) och lite fisk (konsumerar syre), vilket innebär att det naturliga gasutbytet borde räcka även utan pump. Och vad gäller filter så kommer jag att ha mycket växter som tar upp näring (jag är nog på sikt mer orolig för näringsbrist), och sen skulle man kunna ha ett riktigt bra bottensubstrat där nedbrytningsbakterier trivs (sådana man normalt har både i filtret och bottensubstratet, men med mycket näringsupptag från växterna och lite fisk borde det räcka med bottensubstrat).

 

Det jag är tveksam till är om man verkligen kan ha ett så pass stort akvarium utan vattengenomströmning alls? Dessutom rinner vattnet från det här filtret tillbaka i akvariet genom ett dropprör, och om akvariet har sänkt vattenyta kommer det att hamna ovanför vattenytan där vattnet kommer att droppa ner över bakgrunden vilket kunde vara ganska fint. Men...det vore ju bara så coolt att ha ett akvarium som är ett fungerande ekosystem i sig själv, utan behov av sådan utrustning! Och ju mindre utrustning som kan gå sönder desto mera strulsejf (ett mycket bra ord jag lånat av en bekant. betyder precis vad det låter som). Eventuellt kan man ju sätta filtret på timer och inte låta det gå om natten om man märker att det behövs? Kan tänka mig att det behövs åtminstone i början innan växterna tagit sig ordenligt.

 

Steg 3. Vattenvärden. Och nu pratar vi alltså inte om att vattnet ska vara giftfritt och inte för övergött, den delen avhandlas i vattenkvalitetsdelen ovan, utan om sådant som pH och hårdhet. Mitt kranvatten är ganska hårt har jag för mig. Ska kolla, men om jag minns rätt så har jag ett väldigt besvärligt kranvatten ur akvariesynpunkt för att det är manipulerat på något sätt (inte ovanligt för kranvatten) så att vattenvärden som naturligt borde följas åt (hårdhet och pH, totalhårdhet och alkalinitet) inte gör det. Besvärligt! Jag hade gärna haft en miljö med lite lägre pH i mitt träskekosystem så att jag kan ha lite vitmossa och köttätande växter i den uppbyggda sumpmarksdelen, och då behöver jag sänka pH på något sätt. Några sätt att göra det på är att 1) hälla syra i vattnet vid vattenbyten, 2) torvfiltrera vattnet (dvs stoppa torv i filtret) eller 3) ha torv i bottensubstratet. Torvfiltrering innebär att jag måste köra filtret, men det är ju lite trist om man behöver ha ett filter bara och enbart av den anledningen. Eventuellt skulle man kunna sätta filtret på timer och bara låta det gå en stund på dagen? Frågan är om det räcker, dessutom kommer man att behöva byta torven i filtret ofta och det slipper jag gärna. Att ha torv i bottensubstratet vore bra ur växtsynpunkt, de hade gillat det, men den kommer inte att påverka vattenkvaliteten särskilt länge och att byta bottensubstrat i ett akvarium med mycket växter blir ju väldigt jobbigt.

 

Så just nu känner jag mest för att göra det enkelt för mig, kolla vattenvärdena hos mitt kranvatten, strunta i filter helt, stoppa i ett bottensubstrat som växterna gillar och som är bra ur nedbrytningssynpunkt och ha djur och växter som funkar med den vattenkvalitet jag har. Eventuellt kan jag försöka sänka pH lite genom att ha försurande inredning som t.ex. bok- och eklöv och alkottar på botten, men de måste ju då bytas/fyllas på ibland. Men ett ytterligare problem är akvariets bakgrund. Den har jag byggt och den består av husfix vilket härdar vattnet, något som var väldigt positivt när jag byggde den eftersom Malawiciklider vill ha hårt vatten, men nu kan det ställa till problem om jag vill ha det mjukare och surare. Frågan är hur länge den där bakgrunden fortsätter att härda vattnet? Jag kommer att behöva sätta upp akvariet med bottensubstrat och låta det gå rätt länge utan djur för att ha koll på hur det funkar. 

 

Men grundproblemet är förstås att vattenkvaliteten på mitt kranvatten inte är bra som den är ur akvariesynpunkt (se ovan) till att börja med. Naturliga vatten är som regel antingen både sura och mjuka eller basiska och hårda, och de flesta djur och växter är anpassade till någon av de kombinationerna med variationer i exakt hur låga/höga värden de klarar. I vatten där den där kopplingen mellan pH och hårdhet saknas (pga kemisk manipulering vid vattenverken) blir det svårt att hitta arter som trivs och troligen blir man hänvisad till några supertåliga arter som klarar i princip vilka förhållanden som helst. Vattnet har också för dålig buffringsförmåga vilket lätt leder till svängningar i värdena, i synnerhet i samband med vattenbyten, och det är inte bra. Måste fundera mer på detta...

 

Steg 4. Temperatur. Måste förstås anpassas efter vad man ska ha i akvariet, vilket är lite jobbigt för om jag går på linjen att skippa pump och filter så vill man ju gärna skippa doppvärmaren också och inte ha någon apparatur alls. Och då måste man ha djur och växter som klarar sig i rumstemperatur. Eftersom rumstemperaturen inte alltid är så hög hemma hos mig om vintrarna och eftersom svängningar i temperatur inte är bra så misstänker jag att jag nog får ge upp vad gäller doppvärmaren och höja vattentemperaturen åtminstone några grader. Men det vore väldigt skönt att inte behöva ha den så långt över 20-strecket, för går man upp mot 25-30-området kommer vattnet att avdunsta väldigt fort i ett öppet akvarium med så stor yta i förhållande till volym som det här kommer att ha. Jag måste nog värma lite, men tror att jag ska hålla utkik efter djur som inte behöver ha det så väldigt varmt...  

 

Steg 5. Bottensubstrat. Tidigare hade jag ganska grovt grus på botten av akvariet, och det enklaste vore ju att återanvända det (och om jag inte använder det kommer det dessutom att fortsätta ta upp plats i förrådet!). Men dels passar det gruset dåligt in i den träskmiljö jag tänkt mig, dels är det för grovt för att vara bra ur växtsynpunkt och i det här fallet är det a och o att växterna trivs. Så nu funderar jag på antingen torv eller bränd lera, eller en blandning av båda. De substraten är bra för växterna, bra ur nedbrytningssynpunkt om man inte tänker köra ytterfiltret. Torv är ju dessutom väldigt mycket billigare än akvariegrus, den kommer visserligen att färga vattnet lite tror jag, men i det här fallet gör det ingenting (snarare tvärtom). Hur billig bränd lera är vet jag inte, men om man blandar den så behövs det ju inte lika mycket.

 

Steg 6. Inredning. Hade som sagt tänkt bygga upp en sumpmarksdel som ligger uppe i vattenytan där man kan ha växter som tål att stå blött men inte att växa helt under vatten. Första tanken var att bygga ett stenröse av den sten jag redan har, men nu tänker jag att jag nog i så fall ska göra det av både sten och torv så att det går att plantera undervattensväxter även på sidan av det. Det hade varit snyggt, risken är bara att det tar upp hemskt mycket plats så att det stjäl mycket plats från undervattensdelen? Men om man försöker bygga ett (eller till och med ett par) väldigt smalt röse/backe genom att silikona ihop stenar (för de får ju inte rasa, men nu kommer det åtminstone inte att finnas terroristfiskar som välter dem) och fylla ut med jord? Och så vill jag ha en del trä i vattnet (det försurar lite också och det vore ju bra), och lite löv och sådant på bottnen. Löv som bryts ner långsamt som ek och bok, och lite alkottar. Mycket strukturer!  Funderar på om man skulle slänga i en tomflaska också, typ grön eller brun ölflaska? Kanske med avslagen botten så fiskarna kan simma genom den?

 

Steg 7. Växter. Uppe vid ytan på den där backen/röset ska det finnas våtmarksväxter, och jag hade gärna haft den ganska näringsfattig och sur så att man hade kunnat ha några köttätande växter (flugtrumpeter som sticker upp ur akvariet!). Kanske till och med plocka in vitmossa att sätta dem i som i så fall hade kunnat få flyta ut en bit över vattenytan, frågan är om det blir för varmt för svensk vitmossa? Men oj vad snyggt det varit med vitmossa flytande på vattenytan och så någon venusflugfälla och sileshår i den! Sen hade jag gärna haft någon säv också. Men här blir det lite att se vad man kan få tag på. Det hade också varit käckt med något som klättrade på bakgrunden ovanför vattenytan om möjligt (även för att dölja väggen, för bakgrunden är inte så snygg torr), men det beror på hur högt upp vattenytan kommer att hamna.

 

På vattenytan ska det vara flytbladsväxter som dels skuggar, dels är väldigt effektiva på att ta upp näring, och dels hindrar lite avdunstning. trevligast vore ett par sorter, kanske andmat för att göra det enkelt för sig och så någon musselblomma eller annat lite större för variationens skull. Normalt ser man ju bara flytbladsväxterna underifrån i ett akvarium eftersom vattenytan ligger uppe i akvariets överkant, men här kommer ytan att vara sänkt så man kommer ju även att kunna se flytbladsväxterna uppifrån. En del växter som inte är flytbladsväxter kan också växa flytande på ytan, t.ex. hornsärv och vattenpest, så något sådant kan också få bryta av. 

 

Under vattnet ska det vara gott om vattenväxter av olika slag, gärna buskiga växter som ger mycket gömställen för djuren (i synnerhet för eventuella yngel), och gärna en del som växer upp över vattenytan. Gärna flera olika strukturer och variation i bladfärg. Här har jag inga speciella arter i åtanke utan det blir vad jag får tag på som jag gillar helt enkelt. Men åtminstone någon växt som växer både under och över ytan är ett måste. Jag vill ha någon/några vattenlevande mossor också, för sådana gillar jag - kanske klättrande på trädekorationer och på bakgrunden. 

 

Det kommer att ta tid för växterna att etablera sig ordentligt och växa till sig så det kommer att dröja innan man ser hur det hela verkligen kommer att se ut. Men det är ju inte fel att ett levande ekosystem får utvecklas och förändras över tiden!

 

Steg 8. Ryggradslösa djur. Tanken är ju att det totalt sett ska vara lite djur i förhållande till växter i akvariet, men naturligtvis ska det finnas djur i akvariet, och gärna då även andra djur än fisk. Jag är ju väldigt förtjust i ryggradslösa djur, så sådana är ett måste. Jag är väldigt förtjust i sötvattensräkor i akvarium, så sådana ska det absolut finnas och de får gärna vara ganska många eftersom de är renhållare som äter alger och foderrester. Jag skulle gärna vilja filtrerande räkor, som inte bara gör nytta genom att filtrera vatten utan även är lite större än de flesta andra akvarieräkor. Och så vill jag absolut ha Caridinaräkor och helst då av de varianterna som är starkt rödvita (de flesta sötvattensräkor man kan köpa är annars ganska färglösa). De flesta räkor behöver inte så höga temperaturer i akvariet heller vilket är bra i det här sammanhanget.

 

Jag har tidigare haft Neritina-snäckor som jag gillar skarpt, men tyvärr är de enligt min erfarenhet lite för rymningsbenägna för att vara lämpliga i ett öppet akvarium. Men posthornssnäckor skulle kunna funka. Om möjligt hade det varit bra med någon mussla ur algsynpunkt (vattenfiltrerare!).

 

Steg 9. Fisk. Det ska förstås finnas fisk också i akvariet. Frågan är bara vilka, det finns helt enkelt för mycket att välja på som hade passat i ett sånt här akvarium. De hade ett akvarium av precis den typen jag hade tänkt mig på akvarielagret i Stockholm, jättefint öppet kar med räkor, tigerbarber nere i vegetationen på botten och så några scalare uppe i den fria vattenmassan. Men jag vill nog inte ha så stora tomma vattenvolymer som de hade (det ska vara en djungel av växter) och jag vill nog i första hand ha ganska små fiskar - hellre flera små än få stora. Jag är lite sugen på killifiskar, så jag besökte en annan akvarieaffär i Stockholm också som är ganska specialiserad på sådana (butiksinnehavaren visade sig vara totalnörd, jag blev visad runt i affärens inre delar med uppfödningskar och grejer och hur många olika killiarter som helst...). Killisar är vackra, intressanta, ganska små, det finns arter som inte behöver ha så höga temperaturer, och jag har aldrig haft några sådana så det vore roligt att testa. Men frågan är dels om jag kan få till vattenkvaliteten så att den fingerar för killis (de vill gärna ha lite mjukare och surare vatten), dels om de fungerar tillsammans med något annat (inklusive räkor) eftersom hanarna är revirhävdande. Det vore trevligt att ha flera av samma sort eller par/smågrupper på en hane och ett par honor av ett par arter, och tydligen ska det (beroende på art) vara hyfsat lätt att få många av dem att leka i akvariet och det är ju alltid roligt. Men i vilket fall vill jag nog ha någon annan fisk också för jag tror inte man kan ha många killis tillsammans, och då är frågan vad de fungerar ihop med? Skulle kunna tänka mig ett par av någon liten snäll ciklid (inte Malawi...), kanske thomasiciklid (men de vill ha högre temp), palettciklid (men de vill ha strömmande vatten), eller dvärgciklid? Frågan är om åtminstone dvärgciklider funkar med killis? Men det hade varit väldigt snyggt med några sådana ihop med ett stim neontetror också (neontetrorna är ju bara inte lika intressanta...).

 

Killibutiken hade också en art amerikanska elritsor, de var fina och jag har ju jobbat med svenska elritsor så jag gillar sådana (men de ska nog inte vara ihop med killis utan är i så fall ett alternativ till sådana). Men frågan är om de blir större än vad jag skulle vilja ha, och hur snälla de är mot pyttesmå Caridinaräkor? Ska jag ha stimfiskar vill jag nog hellre ha något mindre i så fall, t.ex. neontetror (ett helt stim av dem i mörk miljö med mycket växter är väldigt snyggt!). Eller blåögon (Pseudomugil sp), en fisk jag såg på Akvarielagret, aldrig sett förr och som jag blev väldigt förtjust i. Hade varit jättefina i en ganska mörk akvariemiljö! Och de var lugna och snälla så de borde gå att ha med killis också. Såg också sötvattenskantnålar, vilket jag inte ens visste fanns och de är ju så otroligt charmiga! Blev jättesugen på sådana, men de behöver levandeföda eftersom de i princip kräver att maten simmar in i munnen på dem för att de ska äta, och det innebär en del extra jobb samt att det blir svårt att åka bort lite längre tid så såna blir det inte. Men åh vad söta de är! Sen ska jag förstås ha någon algätare, och gärna något annat trevligt bottenlevande - några fina malar eller kanske kuhliålar, de är charmiga (eller någon annan ål?). Här finns det jättemycket att välja på så det blir nog vad som finns i butiken som funkar med den vattenkvalitet jag har och med de andra fiskarna när jag bestämt mig för vad det blir. Och det får bli definitivt bestämt först efter att allt annat är klart när jag vet vad jag har för vattenkvalitet...

 

Just nu är jag förtjust i kombinationen killis, någon liten ciklid eller blåögon, och så algätare och någon bottenlevande fisk (och räkor).  

 

Normalt hade jag fyllt akvariet, planterat växter och sen väntat några veckor innan jag släppt i fisk, men i det här fallet tror jag att ett par algätare, kanske några räkor och gärna någon filtrerare (räka och eller mussla) ska i från början för att hålla efter alger redan från start. Sen får de bo där ensamma en tid tills jag har koll på vattenvärdena, växterna har kommit igång och börjat trivas, och jag ser om det blir någon alginvasion och hur jag i så fall ska hantera det innan jag skaffar mer fisk.

 

  

I maj blev det olidligt att inte kunna använda balkongen, så nu har jag fixat så att man kan vara därute, även om nästan halva ytan fortfarande upptas att tomma flyttlådor...men det blev fint trots det. Bilens vinterdäck inhystes på däckhotell, jag har fått upp en lagerhylla därute, packat upp flyttlådan med balkongsaker och sorterat in dem i hyllan (har fortfarande lådan kvar med jordsäckar i, den används för att hålla de hopvikta flyttlådorna på plats så att de inte ska breda ut sig mer än nödvändigt), satt upp ett bord, fått upp balkonglådor och amplar, och införskaffat lite växter så nu är det fint och grönt därute och går att sitta. Och det blir ännu finare när växterna växt till sig lite.

 

Inga av mina kryddväxter i balkonglådan jag hade med från Finland klarade tyvärr vintern/flytten, förutom oreganon som inte bara hade överlevt utan invaderat hela lådan. Så nu har jag planterat nya kryddor i lådan, dock ingen oregano. Oreganon (en liten del av den rättare sagt) förvisades istället till en enskild kruka där den förhoppningsvis kan nöja sig med det utrymme den fått sig tilldelat. Jordgubbar från Blentarp har planterats i två små balkonglådor, jag har en tomatplanta och en gurkplanta, och så lite blommor. Krusbärsbusken var det enda från balkongen i Finland (förutom oreganon) som överlevde flytten till Sverige tyvärr, men den är å andra sidan friskare och frodigare än tidigare.

 

 

 

Det enda tråkiga är att det fanns en hel del saker på balkongen som jag inte kan göra av nånstans (en resväska, cykeln, en flyttlåda med bil- och cykelgrejer...och framför allt alla tomma flyttlådor!), de ska egentligen vara i förrådet. Men förrådet måste röjas ut först och saker sorteras så att det blir lite ordning och allt inte bara får palts utan dessutom är åtkomligt, för så är det inte nu. Framför allt måste storakvariet ut därifrån, innan dess är det inte lön att stoppa in mer grejer där för då blir det bara svårare. Så det är nästa projekt på listan och till dess har jag bla. cykeln stående inne i lägenheten, suck. Och de tomma flyttlådorna är det värsta, de tar jättemycket plats även i hopfällbart skick och jag har ingenstans att ha dem annat än på balkongen (förrådet är inte ett alternativ som det ser ut där nu och kommer troligen inte att vara det sen heller om jag vill kunna ha cykeln där).Jag skulle gärna vilja bli av med dem, men vet ju inte hur länge jag ska bo kvar (om jag får jobb nån helt annanstans?). Så jag vill inte gärna göra mig av med dem, för skulle jag få jobb hyfsat snart hade det känts otroligt dumt att precis ha gjort sig av med de där lådorna.

 

Mitt ständiga problem är ju detta att jag inte vet hur länge jag kommer att stanna här. Det är ett problem för nästa projekt på listan också: Akvariet (se nästa inlägg).

 

Undrar om jag får fler besök på bloggen om jag skriver "tattoo" som rubrik? Av folk som inte är militärmusikintresserade i första hand och alltså blir djupt besvikna över bilder på blåsmusiker istället för tatueringar? För ett problem med ordet tattoo är ju att det lätt blir en sammanblandning där...

 

 

Arenan.

 

 

 

Backstage inne på arenan.

 

 

 

Hemvärnets musikkår Södertörn inne på arenan.

 

 

 

Massbandet inne på arenan. HvMK Södertörn i mitten.

 

 

 

Tattoot var väldigt militärt och väldigt patriotiskt till karaktären, med tema Vietnamkriget (olika teman varje år, i år var det tydligen 50 år sen Vietnamkriget). Av den anledningen fanns det gamla helikoptrar från vietnamkriget överallt, det samarbetades med en förening för Virginias vietnamhelikopterpilotveteraner (oj vilket långt ord det blev...)...

 

Helikoptrar inne...

 

 

 

...och helikoptrar ute. Helikoptrar överallt.

 

 

 

Men vi hade som sagt trevligt, fick mersmak och har fått inbjudningar till fler liknande evenemang, så siktet är nu inställt på tattoot i Bremen i januari nästa år.

 

Figget blev bra, men eftersom vi lade till hela Reginamarsch och strök Washington Post, och alltså gjorde en helt ny del i figget för första gången på sista repet (faktum är att vi mer eller mindre hittade på figget till Regina under sista repet) innan vi åkte och dessutom hade många vikarier, så satt allt inte på plats förrän i USA. Men som tur var fungerade det allra bäst när det verkligen gällde i slutet på tattooveckan! För egen del kunde min insats vara bättre, men jag är på det stora hela rätt nöjd.

 

Figrep utanför arenan i Norfolk.

 

 

Däremot hade jag vissa utrustningsproblem! För det första är min mössa otroligt ful. Mössan till vår uniform är ju liksom i byggsats: En stomme med skärm som man fäster ett utbytbart kapell ovanpå (vi har ju vit mössa om sommaren och blå om vintern), ett par knappar som sys fast på stommen, en snodd som ska fästas i knapparna, ett band runt mössan (som ska sys till), och ett mössmärke som sys fast på bandet, och en ring som sätts inuti kapellet för att mössan ska spännas ut. Den där ringen har jag inte i rätt storlek för mössan, jag har fått en alldeles för stor så den har jag lagt omlott och tejpat ihop för att alls få i den, och den är gammal och dålig och bucklig så min mössa håller inte formen alls. Dessutom tror jag att kapellet inte passar riktigt bra trots att det är rätt storlek (dvs samma storlek som stommen). Suck.

 

Vad värre är var att första dan i uniform på tattoot så går blixtlåseet i mina byxor sönder! Här har jag provkört uniformen på två högvakter och en musikalkonsert, men de går naturligtvis sönder precis när man befinner sig på ett stort tattoo utomlands! Jag sydde helt sonika ihop gylfen och upptäckte då att jag faktiskt kunde få på och av mig byxorna ändå (vilket var tur, för det var mycket av- och-på med uniformen i USA så det hade varit rätt opraktiskt om jag behövt sprätta upp och sy ihop den igen varje gång)...så nu tänker jag att jag kanske borde be om en storlek mindre när jag lyckas ta mig till förrådet på Berga för att byta byxor till ett par som förhoppningsvis är hela, för det är ju faktiskt inte meningen att mans ka kunna ta på och av byxorna utan att knäppa upp gylfen. Jag har fortfarande inte lyckats skaffa nya  byxor och om jag inte lyckas göra det idag eller imorgon kommer jag att få ha de trasiga även på våra nästa två spelningar.

 

 

 

Jag hade hoppats att hinna leta lite spindlar också förstås, men det hanns inte alls med och man såg mycket lite kryp omkring sig, inte ens i rabatterna i parken nära havet eller på stranden bakom hotellet och liknande. Synd. Fast en vargspindel kom promenerande backstage inne på arenan en dag, men det var det enda..

 

 

Jag försökte varna för riskerna med att plocka upp spindlar av okänd art i främmande länder, men för döva öron. Och vi vet ju riskerna vid närkontakt med amerikanska spindlar, eller...?

 

 

 

Däremot fick vi se en väldigt fin klassisk USA-fågel utanför arenan - en cardinal (har ingen bild, men googla den gärna! Den är knallröd och jättevacker!).

 

Innan vi åkte hem samlades vi på mitt och Astrids rum för att gemensamt göra slut på den Ben & Jerrysglass (rummen hade pentry med kyl och frysfack) som ett antal orkestermedlemmar ackumulerat under veckan och som inte hunnit ätas upp pga allmän tidsbrist. Tror vi kom upp i sådär fem sorter...

 

 

 

Jag har tyvärr jättedåliga bilder, men det finns massor med väldigt bra på orkesterns facebooksida: https://www.facebook.com/groups/440630916000142/ 

Ja det händer ju inte mycket på den hära bloggen dårå...här kommer lite uppdateringar.

 

 

Allt i musikkåren handlar förstås om den nära förestående USA-resan nu. Men tyvärr handlar det väldigt mycket om alla hinder som måste överstigas för att vi ska komma dit...Så kort tid som det är kvar nu borde ju allt vara färdigt och alla borde bara gå omkring och vara glada. Men det hela kom ju på med väldigt kort varsel - på högre ort har man haft den här inbjudan sen oktober tydligen, men det tog så här lång tid innan den hittade till oss. Troligen har de andra parterna som tillfrågades före oss (varav vissa inte ens går några figg - så varför bad man sådana musikkårer åka till ett tattoo?) dröjt med sina svar. Man kan tycka att när det väl var klart att den part som först tillfrågades inte kunde så kunde man väl skickat ut förfrågan till alla möjliga alternativ på en gång, satt en deadline för svar och så valt mellan de som anmält att de kunde åka? Men man ska inte klaga, vi fick ju chans att åka på det här viset och hemvärnsorkestrar får ju inte direkt chansen att representera utomlands på den här nivån annars.

 

Men vi vågar fortfarande inte tro på att vi faktiskt kommer till Virginia tattoo förrän vi sitter på planet, Med den här resan är det ofta ett steg framåt och två tillbaka, och samtidigt tickar klockan och det var ju inte mycket tid kvar på den klockan till att börja med. 

 

Och de snäva tidsramarna ställer i sig till med problem: Amerikanska ambassaden vägrade utfärda visum för så många på så kort varsel, så förra veckan fick de en direkt order att göra det från högre (väldigt hög tydligen) ort. Men bara för att de krånglade från början har de ju ännu mindre tid på sig att fixa det nu än om de varit tillmötesgående från början (och vi i kåren var tvungna att få iväg ansökningarna blixtsnabbt så fort vi fick grönt ljus för att skicka in dem). Kårledningen samordnade snyggt ansökningarna så att alla fick ut ett mail med alla uppgifter som vi borde svara likadant på (på frågan type of VISA, välj "government official") så att alla snabbt kunde fylla i det digitala formuläret och sen mailade alla bekräftelsen till kårchef Christer, som också samlat in hela kårens pass, så att allt kunde lämnas i klump till ambassaden. Det där med passen har dock orsakat problem för ett fåtal orkestermedlemmar som ska ut och resa innan USA-resan också, så de hänger på låset på ambassaden för att få tillbaka sina pass...Utom en av våra hornister som jobbar som flygvärdinna och därmed reser hela tiden, hon är just nu iväg nånstans utan pass...

 

Eftersom allt var så sent ute kunde inte Virginia tattoo få tag i flygbiljetter så att vi kunde resa tillsammans hela kåren (förståeligt), och inte heller de datum det var sagt att vi skulle åka så nu åker vi dit en dag tidigare och kommer hem en dag senare än vad som var sagt från början på lite olika tider. Vilket ställt till problem eftersom tattoot beställde biljetterna baserat enbart på alfabetsordning trots att de visste att vissa personer behövde vara tillbaka tidigare än andra. Däribland en slagverkare som har en provspelning och en annan som börjar ett nytt jobb. Och det gick ABSOLUT INTE att vi bytte plats på folk (av säkerhetsskäl...). Så vissa tvekar om de alls kan åka med, men de flesta har nog lyckats fixa det nu (trist att behöva gå till en ny arbetsgivare dock och be att få en dag ledigt innan man ens har börjat). För min del spelar det ju ingen roll som tur är.

 

Vi har fått väldigt fina namnbrickor med regemente och orkesternamnet på engelska, och inte ett enda namn var tydligen felstavat. Fantastiskt. Vi fick däremot varken båtmössor eller några extra skjortor, för förrådet på Berga hann inte skicka beställningen till huvudförrådet i Arboga. Dåligt, de har vetat det i ett par veckor så det borde de väl ha kunnat ordna kan man tycka. Någon i orkestern hade t.ex. kunnat hämta grejorna i Arboga om leveranstiden ställt till det för så himla långt dit härifrån är det inte, men det är ju surt att de inte kunde se till att få iväg en beställning ens. 

 

Vår stavförare och figkreatör har förgäves försökt få det ursprungligen för högvakt avsedda figget att passa in i tidsramen ("vi tjänar flera sekunder om vi spegelvänder svängen när vi ska ut från arenan"), men tidsramen i fråga är tydligen lite kortare än vad som är normalt på sådana här tillställningar och tattoot ger honom förstås inte mer tid, så nu har vi strukit Washington Post. Istället ska vi spela hela Regina (tidigare spelade vi bara halva som inmarsch) och göra delar av washintongfigget till den istället. Bra tycker jag, jag tycker gott vi kan ha en hel svensk marsch i figget. Jag är inte superförtjust i Washington Post och Regina är en bra marsch. Synd bara att washington post är den an figstyckena jag kan bäst utantill (fast Regina kan jag i stort sett också för den spelar vi så mycket).

 

Vi har också fått reda på att varje orkester måste ställa upp med några musiker till tattoobandet och en sångerska som ska sjunga Amazing grace på sitt hemspråk. Inget av detta är något problem förstås, men nu försöker alla övertala vår sångsolist (som också är flygvärdinnan som flyger utan pass, så vi får hoppas att hon inte åker fast nånstans innan vi ska åka) att sjunga en hittepåtext istället för rätt text till amazing grace för ingen kommer ju ändå att förstå vad hon sjunger utom vi.

 

Nu är det spikat, musikkåren åker på turné till Virginia International Tattoo i Norfolk, USA i slutet av april! Ska bli spännande, men nervöst, vi kan ju inte alls ställa upp med en show i klass med den många andra band i såna här sammanhang har. Men vi fick en förfrågan om att göra det här på väldigt kort varsel så vi gör så gott vi kan med det figurativa program vi har, och för mig gäller framför allt att raskt lära mig Voice of the Guns utantill. 

 

Ojoj, först London och sen USA samma vår, mycket utlandsresor för mig som annars aldrig åker nånstans (om man inte räknar att åka mellan Sverige och Finland vilket jag gjort rätt ofta de senaste åren).