Äntligen har den akademiska byråkratins kvarnar malt färdigt och i dag damp doktorsexamensbeviset ner i brevlådan, med bladguld och allt.

...till årets stora musikhändelse i brassbandsvärlden, brassbandsfestivalen och brassbands-SM i Värnamo. Detta märks inte minst på de allt tätare repetitionerna, denna vecka gäller: stämrep måndag, bandrep tisdag, torsdag, lördag och söndag, plus en spelning lördag morgon. Totalt två dagar den här veckan utan rep alltså, och då lär det bli egen övning. Den stora fördelen med detta myckna spelande är att jag börjar komma överrens med kornetten lite bättre intonationsmässigt, det är en utomordentlig kornett på många vis men den är ruskigt svårintonerad och har en del toner som beter sig lite märkligt. Dessutom saknar kornetten den viktiga stämbygeln på tredje ventilen, vilket gör intoneringen ännu svårare. Det senare har lett till att jag nu lagt mig till med vanan att intonera låga D och ciss med fel stämbygel (kornetten har stämbygel på första ventilen, konstigt nog eftersom instrument som bara har en enda stämbygel brukar ha den på trean eftersom det är där den behövs mest) och gör det även på trumpeten trots att denna faktiskt har en stämbygel på tredje ventilen...

Ska bli intressant att se hur detta SM går. Förra veckan fick vi nya noter på det obligatoriska teststycket, eftersom vi hade klagat på att verkade vara massa fel i dem. Den enda skillnaden vi hittat i de nya noterna är dock att repetitionsbokstaven E har flyttats i förstahornstämman...och det var väl inte det felet som var anledningen till att vi klagade, förstahornisten var faktiskt fullt kapabel att själv lista ut var repetitionsbokstaven E ska vara. Men det innebär att allt vi tycker låter märkligt och tror är fel, där vi gärna hade velat veta om det verkligen ska låta märkligt eller om det är felskrivet, därmed antingen faktiskt ska låta märkligt eller så har inte utgivaren eller kompositören lyckats hitta felen själv. Vi tror på det senare och ändrar efter eget gottfinnande. Sen får vi se vad domarna (däribland kompositören) säger.

Annars repar vi nu mest på vårt fritt valda teststycket, som är mycket svårare än det obligatoriska. men vi vet ju efter förra året att det gäller att ta i med ett stycke med mycket tekniska svårigheter som imponerar på domarna om vi ska ha någon chans. Stämrepen i kornett går mycket ut på att fundera ut hur man bäst kan fuska på de tekniska klurigheterna...

Kerstin gräver. Så här går det till.

Uppenbarligen gär Kerstin så att hon gräver nere i sin tunnel ett tag och sedan går flera vändor upp med jorden hon grävt. Jorden bärs upp i klumpar som bärs i käkarna och med palperna. Jorden placeras sedan på ett lämpligt, av Kerstin utvalt ställe som ofta är vattenskålen eller i närheten av denna. Jorden jämnas ut så att det inte blir några osnygga högar.

Kerstin med jordklump i munnen. Man ser även att den nyuppgrävda jorden lagts ut i ett jämnt lager.
Tyvärr dålig bild, det är svårt att få skarpa bilder inne i terrariet utan bra belysning utöver blixt, och terrarierna har ännu inte några lampor.





En lite tråkig sak med Kerstin är att hon är ett praktexemplar av sin art, men det är svårt att få det att komma fram på bild. Den här arten, Grammostola rosea, blir ofta tråkigt gråbrunbeige på bild vilket är irriterande eftersom de är mycket vackrare i verkligheten. Bakkroppen och benen skiftar i rödbruna och brunbeige nyanser med rosa skiftningar på framför allt benen, men framkroppen är täckt av knallrosa hår med metallglans (det är de som gett arten dess latinska namn rosea). Sådana metallglänsande hår finns hos flera spindelarter (Doris har t.ex. också sådana, fast hos henne är håren bronsglänsande) och de skimrar och skiftar lite i färg beroende på ljusförhållanden och vilket vinkel man tittar från, ungefär som fjädrarna på t.ex. många kolibrier. Vad gäller de rosa håren hos G. rosea är det typiskt när man fotograferar att när bilderna blir skarpa ser håren oftast tråkigt gråbrunbeige ut och den rosa färgen syns inte alls. Se t.ex. bilden i förrförra inlägget om spindlarna, tagen på Kerstin framifrån på golvet. Den bilden är hyfsat skarp, men vem hade kunnat ana att om jag tittar på den spindeln i verkligheten så är hela framkroppen knallrosa...

Det allra svåraste med att ta fina bilder på Kerstin är alltså inte att ta skarpa bilder, utan att få den arttypiska rosa färgen att synas på bild. Det gör den bäst på suddiga bilder (där den formligen lyser), medan att ta bilder som är både skarpa och som visar färgerna i all sin prakt verkar vara näst intill omöjligt. Jag hade nog behövt jobba en del med att få belysningen precis rätt för att lyckas och någon dag kanske jag gör ett seriöst försök med det. Till dess är här en bild som är något av en kompromiss, framkroppen är lite suddig men inte så illa som det kunde ha varit, och det syns att framkroppen är rosa, inte brun, även om den snarare har en diskret babyrosa nyans än den skarpa nästan ceriserosa jag hade velat få på bild. Man kan också ana att det finns en antydan till rosa skiftningar även hos de långa håren på ben och bakkropp. 

 

 

I dag blev det en långpromenad i Flemingsbergsskogen i det fina vädret. Solen strålade, himlen var klarblå, fåglarna...ok, de sjöng inte, men mesarna och kungsfåglarna pep, hackspettarna knackade och ropade och nötskrikorna skränade. Nötskrikorna är för övrigt väldigt upptagna så här års, det samlas in vinterförråd för fullt och man ser dem hela tiden flyga fram och tillbaka utanför fönstren. Jag bor ju dessutom så högt upp nu att jag faktiskt ofta kan titta ner snarare än upp på fåglarna (åttonde våningen, i ett hus som ligger uppe på en backe).

Spindlarna lyste i stort sett med sin frånvaro, det är för kallt för dem nu med undantag för mattvävarna som alltid håller ut längst på höstkanten. Deras trådar var överallt i ljungen och blåbärs- och lingonriset.

Termosmuggen jag fick på Forskardagarna invigdes med varm choklad.

Mamma frågade förresten hur gamla fågelspindlar blir. Det beror naturligtvis mycket på exakt vilken art det är frågan om, generellt gäller att de som växer långsammast också blir äldre. För Kerstins art (Grammostola rosea), som typiskt är en långsamväxande art som blir gammal, kan det kan ta sådär 5-7 år för honorna att bli adulta (det går snabbare för hannar, men jag har inga hannar) och honor kan bli upp till 25 år gamla (varierar mycket). Hannar blir inte alls lika gamla, normalt blir de adulta på bara ett par tre år och väl könsmogna lever de ofta inte ens ett år till. Vilket är anledningen till man om man har fågelspindlar som husdjur har honor, om man inte är intresserad av att få ungar för då behövs förstås en hanne. 

Jag insåg just att det faktiskt var ett tag sen nu som fågelspindlarna figurerade på bloggen, och förstår att detta måste vara en källa till oro och undran för er som läser denna blogg. Hur mår Spiindlarna? Vad gör Spiindlarna? Hur trivs Spiindlarna i Flemingsberg?

Svaren är: Jo, det är bra med alla spindlarna, de trivs och har funnit sig väl tillrätta efter flytten. Kerstin, som länge varit framme hela tiden och aktiv, har nu i dagarna konstaterat att hösten har kommit och det är dags
att gå i ide. Dvs gräva sig ett hål och gå under jorden. Detta sysselsätter hon sig nu med nattetid, på dagtid syns hon inte till.

Kerstin

Intressant är att detta hände efter första frostnatten här för i år, och eftersom spindlarna bor inomhus förstår jag inte hur Kerstin kunde veta att nattemperaturen nu passerat den magiska fryspunkten. Jag tror inte det var någon skillnad på temperaturen inomhus denna natt och det flertal nätter det bara har varit någon enstaka plusgrad, dessutom har spindlarna sedan någon tid tillbaka värmen påslagen i terrarierna vilket de inte haft under sommaren (då är det varmt nog ändå). Men man ska aldrig underskatta sina spindlars "spidey senses"...

Morgonen efter första frostnatten var det fantastiskt fint väder med sol och tunna dimslöjor över höstliga skogar (nu någon vecka senare är skogen ännu färggrannare). För mig får det gärna vara frostnätter om morgnarna ser ut så här.

Marianne har också nu i dagarna börjat gräva igen, efter att ha varit ovan jord hela tiden sedan flytten. I hennes fall vet jag dock inte om det är förknippat med årstiden eftersom hon (liksom Doris) oftast brukar vara under jord dagtid i vilket fall, till skillnad från Kerstins art som är känd för att uppvisa stora variationer i beteende som tros vara förknippade med bland annat årstider. Tyvärr är det av någon anledning svårt att få bra och skarpa bilder på Marianne, vilket är synd eftersom hon är så otroligt vacker -den här bilden gör henne alls inte rättvisa.  

Marianne




En fråga jag får ibland är: Har spindlar tänder?" Jag blir lite förvånad över frågan eftersom alla verkar veta att spindlar kan bitas, så varför undrar folk då om de har tänder?

Svaret är dock både ja och nej. Spindlar är ju spindlar, inte ryggradsdjur, och har därmed inte tänder i strikt fysiologisk mening, tänder är ju en konstruktion som är uppbyggd av bland annat benvävnad. Men spindlar har ett par mandibelklor (som jag tror den korrekta svenska termen är, även om de även kallas giftklor) som sitter på käkarna och fungerar som tänder. Ofta kallas de därför också tänder även om de egentligen inte är det. Deras främsta funktionen är, precis som tänderna hos t.ex. ormar (som faktiskt har tänder), att gripa tag i bytet och att injicera gift från giftkörtlarna som sitter inuti käkarna. Klorna/tänderna ligger normalt infällda under och längs med käkarna (se bild nedan) och fälls ut när de behövs, precis som ett par fällknivar.

Kerstins "tänder" (bilden är tagen på ett ömsskinn). Tänderna är i infällt läge under käkarna, de är ca 1 cm långa (något mer).

En annan fråga jag ofta får är om spindlarna är giftiga och om de är farliga. Svaret, vad gäller mina spindlar, är: Ja de är giftiga, men nej, de är inte direkt farliga även om det förstås gör ont om man blir biten. Vilket jag aldrig blivit, och det gör förvisso ont att bli biten av en nymfparakit också. Vilket är det djur av alla jag haft eller hållt på med som jag blivit biten av flest gånger.  


Inte giftig, men kan bitas ändå och är mer benägen att göra det än många av mina spindlar.





Nästan alla spindlar är giftiga, men även en stor spindel som en fågelspindel är, jämfört med t.ex. ormar, väldigt liten och injicerar en ganska liten mängd gift. Giftet är dessutom, både i dos, typ och styrka, främst avsett att döda andra småkryp (de flesta spindlar äter främst insekter och möjligen andra spindlar), inte något ens en bråkdel så stort som en människa. Av de ca 41 000 spindelarter som finns i världen är det därför färre än 20 som faktiskt kan orsaka skada på en människa och ingen som egentligen är dödligt giftig om man inte är väldigt känslig, t.ex. har hjärtproblem redan innan man blir biten, är mycket ung eller mycket gammal. Till detta kommer att spindelgift inte är allergent på samma sätt som de gifter som produceras av getingar och bin (som av den anledningen är betydligt farligare än spindlar trots att giftet i sig oftast är svagare).

Det är också skillnad på när djur biter för att döda ett byte (då avsikten är att döda) och när djur biter i självförsvar (då avsikten är att skrämmas så att djuret kommer undan). Giftkörtlarna kontrolleras av muskler, och spindeln kan därmed bestämma exakt hur mycket eller lite gift den ska använda -det finns ingen fast "dos". Gift är dyrt att producera ur energisynpunkt, och det finns därmed ingen anledning att slösa för att skrämma bort ett hotande rovdjur när själva bettet i sig oftast är tillräckligt. Det är därför ganska vanligt att giftiga djur som biter i självförsvar "torrbiter", dvs inte injicerar något gift alls. Det är också anledningen till att det ofta är svårt att avgöra hur farligt ett giftigt djur faktiskt är - effekterna varierar väldigt mycket, till stor del beroende på stora variationer i hur mycket gift djuret injicerat. Olika arter reagerar också väldigt olika på spindelgifter, och spindlars gift är som sagt oftast inte alls avsett att användas på ryggradsdjur.

Fågelspindlar har i förhållande till sin storlek väldigt små giftkörtlar jämfört med många egentliga spindlar, och gifterna är i de flesta fall heller inte särskilt starka. Det finns inga dödligt giftiga fågelspindlar, även om det finns några arter som kan ge riktigt obehagliga bett. De arter jag har är generellt väldigt ofarliga, med gifter i ungefär samma klass som eller möjligen något lite värre än ett getingstick (och utan att vara lika allergena). Ett bett av Doris art (Brachypelma albopilosum) beskrivs som ett bistick.

Nu är det dock inte så stor risk att bli biten av Doris, eller de flesta av mina spindlar. En annan viktig faktor är nämligen aggressivitet, hur benägen arten är att bitas. Det finns aggressiva fågelspindelarter som kräver mycket försiktighet i hanteringen, sen finns det sådana som mina som är ganska lugna, i de flesta fall inte särskilt lättskrämda och som helst bara går undan om de känner sig hotade. Fågelspindlar från Nya världen (som alla mina är) har dessutom ett extra försvarssystem som till skillnad från giftet (som främst är avsett för jakt) är specifikt avsett för självförsvar - nässelhår. Nässelhåren är hullingförsedda hår (har inget med nässlor att göra egentligen) som sitter på bakkroppen och som spindeln kan sparka av med bakbenen mot en angripare. Håren kliar och gör ont (påminner lite om att bränna sig på en nässla, därav namnet) men är inte farliga. Detta är ett elegant och ganska perfekt försvar för ett marklevande djur vars främsta hot troligen kommer från mindre däggdjur som letar föda på marken - en bunt nässelhår i nosen sätter nog effektivt stopp för de flesta angripare tillräckligt länge för att spindeln ska kunna komma undan, utan att slösa med sitt gift. Fågelspindelarter från Nya värden är bland annat därför oftast mycket mindre benägna att bitas än arter från andra delar av världen, de slänger hellre nässelhår om de känner sig hotade. Det är också en av flera anledningar till att dessa spindlar är vanligast som husdjursspindlar. Av mina spindlar sparkar framför allt Brachypelmaspindlarna (främst Doris men även Marianne) gärna hår, medan Grammostolaspindlar som t.ex. Kerstin också kan sparka hår men är mycket mindre nervösa och som regel inte gör något alls. Varken bits eller sparkar hår.

Man ska dock aldrig glömma att spindlar, utan undantag, är rovdjur och mycket effektiva och framgångsrika sådana med mycket starka jaktinstinkter och i de flesta fall utan några som helst sociala beteenden. Man ska därmed aldrig tro att man kan bygga upp en vänskapsrelation med en spindel. Den kan förvisso vänja sig vid både att ha människor omkring sig och vid att bli hanterad, men en spindel är i nästan total avsaknad av såväl inlärningsförmåga som förmågan till sociala interaktioner och kan därmed kan aldrig bli tam på samma sätt som fåglar eller däggdjur. Det bästa man kan hoppas på är att inte bli betraktad som varken mat eller ett hot, och med viss vana är risken mindre att man utlöser jakt- eller försvarsinstinkterna, men helt säker kan man aldrig vara. Man ska också komma ihåg att sociala interaktioner med en människa aldrig ligger i spindelns intresse. 
 

Kerstin är husets säkraste spindel att umgås med, men bör ändå aldrig tas för given.

Denna gång blir det inte bilder eftersom jag inte har tagit några. I stället blir det en redogörelse i form av citat insamlade under kvällen som kanske kan återge stämningen på ett typiskt sjövärnskårsrep. Nåja, kanske inte så typiskt eftersom det för tillfället repas väldigt mycket konsertmusik av ganska seriöst slag, något som annars är ovanligt i denna kår där det mest spelas militärmarscher. På dagens program stod British Sea Songs, ett Strausstycke (wienervalser), och två marscher. Allt detta och mer därtill är tänkt att spelas på en konsert den 1 december.


Ett sjövärnsrep inlends alltid med att dirigenten Anders går igenom frånvaron. Av någon outgrundlig anledning är det uppenbarligen inte nog att Anders vet vilka som inte kommer och varför, utan alla måste delges denna information vilket ibland tar lite väl mycket reptid kan tyckas. Men så är det. Den och den är sjuk, den jobbar, den tentapluggar, den jagar älg...Dagens rep var ganska välfyllt, det saknades en och annan här och där men det var mest flöjt och trumpetsektionen som var lite väl tomma (en flöjtist, två trumpetare). 

Anders: "Erik kommer inte, han är hemma och pluggar." 
Vänder sig till Astrid: Varför är inte du det? Går inte ni i samma klass?"
Astrid: "Jag kan redan allt".
Tillägger sen: "Nej, vi går inte i samma klass".

Anders: Jimmy ringde mig i morse och anmälde frånvaro. Han har så bra dygnsrytm Jimmy, jag får alltid reda på i så god tid att han inte kommer."
(Jimmy jobbar som nattportier på ett hotell och ringer när han kommer hem från jobbet på morgonen om han inte kan komma. Och samma morgon är sorgligt nog att anmäla frånvaro i god tid i Sjövärnskårssammanhang...).

Anders: "Axel kommer inte, vet nån varför? Tror han var sjuk?"
Carro: "Han hade ont i örat. Höger."
Astrid: "Ja, höger öra var det."
Maria: (flöjtist med förstatrumpetarens Müllers oktavering i Michael Jackson-arret på förra repet i färskt minne): "Det är för att han satt framför trumpetsektionen!"
Müller: "Nä, man får faktiskt skylla sig själv om man får ont i öronen om man spelar essklarinett".

Det framgick inte om Müller med detta menade att Axel fick ont i örat av att essklarinetten i sig eller om han fick ont i örat för att hans essklarinettspelande tvingar honom att sitta framför trumpetsektionen. Jag tror att det första åsyftades men det är inte alls säkert (läs mer om Müllers filosofi vad gäller träblåsare som klagar på högljudda trumpetare nedan).


Efter detta var frånvarorapporteringen klar och repet startade, med Henry Woods Fantasia on British sea Songs. Ni vet, den där som spelas på last night of the proms (potpurriet med Sailors hornpipe, Spanish ladies, Home sweet home, Rule Britannia med mera). Vi startade bakifrån, med Rule Britannia som är finalen i Sea Songs, med starka nyanser och viktiga trumpetstämmor som låter mycket (och ska låta mycket). 

Anders i sympatisk ton till flöjtisten Maria, som har Müller bakom ryggen: "Du kan flytta fram lite om du vill".
Maria. "Ja, det vill jag nog" varpå hon vänder sig om mot Muller och säger: "alltså, du spelar fint där bak, men...starkt!"
Müller: "Ja, och om du hade tagit tag i ditt liv hade du också kunnat få sitta här bak!"

Denna smått ovänliga kommentar måste tolkas utifrån Müller-filosofin att alla som spelar andra instrument än trumpet gör det av ren lathet. För enda skälet till att man inte spelar trumpet måste ju vara att man inte orkar (för inte kan väl någon egentligen vilja spela något annat instrument än trumpet?), och detta kan förstås avhjälpas genom flitigare övning. Denna filosofi är väldigt bekväm för Müller eftersom han därmed slipper alla former av dåligt samvete över att spela så starkt att det blir plågsamt för träblåsarna som sitter framför. För enligt denna filosofi får de förstås skylla sig själv -hade de varit ambitiösare och flitigare hade de ju kunnat spela trumpet i stället och sluppit sitta där.


En ibland smått irriterande vana hos dirigenten Anders är att han gillar att förhöra sin orkester på dess musikkunskaper (inte på sådant som kompositörer då utan oftast på mer tekniska detaljer om hur musiken vi repar på ska spelas). Detta är troligen något som sitter i från LDK där han förväntas utbilda musiksoldater. Ofta blir det nästan någon slags musikalisk frågesport under repen, vilket kan vara roligt men oftare ger upphov till pinsamma tystnader (trots att alla närvarande som regel faktiskt kan svaren) eftersom svaren ofta är mer eller mindre beroende av att man inte bara besitter musikaliska kunskaper utan även vet hur Anders tolkar musiken och vill att den ska spelas (det kommer ett fantastiskt exempel på detta längre ner om Strauss). Eller också blir frågorna  så överpedagogiska att folk medvetet ger felaktiga svar.

Anders (om Rule Britannia): "Alltså, vem är det som leder här? Vem ska ni lyssna på?"
Orkestern (efter viss tvekan - man vet aldrig, det kan vara en kuggfråga!): "Trumpeterna."
Anders: "Ja! Lyssna på dem! Spela inte starkare än att ni hör dem!"
Åke: "Är det möjligt?"
Anders: "Att spela så svagt att ni hör trumpeterna?"
Åke: "Nej, att spela så starkt att vi inte hör dem."
Müller: "Vilka trumpeter? Vi spelar faktiskt kornett!"

(Även om Müller och jag i vanliga fall spelar trumpetstämmor spelar vi detta rep kornettstämmor i stället. Detta eftersom kornettisterna är frånvarande och kornettstämmorna är viktigare än trumpetstämmorna i de flesta av de stycken vi repade denna kväll).


Anders: "Vad är det för skillnad på tak och pilar?"
Olof: "Pilarna är längre"
Olov: " Taken är kortare och vassare"
Karl: Är tak vassare än pilar

(Med tak och pilar åsyftas här olika typer av accenter i noterna.)


Anders vill jobba sig bakifrån, så efter att ha repat finalen (Rule Britannia) vill han repa på det näst sista stycket i Sea Songs, Händels "See the conquering hero" ur Judas Maccabaeus. Men för att kunna göra detta måste han först få orkestern att förstå var vi ska börja spela. Detta är ibland problematiskt.

Anders: "Nu tar vi från moderatot."
Tveksamma röster hörs runtom i orkestern: "Vilket moderato? Där är två stycken..."
Anders: "Moderatot innan där vi var nu"
Olof: "men vi har flera moderaton!" Menar du det i 29?"
Müller: "Moderatot i 29 är ju bara trumpetfjaffel!" (=trumpetfanfar, dvs i stort sett bara trumpetarna har något att göra som är värt att repa)
Anders: "Ni har ett moderato i 29?"
Orkestern: "Ja!"
Anders: "Vet alla var det är?"
Orkestern (lyckliga över att tro sig nu veta varifrån vi ska spela - repetitionssiffra 29!): "Ja!"
Anders: "Inte därifrån!"
Olof: "Menar du moderatot som kommer sex takter efter det då?"
Olov: "Menar du dubbelstrecket?"
Anders: "Taktartsbytet menar jag!"
Olov: "Där "See the conquering hero comes, sound the trumpets, beat the drums" börjar?"
Anders (i tillrättavisande ton): Ja, fast i Höganäs kallar vi den "Dotter Sion".

Jag talade inte om att i Lund kallar vi den "Ruttnande murklor" eftersom jag tyckte att diskussionen pågått länge nog. Taktartsbytet, dubbelstrecket, sex takter efter 29, stället där Dotter sion/See the conquering hero börjar, är förstås ett och samma ställe. Och om Anders från början sagt "moderatot sex takter efter 29" eller "dubbelstrecket efter 29" hade vi sluppit mycket dividerande.


Anders: (vill infoga extra repetitionsbokstäver i noterna): "Vi skriver in en bokstav till här. Skriv...skriv "Notställ"."
Klarinettist: Om du är så dålig på att räkna bokstäver förstår jag inte varför du vill ha fler".


En stämbygel från Fredriks tuba, som han tillfälligt satt uppochner på golvet, ramlar ur och ner på stengolvet med ett klirr utan att Fredrik själv lägger märke till det.
Olov: "Det där lät dyrt!"
Fredrik, i glad ton: "Ja, det gjorde det, ja jävlar, hahaha!"
Tittar sedan ner på stämbygeln på golvet och utbrister förvånat:
"Var det min?"

Bara en liten stund senare tappar nästa tubaist (Vi hade hela fyra stycken på repet! Samtidigt! Rekord!) sitt munstycke i golvet.
Olov: "Det där lät dyrt!"
Fredrik, i glad ton: "Men det var åtminstone inte mitt den här gången!"


Efter Sea Songs spelade vi en tysk marsch, och gick därefter vidare till Straussvalser. Vi repade dock mycket lite vals, utan mer på inledningen på stycket, som inte går i valstakt. Anders ställer då ännu en av sina frågor.

Anders: Hur ska ni spela det här? Vad ska man tänka på för att hitta hur det ska låta?"
Olov: "Som en visa"
Anders: "Inte så tekniskt, kan jag få fler förslag?"
Åke "Sommaräng?"
Anders: "Ni ska spela det som om Karl Gerhard hade sjungit det i hög hatt!"
Müller: "Ska vi ha hög hatt?"
Stina: "Vem var Karl Gerhard?"
Olof: "Var det det rätta svaret? Var det facit"?
Anders: Ja, det var det."
Karl: "Och på konserten ska vi ha melodikryss med sådana frågor kanske?"


Anders till klarinettsektionen: "Ni ska spela tuba här!"
Olof (tubaist som sitter bakom klarinettisterna) böjer sig fram och viskar: "Glöm inte att sacka!" (tubasektionen har hela repet fått skäll för att de sackar).


Hornisterna (tre stycken) spelar väldigt falskt och Anders repar några takter med dem. Efter att ha repat samma ställe tre gånger med bara hornsektionen ställer han en av sina Frågor till orkestern. Som så ofta med dessa frågor är dock den bakomliggande pedagogiska tanken (som denna gång var: "Det är bra att repetera!") förborgad för orkestern som inte alls förstod vad frågan syftade till att belysa.

Anders: "Vad hände här nu?"
En stunds pinsam tystnad (- Vaddå "Vad hände här nu? Var? Vad menar han?)
Tills sist vågar Olof ge ett tveksamt svar: "De gjorde nya fel?"
Anders (smått frustrerad): "Det blev bättre när vi repade!"


Anders: "Ni måste tänka mer hängbjörk!"
Denna instruktion tror jag inte någon i orkestern förstod.


Efter en stunds Strausspel återgick vi till Sea Songs en stund till, och avslutade sedan repet (som brukligt är) med en marsch. För tillfället fungerar det faktiskt att spela så här mycket konsertmusik med kåren (bara två marscher, som inte repades på mycket utan mest spelades igenom, är något av ett minimirekord), det är inte alltid det gjort det under den tid jag varit med. Sjövärnskårens musikkår är något av en klubb för militärmusiknördar och många vill inget hellre än att bara och enbart spela militärmarscher hela repen, alla rep. De flesta av våra spelningar är ju också marschspelningar, så det är den musiken vi behöver kunna bra. Konsertmusiken har därför ofta kommit i andra hand vilket Anders försöker ändra på, och just nu verkar folk som sagt tycka det är rätt kul även att spela sådan musik.  

Förra helgen ägnade jag i stot sett helt åt Solna Brass, så jag tänkte berätta hur en helg med Solna Brass kan vara och låta er hälsa på i våra replokaler. Ja, jag använder medvetet replokaler i plural -ni kommer att få se varför).

Ber förresten om ursäkt för att många av bilderna är urusla -de är tagna med mobilen allihop, och mobilen tar dåliga bilder i speciellt inomhusmiljöer.

Vi hade ju konsert i dag, på temat musik för orgel och brassband (var för sig, inte tillsammans förutom ett stycke). Arangörerna, Oscarskyrkan i Stockholm, hade gett konserten det smått märkliga namnet "Pomp and Pipes", och denna konsert bestod av två orgelstycken, fyra brassbandsstycken (varav ett i tre satser) och som slutnummer ett gemensamt stycke, finalen ur en orgelkonsert av Saent-Saens arrangerad för orgel och brassband. Vi ägnade därmed hela lördagen åt rep inför denna konsert, och söndag eftermiddag åt genrep och sedan konserten.

---

Jag tycker ju att det är roligt att spela, men vädret var helt fantastiskt fint i lördags och när jag väntade på tåget i Flemingsberg på morgonen såg jag inte alls fram emot en hel dags innesittande i en replokal. Som tur är fick jag i alla fall en liten promenad i solen eftersom det tar ungefär en kvart att gå från Solna station till vår replokal i industriområdet Hagalund. Vilket för övrigt är en ganska trevlig promenadväg, särskilt i soligt och fint väder.

Solna station.

En stor del av vägen (cykelväg) går mellan Solna kyrkogård och industriområdet (som är ett ganska gammalt sådant med fina röda tegelbyggnader, inga moderna betongbunkrar).  

Cykelvägen till Hagalund i höstsolen. Notera hur lågt solen står nu, klockan är sådär halv tio på förmiddagen.




Längs vägen växer massor av pepparrot (bladen med jämna kanter), dock är den inte lämplig att gräva efter här utan handskar eftersom den vaktas av elaka jättelokor (de flikiga bladen).

Här skymtar Solna kyrka (blomställningarna till vänster som är högre än mig är förresten jätteloka, förstås), där vi har spelningar på utomhusandakter i minneslunden ett par gånger om året. Praktiskt eftersom det är så nära replokalen. Dessa spelningar brukar dessutom alltid sammanfalla med rephelger...vi har t.ex. en spelning nu allhelgonahelgen, vilket är sista helgen före brassbands-SM och därför naturligtvis en rephelg.




Det här är "vårt" hus i Hagalund, en byggnad med gamla numera övergivna industrilokaler som tydligen inte räcker tilllängre för industriändamål. Ägarna hyr ut dem till diverse småföretag och föreningar. Många av lokalerna står dock fortfarande tomma och Solna Brass sponsrades av de förra ägarna, Elfa, med en hel våning. Elfa ägde hela det här kvarteret, men flyttade till Järfälla och har nu sålt sina lokaler. De nuvarande ägarna har varit snälla och låtit bandet stanna kvar, hoppas att de inte ändrar sig eftersom Solna är ett fattigt brassband som inte skulle haft råd att betala hyra för replokal.

Här bor vi! Industrivägen 22.




I källaren bredvid vår trappuppgång finns dansskolan Sulan, jag tycker att vi borde ordnat någon slags samarbete med dem. Lite längre bort i samma hus finns ett stort klättercentrum med en klättervägg på en innergård som vi har utsikt över från ett av våra fönster.

På första våningen i vår trappuppgång bor föreningen Hagalunds vänner.




På nästa våning vet jag inte vem som håller till, men de har i alla fall rejäla säkerhetssystem av flera typer.

Och sedan har vi kommit till Solna Brass. Lappen på dörren kom upp för några år sen när vi hade besök av en engelsk dirigent och ville underlätta för honom att hitta oss.




När man kommer in finns först ett stort rum som är ett receptionsrum, med en väldigt stor rejäl receptionsdisk i stil med en bardisk i trä som jag tyvärr inte har någon bild på. Inte alla amatörorkestrar som har en riktig reception i entrén minsann.

I samma rum som receptionsdisken finns en stor hiss av industriella mått, perfekt att frakta stora tunga instrument ner till bottenvåningen med -vi kan oftast ta allt vårt pick och pack i bara två omgångar. Och då har vi som regel med oss: Ett trumset, en stor bastrumma, fyra pukor, en gonggong, klockspel, eventuellt ännu ett par större skrymmande slagverksinstrument som t.ex. marimba eller konstiga instrument som skramlar och pinglar och som jag inte ens vet namnet på, en del små slagverksinstrument som bäckar och diverse rytminstrument, tre stora notställsväskor, kornettsektionens sordinlåda (se bild längre ner), en väska med standar (skynkena med bandets logga som man hänger på notställen), en väska med noter, och ibland en eller ett par tubor som tubaisterna inte kan eller vill frakta själv. Två turer med hissen.

Tyvärr stannar inte hissen vid ytterdörren, dels eftersom bottenplan är en halvtrappa upp från entrén och källaren en halvtrappa ner, dels eftersom hissen i dessa industrilokaler finns inne i lokalerna, inte ute i trappen. Vilket är praktiskt när man ska lasta grejer -hissen är alltså inte ute i korridoren utan inne i våra lokaler, med dörrar både till receptionen och till salen där vi repar, så det är jättelätt att bära in allt. Men väl nere måste man bära allt en halvtrappa upp (för vi måste åka ner i källaren eftersom hissen på bottenplan naturligtvis är inne i lokalerna som tillhör "Föreningen Hagalunds vänner"). men det är ändå väldigt smidigt. 

Hissdörrarna dominerar till stor del receptionsrummet eftersom någon konstnärlig person någon gång i tidernas begynnelse har målat hissdörrarna som en färgglad bokhylla. Den här bilden är väldigt suddig men ja, ni förstår idén. 

 


Lite detaljer. Fejkbokhyllan är full av diverse prylar (bland annat en trumpet och en gris) samt förstås böcker. Alla böckerna har titlar som är ordvitsar på kända litterära verk.

Den dekorerade hissen matchar inte på något vis stilen på resten av våningen som inredningsmässigt är väldigt...vit, ganska kal, typiskt svenskt ren med ljust trä osv. I rummet med receptionsdisken finns även en hylla med bandets tävlingspokaler från SM, EM och VM, samt gamla skivomslag från inspelade LP-skivor på den tiden det var sådana man spelade in.




Bredvid receptionen finns ett konferensrum med fönster både utåt och inåt receptionen, som bandet använder som en slags sällskapsrum med bord, stolar och högar av "British bandsman" (engelsk brassbandstidskrift) som Lasse prenumererar på och lämnar här när han själv läst dem. Vi har haft fest härinne också. Mamma och pappa, ni känner väl igen stolarna?

Konferensrummet. Ordförande Nils diskuterar (säkerligen) viktiga saker med kornettisterna Thomas och Tobbe.




Sedan har vi en väldigt lång korridor som viker av åt vänster för att så småningom efter ännu en vänstersväng mynna ut i replokalen (som man kommer till betydligt snabbare om man går till vänster om hissen i receptionsrummet).




Rummen på vänster sida av korridoren ovan används som förvaringsrum för instrument och alla andra saker som behöver förvaring, samt notarkiv. Rummen på höger sida används som övningsrum, utom det första som används som styrelserum samt det mittemot notarkivet som används för notsortering.

Styrelserummet




Varje sektion har ett eget av de övriga rummen tilldelat sig för sektionsrep, men man kan också lägga beslag på ett att värma upp i före ett rep. Dessa rum är tomma förutom några stolar och eventuellt några av de fällbara notställen som annars ligger i en väska i väntan på utomhusspelningar (t.ex. på Solna kyrkogård). Rummen på andra sidan korridoren, utan fönster, används som notarkiv/kopieringsrum, instrumentförråd, klädförråd, och materialförråd i största allmänhet.

Går man åt andra hållet från receptionen kommer man först in i ett större rum som är ett slags förrum till salen där vi repar, här finns de bakre odekorerade) dörrarna till hissen, en rad stolar där man kan lägga ifrån sig instrumentväskor och prylar, en stereo så att vi kan spela stycken vi ska spela och behöver höra, samt ett litet pentry för fikafixande. 

Själva replokalen är inte så mycket ett rum utan mer en sorts öppen plats. Förutom att det sitter ihop med "förrummet" via en stor öppning typ fyrkantigt valv utan dörrar finns här även en mynning som om man följer den så småningom tar en till korridoren på bilden ovan och receptionen samt dörröppningar till några andra mindre rum som används som slagverksförvaring, sordinförvaring (ja, vi har ett speciellt rum för sordiner!), och ett rum som man kan gå igenom för att komma till ett annat som är kornettsektionens övningsrum. 

Kass bild på vår replokal. Än så länge tomt (jag hann ta de här bilderna för att jag var väldigt tidig), men slagverkarna håller redan på att rigga med alla sina grejor.




Kornettsektionens övningsrum har alltså dubbla dörrar, den ena dessutom en branddörr, med ett tomt rum emellan som buffertzon. Dessutom har det yttre rummet varningsskyltar som lämnats kvar av vilken typ av industri som nu höll till här...hur ska man tolka detta? Den stora lådan med massa fack till vänster om dörren är kornettsektionens sordinlåda. Det är inte ovanligt att vi behöver tre stycken per person för en konsert, och vi är 9-10 stycken...många sordiner blir det. Sordinlådan står förstås vanligtvis i sordinrummet.




Det var Solna brass replokaler det. Vi har det väldigt lyxigt för att vara ett fattigt amatörband! Det enda mindre bra med lokalerna är att själva replokalen är lite liten, det blir lite trångt när alla är där och vi dessutom har slagverk med (vi har inga fasta slagverkare, utan lånar in inför konserterna).

Ja, här repade vi alltså större delen av lördagen, mest på det obligatoriska teststycket till SM som också skulle uppföras på konserten. Det gick bra, för alla utom solokornettsektionen som (tack vare andrasolokornettisterna) fick kvarsittning medan vi andra fick ta fikapaus. Så går det om man inte kan sina stämmor ordentligt. 
 

---

Söndag eftermiddag var vi i Oscarskyrkan (den här bilden är från advent förra året, när vi var här i söndags var det dels fortfarande ljust ute och dels har träden fortfarande bladen kvar -jämför sista bilden i det här inlägget tagen utanför kyrkan).

 

Vi repade tidigt på eftermiddagen, tog sedan paus och gick och fikade vid Karlaplan, för att sedan spela konsert klockan fyra. Jag försökte ta bilder i kyrkan, men det är så mörkt att mobilen misslyckades totalt med att åstadkomma något värt att se. Men ändå:

Oscarskyrkan är en ganska stor kyrka. Jag tror att mannen på den här bilden är Kurt-Roland men är inte säker (går ju inte att se). När vi spelar här sitter vi framme framför altaret dit Kurt-Roland (?) är på väg.




Det här var ju en konsert för orgel och brassband, och Oscarskyrkan har en stor pampig kyrkorgel och duktiga organister. Det här är orgelläktaren, traditionsenligt placerad i rakt motsatt ände av kyrkan från altaret vilket är problematiskt när man ska spela ihop med den -det blir stor fördröjning mellan orgeln och bandet eftersom avståndet är så stort.

 

Solohornisten Kennet värmer upp.




Det här kunde ha varit en fin bild på ett fint gammalt althorn (Lasses) om inte mobilen tagit så dåliga bilder och om inte en ful plastig Solna brass-notmapp legat bredvid.

Till skillnad från det gamla hornet passar trumsetet inte riktigt lika bra in estetiskt där framme vid altaret kanske...




Söndagsvädret var inte alls i klass med lördagsvädret, grått och trist och efter konserten när vi packade ihop hade det börjat ösregna. Här har notmarsken och flygelhornisten Madde lagt beslag på en cymbal som regnskydd, som hon alls inte vill lämna ifrån sig för lastning. 

 Efter att en tubaist berövat Madde hennes mässingsparaply gav hon mig skjuts till centralen så att jag slapp vänta på bussen i ösregnet.  Jag fick däremot gå hem från tåget i det och blev då tämligen blöt. Denna helg gick alltså verkligen från den ena till den andra ytterligheten i höstväder.

I dag höll jag mitt lilla populärvetenskapliga föredrag på Forskardagarna, ämnet var ungefär detsamma som mitt avhandlingsämne - spindlars funktion som länkar mellan hav och land.

Innan föredraget slank jag ner till Brunnsviken, där jag fångade två av säsongens sista vargspindlar på den soligaste strand jag kunde hitta i Bergianska för att ha några att visa upp. De var lite tröga nu, spindlisarna (långsamma för att vara en Pardosa då vill säga, allt är relativt), vädret var soligt men det blåste ganska mycket och var därmed lite väl kallt för vargspindlarna.

Föredraget började bra med att folket (främst gymnasieelever) vällde in så fort dörrarna slogs upp till sal 5, till den grad att organisatörerna (när vi insåg att folk satt i dubbla led i trapporna upp till raderna) såg till att vi fick byta till en större föreläsningssal. Så vi flyttade till den minst dubbelt så stora sal 6, som stod tom eftersom den planerade föredragshållaren blivit sjuk. Denna sal blev om inte helt fullsatt så tämligen välbesatt. Dessutom fick jag ett par extra åhörare på köpet som skulle ha lyssnat på det föredrag som var planerat att hållas i sal 6: "Konsthantverkets kreativa betydelse". Undrar vad dessa personer tyckte? Här är de intresserade av konsthantverk och i stället får de födovävsfigurer och linjediagram över isotopanalysdata...

De allra flesta var ju dock ändå där för att få höra om spindlar och föredraget var uppskattat, jag fick en hel del frågor efteråt varav de flesta om spindlar och tämligen få om subsidier och strandekosystem vilket väl var väntat (men en om stabila isotoper faktiskt!).

Efteråt fick man som föredragshållare en present, en...ja, vad ska man kalla det...En termomojäng, lite för liten att kallas termos och lite för stor för att kallas mugg, med Stockholms universitets logga på. Jaja, kan tänka mig att som en av mycket få deltagande ekologer på Forskardagarna var jag nog en av de av föredragshållarna lämpligare mottagarna för just en dylik mojäng, som kanske kan bli bra att ha på kortare turer i Flemingsbergsskogen.

Jag har ju flera småprojekt i lägenheten som antingen är på gång eller, i de flesta fall, på planeringsstadiet. I dag när jag talade med moren på telefon idag om att besöka Skåneland över jul insåg jag att ett av projekten, nämligen att få igång stora akvariet, bör tas tag hyfsat i snart. För tillfället bor de enda två överlevande terroristfiskarna i ett litet akvarium på köksbordet. Storleken i sig är väl inget problem eftersom fiskarna bara är två, men dels är det besvärligt ur skötselssynpunkt eftersom den ringa storleken och avsaknaden av ett ordentligt lock gör att det krävs ständig tillsyn, dels är köksbordet av flera skäl inte det rätta stället för ett akvarium.

Så: Fixa akvariet då!

Men: Som med så många av projekten härhemma kan projekten bara utföras i en viss ordning. Och ett projekt som borde gå före "Projekt Storakvarium" är Projekt "Måla Rummet".

Jag har för tillfället enbart vita väggar överallt i lägenheten, och eftersom jag inte tycker om vita väggar (plus att vissa av dem är i visst behov av ommålning/tapetsering i vilket fall) har det hela tiden funnits en tanke att måla om lite här och var. Detta hade jag dock tänkt skjuta upp, men det är bara att inse att om jag skjuter upp det till efter att akvariet är igångsatt finns risken att det dröjer mycket mycket länge innan det blir av. För tillfället finns inget i akvariet alls förutom frigolit, men väl igång kommer det att innehålla stora mängder sten och grus samt förstås vatten, och eftersom det är på 240 liter är det tungt att flytta även helt utan inredning. Vilket innebär att för att kunna måla väggen skulle jag tvingas tömma alltihop igen och plocka ur all inredningen, bara för att kunna flytta ut det en liten bit från väggen så att jag kommer åt att måla bakom. Och då är det ju faktiskt mycket mycket lättare att måla åtminstone den väggen innan jag alls sätter igång projekt storakvarium. 

Så tanken nu är att måla åtminstone den väggen snarast. Och då kommer ju nästa stora fråga: Måla hur? Vilken färg? Jag har vissa tankar och idéer, men skulle absolut uppskatta fler tips och förslag, både vad gäller specifikt denna vägg och hela rummet. För övrigt är jag ute efter en lågbudgetvariant, jag vill inte tapetsera om utan bara måla över den befintliga tapeten, och jag vill (som vanligt) undvika kalla färger i allmänhet och vitt i synnerhet.

Så här ser det ut just nu:

Väggen ifråga. Sovalkov längst till vänster, valv i mitten, akvarium och sedan soffhörna till höger om valvet.




Akvariet och soffhörnan.



Långsidan mittemot den ovan. Till höger om bokhyllorna finns ett fönster, och ännu längre till höger (samma kortsida som sovalkoven) finns en arbetsplatshörna.

Det är mycket forskning i medierna nu, eftersom årets nobelpristagare ska till att avslöjas. DN i dag handlade mycket om den naturvetenskapliga/medicinska nobelsprisbelönade forskningen och konsten att förutsäga vilka som ska bli årets pristagare i medicin, kemi och fysik.

Som naturvetare är jag naturligtvis intresserad av vem som ska få nobelpriset i år, och för vad. Men som ekolog förhåller i alla fall jag mig lite smått cynisk till det faktum att mycket i dag väldigt viktig och angelägen naturvetenskaplig forskning, däribland ekologi, helt ramlar mellan Nobelprisstolarna. I DN nämndes nästan i förbigående att forskning relaterad till miljö i stort sett aldrig tilldelats några nobelpriser. Detsamma gäller förutom miljövetenskaperna bland annat geovetenskaperna och grön biologi (dvs den biologi som är mer fältbaserad än de ovannämnda fälten genetik, molekylär- och cellbiologi där forskningen som regel görs helt på lab), däribland all ekologi. Det finns inga kategorier bland nobelpriserna där dessa vetenskaper fyller kriterierna, hur viktiga många fält inom dessa vetenskaper än anses vara i världen idag. En forskare intervjuad i DN i dag svarade "Charles Darwin" på frågan om vem hon velat tippa på som nobelpristagare (om han levt i dag förstås). Det hade inte jag svarat, även om jag också tycker att Darwin förtjänat Nobelpriset. Men Darwin hade inte haft en chans att få ett Nobelpris, trots den oerhörda betydelse hans evolutionsteori haft för flera av naturvetenskaperna. Undrar hur Nobelprishistorien sett ut om priserna kunnat delas ut till banbrytande och viktig forskning inom alla forskningsfält?  

Stockholms Universitet har lyckats pricka de här dagarna då Nobelpristagarna avslöjas för Forskardagarna, ett årligen återkommande evenemang då forskare som disputerat det senaste året (däribland jag detta år) inbjuds att hålla populärvetenskapliga föredrag om sin forskning för allmänheten. Tanken med forskardagarna är att presentera universitetets forskning även utanför den akademiska världen, något forskare inte alltid är så bra på.

Förutom föredragen i sig kommer det att finnas ett "forskarcafé" där folk kan få diskutera med föredragshållarna efter deras föredrag, en i mitt tycke fantastiskt bra idé eftersom det ger tillfälle för åhörarna att ställa frågor som man kanske inte vågar ställa under en storsalsföreläsning, mig möjlighet att ge utförligare svar än man hinner under den korta frågestunden direkt efter föredraget, samt möjlighet till diskussion snarare än bara fråga-svar. Över huvud taget är Forskardagarna ett otroligt bra initiativ som jag ser fram emot att medverka i. Jag är dessutom en av mycket få biologer som ska medverka så jag känner att jag måste representera lite... 

Jag vet inte om Forskardagarnas tidsmässiga krock med nobelpriset är avsiktlig eller inte, och det kan ju vara både en fördel och en nackdel. En fördel om Forskardagarna kan ta tillfället i akt och ta tillvara det uppflammande intresset för forskning, och därmed få mer folk att utnyttja tillfället att få komma till universitetet och lyssna på föredrag och diskutera aktuell forskning med oss nyblivna forskare. En nackdel om evenemanget tappas bort i mediabruset runt nobelpristagarna och inte får den uppmärksamhet det förtjänar av vare sig medierna eller allmänheten. 

Mer info om forskardagarna finns på: 

http://www.su.se/forskardagarna

..är jag för tillfället. Så här kommer en liten uppdatering om vad som pågår här för tillfället.

Elin var och hälsade på och åt middag här häromdan, vilket var trevligt. I synnerhet som jag förväntat mig att få se henne här betydligt oftare efter att hon på pappret flyttade till Stockholm, men denna flytt har ju visat sig vara något av en chimär. Vi hade trevligt i alla fall och åt mexikanskt. Vilket jag nu är tvungen att äta resten av veckan eftersom det blev så mycket över. Tur att det är gott.

Jag har jobbat intensivt med ett populärvetenskapligt föredrag till Forskardagarna på Stockholms universitet nästa vecka. Och jag är fortfarande osäker på hur det blir - kommer jag att kunna hålla tiden? Kommer det att vara populärvetenskapligt nog eller är det för vetenskapligt? Jaja, något blir det väl av det. Forskardagarna verkar vara ett trevligt upplagt evenemang i alla fall. 

Har även så smått börjat titta på manus ur avhandlingen som ska publiceras, Peter har nyligen skickat ett av dem till en tidskrift, och han har också fått rätt på en ny mixing model som han tillämpat framgångsrikt på datat till ett av manusen (tydligare resultat än med den gamla modellen!). Jag ska försöka tillämpa samma modell på ett annat dataset så fort jag får modellen att fungera på min dator. Har också fått David Wise´s kommentarer på de två manusen av Peter och de var betydligt färre och betydligt mindre negativa än jag föreställt mig, vilket ju är trevligt. 

Och så är det snart dags att ta tag i nästa ansökan om postdocpengar. Kan av ovanstående konstatera att jag ägnar mig väldigt mycket åt jobbrelaterade saker för att vara arbetslös...


I övrigt spelas det en del, som vanligt.

Sjövärnskårens musikkår tragglar med sina spelningsproblem, som inte är så mycket brist på spelningar som brist på musiker som kan medverka på dem. Trist. Nästa fredag har vi i alla fall en sextettspelning på amfibieregementet på Berga, där jag eventuellt ska medverka (men jag vet inte än).

Solna Brass kommer nästa helg att tillsammans med Oscarskyrkans organist ge konserten "Pomp and pipes" (vem i all världen hittade på det namnet?) i Oscarskyrkan. Organisten kommer att spela klassisk orgelmusik. Brassbandet kommer att spela en del kyrkomusik arrangerad för brassband, Gothic Dances av Alan Fernie, samt finalen ur en orgelkonsert av Saent-Saens tillsammans med organisten (förstås). Det kommer att bli en fin konsert (biljetter ska tydligen säljas via ticnet om någon är intresserad).

Vi kommer att repa på torsdagen och lördagen och ha genrep och konsert på söndagen, så det blir mycket spelande den helgen...särskilt om jag dessutom ska spela sextett på Berga på fredagen. Mer information om konserten finns på:

http://www.oscarsforsamling.se/innehall/verksamhet/musik.htm  

Annars har Solna Brass nu förstås siktet inställt främst på Brassbands-SM i november.



Det är väl ungefär det som händer här just nu...