Kungliga tilldragelser är normalt inte sådant jag gärna bloggar om, och det här handlar heller inte om tillökningen i kungahuset i sig utan snarare om den finska reaktionen på det. I en republik skulle man ju lätt kunna tro att denna händelse skulle gå ganska obemärkt förbi och snarast få viss uppmärksamhet i skvallerpressen samt som en mindre notis bland utlandsnyheterna. Men inte då - detta var en huvudnyhet i finska media i går.

Dessutom är det uppenbarligen så att man som inflyttad svensk i Finland automatiskt är expert på det svenska kungahuset och förväntas kunna och vilja uttala sig om det i media. Så när jag kom till jobbet i går möttes jag av en väldigt överentusiastisk och uppspelt radiojournalist som ställde frågor i stil med hur jag kände inför denna stora händelse? Vad betydde detta för mig? Vad tyckte jag att prinsessan skulle heta? Hur skulle jag fira?

Det var ju tur att jag faktiskt hade hört nyheterna på radio på morgonen, för annars hade jag inte ens vetat om att det fötts ett barn...men radiojournalisten var nog ändå lite smått besviken över bristen på entusiasm och intresse hos både mig och den andre svensken på Aronia som också blev intervjuad. Men en naturvetenskaplig forskningsinstitution är nu troligen inte det bästa stället att leta efter rojalister på.

I alla fall lyckades jag hålla tand för tunga och inte ge några provocerande svar på frågorna. Jag svarade till exempel inte på frågan om hur jag skulle fira att jag skulle tillbringa kvällen med att i sällskap med forskarkolleger se en belgisk film (Bullhead) om skumma köttaffärer, som av den doktorand som var ansvarig för filmvalet beskrevs som "apparently not a romantic comedy".

För att vara ett land som i modern tid valt att vara en republik verkar finländarna i alla fall vara väldigt förtjusta i kungligheter, åtminstone att döma av det stora mediaintresset. Jag vet dock inte om detta speglar hela Finland eller om det mest är en finlandssvensk företeelse att intressera sig för det svenska kungahusets förehavanden?

Men de flaggade åtminstone inte!

Sen jag började jobba med spindlar har jag över åren fått fler och fler frågor om spindlar, både från bekanta och från helt okända människor. Oftast är det så att någon hittat en spindel som man blivit nyfiken på (eller rädd för) och undrar vad det är. Med tiden har vissa mönster börjat utkristallisera sig - ska se om jag inte kan göra lite statistik på det här nån gång för det hade varit ganska intressant.

Det första mönstret som märks är att vissa spindlar är klart överrepresenterade bland frågorna. Det är väntat att det är så. De allra flesta frågor jag får handlar om vanliga arter som lever nära inpå människor, i hus och trädgårdar, och de handlar också oftast om spindlar som på ett eller annat sätt har ett lite mer uppseendeväckande utseende med avseende på storlek, färg eller teckning. Det här är förstås helt förväntat. Klart att man får fler frågor om arter som oftare än andra kommer i kontakt med människor, och som har ett utseende som man lättare lägger märke till. Inget konstigt med det. Det är också vanligt att jag får frågor om ifall de större arterna är giftiga eller farliga.

Men ett betydligt intressantare mönster är att många av de som ställer frågor om arter som är riktigt stora med svenska mått mätt, eller om arter som är spektakulära vad gäller färg och teckning, även frågar om spindeln verkligen är svensk eller om det är något utländskt som kommit hit av misstag.

Det tycker jag är intressant. Folk förväntar sig alltså inte att vi har såpass stora spindlar som vi har i Sverige, trots att många av de vanligaste arterna vi har i vår direkta närhet faktiskt är bland de större svenska arterna. Som till exempel husspindlar och stora hjulnätspindelarter. Varför förväntar vi oss att svenska arter ska vara pyttesmå bara för att vi inte har något ens i närheten av en fågelspindel i storlek? Visst har vi inte så stora spindlar - men varför tror folk att de vi har ändå ska vara ännu mindre än de faktiskt är?

Detsamma gäller färger och teckningar. När folk frågar om en spindel som är bjärt färgad eller distinkt tecknad får man ofta även frågan om det verkligen är en svensk spindel. Man förväntar sig uppenbarligen att alla svenska spindlar är gråbruna och tråkiga bara för att man bor i ett land långt norrut, Och visst finns det ett visst mått av sanning i det - men bara delvis. Självklart finns det fler färggranna arter i tropikerna - men artantalet där är också så mycket större att det automatiskt blir fler med mer färg bara därför. Jag tror inte att vi egentligen har färre "vackra" arter häruppe i Norden än man har i varmare länder sett i proportion till hur mycket färre arter vi har här. Men det är intressant att folk tror det, och det är i synnerhet intressant eftersom de mer uppseendeväckande arterna är så tydligt överrepresenterade bland det som folk lägger märke till och frågar om - det borde ju bli tvärtom då, att man tror att vi har en större andel sådana spindlar än vi faktiskt har? Men nej, det är tvärtom, det man ser betraktas inte bara som undantag från någon slags gråbrun-och-tråkig-regel, utan som något som inte borde finnas här alls.

Jag borde slänga upp bilder på ett gäng sådana här arter här, men jag har inte bilder på de flesta av dem. Men här nedan kommer en liten lista på sådana spindlar jag blivit ombedd att artbestämma och där den som frågat vid något tillfälle (för många av de här har jag fått frågor om flera gånger, vissa riktigt många gånger) dessutom undrat om det verkligen är en svensk spindel. Bildgoogla dem gärna (på det latinska namnet) - de är verkligen vackra! Men jag häpnar ärligt talat över att folk faktiskt blir så tagna av dem att de genast tror att det måste vara något som kommit hit av misstag från ett tropiskt land där alla spindlar förstås är tecknade i alla regnbågens färger (de flesta av de här är inte ens särskilt färgglada - många har bara distinkta teckningar). Snacka om att man underskattar det som finns i vår egen natur...

Micrommata virescens, hona (knallgrön)
Misumena vatia, hona (knallgul, den jag fick frågan om alltså. De kan ha andra färger också)
Philodromus margaritatus (distinkt svartvit teckning)
Tibellus oblongus (hyfsat stor med lite ovanlig kroppsbyggnad)
Evarcha falcata, hanne (distinkt brun/svart/beigevit teckning, delvis med metallglans)
Salticus scenicus (distinkt svartvit teckning)
Arctosa cinerea (stor )
Dolomedes fimbriatus (stor, distinkt tecknad i brunt och gulvitt) 
Tegenaria atrica (stor)
Enoplognatha ovata (grön framkropp och ben, mörkrosa bakkropp. Finns även med vit bakkropp eller vit med rosa band) 
Pachygnatha clercki (distinkt teckning i mörkbrunt och vitt)
Araneus quadratus (stor, i det här fallet dessutom klart ljusgul men kan ha många olika färger)
Araneus marmoreus (i det här fallet orange med vita teckningar, kan ha många olika färger)

Grön bladspindel, Micrommata virescens. Är som namnet både på svenska och latin antyder grön. Väldigt grön. Med vita ögonfransar runt vart och ett av de åtta ögonen. 




Zebraspindel eller harlekinspindel, Salticus scenicus. En svartvit klassiker med högt underhållningsvärde.




Kärrspindel, Dolomedes fimbriatus. Stor spindel med långa kraftiga ben (gör att den ser ännu större ut än vad den faktiskt är) och vacker teckning.




Kvadratspindeln (Araneus quadratus) blir ganska stor, och kan ha många olika färger som ofta är ganska klara. Här vitt. färger 



 många av dem faktiskt inte alls bland de mer färgmässigt spektakulära av de svenska spindlarna (fast vissa är det absolut). Här är några andra väldigt färggranna eller på annat vis uppseendeväckande arter där jag ALDRIG fått frågan om de inte är svenska, och de allra flesta har jag aldrig ens blivit ombedd att artbestämma:

Atypus affinis (ENORMA framåtriktade käkar. Mycket ovanlig)
Eresus niger (hona stor och helsvart, hanne med knallröd bakkropp med svarta prickar. Mycket MYCKET ovanlig)
Micrommata virescens, hanne (hannen är ännu mer färggrann än honan, gul och röd bakkropp, knallgrön i övrigt)
Thomisus onustus, hona (mycket ovanlig)
Diaea dorsata, hona (distinkt tecknad, vackert grön med brun bakkropp med tydliga ljusa band på sidorna)
Philodromus dispar, hanne (riktigt mörkbrun med metallglans och ljusa band på sidorna. Honan är dock brunbeige)
Pseudicius encarpatus, hanne (distinkt längsgående svartvit teckning. Mycket ovanlig)
Aellurillus v-insignitus, hanne (distinkt mörkbrun-ljusbrun teckning med tydligt "v" i pannan)
Eophrys frontalis, hanne (leta bilder framifrån - röda "glasögon" runt alla 8 ögonen och vita tofsar på palperna. Pytteliten.)
Eophrys petrensis (ännu mer rött i ansiktet än E. frontalis och ännu större vita tofsar - pompons! Pytteliten.)
Heliophanus spp. (flera kopparfärgade arter med metallglans, en del med vita teckningar och/eller neongula palper)
Phlegra fasciata (distinkt längsgående teckning i mörkbrunt och ljusbrunt/grått)
Synageles venator (myrhärmande, teckning i rött, svart och lite vitt)
Myrmarachne formicaria (myrhärmande, teckning i rött, svart och lite vitt, hannar med ENORMA käkar.)
Alopecosa cuneata (distinkt teckning i brunt, vitt och svart, hannar med stora svarta klumpar på frambenen)
Arctosa perita (distinkt teckning i brunt och beige)
Pisaura mirabilis (stor, gråbeige men ibland med skarpt orange eller gult mittband längs kroppen)
Achaearanea lunata (distinkt detaljerad teckning i vitt och röda/orangea/rödbruna nyanser på mörk botten. Ganska liten.)
Achaearanea riparia (distinkt detaljerad teckning i vitt och röda/orangea/rödbruna nyanser på mörk botten. Liten.)
Theridion pictum (distinkt rödvit teckning på mörk botten. Liten.)
Pachygnatha degeeri (distinkt teckning i mörkbrunt och vitt, tydligare än P. clercki)
Meta menardi (stor)
Araneus alsine (orange med små ljusa prickar)
Araniella cucurbittina (knallgrön bakkropp)
Hypsosinga spp. (alla arter i släktet har distinkta teckningar i gult eller vitt på mörk botten)
Singa hamata (distinkt teckning i glvitt på svart botten)
Argiope bruennichi, hona (stor, distinkt gulsvartvit teckning på bakkroppen - getingrandig)
Linyphia spp. (många arter i släktet har distinkta svartvita teckningar. Många är dock små!)
Hypomma bituberculatum (knallorangeröd och svart, hannar med ögon på svart upphöjd knöl. Pytteliten.) 


Inget märkvärdigt färgmässigt, men annars har tapetserarspindeln (Atypus affinis) ett utseende som verkligen kontrasterar mot allt annat i Sverige. är det någon spindel man skullemisstänka inte vore svensk så är det den här. Men det här är inte en spindel man får se om man inte verkligen letar efter den.




Heliophanus spp. Ser inte alls lika häftig ut på bild som i verkligheten - men de där palperna är verkligen lysande neongula!




Micaria formicaria, hanne. Har ni inte sett en myrhärmande hoppspindel (på riktigt alltså, bilder gör dem inte rättvisa) så har ni gått miste om något. Och av de svenska är nog den här den allra coolaste.




Rovspindel (Pisaura mirabilis) med orange band längs ryggen - som även kan vara gult, och kan vara betydligt skarpare i färgen än så här.




Achaearanea riparia. Liten, men med väldigt vacker teckning och färger.



Gurkspindeln (Araniella cucurbittina) är liten, ljusgrön och har ofta också en orange prick på rumpan.




Hypomma bituberculatum, hanne. Pytteliten men ändå hyfsat lätt att få se tack vare färgkombinationen glänsande svart och skarpt rödorange.




Hypomma bituberculatum, hona. Samma färger men saknar hannens stora huvudknöl.




I vissa fall kan det faktum att jag aldrig fått frågor om dem alls bero på att arten är väldigt ovanlig, så det är inte något man bara råkar springa på så ofta, men de flesta är faktiskt hyfsat vanliga svenska arter. En del är också väldigt små och därmed svåra att få se om man inte verkligen letar efter dem, och det gäller även de myrhärmande arterna som kan vara svåra att skilja från myrorna de lever bland om man inte vet vad man letar efter. Men det gäller långtifrån alla!




 

Efter att ha bloggat om sådant som finskor och bilar måste jag ju på något sätt återupprätta både mig själv och bloggen och se till att återgå till tingens ordning (i just det här fallet ordningen Blattodea). Så här kommer därför svaret på kackerlacksgåtan, samt några bilder på dylika kryp! Frågan var alltså hur många hjärtan det fanns på bilden i inlägget från alla hjärtans dag.


                                 Blaberus giganteus

Totalt var det 50 kackerlackor i den där lådan, dvs 50 hjärtan. Men eftersom jag själv bara kan se 48 kackerlackor på bilden trots att jag VET att jag stoppade i 50 (de resterande två är antagligen underst i någon av de tätare samlingarna av djur) så hade jag även godkänt 48 som svar. Per kom alltså närmast med sitt förslag på 43. 

Som ren kuriosa kan nämnas att kackerlackor har ett långsmalt hjärta med inte mindre än 13 kammare! Ibland sägs det till och med att de har 13 hjärtan, vilket är något av en definitionsfråga - ska en lång sträng uppdelad på 13 distinkt avskilda kammare betraktas som ett enda långsträckt hjärta, eller 13 separata små hjärtan? Jag väljer nog att se det som ett, men på frågan ovan hade jag nog kunnat tänka mig att även godkänna svaret 50 * 13 = 65 (eller 48 * 13) om nu någon hade kommit med ett sådant förslag. 

Om det nu är så att man ska se det som att de har 13 hjärtan så kan man ju undra om det betyder otur att ha 13 hjärtan? Nej, i alla fall inte om man ska döma efter hur framgångsrika kackerlackorna är som djurgrupp. Det är en av de allra äldsta insektsordningarna, de har hängt med i sådär 300 miljoner år, sett i stort sett likadana ut sen dess och är en väldigt stor ordning med runt 4 000 olika arter världen över. Evolutionärt sett väldigt framgångsrika, alltså.

Kackerlackorna är djur som folk faktiskt ofta tycker är värre att jag har hemma än spindlarna! Vilket bara visar på att de är en ganska missförstådd grupp. Av de ca 4 000 arter som finns klarar sig enbart några tiotal inomhus (mycket färre än så här uppe i norr), och ännu färre är att betrakta som skadedjur (de flesta är nedbrytare och därmed att betrakta som nyttodjur).

De kackerlackor som jag har hemma är tropiska arter som inte klarar sig i det fria varken inomhus eller utomhus på våra breddgrader. Inomhus är det för torrt, utomhus för kallt. I Sverige (och Finland) finns bara två vilda kackerlacksarter om vi inte räknar införda skadedjurskackerlackor som enbart lever inomhus, varav den ena är väldigt sällsynt. Den andra är skogskackerlackan som däremot är vanlig långt upp i norra Sverige. De svenska arterna blir bara uppemot en cm långa, de större tropiska arterna kan däremot bli så stora som en dm. De flesta är tecknade i jordfärger som grönt, brunt, grått och beige, men det finns även en del tropiska arter som är väldigt färggranna.

Kackerlackor känns igen på den ovala tillplattade kroppsformen (ofta med en ryggsköld som täcker hela huvudet när man tittar ovanifrån), långa smala antenner och kraftiga taggar på benen (lätta att se även på små arter). Generellt har kackerlackor vingar - genomskinliga flygvingar som hos de flesta insekter, med läderartade, taklagda täckvingar över. Hos en del arter saknar dock honorna vingar, t.ex. mina foderkackerlackor nummer ett här hemma, Blaptica dubia (rätt praktiskt eftersom det gör det väldigt lätt att se skillnad på könen). Kackerlackor har ofullständig förvandling, dvs det förekommer inget larvstadium följt av förpuppning och sedan ett vuxenstadium, utan de går istället igenom flera nymfstadier som efterhand blir mer och mer lika vuxenstadiet.

Blaptica dubia - hanne med vingar, vinglös hona och ett par välkamouflerade nymfer.





Kackerlackor är väldigt oförargliga och ofarliga djur, däremot kan större arter vara lite sticksiga att hålla i tack vare de där taggiga benen...


                                   Kackerlacksben. 

  

...är faktiskt sällan en fråga. Eller åtminstone en där svaret oftast är ett självklart "spela!".

Men innan orkesterrepet förrförra söndan, för två veckor sen, hade jag genom alltför flitigt övande (jo, det man kan tydligen göra det. Uppenbarligen) hemma spelat sönder insidan på läppen, vilket förstås ledde till ett afteangrepp.

För er som inte vet vad afte är så är det en autoimmun sjukdom där immunförsvaret på ett högst illojalt och okamratligt sätt attackerar slemhinnorna i munnen, med otäcka och väldigt smärtsamma sår som följd vilka tar lång tid att läka. En mekanisk skada i munnen, om man t.ex. biter sig, bränner sig, eller spelar sönder slemhinnorna,aktiverar ofta immunförsvaret och utlöser därigenom en afteattack. Dvs istället för att läka skadan ger sig immunförsvaret på frisk vävnad och förstör den.

Det här är fruktansvärt opraktiskt när man spelar trumpet, eftersom det inte krävs att man överanstränger sig så väldigt mycket för att det här ska hända. Och det hände alltså veckan före repet för två veckor sen. Veckan efter var det hela som allra värst, och jag övervägde verkligen att inte åka till repet. Men eftersom det var sportlovsuppehåll veckan efter (den här söndagen) och det dvore väldigt trist att inte repa på så länge så åkte jag dit med ambitionen att ta det väldigt lugnt, hoppa över alla höga toner eller lägga ner dem en oktav och på intet sätt anstränga mig mer än absolut nödvändigt. Vi har också bara två stycken vi har repat på sista tiden som egentligen är ansträngande att spela - Holsts svit i ess och ett arrangemang på Les Miserables-musik. Det skulle jag väl klara? Men tyvärr visade det sig att förstatrumpetaren var borta vilket innebar att jag ändå fick anstränga mig betydligt mer än jag hade önskat, och dessutom hade dirigenten plötlsigt lagt till ännu ett jobbigt stycke på repertoaren - Valdres marsch. Dessa tre stycken, som vanligtvis är det som är roligast att spela, blev nu ren tortyr. 

Så det var ju skönt att jag det var sportlovsuppehåll sen och därmed hela två veckor till nästa rep. På den tiden ska det ju hinna läka kan man tycka.   

Jag har ju letat bil ett tag, vilket utmynnade i att Petra efter att själv ha bytt upp sig erbjöd mig att köpa lilla golfen Laban. Detta var ju ett mycket bra erbjudande, men också ett som innebar att jag verkligen behövde ge mig in i den byråkratiska labyrint som det är att ta hit en bil från Sverige till Finland. Men efter många om och men och mail hit och blanketter dit har jag nu löst de två sista fnurrorna på tråden och fått klartecken från finska tullen.

Det är som så att Finland har gjort det väldigt dyrt och besvärligt att skaffa bil och att ha bil i Finland, något som är ganska dumt i ett land som vill vara bäst i världen på miljö. Det är ju klart bra att det är dyrt med bil ur miljösynpunkt, särskilt bränsle, men eftersom landet nu är så glesbebyggt att många människor måste ha bil och kollektivtrafiken är så dyr och på många ställen så dålig att den ofta inte är något alternativ, så blir slutresultatet att alla, till och med studenter, har bil i alla fall. Men när folk måste ha bil och inte har råd att ha nyare bilar så blir resultatet ett väldigt stort antal gamla risiga bilar på vägarna, vilket inte direkt är bra för miljön det heller. Ibland kan parkeringen utanför affären se ut som ett skrotupplag med gamla rostiga skrällen, med bara en och annan nyare bil (dvs mindre än 20 år gammal) här och där. Hade varit vettigare att sänka skatterna och avgifterna så att folk haft råd med miljövänligare bilar och (ännu viktigare) bygga ut och sänka priserna för kollektivtrafiken så att den blev ett rimligt alternativ. Men nu är det inte så, vilket innebär att mina alternativ stod mellan att skaffa en bättre begagnad bil här eller köpa en begagnad bättre bil i Sverige och ta hit den. Men eftersom jag är en fattig postdoc så hade ett bilköp här i Finland troligen resulterat i en riktigt rejält kass bil om jag inte skulle råka ha väldig tur. 

Så alternativet att ta hit en bil från Sverige var absolut värt att överväga. Egentligen ska man då registrera om bilen så att den blir en finsk bil, men det känns dumt eftersom jag trots allt bara stannar här i mindre än två år till. Dessutom och i all synnerhet är det så dyrt att betala tull för och registrera om en importerad bil här att det är väldigt tveksamt om det är lönt att alls ta hit en bil från Sverige jämfört med att köpa motsvarande bil här, även om den kostat nästan dubbelt så mycket här. Efter vad det verkar så lönar det sig nästan bara att importera bilar om de är nya och är köpta från länder där bilar är väldigt billiga, annars inte. Så jag har istället jobbat på att få tillstånd att köra en svensk bil här i Finland längre än man får göra som turist utan att registrera om den, något man kan få om man t.ex. pluggar eller bara jobbar tillfälligt i Finland. Och det gör jag ju - och nu har finska "tulli" bestämt sig för att de håller med mig om det och gett mig tillstånd att köra med en svensk bil i Finland i ett år (sen får man göra en ny ansökan, men var det ok den här gången borde det ju vara det om ett år också - då har jag ju ännu kortare tid kvar av min tjänst här). 

Vilket i praktiken innebär att Laban äntligen fått tillfälligt uppehållstillstånd i Finland! Kan säga att det är betydligt omständigare och krångligare för en svensk bil att få vistas i Finland än för en svensk person...allt jag behövde göra var att åka hit, gå upp på magistraten och fylla i en blankett och vips, någon vecka senare hade jag ett finskt personnummer.  

Ni som läst den här bloggen tidigare minns kanske det skodilemma jag beklagade mig över i höstas. Nämligen att jag råkade slänga alla mina finare skor (låter som om det var jättemånga, men det var exakt tre par varav ett par sandaler) i samband med flytten till Finland, vilket ställde till problem på spelningar med min finska orkester där snygga svarta skor är påbjudet. Detta inlägg kommer att handla om hur detta problem nu äntligen är (hoppas jag) avhjälpt, och är därmed ett av mycket få inlägg på den här bloggen som handlar om skor. Det händer inte ofta, och i all synnerhet är det sällsynt med inlägg som handlar om att jag faktiskt har köpt ett par skor. Det betyder inte att jag aldrig köper skor, men det händer inte direkt jätteofta och jag bloggar inte om det. Jag tror att jag gjort det en enda gång tidigare och då gällde det ett par telemarkskängor.

Om det är en besvikelse att finna att jag bloggar om något så moderelaterat som inköp av finskor istället för om viktiga ämnen som spindlar, biologisk vetenskap eller orkesterspel får ni gärna sluta läsa. Detta är nu inte viktigt eller ens intressant, men just detta skoproblem har nu varit något av en kvarnsten om halsen sen i höstas och nu tror och hoppas jag att det äntligen är löst. Och det är jag väldigt nöjd och belåten med, därav detta långa blogginlägg. 

Så nu kommer det faktiskt ett skoköpsinlägg här, tro´t eller ej! Och det handlar inte om telemarkskängor, gummistövlar, teva-sandaler eller liknande utan om finskor. Finskor syftar för övrigt på skodon som används vid mer uppklädda tillfällen, inte på finska medborgare av det kvinnliga könet. Det kan ju nu för tiden vara lätt att ta fel på dessa efter att denna blogg flyttat till Finland. Men det handlar alltså om skor som man kan ha till klänning på en fest eller på scen när man spelar, men som i övrigt är i stort sett oanvändbara. Det handlar inte om skor av vissa märken eller i en viss prisklass, utan min definition är just detta att de helt saknar användningsområde utanför festligare tillfällen - för mig alltså. Jag vet att det finns folk som har vad jag betraktar som finskor på jobbet, men det gäller inte mig. Jag har gummistövlar, vadarstövlar, kängor, gympaskor eller teva-sandaler (eller inga skor alls) om jag jobbar utomhus, och kängor, gympaskor, fårskinnstofflor eller ett par trasiga sandaler (där ena sulan gått mitt av) när jag jobbar inomhus. Inget av detta är finskor, även om kängor skulle kunna vara det i vissa sammanhang (men det beror också lite på kängorna). Enda tillfället jag har finskor i jobbsammanhang är på doktorsdisputationer, och inte alltid då heller.

Ändå låter det ju som att det här är ett ganska fånigt problem - och onödigt att skriva ett så här långt blogginlägg om, det vore väl enkelt att bara gå och skaffa ett par nya skor så vad är problemet egentligen? Jag vet själv många som hade varit väldigt tacksamma att ha en så här bra ursäkt att gå ut och shoppa nya skor, och då har jag nog ändå en mindre andel av människor som betraktar skoköp som ett nöje i min bekantskapskrets än många andra. Men så lätt är det nu inte! Jag tycker inte om att handla skor, och det tog mig faktiskt närmare femton år att samla på mig tre par finskor som jag faktiskt tyckte var ok att ha på mig några timmar i sträck (om det inte är alltför mycket gående...). Att skomodet eventuellt kan ha förändrats något på femton år är för övrigt inte en faktor som jag anser viktig alls i sammanhanget - det äldsta paret av de där skorna hade hunnit bli moderna för andra gången (eller rentav tredje?), och eftersom jag använder finskor såpass sällan hade jag säkert kunnat fortsätta använda dem tills de blev omoderna och sen moderna igen en tredje (fjärde?) gång också. Men nu blev jag alltså tvungen att införskaffa ett par nya skor (att ersätta alla tre paren är förstås överkurs) och det är inte en utmaning jag är ett dugg road av. 

Därmed inte sagt att inte även jag kan känna tillfredsställelse när jag äntligen hittat ett par skor jag gillar, som passar och är överkomliga i pris, men den tillfredsställelsen beror absolut främst på vetskapen att jag äntligen kan sluta leta och att jag inte kommer att behöva göra om proceduren igen på ett tag.  

Jag har också jättesvårt att hitta skor som jag gillar och trivs i, och det gäller i synnerhet finskor eftersom jag nästan per definition inte gillar några finskor (de är aldrig bekväma nog och alltid opraktiska! Man kan inte vada i dem, inte klättra i dem, inte gå i kuperad terräng, sand, snö eller på klippor i dem, ingenting vettigt kan man göra). Och så kan jag inte gå i högklackat. Det är också något av en principfråga att jag vägrar lära mig gå i högklackat - man måste LÄRA sig att gå i dem. Jag lärde mig som de flesta andra att gå när jag var liten och jag tycker det får räcka. Normal gång är inte ett beteende som jag tycker att man ska behöva lära in på nytt i vuxen ålder enbart av estetiska skäl (det finns förvisso lågklackade finskor, det begränsar ju ändå utbudet en del när man nu redan från början har svårt att hitta skor som passar). 

Men jag har försökt hitta nya finskor, faktiskt, dock utan framgång i de två skoaffärerna i Ekenäs. Men när jag var i Stockholm förra veckan tog jag tjuren vid hornen och gjorde faktiskt en ordentlig skoletarexpedition på stan i lördags innan flyget hem. Efter att ha letat igenom jag vet inte hur många (men ganska många) skoaffärer hittade jag till sist, i den sista affären jag hann till innan planet gick, äntligen ett par svarta finskor som jag bedömde att jag kanske rentav kan klara av att ha på mig (åtminstone under en sittande konsert, hur mycket de duger att gå i kan bara tiden utvisa). Så nu har jag äntligen ett par svarta finskor! Och alldeles oavsett det faktum att jag behöver dem i orkestern så känns det onekligen bra att ha ett par skor i garderoben som duger ifall jag rätt som det är skulle få en inbjudan till någon fest där nättare skodon än kängor och liknande vore lämpligt. 

Skorna kommer att få göra premiär på orkesterns vårkonsert. Om de visar sig vara någorlunda bekväma kan man hoppas att de håller i minst femton år (och att jag låter bli att slänga dem av misstag vid nästa flytt). Jag har ingen bild på dem, men om någon är intresserad av vad exakt ståhejet handlar om så är det ett par ganska enkla svarta skor med en bred rem över foten och bara liiite klack.
  

Nu undrar ni förstås varför jag illustrerar alla hjärtans dag med en bild som den nedan. Ni som läst denna blogg förut borde veta bättre än att undra över sådant vad gäller mig, samtidigt som ni borde misstänka aqtt det kanske rentav finns en anledning utöver det rent estetiskt tilltalande till att jag valt en bild på en massa kackerlackor. Och för er som är här för första gången är det bara att acceptera att dylika bilder är något helt normalt på den här bloggen. Dessutom heter det ju ALLA hjärtans dag, eller hur? Och kackerlackor har faktiskt också hjärtan.

Kackerlackorna har jag ju dessutom lovat skulle dyka upp på bloggen igen efter julkacklendern, ber om ursäkt för att det inte blivit av än! Så nu blir det en alla hjärtans dag-special med dem istället, inte ett försök men en gåta. Det är ju så att alla hjärtans dag borde vara en ganska stor grej i det här hushållet med tanke på hur otroligt många hjärtan här finns om man skulle räkna alla småkryp, så många att jag faktiskt inte ens vet exakt själv. Men ni kan ju få roa er med att svara på frågan hur många små hjärtan som slår just på bilden ovan?

 

I dag är det flaggdag här i Finland. Den här gången är det Runebergsdagen, naturligtvis till minne av nationalskalden Johan Ludvig Runeberg - han som skrev Fänrik Ståls sägner, ni vet, och därmed också texten till finska nationalsången (som är hämtad ur fänrik ståls sägner).

(undrar för övrigt vad Sannfinländarna tycker om att Finlands nationalskald var finlandssvensk och skrev på svenska, inklusive texten till nationalsången?) 

Finland är för övrigt intressant vad gäller det här med flaggdagar, och som svensk är flaggdagarna här ofta intressantare än hemma eftersom så många av våra egna är förknippade med kungligheter eller politik (förutom de stora högtiderna jul, nyår och midsommar, Nobeldagen och nationaldagen). Men här flaggas det mycket oftare, och ofta utan för en utomstående uppenbar anledning såsom nationaldag eller liknande, och då måste man förstås ta reda på varför. 

I dag är det alltså Runebergsdagen då man firar sin nationalskald. Och den är ganska typisk som flaggdag - man har många flaggdagar förknippade med just kultur i Finland, framför allt litteratur, men det finns förstås även en Sibeliusdag. Man har också många flaggdagar förknippade med patriotism och nationalitet och liknande, vilket ju inte är så konstigt i ett land som blev självständigt såpass sent och som såpass nyligen varit i ganska många krig. På det hela taget har man betydligt fler flaggdagar än Sverige (trots bristen på kungligheter med födelsedagar och namnsdagar) så som svensk tycker man att det flaggas lite titt som tätt hela tiden här. Förutom ovannämnda anledningar att flagga är även fars dag och mors dag flaggdagar, och man har en jämlikhetsdag som är flaggdag vilket ju är ett trevligt initiativ (även denna dag är för övrigt också förknippad med litteratur eftersom den är döpt efter en kvinnlig författare. Ungefär som om vi haft en flaggdag för Fredrika Bremer (som för övrigt föddes  Finland) i Sverige). 


Den finska flaggan smälter in väl i vinterlandskapet. Om de gjort korset mörkgrönt istället hade den knappt synts...

  

Den rådande kombinationen i Ekenäs av kalla temperaturer och ändå ganska hög luftfuktighet (= isdimma och moln bestånede av is istället för vatten...) ger upphov till fantastiska ljusbrytningsfenomen när solljuset bryts i ispartiklar i luften. Vi har fantastiska knallröda solnedgångar (tyvärr bor jag på östsidan om stan...) och igår när jag kom ut ur affären efter att ha varit och handlat fick jag se en fantastiskt fin solpelare. Tyvärr hade jag förstås inte kameran med, men det såg ut ungefär som på bilden nedan (som alltså inte är från Ekenäs), med den skillnaden att solen inte hade hunnit under horisonten än här så tänk er en stark orangeröd sol i underkanten och en starkare och mycket mer orangeröd ljuspelare än den på bilden. 
 


'

Och lite ironiskt är det ju att man precis efter att man skrivit nedanstående inlägg om hur kallt det är här nu går in på Pers blogg och möts av detta:

http://slannajten.blogg.se/2012/january/snart-ar-det-var.html


Här ser det ut så här på gården just nu. Bara så ni vet, det som sticker upp ur snötäcket i skogen är inte högt gräs - det är buskar.

Gränser är något som jag i min forskning funderat och funderar mycket över, framför allt överskridandet av dem. Och eftersom det här är jag som skriver så pratar vi inte särskilt bildligt eller mentalt eller metafysiskt eller så, utan väldigt konkret och framför allt om gränser mellan ekosystem. Det är något jag funderat på ända sedan studietiden, då jag tyckte det var smått irriterande att alla alltid skulle vara ANTINGEN terrestra ekologer som jobbade med saker på land, eller limnologer som jobbade med saker i vatten (eller marinbiologer som jobbar i saltvatten - och även mellan dem och limnologerna kan skotten ibland vara ganska vattentäta), för jag hade jättesvårt att välja. Jag har alltid varit fascinerad av de där miljöerna som finns mitt emellan land och vatten, som ibland växlar mellan det ena och det andra eller befinner sig i någon slags övergångsform mellan dem - naturtyper som kärr, myrar, stränder, tidvattenszoner med mera. Och även om jag framför allt är en terrester ekolog (de flesta spindlar finns ju trots allt på land...) så har jag även limnologi, vattenvård och akvatisk ekologi i min utbildning och därmed kompetens att jobba både på land och i vatten. Något jag haft nytta av i mitt doktorandprojekt, där jag verkligen fick grotta ner mig i strandekosystem (som i mitt projekt ofta var till stor del kärr/våtängar) och ekosystemprocesser som korsar vattenlinjen.

Min forskning just nu handlar ju om helt andra saker, men fortfarande om ekosystem både i vatten och på land eftersom mycket av det som händer och pågår på en ö vad gäller processer både i naturen och i mänskliga samhällen ofta är starkt präglat av närheten till havet. Dock lider jag fortfarande lite av att jag har goda limnologiska kunskaper men däremot kan väldigt lite marinbiologi (för det fanns inga kurser i det i Lund när jag läste där) - man kommer en bit på väg eftersom Östersjön är bräckt och därmed är mittemellan ett limiskt och ett marint system med egenskaper av båda i en intressant blandning, men att kunna mer brackvattensbiologi hade varit till hjälp. Det är för mig väldigt tydligt att jag har mycket lättare att jobba med de mer terrestra delarna av mitt projekt än de marina, och jag hade gärna inkluderat mer av de senare än jag gör nu. Men nu ska det förhoppningsvis ändras på det!

Efter ett tips från en doktorand på Aronia fick jag reda på att en annan postdoc här, en marinbiolog som jobbar med bland annat frågor kopplade till övergödning, var intresserad av vissa saker som har anknytning till sådant som är intressant för mig och Green Islands. Så intresserad att det fanns ett påbörjat litet projekt som lagts på hyllan på grund av brist på forskningsmedel (som vanligt...). Så nu har vi börjat diskutera ett litet samarbetsprojekt, ska bli jätteroligt att se vad som kommer ut av det! För han har en marin infallsvinkel som jag saknar, och jag har mitt redan pågående projekt där det skulle gå ganska enkelt att jobba in en version av hans projekt eller delar av det. Förhoppningsvis resulterar det i något som både han och jag har nytta av i vår respektive forskning, och jag tror att det dessutom kan vara av intresse för skärgårdsstiftelsen även utanför projektets ramar så med lite tur kanske de är intresserade av att delta/hjälpa till på något sätt också. Vi får väl se vad det blir av det.

 

Nu var det ett litet tag sen senaste inlägget, ber om ursäkt för det. Det har varit mycket den här veckan och när det är det är det ju tyvärr ofta bloggen som får stryka på foten. Så nu kommer här flera inlägg på en gång som uppdatering.

Min vana trogen tänkte jag först skriva alltihop här i ett och samma inlägg, men egentligen tycker jag ju att det är vettigare att göra som t.ex. syster Elin och skriva kortare och ämnesvisa inlägg istället för hela uppsatser om hundra olika saker (hela uppsatser om en enda sak däremot är förstås en helt annan femma!). Åter till ämnet. Eller, inte åter till ämnet eftersom jag inte alls kommit till ämnet ännu, som inte egentligen är att be om ursäkt för det uteblivna bloggandet utan bara att berätta att det är kallt!

Sådär tjugo grader kallt närmare bestämt. Troligen mer just nu. Eller mindre rättare sagt. När jag kom hem gick jag in och sedan ganska omgående ut på balkongen, och upplevde då balkongen som varm. På balkongen är det 13 minus, och termometern sitter invid husväggen precis vid fönsterkarmen så egentligen är det nog snarare -15. Jag har ingen termometer ute tyvärr, för det vore intressant att se exakt hur kallt det är, men jag skulle som sagt tippa på lite kallare än -20.

Däremot kom jag faktiskt ihåg att sätta på elementet innan jag gick till jobbet i morse, så här är varmt och skönt inne - eller rättare sagt, jag upplever det som varmt och skönt eftersom jag precis kommit hem och jämfört med ute är det väldigt varmt och skönt, men när jag sedan tittade på termometern kan jag konstatera att det är sexton grader inne så kanske jag ska ta och skruva upp elementet lite till (men det är ju fortfarande en temperaturskillnad på över 35 och säkert närmare 40 grader mellan ute och inne!). Men eftersom jag är klädd för att promenera till jobbet i -20 med varma kläder -(underställ, ylletröja, yllesockor och hela köret) så känns 16 grader som sagt helt ok just nu, dock kommer det att kännas mindre ok när man suttit still en stund. Så skruva upp termostaten liiiite kanske. Kan ju trösta mig med hur miljövänlig jag är som sparar energi genom att hålla lägre inomhustemperatur - synd bara att jag bor i hyreslägenhet, hade jag bott i hus hade jag inte bara sparat energi utan även jättemycket pengar på att hålla en temperatur som är sådär fem grader lägre än normal rumstemperatur. Det finns mycket undersökningar på sådant som visar att man sparar rätt mycket på att dra ner bara en grad, tänk då vad jag skulle spara! Men tyvärr betalar jag ju värmen i hyran, så jag kan inte påverka den kostnaden. 

Jaja. Nu har jag vridit upp elementet lite. Det kommer att uppskattas av spindlarna om inte annat, för blir det alltför kallt inne är risken att det blir lite väl kallt i deras terrarier trots värmemattor. En av kollegerna frågade idag om inte Ingalill frös i seminariet, men trots att seminariet är ett stort gammalt dragigt trähus med högt i tak och där det kan vara ganska kyligt  i de större salarna så är mitt kontor helt ok (betydligt mer än 16 grader...). och Ingalill har förstås även hon värmematta, så det går ingen nöd på henne. I ett par fall (Kerstin och Lisbeth) är det bra att det blir lite kallare för spindlarna också om vintern - några av dem kommer från klimat där det naturligt är årstider och de ska egentligen ha en lite kyligare period varje år.