Spindelbiblioteket 14 - Marshall
Samuel D. Marshall, Tarantulas and other arachnids. Utgiven på Barron´s.
Marshalls bok om fågelspindlar är den enda boken i spindelbiblioteket som behandlar ämnet spindlar som husdjur. Det är en liten lagom övergripande skrift med ganska grundläggande information om spindlar som terrariedjur och med trevliga artbeskrivningar av många vanliga "husdjursarter" med fina bilder. Framför allt är den fokuserad på fågelspindlar, men den tar också mycket kort upp ett fåtal andra spindelarter/grupper samt de spindeldjur utöver spindlar som också förekommer som husdjur.
För min del är boken är så pass grundläggande att jag inte egentligen har någon direkt nytta av den, men är man nybörjare på det där med spindlar som terrariedjur är det absolut en bra bok. Den innehåller bra allmän spindelinformation och behandlar många av de vanligaste nybörjarfrågorna, och man önskar att många fler faktiskt hade så här pass mycket kunskap innan de skaffade en fågelspindel (inklusive zoobutiker och djurparker...). Dock tycker jag att man inte ska nöja sig med enbart Marshall som informationskälla ens om man är nybörjare, utan även kolla upp ytterligare information mer specifikt för de arter man håller. Men på den nivån den här boken nu är så är informationen oftast bra och korrekt. Och det är inte förvånande, eftersom den till skillnad från mycket annan sällskapsdjurslitteratur är skriven av en biolog (en av de få forskarna i världen som jobbar med just fågelspindlar).
Och det är bra, för medan lång erfarenhet av djurhållning kan vara en nog så bra bakgrund för en roll som expert på en djurgrupp som domesticerats sedan lång tid tillbaka och där djurhållningen och djuren i princip utvecklats parallellt under lång tid, så räcker det inte riktigt vad gäller terrariedjur i allmänhet och absolut inte för spindlar. Spindlar är inte domesticerade, de har inte egentligen hållits i fångenskap förrän ganska nyligen, och även i de fall det handlar om fångenskapsuppfödda djur så har de fortfarande exakt samma beteenden och exakt samma krav som sina artfränder i naturen - och dessa är tyvärr väldigt dåligt kända eftersom fågelspindlars ekologi generellt är dåligt känd. Spindlar fungerar rent biologiskt också väldigt annorlunda jämfört med precis alla ryggradsdjur, och det är som regel kunskap om ryggradsdjur som är vårt utgångsläge när det gäller skötsel och djurhållning (inte minst för att vi är sådana själv). Det märks framför allt i sammanhang när man ibland tvingas fatta beslut baserade på antaganden, för alltför många har inte tillräcklig grundläggande kunskap om spindlars biologi för att kunna göra antaganden, och de blir då lätt väldigt fel helt enkelt för att man gör dem baserade på hur ryggradsdjur fungerar (utan att ens vara medveten om det eftersom man inte är medveten om skillnaderna). Det kan lätt leda till ganska stora misstag, och sådan brist på kunskap om spindlars grundläggande biologi och ekologi ger upphov till mycket feltänk i terrariehobbyn - även på "proffsnivå". Till exempel sköts spindlar i zoobutiker ofta ungefär likadant som reptilerna...men en reptil har i många avseenden mer gemensamt med en guppy än en spindel, och ingen skulle ju få för sig att sköta en guppy på samma sätt som en majsorm!
Så kunskapen är dållig, och det handlar till viss del om att kunskapen faktiskt inte existerar eftersom fågelspindlar är så pass dåligt studerade, men också om att alltför många inte har vett att läsa på ordentligt innan de skaffar ett djur och därmed saknar även den information som faktiskt finns (t.ex. i Marshalls bok).
Sen kan man ju tycka att det är märkligt att just fågelspindlar är en så förbisedd djurgrupp inom biologisk forskning, det känns som om så stora och märkliga djur borde vara ganska väl studerade men det är snarare tvärtom. Fågelspindlars levnadssätt gör dem svåra att studera i naturen, och både levnadssätt, beteenden och deras långa generationstid gör dem också oftast väldigt dåligt lämpade som studieorganismer i vetenskapliga sammanhang - i synnerhet ekologiska. Den forskning som görs är oftast antingen systematisk/taxonomisk (hitta och beskriva arter) eller fysiologisk, mycket sällan ekologisk, vilket är den gren där bättre kunskap verkligen skulle kunna få nytta även för spindlar som husdjur. Anledningen är att ekologisk forskning sällan har fokus enbart på att lära sig mer om en viss art eller djurgrupp - fokus ligger istället på bakomliggande ekologisk teori och studieorganismen i sig är snarast är att betrakta som ett verktyg för att svara på större frågor. Och i det avseendet är fågelspindlar tyvärr att betrakta som mycket svåranvända verktyg! Spindlar överlag är inte de enklaste av studieorganismer men så intressanta att det görs ganska mycket forskning på dem ändå - men när man då väljer en så pass komplicerad studieorganism som spindlar så väljer man ju inte gärna den grupp inom gruppen som är allra jobbigast att jobba med om man alls kan välja något annat...
Dålig som ekologisk studieorganism, men intressant som husdjur! Synd bara att bättre kunskap om djurgruppen i det vilda hade behövts för att öka kunskapen om hur man bäst ska ta hand om dem i terrariet!
Spelning? Imorron? Va?
Just precis fattade jag på riktigt att orkestern har spelning imorgon, och att detta innebär att jag imorgon måste se till att hitta en hyfsat ren och oskrynklig klädsel som överensstämmer med vad som är standard i orkestern och dessutom duger för utomhusbruk. Jag måste också leta upp Pojo blås officiella fleecetröja, som är påbjuden (dvs det duger alltså inte med den av en mus söndertuggade som jag har liggande i bilen?). Om vädret blir hyfsat kommer det dock att vara alldeles för varmt med fleecetröja mitt på dan. Och så måste jag se till att få med mig rätt noter, och förstås instrument och allt annat, packa in det samt mig själv i bilen och infinna mig i Pojo vid rätt tid.
Dessa spelförberedelser är ju inget märkvärdigt och jag har förstås vetat om den här spelningen länge, men har liksom inte insett att det var imorgon förrän först nu eftersom denna valborgshelg liksom totalt gått mig förbi. Jag har ingen känsla alls för att det är helg och risken är att jag åker till jobbet istället för till Pojo imorgon av misstag...
Sen har jag fått en spelning på lördag också, och det är en intressant historia. Jag blev uppringd av en person från "Raseborgs kyrkosångkrets" som behövde en trumpetare till en konsert med Schuberts tyska mässa som huvudnummer. De har tydligen lånat in trumpetare från Pojo blås tidigare, och jag tycker det är bra att få in en fot i de sammanhangen också så jag ställer glatt upp.
Men det mest intressanta är att övriga musiker som deltar (förutom 60 körsångare - ska bli intressant att se om det får plats någon publik också i Pojo kyrka som är ganska liten) kommer från "traditionsmusikkåren" i Ekenäs. Denna lilla amatörmusikkår knuten till Nylands brigad i Ekenäs har nämnts förut här på bloggen tror jag - jag har undrat över den länge, för den hade egentligen varit ett ganska självklart val för mig när jag flyttat hit (hellre än att åka till Pojo) eftersom jag bor nästan granne med garnisonen (men jag kanske inte hade fått vara med som svensk medborgare?). Om det inte vore för att musikkåren ifråga varken syns eller hörs! Det finns ingen information om dem på internet, har de spelningar annonseras dessa inte ut någonstans där man ser det, och om man faktiskt skulle få reda på att de har en spelning så upptäcker man det alltid i efterhand när det är försent. Så jag har aldrig hört dem på de två år jag bott här, och det borde liksom knappt vara möjligt att helt missa en musikkår i en så liten håla som Ekenäs när man bor här och är blåsmusikintresserad. Är musikkårens aktiviteter hemligstämplade av försvaret, eller?
Jag slutade så småningom att leta efter dem, helt enkelt för att det inte verkar särskilt intressant att spela i en musikkår som inte verkar ha några spelningar...men nu har de alltså en, och jag får en chans att se och höra vad de är för några eftersom jag ska spela förstatrumpet med dem. Jag undrar dock om det betyder att de inte har några egna trumpetare alls eftersom de lånat in båda trumpetarna som behövs för mässan från Pojo blås?
Jaja, i vilket fall måste jag fundera på hur jag bäst ska få ihop logistiken för detta också eftersom jag rider på lördagar - frågan är om jag hinner hem och duscha och byta om emellan, eller om det blir ett ombyte på rastplatsen/vägkrogen i Karis på väg till Pojo? Jag hoppas ju på det förra, för påbjuden klädsel är mörk kostym och man kan tycka att det borde vara ett minimikrav då att inte komma dit och lukta häst...
Borde det inte utföras i hissen?
Detta apropå att det för tillfället pågår en hissrenovering i huset där jag bor. Som tur är bor jag bara en trappa upp och använder därmed aldrig hissen, så jag påverkas inte direkt av det hela (bortsett från stöket nere i porten då).
Lördagsaktiviteter:
Ridning och deklaration.
Ingen diskussion om vad som är roligast...men deklarationerna (i plural, för jag deklarerar ju i både Sverige och Finland...) är avklarade, skönt att vara av med dem.
Ridningen var trevlig som vanligt, även om det kanske inte gick superbra (som vanligt). Vattnet hade sjunkit undan på gårdsplanen vid stallet också, så den här gången slapp jag köra fast. Dagens pålle var Pisang (vilket börjar bli regel nu) och som vanligt var han väldigt snäll och trevlig bortsett från att det är jobbigt att få honom att gå fram ordentligt, för Pisang går gärna och drar benen efter sig och intresserar sig för allt som händer runtomkring istället för att fokusera på mig och uppgiften. Vilket förstås är mitt fel som inte kan få honom att bruka allvar ordentligt. Det intressantaste som hände idag var dock efter lektionen, under knatteridningen, när Pisang visade en helt annan sida!
Efter min ridlektion har stallet knatteridning för små barn, som i princip är en slags "ridförskola" eller lite mer avancerad ponnyridning. Antalet barn varierar och ibland räcker inte ponnierna till alla så då får något barn prova att rida stor häst, oftast gamla Daisi. Men i dag var det så många barn att även Pisang fick rycka in, och då räckte inte stalltjejerna som normalt leder hästarna till heller, så jag blev tillfrågad om jag kunde gå med Pisang. Och visst kan jag det, vädret var fint så jag hade inget emot att gå en runda utomhus innan jag åkte hem, och om Pisang inte skulle gått på knatteridningen hade jag ändå tillbringat ytterligare en stund med att skritta av honom vilket inte behövdes nu - ponnyridningen fyllde ju den funktionen. Men eftersom jag ryckte in i sista minuten efter att själv ha ridit lektionen före så stod jag ju där utan grimskaft till hands och tänkte att jag får väl leda i tygeln. Men det är jobbigt att leda i tyglarna när ryttaren på ryggen ska hålla i dem och öva på att använda dem samtidigt, och Pisang är såpass stor att det är obekvämt att leda i tyglarna länge om man inte kan dra dem över huvudet på hästen. Men det visade sig snart att det inte behövdes att jag ledde i tygeln - Pisang gick så snällt bredvid mig att jag snart släppte dem, för han lufsade snällt med ändå med nosen vid min hand och hela tiden med full koll på mig och vad jag gjorde. Vi gick slalom mellan koner, gick runt och över bommar, skrittade och travade om vartannat, gjorde små volter och svängde hit och dit, helt utan att jag höll i hästen. Rena hästagilityn fast i långsamt tempo och utan så avancerade hinder.
Det intressanta är att när man leder Pisang annars följer han visserligen oftast snällt med, men han går varken så nära eller är så koncentrerad som han var nu (oavsett om man leder i träns eller grimma), och han kan absolut få för sig att stanna upp och kolla på saker som händer runtom, dra iväg mot en grästuva eller rentav få för sig att något är lite farligt (och det är samma sak när man sitter på ryggen...). Precis som om han inte tycker att han behöver hålla full koll på vad jag gör när det finns ett grimskaft eller tyglar emellan - men utan sådana hjälpmedel så var det nära intill (kroppskontakt, och gärna nosen i handen) och fullt fokus som gällde! Inte det minsta försök att nafsa på en grästuva eller kolla vad Haigu had för sig (som Pisang delar hage med och som var ute ensam i deras hage bredvid ridbanan). Och inga öron bakåt mot de andra hästarna om vi kom nära, vilket han rätt ofta har när man rider. Jag behövde aldrig ens be om uppmärksamhet. Intressant...tänk om han varit så fokuserad när jag rider också! Oj vad bra det hade gått då!
Så...Här har jag jobbat som attan hela ridlektionen för att han alls ska trava när jag ber om det (det var jättesegt idag), men när jag går bredvid behöver jag bara börja småspringa själv så följer han genast med helt utan kommando. Och jag har jobbat på att vi ska svänga när jag ber om det och varken förr eller senare, men när jag går bredvid så följer han mig genom en slalombana utan minsta krångel! Som sagt, tänk om man kunde ha den kontakten när man red också! Hur ska jag åstadkomma detta?
Skulle vara roligt att prova på frihetsdressyr (dvs dressyr fast från marken) med en häst som Pisang...synd att inte sådant också ingår i ridundervisningen. Eller så kanske han hade gjort succé på en lydnadskurs för hundar? "Gå fot" behärskar han åtminstone helt perfekt.
Spindelbiblioteket 13 - Hawkeswood
Per frågade i en kommentar till förra spindelbiblioteksinlägget hur stort spindelbiblioteket egentligen är. Och jag svarar att det kommer ni att märka så småningom, det är inte jättestort men det finns lite litteratur kvar. Dagens bok är:
Trevor J. Hawkeswood, Spiders of Australia - An introduction to their Classification, Biology and Distribution, utgiven på Pensoft (som Pensoft Series Faunistica No 31).
Spiders of Australia utgör en liten introduktion till spindlarna som djurgrupp och presenterar ett urval australiska arter med bilder och ganska utförliga artbeskrivningar. Det är en väldigt fin bok, men tyvärr inte till jättestor nytta som bestämningsbok eftersom Australien är ett stort land (en hel kontinent ju) med stor spindelfauna och det går inte att täcka ens en bråkdel i en bok som den här. Boken har väldigt fina foton, men tyvärr finns inte ens foton på alla de arter som presenteras - i många fall har man använt teckningar av Koch och Thyrell (kända arachnologer från 1800-talet), dvs ganska gammalt material...
I Australien var boken till viss hjälp ibland för att identifiera familjer, något som jag oftast inte behöver en bok för härhemma men i Australien finns ju ett flertal spindelfamiljer som inte finns här. Tyvärr beskriver boken framför allt arter, den har korta beskrivningar av familjer men inga bestämningsnycklar och det hade jag verkligen behövt.
Att spindelfaunan i Australien är så otroligt stor innebär också att man inte ens i de fall man hittar en art som verkligen stämmer exakt med bild och beskrivning kan vara säker på att det verkligen är den och inte något likartat närbesläktat som saknas i boken. Men ett fåtal av de vanligare arterna jag hittade i Australien fanns faktiskt i boken och är tillräckligt karakteristiska utseendemässigt för att jag ska våga lita på en artbestämning efter bild, så deras artbeskrivningar hade jag också nytta av. Men på det hela taget är Spiders of Australia främst en fin och trevlig bok med ganska litet praktiskt användningsområde.
Latrodecus hasseltii, finns förstås med i boken. Fattas bara annat - den är nästan något av en nationalspindel i Australien. Vanlig, lever nära inpå människor (trivs i och runt hus), lätt att känna igen, vacker, och tillräckligt farlig för att få en hel del uppmärksamhet.
Det finns en hel del vackra hoppspindlar i boken, dock saknas påfågelspindlarna i släktet Maratus helt. Synd.
Christmas spider, Austracantha minax, finns däremot också med (fast namnet har ändrats sen boken gavs ut, då tillhörde den släktet Gasteracantha). Även den är lätt identifierbar från bild, förutsatt att man är medveten om den stora färgvariationen inom arten - bokens bild visar en svartvit individ, men de finns i både svartvitt, svartgult och svartorange (som på min bild). Men just stora variationer i färg är inget ovanligt i familjen hjulnätspindlar som Austracantha tillhör. Det behöver man inte gå längre än till våra egna korsspindlar och kvadratspindlar för att konstatera.
En bok med fina foton kan ju också vara lite irriterande, t.ex. finns en bild på en otroligt vacker vargspindel som jag jättegärna velat se och som dessutom ska finnas i just västra Australien. Dock inte i sandiga områden som de jag vistades i, så jag fick inte se någon Lycosa bicolor (bildgoogla gärna för att se hur den ser ut). Men jag fick ju å andra sidan se massor av sandstrandsarten Tetralycosa oraria, som även den är en väldigt vacker vargspindelart. Det var sann lycka för en svensk arachnolog att tömma fallfällor och hitta spindlar som den här!
Husets fasa(n)
Vårkryp
Efter att ha sett vårens första spindlar och fjärilar efter ridningen i lördags begav jag mig ut för att hitta fler vårkryp på eftermiddagen, så här kommer lite bilder. Det har ju varit dåligt med bildinlägg med kryp på bloggen, inte bara för att det varit en lång vinter men också för att förra sommaren var så dålig ur krypsynpunkt. Så det är bara att hoppas på att den här blir bättre!
Jag valde att besöka en kraftledningsgata som jag gillar: En bred, öppen sådan med spridda enar. Den här platsen har figurerat förut på bloggen, och den är ett utmärkt ställe att leta spindlar på så här på våren eftersom den erbjuder en backe i rakt söderläge. Perfekt ställe för nyvakna vargspindlar att springa och jaga efter vårens första insekter. Det första jag fick se när jag kom hit var dock en fjäril - de två första för året var ju citronfjärilshannar, men den tredje blev en sorgmantel. Tyvärr var den för långt borta för att jag skulle få en bild, och flög när jag kom närmare.
Men som ni ser är det fortfarande en del snö kvar, även på så här soliga öppna platser...
Årets första spindel blev ju en Alopecosa i år, och årets andra blev en rovspindel (eller presentspindel som den numera ska kallas - den har bytt svenskt namn, men det gamla är i det här fallet så väletablerat att det känns konstigt att kallad en något annat). Det var massor av ännu inte adulta rovspindelhannar ute i kraftledningsgatan.
Välkamouflerad Pisaura mirabilis i fjorårsgräset.
Året tredje och fjärde spindlar blev dock vargspindlar i släktet Pardosa - är det en slags spindlar man VET att man får se om man ger sig ut och letar spindlar de första soliga vårdagarna så är det Pardosa! P. lugubris (eller något väldigt närbesläktat, det var subadulta hannar) var ute men jag fick inte fick någon skarp bild på dem, och sen hittade jag även en snygg Acantholycosa.
Acantholycosa lignaria.
De har bokstavligen ögon i nacken, vargspindlarna!
Andra aktiva jägare som man ofta ser om våren är snabblöparspindlar - dock är de ofta svåra att bestämma exakt till art bara på allmänt utseende, och i det här fallet är det bara en liten liten unge.
Kanske jagar den små hoppstjärtar, för sådana fanns det också ute. Bilden är inget vidare, men det beror på att de här är så små så små så små!
Spindlarna är inte de enda rovdjuren som är ute - här en rovskinnbagge. Önskar att den här bilden blivit skarpare!
Nätvävare var det mer ont om, men ett par stycken blev det. Här en liten liten Araneus sturmi (som är en liten art - jag vet inte om den här är helt fullvuxen men den kan absolut vara det) i en en (jämför storleken med enbarren...och spindeln sitter ytterst på ett skott så de här barren är långtifrån fullstora).
Spindeln fick hamna i en burk för en bättre bild, just den här var visserligen lite tråkig i färgerna men den här arten kan annars vara väldigt vacker med kontrastrik teckning och starka färger. Men som så många spindlar i familjen Araneidae är den ganska variabel.
En annan nätvävare som var ute var en mattvävare. Jag vet faktiskt inte vilken - det finns ett gäng arter med den här typen av svartvit teckning. En vanlig art man ser ofta är Linyphia triangularis, men det är helt fel på tid på året för adulta L. triangularishannar och det här är en adult eller nästan adult hanne. Så jag gissar på något annat i samma familj. En Neriene kanske (bara en gissning)?
Ber om ursäkt för bloggfrånvaron!
Ja nu blev det ju sådär långt mellan inläggen igen! Ber om ursäkt för det, det var då rakt inte meningen men det kom massa annat ivägen. Deadlines och spelningar och det ena med det andra med det tredje. Så därför kommer det nu ett sånt där långt upphämtningsblogginlägg.
Vi börjar med de sorgliga nyheterna: Birgitta har avlidit! Spindeln Birgitta alltså, hon som hade tappat ett ben. Hon var pigg flera dagar efter benförlusten, men blev plötsligt väldigt hängig och ett par dagar senare dog hon. Jag har inte en aning om vad felet var, förlusten av ett ben ska som sagt en spindel klara. Men det kan ju vara så att samma orsak som låg bakom benförlusten även orsakade andra problem. Oavsett vilket finns det nu en spindel mindre och ett tomt terrarium härhemma. Tråkigt, inte minst för att Birgitta dessutom var min "uppvisningsspindel" nummer ett, den som var bäst lämpad att hantera när man vid sällsynta tillfällen behöver visa att man kan ha fågelspindlar i handen utan fara. Det händer inte ofta att jag gör det, men ska man föreställa spindelexpert är det ganska praktiskt att ha någon spindel hemma som man vet fungerar bra i ett sådant sammanhang. Och det var Birgitta som var den spindeln här, eller ibland Kerstin (men med Kerstin beror det lite på dagsformen - hon har som många spindlar av den arten lite humörsvängningar. Hon är jättesnäll för det mesta men kan också vara periodvis ganska sur och grinig, eller nervös och skygg, och då är det förstås inte lämpligt att hantera henne).
Nu lämnar vi det tråkiga ämnet. Jag har spelat en massa på sistone eftersom jag blev inlånad i Ekenäs musikinstituts (motsvarigheten till en svensk kulturskola) ungdomsblåsorkester som behövde trumpetförstärkning. Jag har spelat tre konserter med dem de senaste veckorna. Och i dag har vi haft 35-årsjubileumskonsert med Pojo blås, och den gjordes som en samkonsert med Lappböle hornkapell. Det gick väl hyfsat bra tror jag, men vi får väl höra hur det låter sen för det gjordes nån slags inspelning av det hela.
Våren har äntligen (äntligen!) anlänt även hit till Finland. Det började töa så sakteliga för ett par veckor sen, men det här verkligen gått långsamt fram och eftersom det fortfarande fryser om nätterna så har resultatet varit mindre snö och enorma mängder smältvatten som inte runnit undan pga tjälen, men mycket lite barmark.
Töandet ställer till det mest för ridningen - det har funkat ganska bra att rida i snö och kyla hela vintern, och det har varit väldigt skönt att inte behöva rengöra leriga hästar. Nu är det ändring på det. Förra helgen blev det ett par regniga dagar som gjorde att mycket snö försvann, och förra lördagens ridlektion blev på en snöfri men nästan helt vattentäckt ridbana. En enda stor lerpöl var det, och Pisang gillar inte vatten till den grad att han när tillfälle gavs i slutet av lektionen (när han fick långa tyglar) valde att hellre gå och balansera uppe på en ganska smal snövall i kanten av ridbanan hellre än att gå i vattnet på banan. Den här veckan har sedan fortsatt vara mulen och bitvis regnig, mer snö har smält och det har varit översvämning lite överallt.
Men sen i går blev det plötsligt riktigt soligt och riktigt varmt, tjälen släppte och mycket av vattnet rann blixtsnabbt undan. Ridbanan igår var nästan torr, det var bara vatten på ena kortsidan. Tyvärr kan inte detsamma sägas om gårdsplanen där man parkerar vid stallet, som befinner sig nedanför en sluttning så att mycket smältvatten rinner ner där. Det var rätt ok på morgonen när jag kom dit, men när jag skulle hem hade det som varit lerig men ändå hyfsat fast mark förvandlats till ren lervälling, Laban fastnade i leran när jag skulle därifrån och jag fick ha putthjälp för att komma loss (och inte bara jag). Men det var strålande väder och jättetrevligt att rida, gången innan småregnade och blåste det och var sådär råkallt som det blir vid temperaturer strax över nollan i kombination med regn och blåst (hellre tio grader kallt och sol, tack!) men igår var det riktigt varmt och jag konstaterade att jag hade för mycket kläder på mig - jag hade kunnat rida i kortärmat utan problem!
När jag kom till stallet stod Pisang redan inne och väntade på mig (någon hade varit snäll och tagit in honom, eftersom stigen till hagen är så blöt och lerig att man verkligen inte kan gå dit i annat än gummistövlar), men han hade varit ute tidigare och rullat sig ordentligt i hagen så det krävdes en del borstande innan ridning. Pisang visade med all önskvärd tydlighet att han INTE gillade att stå i stallet denna soliga fina dag och han visste minsann att det fanns andra hästar som redan hade fått komma ut! Men Pisang har i alla fall vett nog att inse att det faktiskt går fortare att bli färdig och få komma ut om man är samarbetsvillig, även om det var ganska omöjligt att stå stilla medan jag jobbade. Han var ovanligt pigg sen när vi kom ut på ridbanan också och han var inte den enda. En privathäst i stallet, Haigu, fick order att stå still medan hans matte hjälpte en liten ryttare upp på gotlandsrusset Elvis, och tydligen förväntas Haigu vara nog väluppfostrad för att stå still på kommando medan matte går och gör något annat. Men inte denna dag. Haigu tröttnade på att vänta och gick helt enkelt sin väg rakt ut från ridbanan, promenerade runt stallet och bort till sin hage, och matte fick gå efter och förklara att nej, man får faktiskt inte gå i hagen med sadel och träns på. I synnerhet inte just Haigu, eftersom han delar hage med Pisang och dessa två tillsammans är tydligen stallets marodörer som inte kan ha någonting i hagen utan att hjälpas åt att förstöra det. Därför har de aldrig ens grimma på sig när de är ute. Pisang betraktade spektaklet med stort intresse, han är ganska lättdistraherad och kollar på precis allt som händer runtom så man får anstränga sig ibland för att han ska koncentrera sig på uppgiften när man rider och inte på unghästarna i hagen bredvid eller snön på taket eller vad det nu kan vara...
Är vi inte KLARA snart så vi kan gå ut nån gång?
Det fina vädret gjorde också att krypen äntligen började dyka upp, och när de väl dök upp däk de upp i massor! Årets första spindel brukar ju för min del oftast bli en vargspindel, oftast en Pardosa. I år blev det dock en liten Alopecosa, som jag hittade i en solig skogskant bakom stallet. Trots solen var den fortfarande ganska seg - normalt är det oftast ganska svårt att få en bild av en vargspindel sittande på handen såhär, för de är snabba och brukar inte sitta still länge nog. Men den här satt gärna stilla på handen som är varmare än marken) i solen en stund. På hemvägen såg jag också årets första fjäril, en citronfjäril, följd av ännu en hemma på gården när jag kom hem. Och mer skulle det bli, men det får bli ett nytt inlägg för nu är det här så långt redan...
Murphys lag...
...eller lagen om alltings j-lighet som den ju kallas på svenska, är något som en del forskare gjort sig mödan att undersöka med vetenskapliga metoder. Är det verkligen så att det är större risk att man tappar mackan i golvet med påläggssidan neråt än på rätt håll? Är det större risk att det regnar när man glömt paraplyt/regnkläderna hemma? Det finns faktiskt flera vetenskapliga studier på fenomen som dessa som stöder Murphys lag.
Ett sammanhang där jag själv ofta tycker mig uppleva Murphys lag är i kopplingen mellan spelningar och väder. Och nej, inte på det sättet att det alltid regnar på utomhusspelningar, tvärtom! Det är faktiskt ganska sällan jag varit med om att man verkligen haft jätteotur med vädret på utomhusspelningar (även om det absolut har hänt). Mitt problem är istället att det känns som om det väldigt ofta tenderar att vara strålande vackert väder i samband med konserter eller långa extrarep som kräver att man tillbringar större delen av dagen inomhus när man istället skulle vilja vara ute i solen. Att det är fint väder när man ska spela är inget jag bryr mig om på vanliga repetitioner - de repen är ju enligt ett fast schema och jag spelar de dagarna oavsett väder. Men när det gäller spelningar och rep på tider där jag normalt varit fri att göra vad jag vill - då känns det lite trist att stänga in sig i en mörk konsertsal hela dan, trots att jag ju faktiskt tycker det är väldigt roligt att spela. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag varit på väg till rephelger eller konserter med Solna Brass där jag stått och väntat på pendeltåget i stekande sol och tänkt att jag mycket hellre skulle velat sticka ut i skogen eller gå en runda längs fjärilsslingan. Med Sjövärnskårens Musikkår var det här problemet lite mindre eftersom de hade fler utomhusspelningar och då är det ju istället enbart positivt om vädret är fint. Med Pojo blås har det inte egentligen känts som ett problem, för de har så få spelningar.
Men just den här helgen är ett typexempel: I går hade Pojo blås en samkonsert med en annan orkester, vilket innebar först genrep och sedan konsert i Kyrkslätt. Därmed hanns verkligen ingenting annat med igår, och jag fick ställa in min vanliga lördagsridlektion. Vädret har varit väldigt fint här väldigt ofta på senaste tiden, och det är därmed inte konstigt att det var en solig och fin dag, men även sett till det så var gårdagen helt fantastiskt solig och fin, det töade rentav. Man hade rentav kanske kunnat hoppas på att någon vargspindel vågat sig fram i en solig vägkant med lite tur. Men nu blev det inte så. Konserten var trevlig och gick nog ganska bra, och repertoaren var mer krävande än normalt och därmed rolig att spela, men det var surt att tillbringa en stor del av dagen i en mörk sal med fördragna fönster (och ett par timmar i bil på väg till och från Kyrkslätt) när jag normalt hade varit ute i solen på hästryggen (och om jag inte ridit hade jag säkert varit ute ändå). Så jag hoppades förstås att det skulle bli lika fint väder idag, för idag är till och med den vanliga orkesterrepetitionen inställd eftersom vi hade konsert igår. men då blir det blåsigt och snö! Suck. Tänk om det varit tvärtom, konsert idag istället!
I vilket fall brukar jag ganska ofta tänka att man borde föra lite anteckningar över just det här med vädersituationen och inomhusspelningar/extrarep för att se om det verkligen finns ett samband eller om det bara är inbillning. Vem vet, det hade kanske till och med gått att publicera?
På åtta ben...eller sju.
En av definitionerna av vad en spindel är, och den som i första hand lärs ut för att skilja spindlar från andra leddjursklasser i allmänhet och insekter i synnerhet, är att spindlar har åtta ben. Det är dock en sanning med modifikation - en frisk och intakt spindel har åtta ben, men olyckor händer och spindlar tappar ganska lätt sina ben, så det är inte alls ovanligt att man ser individer med färre än åtta. Ibland mycket färre.
Och det gäller inte bara små spindlar med små tunna ben, utan även stora arter med ben av en grovlek nästan som en blyertspenna. Härhemma dök Birgitta plötsligt upp på sju ben häromdan! Jag har inte sett mycket av henne under vintern, vissa av mina spindlar (de som härstammar från delar av världen där det finns någon form av årstider) går liksom bokstavligen under jorden under den kalla och mörka delen av året. Birgitta har tillbringat sin mesta tid under jord, och när jag sett henne i samband med matning har det oftast bara varit en skymt och absolut inte tillräckligt för att räkna benen på henne. Men häromdan kom hon fram helt och jag kunde konstatera att hon saknar ett ben!
Jag vet inte hur detta gått till, men att spindlar förlorar ben är inte ovanligt och beror oftast antingen på att ett rovdjur attackerat dem och benet brutits av, eller på att något gått fel vid ömsning. Eftersom det inte finns några rovdjur i terrariet utöver Birgitta själv är min gissning att hon fått för sig att ömsa skinn under jord, att något då gått galet och att ett ben fastnat i det gamla skinnet. Det händer spindlar ibland, att ömsa skinnet på benen för en spindel är trots allt som att behöva kränga av sig åtta stycken väldigt långa, stela, flerledade och tajta strumpor. Om det inte går att få av det gamla skinnet på något av benen händer det att spindeln själv bryter av det benet, för har man åtta stycken klarar man sig bra även om man förlorar ett och det är att föredra framför att sitta fast i det gamla ömsskinnet. Och om detta beror på att hon haft problem med ömsningen är jag bara glad att det inte är frågan om något värre! Ömsning är en ganska känslig process och förenad med en del risker, det är långtifrån självklart att det går bra alltid...
Birgittas ben är för övrigt av på just det ställe man förväntar sig i så fall: En led nära kroppen som är försvagad på spindlars ben just för att lätt brytas av. Bryts benet i den leden täpps brottytan till av ett "lock" som faller ner och förhindrar blödning. Den leden fungerar som ett predatorförsvar, eftersom den del av en spindel som ett rovdjur lättast får tag i är just benen - och bryts benet då av så blir rovdjuret stående med bara ett ben medan spindeln kilar iväg utan att allvarlig skada är skedd (ungefär som när ödlor tappar svansen). Det är ganska vanligt att man ser spindlar ute i naturen som saknar ett eller flera ben, och vissa arter verkar antingen tappa benen lättare än andra eller också vara mer utsatta för angrepp för man ser dem ofta sakna ganska många ben (för att inte tala om lockespindlar, där benen ramlar av nästan bara man tittar på dem...). Och det verkar inte påverka rörelseförmågan nämnvärt även när flera ben saknas, såvida det inte är frågan om många på samma sida - men jag såg en gång ben spindel med tre ben borta på samma sida (och ett på den andra sidan) - den rörde sig inte lika snabbt som den gjort med alla sina ben, men det gick ändå förvånansvärt bra.
Och som sagt, att benen lätt bryts i den där leden kan också utnyttjas för att en spindel ska klara sig ur en misslyckad ömsning när ett ben fastnat i ömsskinnet, då bryter den helt enkelt av benet där själv. Samma sak händer vid en skada som gör det besvärligt att använda benet - då kan spindeln bestämma sig för att den hellre klarar sig utan det. Precis som ödlors svans växer ett tappat spindelben ut igen, men hos en spindel sker det förstås inte kontinuerligt utan bit för bit i samband med öms. Det innebär att en liten kortlivad svensk spindel kanske inte hinner få tillbaka benet under sin livstid om det tappats i vuxen ålder, men hos en fågelspindel är det en annan sak. Så Birgitta blir nog åttbent igen, men just nu får hon klara sig med sju, stackarn. Inte för att det verkar vara ett problem - som sagt, har man så många som åtta ben påverkar ett mindre knappast rörelseförmågan, och det är dessutom frågan om ett av mittenbenen (näst bakersta).
Birgitta, här med åtta ben.
Det är för övrigt lite intressant det här med hur olika allvarlig en och samma skada kan vara för olika djurgrupper. Man kan roa sig lite med att tänka sig en spindel i en sån där läkarserie som det är så gott om på tv (och som jag nästan aldrig tittar på, vet inte när jag såg en senast faktiskt), ni vet, där det alltid är kris och katastrof och läkare och sköterskor springer åt alla håll och det är blod och gråt och död och mirakulösa tillfrisknanden om vartannat på alla håll och kanter, och så lite intriger och bråk och kärleksbekymmer på det. Ett illa skadat eller förlorat ben hade absolut platsat i en sådan serie. MEN hade det funnits en spindelmotsvarighet och en spindel kommit in på akuten för att den förlorat ett ben hade den troligen bara fått skäll för att ta upp läkartid i onödan och skickats hem omgående. Ingen kirurgi och ingen blodtransfusion hade behövts, och ingen medicinering som smärtlindring eller antibiotika eller så (den hade inte ens behövt en alvedon eftersom den saknar smärtreceptorer). Och inte nog med det, eftersom ett ben mindre gör så pass liten skillnad när ursprungsantalet är åtta så hade spindelpatienten dessutom obehindrat och omgående promenerat därifrån utan någon form av tekniska hjälpmedel som kryckor eller proteser. Vi däggdjur är ganska onödigt ömtåliga i jämförelse! Men en spindel tål å andra sidan inte att få minsta lilla skråma på bakkroppen utan risk att förblöda, eftersom den har ett stort hjärta längs hela översidan på ryggen och ett blodkärlssystem där blodet cirkulerar öppet i kroppshålan i stora delar av bakkroppen. Minsta skada där är att jämföra med att kapa en större pulsåder eller rentav aorta. Så där hade något för oss så odramatiskt som ett skrubbsår motiverat ilfärd till akuten i ambulans, och det hade varit mycket tveksamt om patienten klarat sig eller ens hunnit till sjukhuset. Men inte ens det hade nog platsat i en läkarserie eftersom mycket av dramatiken förenad med en kraftig blödning ändå saknats - dels är spindlars motsvarighet till blod blekt gråblått och nästan ofärgat, vilket förstås inte alls är lika dramatiskt som rött blod överallt, dels är det ganska trögflytande så det hade inte direkt sprutat och runnit och skvätt ner allting sådär som det tydligen måste göra på tv. Nä, spindlar platsar nog inte i läkarserier...
Spindelbiblioteket 12 - Wise
Spiders in ecological webs är såvitt jag vet den enda renodlade boken om bara och enbart spindlars ekologi. Alla andra böcker specifikt om spindlar är som regel antingen artbestämningslitteratur eller inriktade främst på något annat (oftast fysiologi) med mer eller mindre stora inslag av ekologi. Wise´s (vilket lämpligt namn för en forskare, för övrigt) bok är däremot en sammanställning av just ekologisk forskning (i synnerhet födovävsekologisk sådan) som gjorts på spindlar fram till 1993. Den är en utmärkt bok och dessutom väldigt trevlig att läsa, och kan varmt rekommenderas även till den som inte är forskare utan bara allmänt spindelintresserad!
Man ska dock när man läser hålla i minnet att boken har tjugo år på nacken och därmed börjar bli något inaktuell nu (det har hänt en del inom ekologisk forskning sen 1993) men den är fortfarande en mycket bra introduktion till spindlars ekologi. Även referenslistan är väldigt användbar när man letar efter lite äldre referenser och inte själv har koll på vilka som är de "stora namnen" att leta efter. Boken ger också en ganska bra överblick av, och något av en utvärdering av, fältekologisk metodik för att studera spindlar.
Själv skulle jag jättegärna se att det kom antingen en ny eller en uppdaterad version av den här boken, eller någon form av fortsättning om spindelekologin på senare tid! Boken täcker till exempel inte användningen av metoder som isotopanalyser för att spåra energi- och näringsflöden genom födovävar (som i dagsläget snarast börjar bli omoderna igen...). eller för den delen spindlars roll i energi- och näringsflöden över ekosystemgränser. Intressant att notera är dock att några tidiga artiklar av den forskare som på allvar satte igång forskningen runt marina subsidier (Gary Polis, mer om honom i ett senare avsnitt av spindelbiblioteket) faktiskt finns med i Wise´s bok, även om de artiklarna handlar om interaktioner inom ekosystem (och inom födovävsnivå) och inte om subsidier eftersom den forskningen kom senare. Det finns naturligtvis fler saker som hänt, men just de är ganska viktiga just för min egen spindelforskning...
För min del är den här boken också speciell eftersom David Wise var opponent på min disputation!
Den riktade reklamen...
Jag får inte mycket reklamutskick på min privata mail eftersom den dels har ett bra skräppostfilter, dels är jag bra på att undvika att hamna på mailinglistor och liknande. Men en av de få jag faktiskt finns på är nätbokhandeln Amazons. Mailet nedan kom idag, och går man på ämnesraden kan bara konstateras att här vet man minsann hur man ska rikta reklamen!
 |
|
Amazon.com
|
This Book Is Full of Spiders...
- Amazon.com Your Amazon.com Today's Deals See All Departments
|
12:39 |
Påskkyckling? Nej, vitryggig hackspett!
Påsken i Ekenäs har bjudit på strålande väder, något som får många vallfärda till Ramsholmen. Ekenäs är nämligen så lyckligt lottad som stad att ha ett naturreservat inne i stan bara fem minuter från centrum, vilket förstås gör reservatet till ett populärt ströv- och motionsområde (särskilt på våren när det täcks av vårblommor). Ramsholmenområdet består av lundskog och har förekommit här på bloggen tidigare.
Som så många andra Ekenäsbor gick jag en promenad på Ramsholmen igår, ett spontant beslut med anledning av det fina vädret. När jag passerade fågelmatningsstationen som kommunen har i området stannade jag förstås till, trots att jag eftersom besöket var oplanerat tyvärr saknade såväl kikare som kamera. Och det var extra synd att jag inte fått med mig något sådant eftersom en stor hackspett var på plats. Den hängde uppochner och hade varit lätt att avfärda som en vanlig större hackspett, men den var lite väl stor och jag tyckte mig ana att den hade mer vitt på ryggen. Och jag drog mig till minnes att kommunekologen i Raseborg berättat att det dyker upp vitryggig hackspett på Ramsholmen om vintrarna (det är mycket hackspettar på Ramsholmen överhuvudtaget, det är gott om stora gamla lövträd och död ved där). Så när hackspetten så småningom flög upp på ett träd tog jag en bild, som blev väldigt dålig eftersom spetten var högt högt uppe och jag bara hade mobiltelefonen att fotografera med. Men jag hoppades att bilden skulle räcka för att jag skulle kunna zooma in tillräckligt för att se om det verkligen var en vitrygg. Och visst var det en vitrygg!
För den som inte är fågelintresserad så är en skådad vitryggig hackspett värd att nämna eftersom det är frågan om en väldigt sällsynt art. I Sverige är den akut utrotningshotad, i Finland något vanligare (inte vanlig, men den har ökat här de senare åren och gått från akut hotad till starkt hotad). Hoten mot arten består av brist på lämpligt habitat - vitryggig hackspett kräver stora sammanhängande skogsområden med mycket oädla lövträd och mycket död ved, en miljö som i sig är hotad och ytterst sällsynt i det moderna skogsbruket. Populationerna av vitryggig hackspett har därför minskat kraftigt i både Sverige och Finland under senare delen av 1900-talet som följd av det moderna skogsbruket, men medan den svenska populationen i stort sett kraschade helt var Finland lite bättre på att sätta in åtgärder i tid och skydda lämpliga habitat. Den finska populationen hjälptes dessutom i ett kritiskt skede upp genom invandring från Ryssland, men om inte habitatet finns så hjälper det förstås inte hur många individer som invandrar! I Sverige är t.ex. invandring möjlig både från Finland/Ryssland och från Norge, som har en population på närmare ett par tusen häckande par - att jämföra med Sverige där det finns färre än tio reproducerande par. I Finland är antalet idag en bit över 150 häckande par, betydligt fler än i Sverige, men absolut inte en vanlig fågel och det kändes väldigt speciellt att få se den i princip inne i stan. Och där finns fler än en också, för jag hörde åtminstone två stycken som trummade.
Ska ta mig en ny promenad på Ramsholmen med systemkameran snart, och se om jag kan få se den igen och få till en något bättre bild.
I Finlandssvenskan...
...är särskrivingar inte ett lika stort problem som i svenskan, till glädje för en svensk språkpolis i finsk exil.
Snarare råder det omvända och ibland är det inte omedelbart självklart vad som åsyftas. Ni kan ju roa er med att fundera på vad "nötstekmaletkött" är för något (inte så svårt, men visst måste man tänka efter lite).
Utan att egentligen veta något om saken misstänker jag att vanan att skriva ihop vad som helst (i princip utan någon övre gräns för hur många ord som kan sättas ihop) kommer från finskan, och troligen är anledningen till att finska ord ofta är så långa. Just här har man dock lyckats åstadkomma ett svenskt ord som är rentav är längre än den finska motsvarigheten, bara det!
