Ja, kalendern alltså. Jag har förvisso gott minne, men det är mycket som planeras nu och mycket som händer framöver i vår och jag behöver kalendern för att vara helt säker på att verkligen komma ihåg allt och inte dubbelboka mig. Mycket möten, seminarier, spelningar, resor hit och dit...och när jag som bäst behöver planera allt detta så blir jag av med min kalender! Jag hade hoppats att den bara gjort sig osynlig härhemma eller på jobbet, men jag tycker nog att jag letat på alla tänkbara ställen och de är ganska begränsade eftersom jag hade den med till Tvärminne i början av veckan - så såvida den inte packat upp sig själv och gått och gömt sig kan den egentligen bara finnas i antingen ryggsäcken eller datorväskan som jag hade med mig dit, eller så har den blivit kvarglömd i kurssalen på Tvärminne. Jag har mailat Tvärminne och bett dem kolla, men har inte fått svar än. Det finns också en teoretisk möjlighet att den kan ha ramlat ur väskan i Andreas bil när vi åkte hem från Tvärminne i tisdags, och i så fall har den lämnat landet och befinner sig nu i Uppsala. Kris och katastrof, som sagt.

 

Det här har hänt en gång tidigare i bloggens historia, då kom kalendern fram av sig själv. Man kan ju alltid hoppas, men sannolikheten är nog ganska liten att det händer den här gången tror jag. För övrigt var både den kalendern och den nuvarande bruna - och dessa två är både de enda bruna kalendrar jag någonsin haft och de enda jag någonsin blivit av med. Två stycken är ju nu ett lite för lågt antal för att man ska kunna göra ett uttalande med någon form av statistisk säkerhet, men jag kanske helt enkelt ska undvika att köpa bruna kalendrar i fortsättningen? 

 

Kanske borde jag bli så modern att jag gör som alla andra och börjar använda den inbyggda kalendern i telefonen? Fast då är jag å andra sidan beroende av att telefonen är laddad jämt och måste ha med den på alla möten (vilket jag inte brukar ha) och därmed komma ihåg att stänga av ljudet. Och så måste jag bestämma mig för vilken telefon som ska agera kalender eftersom jag har en privat och en jobbtelefon och jag har oftast inte med mig båda. Nä...dessutom tycker jag att jag har bättre överblick med en papperskalender.

 

Det är i alla fall helt otroligt vad problematisk tillvaron blir på bara ett par dagar utan kalender. Eventuellt missade jag ett möte med projektet i dag, för vi brukar ha sådana möten på torsdagar, men ingen har sagt något om det och hälften av projektets medlemmar var borta idag ändå så troligen var det inget möte.

 

I dag påminde som tur är en kollega mig om att vi har seminarium med våra studenter imorgon - för annars hade jag glömt det, det var länge sedan det seminariet planerades in och datumet har flyttats några gånger. Nu ska jag bara komma ihåg det i morgon också.

 

På måndag är det ett möte, tror jag.

 

Skärgårdsstiftelsen vill att jag ska komma till dem i Stockholm i mars och vill gärna spika ett datum.

 

Jag vill åka ner till Skåne och hälsa på min systerdotter och vill gärna samplanera det med Stockholmsresan.

 

Jag behöver planera in resor till de finska skärgårdsöarna och måste ringa runt till folk på Keistiö och Högsåra och kolla vilka datum de har tid med mig. Och måste planera det så att jag inte dubbelbokar det med någon annan resa eller något jag måste göra här i Ekenäs.

 

Jag blev igår ombedd att skriva lite om spindlar till svenska entomologiska föreningens hemsida och fick en deadline för det som jag behöver komma ihåg.

 

Orkesterkollegan jag samåker med ringde och sa att hon inte kan samåka till orkesterrepet på söndag, så jag måste komma ihåg att jag inte ska hämta henne då. Hon bad mig också agera förstärkning i Ekenäs ungdomsorkester som har trumpetarkris på ett par spelningar i april och jag sa preliminärt ja, men behöver kolla så att jag verkligen kan de dagarna.

 

Jag behöver min kalender! Nu!

 

Hoppashoppashoppas att de hör av sig från Tvärminne imorgon och säger att den finns där! Fast i så fall är frågan när i all världen jag ska hinna åka dit och hämta den, jag vill ju ha den NU men imorgon är det ganska svårt att komma ifrån tillräckligt länge på grund av det där studentseminariet.

 

 

 

 

(Bilden föreställer inte min nuvarande kalender eftersom den försvann utan att ha fått sin existens dokumenterad på bild, utan kalendern från 2008 som även den försvann (men lyckligtvis återfanns) får agera stand in. Men tyvärr duger den ju inte till det vad gäller funktion).

Sådär, hemma igen efter ett par produktiva dagar på Tvärminne med kollegerna A & J som kom hit från Sverige. I stort sett har vi ägnat oss åt "data crunching" å det seriösaste - skrivit in massor av data, analyserat massor av data. Och det känns bra - det kommer nog att göras fler analyser, men vi har resultat att skriva om, vi har gjort en arbetsfördelning för skrivandet av artikeln, och vi har en plan för vart vi ska skicka den. En mycket bra början, även om vi hade hoppats hinna mer.

 

 Att vi inte hann mer beror på att vi tvingades ägna massa tid åt att föra in rådata från pappersenkäterna till datorn, något som redan var gjort men som visade sig vara felaktigt, och det blev helt enkelt enklare att göra om alltihop än att reda ut felaktigheterna och rätta datafilen. Och när vi var nästan färdiga upptäckte vi att det fanns skillnader i ordningen på alternativen i de en av frågorna mellan de svenska och finska enkäterna (vilket vi inte upptäckt från början eftersom ingen av oss förstår finska) så det gick ytterligare tid till att rätta det...men nu vet vi åtminstone att allt data (och det är ganska mycket) är rätt infört. I princip ägnade vi gårdagen åt att skriva in datat och idag åt att analysera det.  

 

Kollektivt dataanalyserande via storbildsskärm.

 

 

 

Däremellan hann jag och J få en guidad tur av en av seniorforskarna på Tvärminne som jobbar med syn och beteenden kopplade till synsinnets funktion hos kräftdjur, och det var verkligen en fantastisk upplevelse. Inte nog med att hans forskning var väldigt intressant, men det som framför allt imponerade på både mig och J var laboratorierna i sig. Det är ju vanligt i ekologisk forskning att man delvis tvingas konstruera sin fält och/eller labutrustning själv för att det inte finns något på marknaden som fyller ändamålet, men det här var verkligen på en helt annan nivå än något jag sett tidigare! För er som är bekanta med 70-talets barnprogram så känns det som om jag fått möta en av min barndoms favoritfigurer - professor Balthazar (det fanns fysiska likheter både mellan forskaren och hans labb, även om labben var lite mindre psykedeliska än Balthazars). Och jag menar detta i positivast möjliga bemärkelse. En mycket entusiastisk och uppenbarligen tekniskt begåvad forskare, vars labb innehåller mycket märklig apparatur som gör väldigt avancerade saker (vi pratar utrustning för att bl.a. mäta elektrofysiologiska signaler i kräftdjurs ögon), konstruerad till stor del av lite vadhelst man kan hitta i källaren eller garaget eller rentav soporna kombinerat med ett fåtal nödvändiga dyrare komponenter. Vi pratar ett kaffeburkslock, plasthylsan från en kulspetspenna, papprör, en symaskinspedal, en väckarklocka, med mera med mera (det var bara paraplyet som saknades)! Synlabbet var nästan som en egen levande organism - det har liksom växt fram och utvecklats undan för undan sen 70-talet, och det var verkligen helt fantastiskt att se. 

 

En annan relevant liknelse som funkar för er som kände min farfar är: Tänk er om Gunnar Mellbrand haft en högre utbildning, forskat i elektrofysiologi och varit tvungen att mäta spektralsensitivitet och ljustolerans hos pyttesmå räkögon - han hade då kunnat tänkas konstruera något åt det här hållet.

 

Dessutom var vädret fantastiskt fint, soligt och klart, även om J (som hade åkt från Kalmar) tyckte att det var lite kallt i Finland.

 

 Vintermorgon på Tvärminne.

 

Efter en orkesterabstinent helg (inget rep pga sportlov - bedrövligt att vi som inte har något sportlov ska behöva lida och inte få spela för att andra reser bort! Som tur är har ridskolan inga sådana fasoner för sig så jag åtminstone rida som vanligt) försvinner jag till Tvärminne ett par dagar för att med ett par svenska forskarkolleger ha nån slags workshop om en studie vi vill publicera. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka med analyserade data, genomarbetade tankar om den tänkta publikationens teoretiska innehåll, ett samförstånd om resultaten ska presenteras och tolkas, och en plan för var vi vill försöka få den publicerad (vilket till stor del påverkar hur artikeln ska skrivas). Och kanske har vi rentav en påbörjad artikel. Det återstår att se hur långt vi hinner, men eftersom vi tre som ska träffas vanligtvis befinner oss ganska långt ifrån varandra (Ekenäs, Småland och Uppsala) känns det bra att kunna träffas och jobba intensivt och koncentrerat enbart med detta tillsammans några dagar.

Ni kanske märkt att det varit ett långt uppehåll i spindellitteraturserien nu? Eller inte. Men oavsett om ni noterat detta eller inte så har det varit så, och dröjsmålet beror framför allt på att avsnittet om Fabre mystiskt försvann innan jag hann publicera det - två gånger! Tydligen gillar inte blogg.se Fabre. Och då kom jag liksom av mig lite. Och sen blev jag moster och det var ju mycket intressantare, så Fabre föll i glömska ett tag. Men nu försöker jag igen - tredje gången gillt!

 

Alltså,

 

Jean-Henri Fabre, The life of the Spider. Engelsk översättning utgiven 1912, originalet på franska (1887) var en del i serien "Souvenirs Entomologique" (1879-1907).

 

Fabre var en fransk lärare, entomolog och vad som idag hade beskrivits som en populärvetenskaplig författare i 1800-talets Frankrike. Han var till stor del självlärd eftersom han kom från en fattig familj, men hade ett stort intresse för naturvetenskap i allmänhet. Fabre var framför allt en utmärkt och noggrann observatör, och hans böcker ger detaljerade beskrivningar av hans observationer och små försök. I synnerhet var han en framstående entomolog, och hans namn och böcker är välkända även för dagens entomologer. Life of the Spider har under getts ut om och om igen, och kommer efter att ha passerat två sekelskiften fortfarande i nya upplagor - den säljs t.ex. för närvarande på nätbokhandeln Bokus i en utgåva från 2007 (bra jobbat för en bok om småkryp av en typ som de flesta inte är särskilt förtjusta i...). Jag har inte själv Life of the Spider i pappersform, men den har också digitaliserats och finns lätt tillgänglig gratis på nätet för den som vill läsa den (länken nedan är bara en av många). Detta gör den också till den första digitala boken i denna spindellitteraturserie (men bibliofil som jag är kommer jag säkerligen att skaffa mig den i pappersform också förr eller senare).

 

 

The Life of the Spider är underhållande läsning med detaljerade beskrivningar av beteenden och olika spindlars göranden och låtanden. Det är inte vetenskaplig litteratur, utan är mer att betrakta som populärvetenskap av det underhållande slaget (ganska lik Cromptons bok, som tidigare beskrivits här på bloggen) och man bör också komma ihåg när man läser den att den är skriven för över ett sekel sedan. Det gör den till den näst äldsta boken i spindelbiblioteket, och innebär att den är skriven under en tid när ekologisk vetenskap (som inte en skallades så då) i många avseenden inte hunnit dit den har idag. Fabre var också överlag skeptisk till andra forskares teorier (däribland Darwins evolutionsteori).

 

 

... och för andra som är intresserade också förstås.

 

Norsk TV visar för tillfället en serie om ett norskt brassbands väg till EM. Intressant att se för en svensk brassbandsnörd som jag - van att spela i ett band som tävlar på samma nivå som bandet i serien, fast utan att satsa fullt så hårt som de här och utan tillnärmelsevis den rekryteringsbas och det stöd som brassband och blåsmusik i stort har i Norge (som är något av blåsmusikens förlovade land i Norden). Och kanske intressant att se även för den som inte sedan tidigare är så insatt i det här med brassband eller med blåsorkestrar över huvud taget, eller brassmusik som tävlingssport. Och så är ju en av musikerna skåning.dessutom.

 

"Brassed off" fast på riktigt, helt enkelt (Brassed off är en engelsk film om ett fiktivt brassbands väg till de nationella mästerskapen, för den som inte sett den).

 

 

Det bloggas för övrigt ganska lite om musik på bloggen numera, och det har förstås sin orsak, nämligen att den orkester jag spelar i för tillfället inte är så mycket att blogga om jämfört med mina stockholmsorkestrar. Så själv drabbas jag förstås av en otrolig brassbandsabstinens när jag ser det här! Jag vill spela originalmusik för brassband! Jag vill spela i en orkester där man inte behöver nöja sig med att det spelas rätt ton på rätt ställe utan kan jobba med tolkning och samspel på repen. Och även om jag egentligen tycker bättre om trumpet så saknar jag att spela kornett ibland! Och jag hade gärna spelat lite flygelhorn, för flygelhornisten i serien spelar så fint och flygelhorn äger jag åtminstone ett...

 

 

 

Fast med det sagt så får jag ju åtminstone spela en gång i veckan, och får väl vara glad för det. Fast inte just den här veckan eftersom orkestern har sportlovsuppehåll - vilket jag tycker är bedrövligt eftersom jag just för tillfället lyckats sno åt mig förstatrumpetstämmorna på flera av de stycken vi spelar som faktiskt är roliga att spela och utgör en lite större utmaning, och de är inte många. Men Third suite, Bojarernas intåg och Ave Verum Corous - now we´re talking (or playing...)!

 

Vi repar fortfarande på Bohemian Rhapsody som vi spelade på konsert i höstas, så den ska vi tydligen återanvända i vår. Vi spelar Jagers Third suite, som kräver att man tänker lite eftersom den byter taktart mest hela tiden i första och andra satsen (inte svårt, men kräver viss koncentration) och den har också ett litet kort trumpetsolo i inledningen av tredje satsen som är lite tekniskt utmanande att spela riktigt snyggt. Vi spelar Bojarernas intåg, där jag spelar förstakornett vilket innebär melodi mest hela vägen. Inte så spännande egentligen (jag tycker oftast att trumpetstämmorna på marscher är roligare än kornetternas ständiga melodispel) men det är ändå en marsch som är ganska rolig att spela. Och jag är ärligt talat bättre på att spela förstakornett än förstatrumpet på marscher, eftersom jag är för dålig på att spela tillräckligt starkt på smatterfanfarer som ska gå genom allt annat. Och vi spelar Mozarts Ave Verum Corpus som är vacker men väldigt jobbig (åtminstone i det tempot vi spelar den). Jag har bara spelat den med Solna Brass tidigare, och då spelade jag förstås inte förstastämma vilket jag gör nu. I blåsorkesterarret vi spelar ligger melodistämman i förstatrumpet hela stycket igenom, och detta i kombination med att tempot är långsamt, nyanserna ofta svaga, och att det går lite halvhögt hela tiden gör det hela väldigt slitsamt. Det går inte så högt att det är tekniskt svårt, men tillräckligt högt för att det ska vara jobbigt att spela på den höjden länge i ett stycke som går så här långsamt och till stor del utgörs av långa toner - det blir väldigt statiskt muskelarbete, man får nästan kramp i munnen. 

 

 

Solna Brass version av ave verum corpus. Blåsorkesterarret vi spelar här i Finland har som sagt förstatrumpet på melodi hela stycket, och vi spelar det långsammare (=mycket jobbigare).

 

 

   

 

 

 

 

 

Bokstavligen.

 

 

Det finns ju forskning med liiite högre coolhetsfaktor än annan forskning, och det har ju diskuterats en del på den här bloggen förr. Yrkeshögskolan Novia och Aronia har en GISavdelning (GIS=geografiska informationssystem), som Green Islands samarbetar med om bl.a. produktionen av en kartbaserad databas för projektet. GIS är något man normalt förknippar med kartor och datorprogram för att behandla kartbaserade data. Men för bra kartor krävs bra bakgrundsdata och sen en tid tillbaka har Novias GIS-avdelning ökat sin coolhetsfaktor ganska rejält genom att starta ett projekt där man jobbar med drönare (obemannade små flygplan) för att få väldigt detaljerade flygbilder som kan användas för modellering, planering med mera. Drönarna i fråga är för övrigt egenhändigt byggda inom avdelningen (jobbar man på en yrkeshögskola så är det klart att man konstruerar sina flygplan själv...). Tidiagre har de flugit med småflygplan,men det senaste projektet (filmen ovan) är en liten helikopter. Filmen är för övrigt inspelad på Novias campus, i princip nedanför mitt fönster (andra våningen i det röda huset som skymtar längst till höger ibland).

 

 

 

Projektet har fått ganska mycket uppmärksamhet, och det är inte minst ett väldigt bra användningsområde för den här tekniken...till skillnad från de mer kända, som också tas upp på svenska yles hemsida:

 

 

Men det är trevligt i sammanhanget tycker jag att man i nyheterna verkligen framställer GISforskarlaget på Novia som framsynta forskare som gör samhällelig nytta, och beskriver den här forskningen utan att koppla det hela till tidigare eller nuvarande krigiska applikationer av tekniken. Medan man samtidigt ger en väldigt negativ bild av USAs användning av samma teknik i andra artiklar. Det är lite trist att det så ofta ursprungligen bara är för sådana syften det finns pengar för att utveckla mycket otroligt smart teknik som har så stora och samhällsnyttiga tillämpningsområden som det här. Tänk om man istället lagt de resurserna på att utveckla det för fredliga syften från början? Då hade användningen och integreringen av sån här teknik för t.ex. samhällsplanering, naturvård och vad det nu kan vara nog varit längre kommen...För projektet på Novia, som bemötts mycket positivt, består i praktiken trots allt bara av två forskare (varav bara en jobbar på heltid med det här) som själva bygger och underhåller drönare på sitt gemensamma kontor med minimal budget!

 

Jag önskar att jag haft tillgång till så här detaljerat flygbildsdata för att få bra koll på alla hagmarker, våtmarker skogsbeten och andra naturtyper av speciellt intresse ur ekosystemtjänstsynpunkt på öarna i Green Islands! Nu gör jag vad jag kan med befintliga statliga flygbilder, som inte är lika detaljerade och av varierande kvalitet.

 

 

Mats: - You take opera music, and make metal. You take classical music, and make metal. You take pop music, and make metal. You take a cello, and make metal (härmar en cello för att illustrera). You can make metal out of anything!

 

Jag (avhåller mig från ett dåligt skämt i stil med att alkemi måste vara poppis i Finland):

- I´m actually a bit surprised we haven´t played metal in the wind band?

Jake skrattar åt denna löjliga tanke.

Mats: - We played Lordi some time ago! I played bass.

Jag: - I´m not surprised. And glad it was before my time.

Mats: - Karis has six metal bands.

Jag: - Really? Only six?

 

 

En parentes i sammanhanget är att det man högst troligt får höra om man slår på finsk radio t.ex. tidigt en söndagmorgon är (just det) hårdrock...

Tycker ni att titeln på det här inlägget verkar helt oförståelig så kan en ledtråd vara att helt enkelt låtsas att första ordet är skånska, så har ni nästan fattat hälften och då kanske ni kan gissa fortsättningen.

 

I själva verket är titeln på estniska, och betyder förstås "hitta djuret". Men det kunde ju lika gärna stått "leta djuret", för i de flesta av de här bildgåtorna krävs nog att man letar åtminstone lite grann för att faktiskt kunna hitta djuret.

 

Men om vi nu lämnar språkförbistringen och det eventuella släktskapet mellan estniska och skånska (personligen tycker jag att man faktiskt hör mer svenska (eller skånska?) influenser i estniskan än man gör i finskan) så insåg jag häromdan att det var ooootroligt länge sen det var en "hitta djuret" här på bloggen. Mycket beroende på att det blev mycket mindre djurfotograferande i somras än vanligt pga tråkigt väder - men jag undrar om det varit nån hitta djuret alls på hela förra året? Bedrövligt! Så här kommer en, och som titeln antyder så är det i en bild från Estland ni ska leta efter (leida etter) ett djur den här gången.

 

 

  

 

 

Ja jag har ju tänkt att det varit dåligt bloggat den här veckan, och att jag kanske skulle dra till med en spindelbok til? Eller kanske rentav en "hitta djuret" för det var ju otroligt länge sen. Eller så kunde jag beklaga mig över bilen eller störiga hästar (fast det är faktiskt inte aktuellt att beklaga sig över just för tillfället).

 

Men så fick jag reda på att jag blev moster till en liten Hannah nu i morse!

 

Och då är ju allt annat helt irrelevant att blogga om. Har gått och tänkt på Hannah med familj hela dan och inte fått mycket gjort på jobbet. Stackars kollegan som försökte hålla en genomgång för mig om viktiga saker i ArcGIS som jag behöver kunna precis efter att jag fått reda på det - han kommer nog att få repetera det där misstänker jag...

 

Så välkommen till världen lilla Hannah, önskar en väldigt glad och stolt moster!

 

 

Jag har för mig att jag någon gång i höstas eller till och med i somras eller så utlovade att jag faktiskt någon gång skulle ta och skriva om min forskning i mitt postdoktorsprrojekt här på bloggen, men det har liksom inte blivit av.  Men eftersom detta är projektets sista år så får det väl anses vara hög tid att göra det nu. Sagt och gjort!

 

Så, jag är ju alltså postdoktorsforskare (postdoc) på forskningsinstitutet Aronia i Finland, där det heter att jag jobbar med att kartlägga ekosystemtjänster inom ett EU-projekt vid namn Green Islands. GI som jag kommer att förkorta det till hädanefter handlar om miljöfrågor i skärgården i stort, och består av en lead partner som är skärgårdsstiftelsen i Sverige, Aronia i Finland som står för den vetenskapliga delen av projektet, och ett par miljörganisationer i Estland. Och så naturligtvis de elva skärgårdsöar som deltar i projektet - sex i Sverige, fyra i Finland och en i Estland.

 

Det där med att "kartlägga ekosystemtjänster" är ju en ganska luddig formulering, något jag tycker är bra, för det innebär att jag kunnat utforma min forskning och välja mina forskningsfrågor ganska fritt inom ramarna för denna luddiga formulering och GI-projektet som helhet. Bara begreppet "ekosystemtjänst" är i sig väldigt stort och vittomfattande, och för den som inte vet vad det är tänkte jag börja med det - för jag har faktiskt inte direkt skrivit så mycket om ekosystemtjänster i sig här på bloggen heller. Ekosystemtjänst är de naturliga processer som producerar sådana resurser och tjänster som vi människor utnyttjar. Ett lättförståeligt exempel är t.ex. fotosyntes, som är den naturliga process som alstrar det syre vi andas, eller produktion av timmer i skogen. Detta är ekosystemtjänster som producerar resurser vi kan använda direkt, mer komplexa typer av ekosystemtjänster är t.ex. vatten- och näringscykler, pollinering och sjukdoms- och skadeorganismreglering (som ofta ligger till grund för produktionen av resurser som matvaror, timmer, syre med mera). Det här gör fältet ekosystemtjänster till något enormt stort och för många känns det lite flummigt - det är det egentligen inte, men det är ett enormt vittomfattande begrepp just för att det verkligen ska kunna täcka upp alla de väldigt olika tjänster som vi utnyttjar. Begreppet är ganska nytt och det återstår fortfarande att se hur det fungerar att arbeta med i praktiken i t.ex. natur - och miljöskyddssammanhang. Anledningen till att det alls uppstått var att det blir allt mer nödvändigt att kunna motivera nyttan av naturskydd ur ett praktiskt och ekonomiskt perspektiv för beslutsfattare och ekonomiska organisationer - för detta hamnar ofta alldeles för långt ner i prioritetsordningen. Inget i detta är förstås något nytt egentligen, det som är nytt är att man fokuserar på  bevarandet av processer, och att det finns en tydlig koppling mellan bevarandevärden och ekonomiska och kulturella värden. Om man arbetar med bevarandebiologi eller naturvård är det som framför allt skiljer ekosystemtjänsterna som enhet för bevarandearbete från de mer traditionella (som t.ex. biodiversitet eller biotoper) att ekosystemtjänstbegreppet fokuserar på processer, inte enskilda arter, artrikedom eller naturtyper, och att människans utnyttjande av naturresurser finns inbyggt i själva definitionen av begreppet.

 

 

 

 

 

 

Det där med att fokusera på processer innebär att det för en ekolog är viktigt att hålla tungan rätt i mun när man pratar ekosystemtjänster med både t.ex. beslutsfattare och naturvänner. Det är lätt hänt att ekosystemtjänstbegreppet vid första anblicken framstår som väldigt krasst nyttobetonat, och verkar som om man lätt kan missa naturvärden som saknar egentlig ekonomisk nytta när man använder ekosystemtjänster som bevarandeenhet. Ett bra exempel är artrikedom - om vi fokuserar på att bevara processer, riskerar vi inte då att mista arter som inte är direkt viktiga för de processer vi är intresserade av? Om flera arter fyller en likartad funktion i ekosystemet, behöver vi då verkligen dem alla? Men jo - det gör vi, och jo, artrikedom är precis lika fundamental i bevarandet av ekosystemtjänster som i andra bevarandesammanhang! När vi pratar om diversitet syftar vi oftast på artrikedom, men det finns många slags diversitet och mer artrika system tenderar att vara mer diversa även vad gäller processer - och ett ekosystem med fler olika typer av processer underhåller förstås också fler olika ekosystemtjänster. Se bara på strandängen ovan: På en konventionell betesmark som är gödslad, har insådda foderväxter och ofta är dikad, är de flesta av de tjänster som nämns ovan antingen helt frånvarande eller fungerar mycket sämre (med produktionen av djurfoder som det enda undantaget eftersom det är en process vi då aktivt ser till att maximera). Och om diversiteten av tjänster inte är skäl nog, så tillkommer också att bevarandet av genetisk variation på alla nivåer är viktigt även för bevarandet av ekosystemtjänster. Naturen är ju inte statisk och för att ekosystemtjänsterna ska kunna behållas även i framtiden krävs att det finns utrymme för evolutionära processer, för vilka den genetiska variationen utgör råmaterialet.

 

 

Behövs det verkligen flera olika Pardosaarter på en och samma strand för att ekosystemtjänsterna ska fungera? Behövs det någon Pardosa alls? På bilden Pardosa prativaga, som tillsammans med ett flertal andra Pardosaarter är vanlig på Östersjöstränder.

 

 

 

Det här att människan finns inbegripen i definitionen av begreppet ekosystemtjänst är viktigt just i den där dialogen med beslutsfattare osv, eftersom folk ofta har en tendens att tro att "natur" inte inbegriper oss människor och att naturskydd därför går ut på att ställa oss själva utanför naturen. Människor har ofta en syn på naturen i samma anda som allemansrättens "inte störa-inte förstöra"-princip, och förvisso kan naturskydd innebära just det - men tyvärr leder det synsättet också till att naturskydd av många ses som att resurser (mark, skog, fiskbestånd, med mera) tas ifrån oss. Naturskyddad mark är outnyttjad mark, och outnyttjad mark är onyttig mark...Det här är väldigt synd eftersom naturskydd innebär att man bevarar naturliga processer som vi faktiskt utnyttjar, och som ofta blir väldigt dyra att ersätta om de slutar fungera. Det skulle vara väldigt önskvärt att man i politiska sammanhang kunde se naturskyddsområden inte i första hand som obrukbar mark som är värdelös för allt utom rekreation och friluftsliv (vilket i sig är en ekosystemtjänst), utan som mark som avsatts för upprätthållandet av ekonomiskt värdefulla processer.

 

 

 

 Det här har studerats en del i samband med pollinering, en naturlig process som vi är beroende av för många av våra odlade grödor. Men pollinatörerna minskar idag eftersom det saknas habitat för pollinatörer i det moderna jordbrukslandskapet,och deras frånvaro är i dag en kostsam realitet för många av världens jordbrukare. En ekosystemtjänst som tidigare var gratis kan för den enskilda markägaren i dag kosta stora summor. Och även om man kan ersätta de naturliga pollinatörerna med tambin om man är beredd att betala för det, och därmed lösa problemet vad gäller kvantitet av pollinatörer, så blir tyvärr också tjänstens kvalitet sämre när pollineringen görs med enbart tambin jämfört med när den sköts av en divers grupp inhemska pollinatörer.  Här kan alltså skyddsområden nära odlade grödor som gynnar de här djuren (både vad gäller antal och mångfald) vara av stor och direkt ekonomisk nytta. Och samma habitat som gynnar pollinatörerna producerar ofta även för en rad andra ekosystemtjänster - man får mycket på köpet. 

 

 

 

 

 

Sist och slutligen finns i ekosystemtjänstbegreppet även sådant som kulturella och estetiska värden, något som är det första många tänker på när man pratar om naturvärden. Det här är ett område som lätt kan varka väldigt flummigt - visst, naturen är vacker, men är det skäl nog att bevara t.ex. Ojnareskogen hellre än att utvinna kalk där? Men den ekonomiska nyttan av de kulturella och estetiska värdena ska inte underskattas, och hur flummiga de än kan verka så är dessa värden ofta ganska lätt påvisbara. De återspeglas t.ex. i sådant som fastighetspriser (jämför priserna för sommarhus i våra skärgårdar med de i produktionsgranskog),  i turismens ekonomiska omsättning i olika områden (skärgården är återigen ett ypperligt exempel), och i antalet besökare till olika naturområden.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grunden i GI-projektets ekosystemtjänstdel, det jag blev anställd för, är att göra en kartering av ekosystemtjänster på öarna i projektet. Det kan ju enkelt tolkas som att åka dit, titta på naturtyper och naturresurser och räkna hur många olika ekosystemtjänster som finns på varje ö. Men det skulle bli ganska tråkigt - som ekolog är man ofta ganska väl medveten om vilka typer av processer och resurser som är kopplade till olika ekosystem, och många av dem finns på alla eller de flesta öarna i projektet. Jag har ju en vetenskaplig ambition med det här som går utöver EU-projektet, och att då bara prestera resultat i stil med antal ekosystemtjänster per ö tycker jag inte är tillräckligt vetenskapligt intressant. Så jag är mer intresserad av interaktionen mellan människor på öarna och de ekosystemtjänster de använder. Vilka ekosystemtjänster utnyttjas av de som bor och besöker öarna? I vilken utsträckning underhåller man aktivt de tjänsterna för att de ska fortsätta fungera? Varför, vad är motivationen? Finns det ekosystemtjänster som man aktivt underhåller men inte använder, och i så fall varför? Återstår att se om och i vilken utsträckning jag kan besvara stora frågor som dessa, men det börjar ramla in resultat nu och en del av dem verkar bli ganska intressanta!

 

 

 

Rent praktiskt så är mina metoder i GI-projetet väldigt annorlunda mot att samla spindlar och preparera isotopprover. På ett sätt är jag nu närmare den ekologiska inriktning som jag ursprungligen tog examen i - naturvård och bevarandebiologi - och jag måste också vara en mer allmän ekolog eftersom jag jobbar med en rad olika naturtyper och naturvårds och miljöfrågor. Mitt fältarbete består i att besöka öarna i projektet där jag dels pratar med folk, dels tittar runt på vad som finns av olika naturtyper och hur de sköts, för att bilda mig en uppfattning om vilka ekosystemtjänster som alls finns tillgängliga och hur de används och sköts. Jag använder också kartanalyser för att titta på hur mycket som finns av olika naturtyper som producerar vissa typer av ekosystemtjänster. Detta har lett till att jag blivit tvungen att stifta bekantskap med GIS (geografiska informationssystem), kartbehandlingsprogram som är viktiga verktyg för många biologer som arbetar med naturvård. Jag har snuddat vid detta under min studietid, men jag försökte mig på en distanskurs och det var på den gamla onda tiden när internet i Blentarp var medelst telefonmodem - så jag gav upp den kursen. Men GIS är nyttigt att kunna, så jag är glad att få anledning att lära mig det även om det tyvärr innebär att jag istället för att lära mig det på en kurs sitter och lär mig genom trial and error i programmet ArcGIS vilket tar tid som jag egentligen inte har. Men att behärska ArcGIS någorlunda är en färdighet jag kan ha nytta av, så det är värt besväret, och vi har en bra GIS-avdelning på högskolan där man kan be om råd när man kör fast. Just nu är nog största problemet att enskilda kartlager i de finska kartorna bara har namn och information på finska...

 

Mina främsta forskningsmetoder är dock socio-ekologiska, vilket är ett fint vetenskapligt sätt att säga att jag pratar med folk och ställer frågor relaterade till ekologi och naturvård. Närmare bestämt har jag en lång radda intervjufrågor om markanvändning och aktiviteter på öarna som jag drabbar öborna i GI-projektet med. Helst besöker jag dem ute på öarna där de bor, men en del av intervjuerna gör jag över telefon för ibland går det helt enkelt inte ihop logistiskt. Det är trevligt att vara ute och träffa folk, däremot är jag inte förtjust i arbetet det innebär att leta rätt på de jag vill prata med, hitta telefonnummer och etablera kontakt. Men när man väl är ute är det oftast väldigt trevligt. I de här intervjuerna fokuserar jag på bofasta öbor, främst markägare och andra "stakeholders". Jag skulle gärna vilja ha med sommarboende och turister också, men det blir helt enkelt alldeles för stort och tidskrävande. Sommargästerna är för svåra att snoka rätt på om man inte är beredd att göra det genom att knacka dörr och hoppas att folk är hemma i sin sommarstuga och har både tid och lust med en halvtimmeslång intervju där och då - det är helt enkelt inte tidseffektivt nog sett till den troligen hyfsat magra utdelningen. Jag hade gärna gjort en mindre, skriftlig enkät istället för den här gruppen, men även det blir svårt eftersom man inte kan skicka ut den per post till de flesta sommarstugor. Däremot har jag haft turen att få handleda en examensarbetare som nyligen blivit färdig och som gjort en enkätundersökning om båtturism, vilket innebär att jag har täckt upp den gruppen i alla fall. Den undersökningen utgör också ett ganska vittgående forskningsamarbete - förutom examensarbetaren är även en annan forskare från Aronia och två i Sverige inblandade. Vi kommer förhoppningsvis att få till ett möte för att gemensamt analysera och skriva ihop

resultaten nu i februari för att sedan kunna publicera, vilket innebör att detta blir de första resultaten som kommer ut av ekosystemjänstdelen av GI (på sätt och vis finns de redan publicerade, i form av examensarbetarens kandidatuppsats). 

 

 

 

 

 

Förutom den faktiska ekosystemtjänstforskningen så gör jag en del andra saker också både inom och utanför GI-projektet. Till att börja med undervisar jag. Det står inte i min arbetsbeskrivning att jag ska göra det, men det har liksom blivit så i alla fall. Dels undervisar jag ju fortfarande på Lunds universitets fältfaunistikkurs varje sommar, dels undervisar jag lite om ekosystemtjänster här i Finland. Jag håller också som bäst på med ett försök att få en examensarbetare för det där spindelprojektet i Hangö som jag skrivit om tidigare på bloggen. Vilket också är något jag gör som ligger utanför GI, oavsett om det är jag eller en examensarbetare som gör själva spindelsamlandet. Och på tal om Lunds universitet så skriver jag lite åt svensk dagfjärilsövervakning också, i deras årsrapport. Sen gör jag lite saker som bäst kan beskrivas som PR - GI innebär förutom öborna också en del kontakt med folk utanför projektet och utanför den akademiska världen, och det har blivit en hel del möten och seminarier både ute på öarna och i andra sammanhang där jag gjort presentationer och liknande om ekosystemtjänster. Nästa tillfälle är i april då jag och en kollega här ska göra en presentation av båtturismresultaten på ett seminarium på Aronia. Längre fram är jag inbjuden att prata på ett möte om landskapsekologi i Sverige. Och så har vi förstås projektmöten och seminarier inom GI eftersom man ju måste jobba lite på att hålla kontakt och ha koll på vad alla gör inom ett projekt som omfattar flera organisationer i tre länder.

 

 

 

 

 

Båtturisterna visade sig ha en överlag mer positiv syn på Östersjöns vattenkvalitet än vad jag och examensarbetaren hade trott. Detta trots att vattnet i t.ex. den här hamnen innehöll stora mängder av sådana grönalger som gynnas av övergödning:..

 

Lördag är ju riddag som ni som läser den här bloggen vet, förutsatt att bilen lyckas ta mig dit. Och det var även denna gång ett kapitel för sig (mer om det i slutet av inlägget).

 

Denna lördag hamnade jag på krutgumman Daisis rygg, vilket var ett tag sen nu. Och att hamna på Daisis rygg var i sig inte det lättaste, för hon hade stått inne hela morgonen ("Herregud! Ska man behöva stanna i stallet ända till elva!") och var väldigt pigg. Så det där med att stå still mitt på ridbanan medan ryttaren försöker spänna sadelgjord, fixa stigläder och till sist sitta upp, det var ju inte det lättaste och Daisi försökte ge sig iväg utan mig flera gånger ("Jamen är du inte KLAR snart! Ska man behöva vänta på dig hela dan!"). När jag äntligen lyckats få allt i ordning var det uppsittning i farten som gällde, för Daisi började gå så fort jag satt foten i stigbygeln och stigläderna fick jag justera under färd (men det är jag vid det här laget van vid vad gäller Daisi...). 

 

Och om ni undrar så ja, Daisi delger en frikostigt sina åsikter genom löpande kommentarer under lektionen. Hon är mycket tydlig med vad hon tycker om allting. Framför allt tycker hon att det ska hända något precis hela tiden för annars är det tråkigt, och det ska inte gå för sakta ("och har hon verkligen aldrig något godis i byxfickorna? Bäst att kolla igen.") 

 

Sen hade vi som vanligt lite diskussioner om vem det är som bestämmer, men efter en halt som Daisi til att börja med inlade bestämt veto mot ("Stanna redan? Nä minsann, vi har ju precis startat!"), och en liten dragkamp innanför spåret om vilket håll vi skulle gå åt ("Vaddå "på spåret"? Säger vem? Det är faktiskt ingen järnväg det här. Vi kan precis lika gärna gå hitåt. Eller hitåt."), och ett par försök att trava när jag bara ville att vi skulle skritta lite raskare ("Jamen kom igen nu då, vi har faktiskt skrittat tillräckligt nu!"), så kom vi faktiskt överrens om att det är jag och inte Daisi som bestämmer (fast ämnet är inte helt slutdiskuterat). Men det är hårt att behöva hålla sig i skinnet och ta det lugnt när man har spring i benen, även för en gammal tant som den här. En övning i att flytta hästen i sidled med skänkeln gick inget vidare eftersom Daisi hade en helt egen tolkning av sidförande skänkel och tyckte att det borde betyda "kom fram i trav" och inte "flytta dig åt sidan (i samma tempo)". Hon var mycket uppmärksam på alla kommandon som betyder snabbare fart och gjorde fria tolkningar av alla hjälper som möjligtvis kanske med lite god vilja skulle kunna betyda snabbare fart. De som betyder att det ska gå långsammare var hon trögare att lyda och gjorde det ofta bara under protest. Och det där med galopp ska vi inte tala om - jag hann aldrig göra en enda galoppfattning på Daisi idag, för varje gång räckte det med att jag bara tillät henne att springa - jag behövde aldrig faktiskt ge kommandot att galoppera, för vid det laget var hon redan iväg (Yeessss, hej hoppsan i galoppsan! Kolla, jag hinner ikapp Pisang jättelätt!"). Man behöver åtminstone inte jobba för att hästen ska gå fram ordentligt i alla fall...

 

 

En vinterpälslurvig Daisi (som fyller 25 i år!) hänger läpp i hagen (bokstavligen). Hon hade allt gärna velat springa lite fortare och lite mer på dagens lektion.

 

 

 

Stallets bjässe Helbek räcker tunga.

.

Det är ganska lustigt hur stor skillnad det kan vara på klimatet även över avstånd som man inte tycker är så stora egentligen. Det är t.ex. ofta märkbar skillnad mellan Ekenäs och i Stockholm, för att inte tala om Ekenäs och Skåne...där får man ju ibland nästan en chock.

 

 

Karis station ett par dagar före jul, när jag var på väg till Skåne för att fira jul.

 

 

 

Och sen när man kommer till Skåne så ser det ut så här! När jag kom ner hade jag alltså inte sett barmark på över en månad. Det här är Sövdesjön ett par dagar efter jul.

 

 

 

 

Pappa fågelskådar, och det ser ju rent vårligt ut!

 

Men i Helsingfors såg det däremot ut så här i julas. Notera storleken på snöhögarna, och då är detta ändå bara precis i början av vintern.