Trampa på bromsen!?
Sommarvädret här i Ekenäs har hittills varit fantastiskt fint med mycket sol och värme, skönt efter förra årets icke-sommar. Men det finns ju fler som också gillar soliga varma dagar och dit hör tyvärr bromsarna. Som är ett otyg när man fältjobbar på stränder.
Stränderna är dock inget mot stallet! Där var jag igår och där är det förstås mängder av dem...
Gårdagens lektionspålle var Daisi, och hon gillar förstås inte ordet "broms" i någon av dess betydelser vilket hon visade med all önskvärd tydlighet. Daisi var ute när jag kom till stallet, och när jag gick för att hämta in henne kom hon rusande i full fart från andra sidan hagen när jag ropade på henne ("-Jaaa! Ta in mig så jag slipper vara härute med de hemska krypen!"). Så hon fick en halvtimmes respit i stallet, sen var det ju dags att ge sig ut på ridbanan bland bromsarna där...Jag räknade till minst fem arter och den räkningen grundade sig främst på storlek så det fanns säkert fler. Hästarna brydde sig förstås mer om individantalet än artantalet, men det märks tydligt att de gör skillnad på de stora fäbromsarna och de mindre arterna.
Kanske på grund av att hon var så upptagen av bromsarna att hon i kombination med ridningens uppgifter inte hade tid eller fokus över att hitta på bus var Daisi ovanligt medgörlig - vi hade inte en enda större meningsskiljaktighet, för en gångs skull. Men då var lektionen också ganska koncentrationskrävande, med mycket böjande övningar i skritt och trav, små volter och "öppna" (när man böjer hästen från rörelseriktningen samtidigt som den fortfarande går rakt fram, så att den liksom går på tvären). Tyvärr motverkades ju de här gymnastiska övningarna, som är avsedda att få hästen mjuk och avspänd och att jobba i rätt form med kroppen, lite av att Daisi var så irriterad över bromsarna och gick och slängde med huvudet och sparkade efter dem mest hela tiden. Och det kan man ju förstå, bromsar är ju nu ett otyg och inte alls roliga att bli biten av för varken folk eller fä.
Vi red också ovanligt mycket i galopp, vilket förstås var bra eftersom bromsarna inte hänger med så bra då, och galopp uppskattas ju alltid av Daisi i vilket fall. Som vanligt föregrep hon mig ofta så det var inte många galoppfattningar som gjordes på mitt kommando - och när de gjordes på mitt kommando var det oftast inte så mycket fråga om att ge ett kommando som att bara antyda att "det är ok att springa nu". Daisi är 25 år gammal och en stor tung torihäst, men hon verkar tro att hon är ett fullblod på en kapplöpningsbana - är det en annan häst framför så ska hon ikapp (och gärna förbi om man låter henne).
Jag fick med mig en av de stora fäbromsarna i bilen hem, den flög ut när jag klev ur bilen och hade den flugit sin väg då hade jag lämnat den i fred. Men istället följde den med mig in i huset, troligen för att jag luktade häst, så då slutade den som fågelspindelmiddag. Flugor är generellt bra spindelmat, men svenska flugor är som regel alldeles för små för att duga som mat åt vuxna fågelspindlar, men de här stora fäbromsarna har ganska ok portionsstorlek. Jag kanske borde gå en sväng med håven runt stallet nästa gång jag är där, det hade säkert uppskattats av både spindlar och hästar.
Okej det bloggas ju inte så mycket här nu dårå...
...och det beror på en allmänt upptagen tillvaro så här års. För tillfället har fältjobb hög prioritet, men dagen idag har trots det och trots fantastiskt väder tillbringats inomhus framför Excel med att reda ut någon annans bedrövliga och otroligt svårarbetade excelfil för att det ska bli möjligt att göra enklare beskrivande statistik och figurer på datat i densamma. Men det börjar bli ordning nu, även om det är mycket jobb kvar.
Men i morgon måste jag verkligen fältjobba! Och just nu när fältjobbet bara MÅSTE göras så måste jag också snart göra en kort resa till Skåneland för ett besök på Lunds universitet, och så har jag lovat en kollega vars fältlokaler är belägna på små öar längre ut i Ekenäs skärgård att följa med henne ut för att kolla lite spindlar där. Och så måste jag åka till Högsåra och Skåldö och prata med folk. Fullt upp.
Men vädret är som sagt fantastiskt, så att jobba utomhus på stränder vid havet är inte fel alls! Det är strålande högsommarväder här de flesta dagar, enda problemet är att bromsarna på stränderna också gillar varmt väder...
Min arbetsplats (en av dem). Gräva i sanden på stranden = den ekologiska forskningens hårda vardag.
(Fast om ni tror att det är ett glamouröst jobb där man lallar runt på stranden i solen och gräver lite i sanden kan jag berätta ett par saker till om den här lokalen. För det första är vädret inte alltid som på bilden när man fältjobbar, om man fältjobbar i Sverige eller Finland. Lika ofta som det är soligt regnar och blåser det - och regnigt och blåsigt väder vid havet är inget kul. Grävandet i sanden är enkelt nere på själva stranden, men lite högre upp inåt land (jag sätter fallfällor längs 200 m-transekter inåt land) är det gott om rötter som gör grävandet betydligt besvärligare. Och så får man inte direkt vara ifred och gräva - på stranden finns bromsar, i skogen mygg. Och överallt finns myror - det kryllar av dem precis överallt här. Jag äter lunch sittande på en sten ute i vattnet när jag jobbar här vilket låter mysigt och är mysigt (när vädret är fint), men jag gör det inte därför utan för att det i ett område på ett par hektar är den enda plats där man kan stå still i mer än två sekunder utan att ha myror överallt både på sig själv och all utrustning. Jag har aldrig sett så mycket myror! Och ser nj plastglasen på bilden? Det är mina fallfällor. De grävs ner i marken och fylls till hälften med vatten med lite diskmedel i, som småkryp som ramlar i drunknar i). Sen tömmer jag fällorna ett par dagar senare, silar av vattnet och tar hem krypen för artbestämning. Detta förutsätter att det finns några fällor att tömma, för ibland får folk som promenerar på stranden för sig att städa bort plastmuggarna som någon lämnat kvar (trots att jag satt upp lappar på anslagstavlan vid stranden om varför de finns där) varpå allt jobb med att gräva ned fällor där är förgäves. Och tänk er nu också att ett stort antal av de här fällorna vid tömningstillfället är halvfulla eller mer än halvfulla (ett par nästan helt fulla) av döda myror. Kanske kan det finnas en eller ett par spindlar inblandade i myrmassan, det är svårt att säga, men bara chansen för det innebär att jag måste ta med mig alla dessa myror hem för att kunna sortera igenom dem på lab sen (eftersom jag omöjligt hinner göra det på plats). Ovanför själva stranden får man också ofta sniglar i fallfällorna. Döda sniglar är otroligt slemmiga och de slemmar av sig på allt annat - slem i vattnet, slem på krypen. Håven jag silar av vattnet med (kan inte använda sil för jag har inte hittat någon som är finmaskig nog att fånga upp en-två millimeter stora spindlar) kletas ihop av snigelslemmet. Krypen i fällan kletas ihop till en klump av snigelslemmet. Jag vet inte hur i all världen jag ska bete mig för att kunna göra isotopanalyser på spindlar från de här fällorna där allt är kontaminerat av snigelslem! Sniglarnas hämnd...tänk på det när ni avundas ekologen som får jobba utomhus på stranden under sommaren!)
Men med det sagt så är det inte alls en otrevlig arbetsplats när vädret är fint!
Nån som vet om det finns något miljövänligt lösningsmedel som snabbt och effektivt löser/tvättar bort snigelslem? Etanol?
Midsommarhälsning från skärgården!
Varje midsommar jag firar i skärgården så tänker jag att: Det är HÄR svensk midsommar verkligen ska firas (eller finsk...) för att verkligen vara så där typiskt svenskt midsomrig. I Skåne där jag firat de flesta av mitt livs midsomrar är ju så mycket i naturen redan utblommat till midsommarafton, men här lite längre norrut står naturen verkligen i sin allra fullaste prakt just precis nu. Och så lite hav och sol på det...
Så glad midsommar på er från Ekenäs skärgård! Förra året bjöd bloggen på blombilder på tema kulturmarker (gullviva, mandelblom, kattfot...), denna gång blir det skärgårdsstrandtema istället. Sju sorters blommor som hittas på skärgårdsstränder!
Nyponros (och ja, detta är nypon. Inte vresros eller så).
Marviol (som även är den växt som ses i stora gröna sjok på stranden framför båten i bilden ovan).
Kustbaldersbrå
Strandvial
Gräslök
Styvmorsviol
Strandråg. Och ja, den blommar faktiskt även om det inte direkt syns på bilden. Men den var helt enkelt finare så här på lite avstånd med havet i bakgrunden än inzoomad...
Och så får ni en liten barrskogsbonus: ögonpyrola. Som egentligen inte är en strandväxt, men den växer i massor i sandskogen precis ovanför stranden där jag var idag, och den är så fin att den fick vara med ändå.
Glad midsommar på er!
Hangöprojektet
I morgon startar jag mina provtagningar i Hangö, om inte vädret skulle sätta käppar i hjulet. Och jag måste återigen påtala hur tacksam jag är finska Forststyrelsen (se tidigare inlägg), som på knackig svenska hanterade ärendet på ett mycket föredömligt sätt när kommunen satte käppar i hjulet. På det hela taget har Hangöprojektet hittills gett exempel på myndighetsutövande när det är både som allra sämst (kommunen) och som allra bäst (Forststyrelsen).
Kommentarer om några av stränderna jag vill ta prover på, utdrag ur mail från Forststyrelsens handläggare. Underbart stor hjälp!:
èPrivat naturskyddsområde, men på statens mark. NTM-centralen borde enligt regler ger dig tillstånd. Men när de bara överförde saken till oss, jag föreslår att vi gör det så att Forststyrelsen som markägare beviljar er tillstånd. Det finns bifogat här."
èOm ni har redan kontaktat Hangö miljöenheten utan att få någon svar, så föreslår jag att bara går och gör provtagningar på grund av allemansrätten.
èFastigheten xx. Markägarna a, b och c. Adressen till a är: (adress). Området tillhör Natura 2000, men har inte grundats till något skyddsområde. Det ser så ut att a bor ganska nära stranden: (länk till karta). Ni kan försöka kontakta a, eller ni kan gå och göra provtagningar på grund av allemansrätten.
èNTM-centralen borde egentligen ge er tillstånd, men när de inte verkar vara intresserade, tycker jag att ni kan gå och göra provtagningar på grund av allemansrätten, ni har ju informerat NTM-centralen.
En hink humlor
I våras var det en stor humledrottning som hälsade på ofta på balkongen. Hon surrade runt mycket i det undanskymda hörnet bakom dörren, som jag använder för undanstoppning av balkongsaker som är väldigt mycket i vägen om de står framme när de inte används. Här finns ett par hopfällda fällstolar, dynor, en stormlykta och en hink. Hinken innehåller någon dm torv (jag blandade torv med sand till ett av spindelterrarierna, och använde inte allt - så jag lät resten av blandningen stå kvar i hinken till nästa gång jag behöver städa ett spindelterrrium) med några trasor och lite annan bråte ovanpå. Och jag hade i stort sett glömt att det alls fanns jord där.
Så varje gång humlan surrade runt i hörnet tänkte jag "men lilla humlan då, härinne finns det ju ingenstans att bygga bo!".
Trodde jag. Någon månad senare ser jag en liten humla målmedvetet komma flygande in på balkongen på kvällen med siktet inställt på det där hörnet. Det här ser jag vid flera tillfällen, och det är inte övervintrande drottningar utan årets första arbetshumlor på väg hem för att gå till vila för natten. Så det gick visst att bygga bo inne på balkongen i en hink! Nu vågar jag inte röra runt i det där hörnet för jag vill inte störa dem - jag har ju efterlyst pollinatörer på balkongen, nu har jag dem boende här! Perfekt! Jag har inte handpollinerat jordgubbsplantorna i år som jag gjorde förra sommaren, men man kanske kan hoppas på att få gubbar ändå nu.
Solnedgångarna i Flempan!
Jag har ju tillbringat den gångna veckan i Stockholm, boende i min lägenhet i Flemingsberg, för att uträtta följande ärenden:
- Hitta en ny hyresgäst till lägenheten i och med att min förra flyttade ut.
- Fixa ett ärende på skärgårdsstiftelsen.
- Göra spindelfilm (för att läggas på youtube) med jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmueet.
Dessutom var planen att under veckan sammanställa en stor mängd enkätdata i sifferkodat format i en excelfil som jag och en kollega sen ska kunna analysera direkt efter midsommar.
Alla ärendena på listan klarades förstås av, utom det där med excelfilen. detta beroende på att datats ursprungsform är hopplöst jobbigt att jobba med och en del felaktigheter smugit sig in som gör att allt tar otroligt mycket längre tid än det behövt göra om man upptäckt det och rättat till det från början (nä, det är inte jag som gjort det från början). Men första punkten var viktigast, och när man vistas i och visar lägenheten i Flemingsberg under en vecka kan man förstås inte låta bli att göra jämförelser med lägenheten i Ekenäs...
Intressant är att många av jämförelserna utfaller till Flempans fördel trots att Ekenäslägenheten är utmärkt och har några mycket stora fördelar. Det första och sista som slår en med lägenheten i Flemingsberg är dock balkongen. Eller rättare sagt utsikten från balkongen.
För Flempanlägenheten har en stor halvcirkelformad balkong med utsikt inåt Stockholm, från åttonde våningen i ett hus som står på en backe. Och den bjuder på fantastiska solnedgångar! Det är något jag saknar i Ekenäs har jag märkt - jag har vant mig så vid att kunna avsluta dagen med att beundra en fantastisk solnedgång från balkongen (på sommaren, på vintern går ju solen ned så tidigt att man inte alltid är hemma då). Men i Ekenäs bor jag i helt fel ände av stan för att kunna se några solnedgångar hemifrån alls, och tack vare den skogstäckta backen bakom huset ser man inget även om balkongen inte varit vänd rakt söderut. Så ibland beger jag mig på kvällspromenad till naturreservatet i stan, där man kan beundra solnedgången över havet från en klippa vilket inte alls är fy skam.
Men i Flemingsberg kan man alltså få njuta av detta nästan varje kväll utan att bege sig någonstans. Den gångna veckan i Stockholm bjöd på varannandagsväder, en del riktigt fina soliga dagar och en del riktigt regniga och tråkiga, men även de regniga dagarna klarnade det ofta senare framåt kvällen och solnedgångarna blev dramatiska i kombination med mörka molnformationer. Här kommer en bildkavalkad från veckan, tyvärr saknas bilder från den kväll det dessutom syntes en fantastisk hel regnbåge med sekundärbåge och allt (regnbågar är också en ganska vanlig syn från Flemingsbergsbalkongen), för den kvällen hade jag besök så jag fotograferade inte. Men Lasse som var på besök fick ju också njuta av den där regnbågen.
Mått-ligt pedantisk?
Jag vistas just nu en vecka i Stockholm, och bor i min lägenhet i Flemingsberg. I Stockholm är man inte bortskämd med samma eminenta parkeringsmöjligheter som i Ekenäs, och valmöjligheterna här har varit garageplatser som betalas månadsvis som det är jättelång kö till, betalparkering i garaget som är svindyrt, och en utomhusparkering där man står med p-skiva tre timmar. Det första alternativet är inte aktuellt när man är här lite tillfälligt, det andra blir för dyrt, och det tredje kan fungera för tillfälliga besökare men det fungerar förstås inte när man bor här om än tillfälligt. Så förra gången lämnade jag Laban nere på järnvägsstationen - det är nära att gå dit.
Men nu när jag kom hit tillåter man plötsligt parkering på gatan utanför huset. Det är på ett sätt opraktiskt eftersom vägen inte är tänkt att parkera längs, så med parkerade bilar längs kanten finns det inte längre plats för två bilar att mötas. Men det är ju skönt att slippa ha bilen nere vid stationen. Särskilt idag när det ösregnade.
Det är också utvecklande för min fickparkeringskompetens - jag är nämligen inte så van vid det eftersom man klarar sig alldeles utmärkt utan att nånsin fickparkera i Ekenäs. Men motivationen att göra det ökar naturligtvis rejält när valet står mellan att ställa bilen vid stationen och gå hem i ösregn bärande på tunga kassar, och att krångla in bilen i en preciiis stor nog ficka precis utanför huset, vilket jag därför har gjort idag (ja jag har ju parkerat bilen där flera dar nu, men fram tills idag har jag lyckats hitta ganska stora platser med ganska väl tilltaget manöverutrymme. Så icke idag)..
MEN jag är ju nu begåvad med det Mellbrandska ögonmåttet (mycket bra!) och irriterar mig mycket på sådant som tavlor som hänger snett med mera, inklusive om jag ställer bilen snett i parkeringsrutan. Idag lyckades jag med nöd och näppe krångla in Laban i en inte alltför väl tilltagen parkeringsficka, men det blev inte helt rakt och snyggt utan bakänden stack ut lite grann. Vilket jag bestämde mig för att stå ut med med tanke på omständigheterna, men ändå irriterade mig storligen på. Särskilt som jag kan se ner på Laban från lägenhetsfönstret (och så tyckte jag liiite synd om den stora taxin som står bakom, som inte hade mycket marginal framåt för att komma ut. Men jag tröstade mig med att en taxichaufför säkert är skicklig nog att klara den situationen).
Så när jag såg genom fönstret att bilen som stod framför Laban när jag parkerade hade åkt och ersatts av en mindre bil, dvs manöverutrymmet i fickan hade ökat rejält...
...då gick jag ner och rättade in Laban i ledet. Nu är det jättegott om plats, Laban står rakt, och taxin bakom kommer ut utan problem.
Är jag för pedantisk som går ner på gatan i efterhand och rättar upp bilen för att den står lite snett? Men jag störde mig verkligen på att Laban stod snett. Nu gör den inte det.
Men helst hade jag velat ha lika mycket plats till bilen framför som bilen bakom också...
Hitta djuret!
Inte svårt kanske, men visst är djuret väldigt snyggt kamouflerat!
Imorgon åker jag till Sverige, misstänker att det kan bli lite paus i bloggandet igen (eller inte?). Ska bli trevligt, samtidigt som jag önskar att jag haft mer tid på mig (två dar sen jag var i Estland) eftersom jag behövt få ut fällor för de där Hangöprovtagningarna. Nu får det bli när jag kommer hem, med allt vad det innebär av att de tidiga arterna kanske inte finns kvar. Dessutom har jag då två dar på mig igen innan förldrarna kommer hit på besök - vilket ska bli väldigt trevligt! Två Sverigebesök samma månad, vilken lyx! Det är lika mycket som jag haft ända sen jag flyttade till Finland för två år sen!
Ikappbloggning 4 - Ösel
Ok, sista blogginlägget för att komma ikapp, sen är vi framme i nutid.
Efter Elin och Lars besök åkte jag till Estland för jobbmöte på Muhu och seminarium i Kurresaare på Ösel.
Vi kom fram till Muhu sent på eftermiddagen där vi åt middag och hade möte med våra svenska och estniska kolleger. Muhu var fint som alltid, och man önskar att man haft tid att ge sig ut i någon hage så här i orkidéblomningstider, men det fanns det tyvärr inte tid till. Efter mötet fortsatte vi de sju milen till vårt hotell i Kuressaare på Ösel. Det var trist att behöva sitta i en bil en hel dag när vädret var så fint och naturen är så intressant, men det är i all fall ett vackert landskap att åka genom. Mycket fina hagmarker och även alvarmarker när man kommer ut på öarna, och storkar lite varstans. Fast jag blir alltid lite orolig för paret som har sitt bo i en stolpe vid motorvägen precis utanför Tallinn, man ser alltid en av dem gå och leta mat i mittremsan på motorvägen och det verkar ju lite farligt. Men uppenbarligen har de vett att se sig för, för jag har sett dem alla gånger jag åkt förbi...
I Kuressaare bodde vi på ett hotell nere i gästhamnen, helt ok och väldigt nära in till centrum. Hotellet är ett spahotell - Kuressaare var förr tydligen en viktig kurort. Marianne och jag hade rummen bredvid varandra och delade balkong, med utsikt över gästhamnen och strandpromenaden med den medeltida biskopsborgen i bakgrunden.
Nedanför hotellet finns denna staty av två glada fiskarjättar (jämför storleken med parkbänkarna framför). De har dessutom tappat fiskar efter sig lite här och där hela vägen ner i vattnet.
Vi fick besök av en nyfiken gråtrut på balkongen.
Måndagen ägnades åt seminarium på hotellet, vilket var intressant - en stor del av det ägnades åt det grundvattensprojekt som varit esternas huvudfokus inom Green Islands-projektet. De har kartlagt hur grundvattnet rör sig på Muhu, vilket inte är helt enkelt eftersom ön har en berggrund till stor del bestående av kalksten. Mycket imponerande!
Men Marianne och jag hann med en tur på stan också, och efter middagen en kvällspromenad längs ån i utkanten av staden.
Huvudgatan i Kuressaare. Stan är fantastiskt fin, även om en hel del fina gamla hus är väldigt fallfärdiga. Marianne och jag konstaterade att huspriserna är väldigt låga med finska/svenska mått mätt - inte hade man fått en villa i en skärgårdsstad för under en halv miljon svenska kronor i våra skärgårdar inte! Fast tyvärr är väl risken stor att villorna här ofta har ett ganska stort renoveringsbehov (men troligen är priserna för att renovera även de jämförelsevis låga)... men fint är det!
Vi åt middag på en restaurang nära slottet där en huvudrätt kostade mindre än hälften av vad man fått betala för motsvarande i Sverige och Finland. Själv satsade jag förstås på fiskrätten med dagens fångst, vilket innebar val mellan sutare och näbbgädda. Näbbgädda blev det.
En intressant detalj med näbbgädda är att den har gröna ben. Jag visste om det men har inte sett det, och har nog föreställt mig benen som liksom blekgröna - men de är väldigt skarpt gröna med en dragning åt turkost. Det är ju väldigt praktiskt för det är ju lätt att se benen då! Annars kan konstateras att näbbgädda är väldigt likt vanlig gädda i smaken.
På tisdagen åkte vi hem igen, och jag hade två dagar på mig innan jag åker till Stockholm en vecka. Bara att packa om väskan och åka igen. Men jag hann rida igår åtminstone, denna gång på Pisang. Men det var så varmt för både ryttare och hästar att vi bara red en halvtimmes egentlig ridlektion, därefter blev det en runda i skogen istället.
Ikappbloggning 3 - Finbesök från Skåne!
Bara ett par dagar efter att jag kom hem från Skåne kom syster Elin och Lars hit för ett kort men intensivt besök. När vi planerade deras besök i vintras hade jag, väl vetande att Elin är VÄLDIGT värmekrävande, noga påtalat att Finland är ett nordligt land dit våren når mycket senare än i Skåne så om man verkligen vill ha goda chanser för varmt och soligt väder och vara säker på att snön är borta bör man inte komma hit före maj. Så Elin och Lars kom hit till månadsskiftet maj-juni, och Finland visade sig verkligen från sin allra bästa sida! De råkade pricka det högtryck som just nu har parkerat sig här och som gett högsommartemperaturer med över 30 grader på dagarna och tropiska nätter (dessutom är det ganska hög luftfuktighet så det är verkligen tropisk värme...).
Och enligt ortsborna är detta inte helt ovanligt här - Finland får ofta ryssvärme om sommaren (utom den förra då...) vilket gör att somrarna visserligen är kortare än i södra Sverige men ändå kan ge minst lika många varma soliga dagar om inte fler. Och i år har våren när den väl kom gått rasande snabbt! Ett förlopp som normalt tar ett par månader har i år gått på nästan bara en, känns det som - hela våren, från de första tussilagona via sippor och lövsprickning till syren, klämdes in under maj månad. Vårblommor som normalt blommar med någon veckas mellanrum blommade samtidigt och det går fort - jag missade häggens blomning totalt eftersom den blommade medan jag var nere i Skåne. Enligt jobbkollegerna blommade den ut på bara två dagar (känner mig som i dikten "Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut", fast jag åkte till ett tattoo istället). När jag kom hem höll rönnen precis på att slå ut. För ett par dar sen, mindre än en vecka senare, var den utblommad.
Elin och Lars ringde från flygplatsen och påtalade förvånat att det var så VARMT och att de ville bada! Lars ville ha öl och Elin cola light! Varmt!
Jag hämtade dem på stationen i Karis. Det blev inget badande den dan utan istället en delikat middag på campingens restaurang. Dagen efter ägnade vi åt turistande i trakten, som vi inledde med ett besök på frontmuseet i Hangö (där fronten gick under finska vinterkriget). Museet var visserligen inte öppet, men vi hittade en mycket engagerad man som berättade en massa så besöket gav ändå utdelning. Sen åkte vi till bruksorten Fiskars där vi åt lunch, besökte smedjan, ett par andra butiker och museet. Trevligt. Elin och jag såg en strömstare. Lars inhandlade en smidesjärnpinne att rota i öppna spisen med, och vi undrade alla utom Lars hur det skulle gå att få med sig den hem då den var väl lång för att gå ned i resväskan och ett järnspett i handbagaget kanske inte skulle bli helt populärt i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Elins och mina farhågor visade sig senare befogade, men de fick checka in mojängen väl inlindad så den kom slutligen med hem. Lars hittade också till sin förtjusning en stenkross från Svedala utanför museet i Fiskars.
Sen åkte vi hem till Ekenäs och parkerade oss på en av stränderna en stund innan vi åkte ut till strövområdet i Västerby för korvgrillning och kvällsdopp i Vitsjön. Där blommade skvattramen fint och jag fick ett par efterlängtade bilder på en piratspindel som jag kan använda i min årliga spindelföreläsning.
Vitsjön är en fin liten skogstjärn med väldigt klart vatten, en sådan plats som farfar nog gärna hade målat.
Blommande skvattram, som faktiskt är en Rhododendron.
Piratspindel (Pirata piraticus) jagar på och i vattnet.
Det var gott om skräddare i vattnet och gott om trollsländor ovanför.
Sommar i Finland. Det här är vid niotiden på kvällen, och till och med Elin kan vara ute i bara linne!
Jag hade ett möte i Estland på söndagen följt av ett seminarium på måndagen, så tyvärr var jag en dålig värd som inte kunde underhålla mina gäster längre än en dag. På söndag morgon åkte Elin och Lars med mig och kollegerna till Helsingfors för lite turistande där innan flyget gick hem, medan jag och kollegerna fortsatte till Ösel. Mer om detta i nästa inlägg.
Ikappbloggning 2 - Åkarp, Malmö och Tattoo
Syftet med den nyliga skåneresan var att hjälpa till runt Sweden International Tattoo, ett militärt tattoo som produceras av bl.a. syster Petra. Det var på det stora hela trevligt, mycket jobb och fixande men tattoot blev bra och var uppskattat av åskådarna. Själv har jag under ett par intensiva dagar umgåtts med såväl singaporianer, skottar, fransmän, ester, irländare och norrmän och naturligtvis svenskar.
Inget tattoo utan skotska säckpipor! Skottarna (RAF Waddington Pipes and Drums) var både duktiga och trevliga!
En av publikfavoriterna nummer ett var det Parisiska brandförsvarets band Musique de la Brigade de Sapeurs-Pompiers de Paris som lagt in lite dans och flaggsaker i figget. De senare kunde jag dock inte uppskatta riktigt eftersom jag bara sett det hela från en av in/utsläppsdörrarna på arenagolvet och sånt här ska naturligtvis ses litegrann sådär från ovan. Men duktiga var de! Om än de enda som på grund av bristande engelskkunskaper hos dem och franskkunskaper hos mig faktiskt var svåra att kommunicera med....
En ännu större publikfavorit var dock det singaporianska bandet som framförde "Vem kan segla" i kör på nästan perfekt svenska och i ett vackert arr med en ibland liten asiatisk touch. Jag tror inte att någon nändes berätta för dem att Vem kan segla faktiskt inte är en svensk folkvisa utan en finsk (finlandssvensk)...
Final med alla deltagande band och underhållningsgrupper på golvet.
Under finalen utmärkte sig Malmöflickorna och den estniska rullskridskotruppen som de enda vars medlemmar inte klarade av att stå utan att svimma genom finalen - en eller ett par tonårstjejer ramlade varje föreställning, och jag förstår inte riktigt varför deras ledare uppenbarligen bestämt att de ska stå i någon slags givakt med händerna på ryggen (den irländska danstruppen klarade dock av detta utan problem). Inte direkt en bekväm ställning att stå stilla länge i , och till skillnad från musikerna som åtminstone får spela under en stor del av tiden gjorde de ju verkligen ingenting alls under hela finalen mer än att stå stilla i en obekväm ställning...
Under tattoot bodde jag hos Elin och Lars i Åkarp, alltid mycket trevligt! Och för en gångs skull behövde man inte känna att det skulle dröja jääättelänge innan man fick träffa dem igen när man åkte därifrån eftersom planen var att de skulle hälsa på mig i Finland redan helgen efter.
Nöjd katt.
Ikappbloggning 1 - Skånespindlar
Ja jag har ju varit i Skåne för lite över en vecka sen, bland annat därav detta långa blogguppehåll. I Skåne blev det ett kort besök hos föräldrarna, och därefter ett längre besök hos syster Elin och volontärjobb åt syster Petra på Sweden Military Tattoo.
Blentarpsbesöket hade syftet att gå en promenad i närbelägna Fyledalen med förhoppning att få se nyckelpigespindel. Så blev det nu inte eftersom vädret var för dåligt, men en del andra färgglada fina spindlar var ute, både i Blentarp och Fyledalen.
Den här tiden på året är det massor av korsspindlar hemma hos föräldrarna, dels nykläckta ungar, dels övervintrande lite större spindlar.
Korsspindel, Araneus diadematus.
Korsspindelungarna skiljer sig väldigt mycket från de vuxna i färger och teckningar, och är typiskt så här knallgula med svart fläck. Här i en pelargonknopp.
Hos föräldrarna har det bara det senaste året eller så dykt upp massor av Achearanea lunata. En väldigt vacker liten klotspindel, här i en orange färgvariant.
En annan vanlig men vacker klotspindel fanns i Fyledalen - Phyllonetas sisyphia. Tyvärr gör bilderna den inte riktigt rättvisa.
I ett rabarberblad i trädgårdslandet bor en mattvävarspindel, en Linyphia hortensis.
Fina Fyledalen! Tyvärr var det regnigt och trist väder, men både majviva och orkidéer blommade vackert. Det är ju fördelen med växter - vädret spelar ingen roll.
Majviva
En orkidée, jag vet inte vilken. Säkert någon vars namn slutar på nyckel. Majnyckel, kärrnyckel, Jungfru Marie nycklar...?
Humleblomster
Det bidde som sagt ingen nyckelpigespindel, men en vacker hoppspindel med röda teckningar är inte fy skam det heller. Pellenes tripunctatus.
Så liten så liten...
...men så otroligt vacker när man tittar närmare.
Det har ju avhandlats tidigare här på bloggen att det är lite trist att så många svenskar tror att alla våra inhemska spindelarter är utseendemässigt ganska tråkiga, folk blir ofta väldigt förvånade om de stöter på något färggrannare (många tror genast att allt med lite starkare färger och kontrastrikare teckningar är något som kommit hit från utlandet...). Notera att alla spindlar på de här bilderna är vanliga arter som vem som heslt kan springa på lite varstans, inte minst i trädården - och alla har de antingen ganska starka färger eller väldigt kontrastrik teckning eller både och (det enda som ser lite gråmurrigt ut är ju den vuxna korsspindeln, men det är bara för att det är en bild från sidan - hade den varit uppifrån hade ju det vita korset synts). I synnerhet Pellenes tripunctatushannen ovan visar verkligen med all önskvärd tydlighet att svenska spindlar inte nödvändigtvis är murriga och gråbeige. Vackrast är han framifrån med de kontrastrika teckningarna i svart, vitt och rött, men han är rätt snygg uppifrån också med en vit strimma längs den annars mörka kroppen. Tyvärr var det svårt att få en bra bild uppifrån, för som de flesta hoppspindlar var den här en riktig linslus som hela tiden vred sig mot kameran. Man behöver inte be hoppspindlar att titta i kameran, problemet är att få dem att titta på något annat alls så att man kan få en bild rakt ovanifrån utan att spindeln vridit hela framkroppen uppåt så som den här gör (vilket gör att det blir jättesvårt att få till skärpan på alla delar av djuret, även på en så här pytteliten spindel).
Men det är ju väldigt estetiskt tacksamt med framifrånbilder på spindlar som ser ut så här. Väldigt många hoppspindelbilder som finns på nätet ser ut just så här, tagna antingen rakt eller snett framifrån, och jag undrar ofta i hur många fall fotografen bara tacksamt knäppt bild efter bild på ett estetiskt väldigt tilltalande motiv, och hur många som ser ut så trots att fotografen i själva verket gärna velat ha några andra bildvinklar också men där spindeln vägrat samarbeta. För när man får bilder för artbestämning på spindlar kan det visserligen vara bra med framifrån bilder på åtminstone vissa hoppspindlar (den här t.ex.) men ofta vill man hellre (eller också) ha en bild rakt uppifrån där man ser teckningarna på kroppen och det kan som sagt vara väldigt svårt att få till när spindeln är blixtsnabb med att hela tiden vrida sig mot kameran...
För övrigt var det inte bara spindlarna som var ute, den här stickmyggan misslyckades dock med att ta sig igenom mina regnbyxor. Det har dock senare kompenserats av de finska och estniska myggen, som jag hittills försett med ganska stora mängder blod...
Jag kan också för de som eventuellt oroat sig över att fasanen här på gården lyst med sin frånvaro både visuellt och akustiskt på sistone berätta att jag såg honom idag i vägkanten tillsammans med två fasanhönor.
Tack Forststyrelsen!
(Eller "Finska företeelser - att inte svara på mail 2").
Jag har ju jagat grannkommunen här under väääldigt lång tid nu för att få tillstånd för provtagningar på stränder i Hangö, samtidigt som nedräkning pågår medan jag väntar på dessa tillstånd eftersom spindlar är säsongsbundna kryp som hinner dö av ålderdom medan jag väntar vecka efter vecka på att kommunen ska svara.
Så vad lycklig jag blev när jag kom hem från Estland och hade fått mail från Hangö stad!
Och vad besviken jag blev när jag läste mailet och upptäckte att kommunen helt enkelt skickat vidare ärendet till Forststyrelsen (dvs finska skogsvårdsstyrelsen).
Ni som läst om detta tidigare här på bloggen, i mailet om finländares oförmåga att svara på mail inom rimlig tid, minns kanske att jag skickade en ansökan till Forststyrelsen för de här provtagningarna redan innan jag skickade den till kommunen, och att jag sedan flera månader tillbaka har tillstånd därifrån för provtagningarna på de stränder som ägs av dem. Nu har alltså kommunen skickat tillbaka ärendet i sin helhet till dem igen, trots att jag uttryckligen skrivit att den ansökan jag skickade till kommunen är en kopia av den som Forststyrelsen redan fått och beviljat, och där Forststyrelsen också uttryckligen talat om att de inte kan bevilja ansökningar för övriga områden eftersom dessa inte tillhör Forststyrelsen utan antingen Hangö stad eller privata markägare. Suck! Kommunen har alltså antingen inte läst mitt mail ordentligt och/eller har ingen aning om var ansvaret ligger för aktiviteter i de här områdena?
Men när man är som surast på de besvärliga kommungummorna (för det är gummor och inte gubbar i det här fallet) som tagit flera veckor på sig att vidarebefordra ett mail som de uppenbarligen inte ens läst ordentligt dyker det upp en ljusglimt. Forststyrelsen mailar mig redan samma dag, och bara det är ju fantastiskt! De upplyser mig om att Hangö dumpat ärendet på dem (de uttryckte sig inte så, men det var underförstått att de inte uppskattar detta), och påtalar att det ju nu inte är de som äger de här områdena men eftersom Hangö stad uppenbarligen inte vill befatta sig med ärendet tycker de att jag kan gå ut och göra provtagningarna ändå med stöd av allemanssrätten och med Forststyrelsens goda minne för att det hela inte ska dra ut på tiden mer. De ger mig också kontaktinformation till de privata markägarna för två områden som inte ägs av kommunen, men skriver att de anser att jag även för de här områdena kan göra provtagningarna med stöd av allemansrätten, dvs utan att faktiskt ha tillstånd från markägarna - vilket är otroligt bra att veta om det skulle visa sig svårt eller omöjligt att fåt ag i dem i tid. Tack Forststyrelsen! Precis sådana besked, sådan problemlösning och sådan information som jag behövde! Tänk om staden inte tagit en månad på sig utan jag fått något sånt här långt tidigare! Tur att det finns vettigt folk någonstans!
Pausspindel
Ja jag borde ju blogga en massa om när jag var i Skåne, och sen borde jag blogga en massa om att Elin och Lars varit här och turistat och att de fått uppleva fenomenet ryssvärme i Finland, vilket bl.a. ledde till årets första bad och att Elin gick i linne utan att frysa så sent som nio på kvällen i går. Men jag har inte tid att blogga eftersom jag är på väg till Ösel, så jag får återkomma och till dess får ni nöja er med denna pausspindel.
