Det är ju inte bara jag som flyttat utan även krypen. Det har gått bra att flytta alla djur, även som spindlarna var lite sura först eftersom de tyckte det var för kallt att åka bil trots att de var ordentligt inpackade med filtar och grejer och fick följa med upp i hytten på färjan. Bedrövligt att flytta om vintern, tyckte de.

 

Väl i Stockholm passade jag på att renovera inredningen mer eller mindre i flera av terrarierna. Så just nu har spindlarna det jättefint, sen får man se hur länge det varar eftersom växter tenderar att inte trivas i spindelterrarierna, delvis pga att terrarierna står för mörkt för att de flesta växter ska trivas och delvis för att spindlarna tar en aktiv roll i inredningen själva och den omfattar ofta utbredd förstörelse av växter.

 

Ett stort problem är att de flesta av mina kryp vill ha det ganska torrt samtidigt som de inte alls uppskattar mycket ljus, medan växter som trivs i torra miljöer tenderar att vilja ha det väldigt ljust. Ingenstans blir detta ett större problem än hos Grammostola roseaspindlarna Kerstin och Lisbeth, där arten (om de nu faktiskt är av samma art, det diskuteras...) naturligt lever i bl.a. utkanterna av Atacamaöknen. Med dessa två har jag också mer eller mindre gett upp det där med att alls ha ett dekorativt terrarium eftersom just de här är extra stora marodörer...men jag slängde in några levande stenar hos Kerstin och hoppas på att de får vara kvar och inte dukar under på grund av ljusbrist eller Kerstin (Kerstin har oftast ihjäl växterna innan de hinner dö av något annat...).

 

Kerstin.

 

 

 

Nya terrarieinredningen. Ungefär som den gamla fast med ett tillskott av lite levande stenar och några vissna löv. Kerstin själv var mest sur för att den nya jorden i terrariet var fuktig, och hon gillar verkligen INTE att bil blöt om fötterna. Kerstin uppehåller sig därför antingen på terrarieväggen eller i vattenskålen tills det torkat upp (vattenskålen är det torraste stället i terrariet - den är ständigt tom utom när jag precis fyllt på, och det är inte för att Kerstin dricker upp innehållet).

Ingalill är också av en torrlevande art och har också vissa tendenser att ta en aktiv roll i terrariets utseende, men hos henne kan man ändå med lite tur få lov att plantera en eller ett par växter i terrariet utan att de ligger uppgrävda och sönderslitna redan några dagar efter. Ingalill är lite blyg, så hos henne vill jag gärna att det ska finnas bra med gömställen och skyddsmöjligheter i terrariet och hon verkar faktiskt vara nöjd med den lite skogigare inredningen - åtminstone har växterna fått vara kvar än så länge.

 

 

 

De som verkligen vill ha skog i terrarierna är Brachypelmaspindlarna Marianne och Doris. Båda har fått lite nya växter.

 

Mariannes snåriga bostad.

 

Doris har paradvåningen av spindlarna här, det stora terrariet med djungeltema (även om man sällan ser Doris dagtid, hon är väldigt nattaktiv och tittar sällan fram före småtimmarna).

 

 

 

Selma har inte fått ny inredning för hon verkar nöjd i sitt stenröse, såvitt man nu kan bedöma det. Man ser inte mycket av henne för hon är en väldigt blyg liten skorpion, men ibland tittar hon fram.

...med en bok.

 

 

 

Ja det händer ju fortfarande inte mycket här på bloggen, och det beror på att jag hela tiden antingen inte har något att blogga om eller har för mycket att göra för att blogga. Förra veckan ägnade jag åt museum och konferens (se förra inlägget), sen har jag jobbat lite åt svensk dagfjärilsövervakning och ska i det syftet också på en konferens i London nästa vecka (Citizen Cyberscience Summit). 

 

Det är lite ironiskt att jag aldrig varit på ekologikonferenser så tätt som nu när jag är arbetslös...men det ska absolut bli trevligt att åka till London, även om det kom lite snabbt på så att jag inte fick till några bra flygtider när till rimligt pris när jag bokade utan kommer att få åka rysligt tidigt på morgonen och komma hem sent på natten. Och så kommer det säkert fortfarande att vara jätteregnigt och total översvämning i London. Men det ska bli roligt ändå!

 

I hemvärnsmusikkåren har jag plötsligt blivit förflyttad från trumpet till kornettsektionen, (trumpet och kornett betraktas i den här orkestern mer eller mindre som två separata sektioner). Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, jag gillar förvisso att spela kornett och i konsertmusiken är kornettstämmorna oftast mycket roligare att spela än trumpetstämmorna (mer att göra och svårare). I marschsammanhangen däremot är trumpetstämmorna roligare (mer signaler) än kornettstämmorna (som mest spelar melodi) och detta är ju nu en väldigt marschinriktad musikkår. Å andra sidan ägnar vi just för att det är en så marschinriktad musikkår mer reptid åt konsertmusik, för marscherna förväntas vi kunna spela utan lika mycket reptid. Det är också lättare att marschera med en kornett än en trumpet både fysiskt (kompaktare och kortare instrument att bära på) och spelmässigt (inte lika mycket signaler) tycker jag, vi har en hel del högvakter framöver och jag har svårt att tävla med yrkesmilitärmusikergrabbarna i att spela jättestarka smattersignaler. Jag har egentligen inte något emot att spela kornett, bortsett från det faktum att det innebär att jag därmed inte har någon orkester alls som jag spelar trumpet i - så jag är alltså för tillfället enbart kornettist.

 

På söndag har frälsningsarmébrassbandet jag vickar i konsert, känns lite läskigt eftersom det är premiär för mig på förstakornett i brassbandssammanhang! Men det ska bli roligt. Jag gillar i synnerhet brassbandsmarscherna/frälsningsarmémarscherna, som ofta är mycket mer ekvilibristiska än normala militärmarscher, ofta spelas ganska snabbt och är allmänt roliga att spela. Vi spelar t.ex. The Liberator (klicka på den för att lyssna, den finns en bit ner i listan i det blå fönstret):

 

 

Senaste repet fick vi också plötsligt ut The Red Shield, som uppenbarligen är en marsch som varje frälsningsarmémusikant med självaktning kan mer eller mindre utantill (medan jag däremot naturligtvis aldrig sett eller hört den förr). Som tur är var den inte svårare än att jag kunde ta mig igenom den a vista med självaktningen i behåll...

 

 

En trevlig överraskning kom i brevlådan idag, en nydisputerad doktorand på Aronia har varit snäll och skickat mig sin avhandling om ejdrars personlighet. Har inte läst den än, men är väldigt road av hans val att istället för den traditionella dikten eller vetenskapliga citatet på första sidan citera en av sina undersökta ådor, nummer 44101: "gackgackgackgackgackgack...".

 

Det är väl ungefär vad son händer här. Hemma har jag fortfarande en del ouppackade lådor kvar, men förhoppningsvis ska det mesta vara undanstökat tills systrarna och systerdottern förhoppningsvis kommer och hälsar på i början av mars.

 

 

 

Den här veckan har jag varit på konferens, organiserad av Oikos. Denna gång för hela Norden och inte bara Sverige som brukar vara fallet, vilket innebar att jag även fick träffa en del finska kolleger. Konferensen hölls på Naturhistoriska vilket var trevligt och vi hann även gå och titta på utställningarna - förutom de permanenta även en väldigt fin fotoutställning på evolutionstema med fantastiska bilder av Frans Lanting. Jag har också varit på guidad tur i den våta samlingen, dvs den med djur konserverade i sprit och formalin. För den som inte vet så förvarar man alltså bland annat spindlar i sprit om de måste hålla sig länge, och på Naturhistoriska finns t.ex. spindlar samlade av spindeltaxonomiska storheter som Clerck och Thorell, och en hel del andra typexemplar. Typexemplaret är det exemplar av en art som ligger till grund för den vetenskapliga beskrivningen av arten. Ett sådant måste därför finnas för varje beskriven art, blir man av med typen måste man göra om hela artbeskrivningen efter en ny typ (i Stockholm finns förutom typerna för många svenska arter även t.ex. typen för afrikansk elefant!). Och så massor av andra djur förstås, och allt i enorma mängder sprit. Annars var konferenshöjdpunkterna för min del Tomas Roslins plenary talk om födovävar och molekylära metoder, Bob Holts föreläsning, och den avslutande paneldiskussionen om bevarandebiologi, ekosystemtjänster, kommunikation av forskning och behovet av tvärvetenskap med Henrik Smith från Lund och Johan Rockström från Stockholm resilience center. 

 

Framför allt har jag dock ägnat konferensen åt att vårda mitt kontaktnät. Jag tycker att jag är ganska socialt inkompetent och hopplöst dålig på att hålla kontakt med folk, och därför var det roligt att höra av en bekant att hon tyckte jag kände väldigt många! Jag hittade bekanta från Lunds universitet, från polarforskningssekretariatet, från Stockholms universitet, från Naturhistoriska från SLU i Uppsala, från Aronia, från Åbo akademi och från Helsingfors universitet. Och så har jag lagt till några nya på det. Nätverkandet resulterade i planer på en forskningsmedelsansökan för ett gemensamt projekt med en födovävsekolog i Helsingfors, bra bra! Finnarna klagade för övrigt väldigt mycket på avsaknaden av pubar på campus i Stockholm (med undantag för den interna som organiserades av oikos, vilken också gav mig tillfälle att återse Botan)...