Något jag funderat mycket över på sistone i samband med den forskning om attityder och värderingar till natur och miljö som jag jobbar med för tillfället, är förhållandet mellan intresse och kunskap.

 

För mig är dessa två begrepp något som går hand i hand. Det man är intresserad av skaffar man sig kunskap om. Om jag är intresserad av något innebär det för mig automatiskt att jag strävar efter att förkovra mig, lära mig och att öka mina kunskaper och/eller färdigheter om detta. Det innebär kanske inte att jag faktiskt kan särskilt mycket om ämnet, men det innebär att jag i åtminstone någon grad strävar efter att kunna mer. Men så är det inte för alla, och jag undrar om det i högre grad nu än förr är så att ett påstått intresse för något ofta är frikopplat från såväl kunskap som en önskan att lära sig mer om ämnet ifråga?

 

Jag träffar och pratar med folk, både i min forskning och utanför den, som påstår sig ha ett naturintresse men som de facto kan mycket lite om vår natur - och som inte heller är särskilt intresserade av att lära sig något eller är engagerade i någon form av aktiviteter, varken privat eller i organiserad form, i syfte att lära sig något om naturen eller göra en insats i ett naturvårds- eller miljösammanhang. Detta stöds även av en kollegas forskning om förhållandet mellan friluftsliv och attityder till miljö och natur, som också visar att ett påstått intresse för natur och engagemang i friluftsliv generellt inte innebär bättre kunskaper om natur och miljö eller ett bättre "miljötänkande". Dvs bara för att man är ute mycket i naturen betyder det inte att man faktiskt kan något om naturen, och att man påstår sig ha ett intresse för miljö och/eller natur innebär inte heller att man gör bättre miljöval i vardagen.

 

 

Det där med friluftslivets attityder känner jag igen från när jag var yngre och var med i Friluftsfrämjandet - de aktiviteter vi ägnade oss åt där hade stort fokus på praktiska färdigheter, som att göra upp eld och bygga vindskydd, men mycket lite fokus på naturen i sig. Och eget intresse för djur och natur uppmuntrades inte nämnvärt av ledarna. Jag kan efteråt uppskatta att ha lärt mig dessa praktiska färdigheter som jag åtminstone ibland har nytta av, och i de fall jag inte har det så vet jag åtminstone att jag har de kunskaperna om de skulle behövas. Men jag hade verkligen uppskattat om det lagts mindre tid på knivhantering, eldning och vindskyddskonstruktion och någon tid alls på sådant som faunistik, botanik och liknande. Friluftslivet var snarast en social aktivitet där naturen enbart utgjorde en bakgrund till olika aktiviteter, en trevlig miljö att vistas i. Jag hade egentligen passat mycket bättre i Fältbiologerna än i Friluftsfrämjandet, men det fanns nu inga fältbiologer på orten där jag bodde...

 

Men lite av det där med intresse-kunskapsförhållandet hänger kanske helt enkelt ihop med hur man tolkar ett "intresse"? För mig innebär ett intresse som sagt att jag vill lära mig mer och/eller engagera mig i ämnet på något sätt. För många verkar ett naturintresse dock inte betyda mer än en uppskattning av naturen, t.ex. att det är trevligt att gå promenader i naturen, segla, eller sitta på stranden och titta ut över havet? Dvs man är egentligen inte alls särskilt intresserad av hur naturen fungerar utan uppskattar den bara som en vacker miljö att vistas i eller bakgrund för en aktivitet. Men uppskattning av något vackert är nu inte direkt synonymt med ett intresse för detta, och att man vistas på en plats för att man utövar någon form av aktivitet där innebär inte heller nödvändigtvis ett intresse för någon annan aspekt än just aktiviteten i sig. Själv kan jag till exempel absolut uppskatta en vacker byggnad, men jag anser mig inte vara särskilt intresserad av arkitektur. I naturen är jag däremot näst intill oförmögen att vistas utan att börja intressera mig för vad som finns och händer i min omgivning. Även om jag faktiskt kommit till stranden i avsikt att bada och njuta av utsikten över havet kan jag inte sitta still och titta ut över havet särskilt länge hur vackert det än är, utan börjar snart leta småkryp, titta på fåglar och växter med mera. För jag är intresserad av stranden som naturtyp, vilka egenskaper den har och vilka arter som finns där (men så är jag ju forskarnörd också). Poängen är att jag aldrig hade klassat det faktum att jag njuter av en vacker solnedgång över havet som ett naturintresse!

 

 

Det finns dock ljus i tunneln - som biolog med specialintresse av en viss djurgrupp (spindlar) märks det att intresset av att lära sig mer om vad det är man ser därute i naturen faktiskt ökat igen under de senaste åren. Det känns som om det en gång var hyfsat vanligt med ett naturintresse där just kunskap om arter var i fokus, och där sådant som insamling av växter och småkryp var typiska aktiviteter, men att detta sedan nästan försvann hos gemene man. När jag växte upp på 70- och 80-talen var detta väldigt ovanliga intressen och jag visste ingen alls som ägnade sig åt något sådant. Det känns som om det var en tid där när intresse för naturen annat än som friluftsmiljö i stort sett knappt existerade utanför universiteten och organisationer som Fältbiologerna,  Naturskyddsföreningar och fågelskådarföreningar, åtminstone inte i min generation? Senare framåt 90-talet började friluftsliv nästan betraktas som någon slags extremsport, med om möjligt ännu större fokus på fysiska aktiviteter och litet intresse för miljön där de ägde rum utöver de praktiska färdigheter som krävdes. Eller är jag för negativ nu? Men som sagt, på sistone känns det som om det "äkta" naturintresset, det som fokuserar på hur naturen fungerar och på de enheter den är uppbyggd av, har ökat igen? Delvis hänger detta förstås ihop med informationssamhället - det är lättare att hitta information, man är inte beroende av tillgång till ett bra bibliotek för att öka sina kunskaper, och det är också betydligt lättare att hitta och kommunicera med experter. Ny svenskspråkig artbestämningslitteratur på marknaden som t.ex. Nationalnyckeln utgiven av svenska artprojektet samt en del annan nyare litteratur om enskilda djurgrupper som är förhållandevis enkla att bestämma i fält utan specialistkunskaper (som fjärilar, gräshoppor, bärfisar och trollsländor) har också bidragit till att höja intresset, men det är också lite av hönan och ägget här: Mer bra litteratur på marknaden bidrar säkert, men det finns ju också större möjligheter och vilja hos förlagen att publicera den typen av litteratur om man vet att det finns ett intresse hos konsumenterna.

 

Att det finns bra litteratur för begränsade och lättbestämda djurgrupper innebär ett uppsving också för att det gynnat en form av samlarmentalitet som på senare tid annars främst varit förbehållen kärlväxter och fåglar. Tidigare samlades det ju både djur och växter i stor utsträckning, det var liksom samla man skulle göra om man var naturintresserad, men sedan ändrades det. Kanske var det lite en följd av ett generationsskifte, att det där med att pressa växter och samla och nåla upp insekter betraktades som gammalmodigt? Och vad gäller krypen uppstod också en motvilja mot att döda djur för att nåla upp dem i en samling, kanske delvis som följd av avbefolkningen av landsbygden och en större andel människor i samhället som inte levde så nära inpå liv och död som man gjorde i det gamla jordbrukssamhället, men också som respons på att man under andra halvan av nittonhundratalet i allt större utsträckning blev medveten om att många arter minskade. Plötsligt var det fel att ha ihjäl även småkryp, och vi märker det även på universiteten hos studenterna på biologutbildningarna. Och det är på gott och ont, samlandet är absolut inte något bra när det görs så urskiljningslöst som det ofta gjordes på den tid det begav sig (och ibland fortfarande görs idag - som biolog är man fortfarande försiktig med att delge information om lokaler för sällsynta arter som kan vara attraktiva för samlare). Men det finns också fördelar med samlande om det sker på ett ansvarsfullt sätt, och de fördelarna är direkt relaterade till ökad kunskap både för enskilda privatpersoner och för vetenskapen (men det ska det här inte handla om). I alla fall, när insamling blev mindre populärt blev också intresset för småkryp mindre populärt, eftersom de med få undantag var omöjliga att studera utan att samlas in. Men grupper där det länge funnits just ett stort samlarintresse och där samlarintresset aldrig försvann är kärlväxter och (i synnerhet!) fåglar. För där kan man "samla" arter genom att bestämma växten/fågeln i fält och markera vad man sett i sin flora eller fågelbok - en sedd art = ett kryss, flest kryss vinner! Man behöver inte samla rent fysiskt. Kärlväxterna samlades förr ofta också genom att man plockade och pressade och sparade, men det blev liksom samlandet av insekter allt ovanligare. Fåglarna däremot har alltid kryssats och det intresset har hållt i sig genom åren.

 

Men med bra litteratur går det att kryssa även småkryp, förutsatt att det handlar om begränsade djurgrupper där bestämning går att göra i fält på levande djur (eller utifrån ett foto). Djur som gräshoppor, dagfjärilar och trollsländor är småkryp som går utmärkt att "samla" i form av kryssade arter istället för insamlade exemplar, och utgivning av bra litteratur på svenska har lett till att det idag i allt större utsträckning kryssas inte bara fåglar utan även småkryp. För sådana här lättbestämda djurgrupper innebär det också att man inte behöver döda djuren eller vara expert med tillgång till mikroskop för att artbestämma och genomföra inventeringar, vilket banat vägen för storskaliga regionala och nationella övervakningsprogram med frivilliga amatörer som arbetskraft för grupper som t.ex. dagfjärilar och trollsländor.

 

 

 

Faktum är att i Storbritannien finns det ett internationellt övervakningsprogram med amatörer som arbetskraft för spindlar också! Men det dröjer nog ett tag tills vi får se det här... 

 

Internet och det kunskapssamhälle vi lever i har förstås bidragit stort till det ökade intresset. Till att börja med för att det finns massor av kunskap tillgänglig på alla tänkbara nivåer för vem som helst. - jag kan snabbt och enkelt hitta väldigt mycket mer information om spindlar än vad som fanns på biblioteket där jag växte upp och på universitetsbiblioteket där jag studerade sammantaget. Mycket bidrar också sådant som diskussionsforum, facebookgrupper med mera till det ökade intresset - de ger nybörjaren en snabbare och enklare väg in i ett nytt kunskapsområde, med möjligheter att interagera, be om råd och ställa frågor till de som är mer kunniga. Och både nybörjarna och de mer kunniga kan diskutera, utbyta tankar och idéer på ett sätt man inte kunde förr annat än genom att träffas personligen.

 

En annan sak som bidragit mycket till uppsvinget i intresse för artkunskap är digitalkameran i allmänhet och kameror i mobiltelefoner i synnerhet! Om man hittar ett kryp eller en växt och undrar vad det är så har man alltid haft två val: 1) Att ta reda på det själv genom att söka information i litteratur (eller på internet), eller 2) att fråga någon som besitter mer kunskap än man själv i ämnet. Det senare innebär, om man inte redan har goda kontakter som man vet besitter rätt kunskaper att fråga, att man måste lägga lite tid på att hitta någon som kan tänkas veta, kontakta denne någon och sedan invänta ett svar. Om man är som jag så börjar man med det första alternativet och om det inte lyckas går man vidare till det andra, men det finns också de som går direkt på alternativ två. Och när man kommer till alternativ två så var man förr hänvisad till att skicka ett foto eller ett bevarat exemplar av växten/djuret till en expert med post. Det krävde att man redan när man såg djuret/växten kunde förutse att man skulle behöva skicka in det, och därför såg till att samla in eller fotografera ett exemplar. Insamling kräver i fallet djur att man är försedd med något att samla in det i, och att man sedan kan bevara det på ett tillräckligt bra sätt (är det en växt är det enklare att samla, men sen ska den helst pressas och torkas för att bevaras så att den kan bestämmas). Ett foto kräver att man har med sig en kamera, vilket de flesta inte hade med sig överallt hela tiden innan mobiltelefonkamerornas tidsålder, och innan digitalkameran kunde man inte alls ställa sin fråga förrän filmen var framkallad. I båda fallen innebar det att den som helt oförberedd bara råkade se något intressant under skogspromenaden sällan hade möjlighet att ställa en fråga som ens en expert kunde svara på. Jag får ibland frågor om spindlar som bara är en muntlig beskrivning, ofta i stil med "den var stor och mörk och långbent", och tyvärr är det tämligen omöjligt att göra en artbestämning baserat på den informationen sett till att vi i Sverige har ca 720 spindelarter. Men med en bild ökar chanserna betydligt, och med mobilkamerans intåg har medelsvensson numera som regel en kamera på sig överallt precis hela tiden. Och detta i kombination med internet gör det möjligt att snabbt och enkelt skicka bilder och ställa sin fråga medan ämnet fortfarande är som mest aktuellt och färskast i minnet. Sen är det lite hönan och ägget igen med digitalkamerorna, för med i synnerhet de digitala systemkamerorna är det också så att fotointresset ökat. Många fotograferar småkryp utifrån ett fotografiskt snarare än biologiskt intresse och vill sen veta vad det är de tagit en bild på, vilket ibland leder till ett ökat intresse för krypen som mer än bara fotomotiv. 

 

 MEN en annan sak jag funderar över vad gäller kunskapssamhället är detta att all denna kunskap som det dräller av på nätet och dessa bättre möjligheter att ställa frågor i likhet med ett påstått naturintresse inte heller nödvändigtvis gör att folk kan mer. Och i vissa avseenden känns det som om folk faktiskt blir latare - hittar man inte något jättesnabbt och jätteenkelt så får det vara. Skulle man ta reda på något själv förr så fick man söka informationen på biblioteket, och när man väl gått till biblioteket, kanske bett bibliotekarien om hjälp med att hitta litteratur, samlat på sig alla böcker som fanns i ämnet och satt sig vid ett bord och börjat bläddra - när man kom så långt hade man redan lagt ner så pass mycket jobb att man lika gärna kunde bläddra genom alltihop. Och när man gick därifrån hade man antingen tagit reda på det man kom dit för, eller så gick man därifrån i vetskapen att kunskapen man sökte inte fanns att få där på biblioteket vilket i sig är ett resultat. Det var liksom självklart att det inte var snabbt och superenkelt att hitta information - ger man upp för lätt idag? Känns kunskapsmängden på internet oöverkomlig? Där biblioteket ofta hade/har en ganska överkomlig mängd litteratur i ett specifikt ämne och denna ofta är lätt att hitta så är internet ju en djungel i jämförelse, en tät och snårig massa av enorma mängder information utan markerade stigar och där du som regel är ensam och utlämnad åt dina egna stigfinnaregenskaper utan guide. På biblioteket finns ju åtminstone bibliotekarien som även om denne är helt okunnig i ämnet är specialist just på att hitta litteratur. Dessutom är det ju ofta ungefär lika lätt att hitta kontaktinformationen till experthjälpen som redan HAR den nödvändiga informationen i huvudet och fråga denne som att faktiskt hitta den där informationen själv. Och när man väl gjort det en gång så vet man var den där hjälpen finns nästa gång och behöver inte leta alls.

 

Så...ger man upp för lätt? Går man för snabbt från alternativ 1 ovan (söka information själv) till alternativ två, fråga någon annan? Och innebär det att man, som i fallet med naturintresset i stort, anser sig vara intresserad men egentligen inte har någon kunskap för att man faktiskt inte lär sig något?

 

För ibland känns det som om man ger upp innan man ens har börjat...jag får ju jättemycket frågor om spindlar från folk, men jag tycker det är roligt att folk är nyfikna på "min" djurgrupp och jag svarar gärna. Jag får privata mail från folk som undrar vad en spindel de hittat är för något, jag svarar på frågor om spindlar som folk skickat till Naturhistoriska riksmuseet, jag svarar på frågor om spindlar på facebook och jag svarar vid mer sällsynta tillfällen på frågor om spindlar från media och i media. Och det är roligt, tro inget annat! Men som sagt, ibland undrar man lite om folk alls har försökt själv, och om inte, varför inte? Jag kan förstå att man inte försöker leta information själv utan skickar frågan till naturhistoriska det första man gör om man normalt är helt ointresserad av småkryp i allmänhet och spindlar i synnerhet men hittat en hemma som man tycker ser underlig ut och vill veta vad det är (speciellt om man dessutom är spindelrädd och tror att den kan vara farlig). Men om man är en person som ska föreställa vara naturintresserad eller rentav tycker sig vara intresserad av småkryp, då borde man väl vilja göra ett försök själv innan man skickar frågan vidare? För jag får också frågor från folk som påstår sig vara intresserade av småkryp men som skickar frågor om supervanliga arter med mycket karakteristiskt utseende, som man ganska enkelt kan hitta på internet även utan att ha en föraning om vad det är. Och det förundrar mig lite. Och ibland, om det kommer många sådana frågor från samma människa, kan jag bli liite (bara lite) irriterad: Jag tycker nog att man närmast är lat och egentligen inte särskilt intresserad alls om man ber om hjälp direkt så fort man undrar något utan att ens ha försökt hitta svaret själv när det gäller ett ämne man påstår sig vara intresserad av. Och är man verkligen intresserad så lär man sig också mycket mindre på det sättet - för sökandet efter information, även när man inte hittar rätt, leder ändå som regel till att man lär sig något och därmed utökar sin kunskap i ämnet åtminstone något lite.

 

Om man till exempel skickar en bild till mig på en kvadratspindel och frågar vad det är och jag svarar "det är en kvadratspindel" - så innebär det inte nödvändigtvis att man faktiskt känner igen en kvadratspindel nästa gång man ser en. Särskilt om den inte är exakt lik den första (och det är de inte alltid, jämför bilden med den gula spindeln på bilden ovan med bilden på den grågröna spindeln nedan - de tillhör båda samma art, kvadratspindel. Om man letar själv istället för att fråga direkt läser man troligen artbeskrivningarna noggrannare och förstår kanske bättre exakt vad man måste titta på för att känna igen den här arten? Eller inte, men chanserna är nog bättre?  

 

Detsamma gäller de som fotograferar kryp utifrån ett fotografiskt intresse, de som egentligen inte är särskilt intresserade av småkryp annat än som vackra fotomotiv men gärna vill veta vad deras bilder föreställer. Det är en god tanke och jag är normalt glad att hjälpa till - när det gäller enstaka bilder. Men när någon väldigt ofta kräver artbestämningshjälp för bilder man tagit enbart för motivet och egentligen inte har något vidare intresse för djuret eller artbestämning blir situationen en annan. Då kan jag börja undra varför jag som disputerad forskare och spindelexpert ska utgöra en gratisresurs för att en amatörfotograf ska kunna rubriksätta sina bilder korrekt - för anledningen till att jag alls hjälper till med artbestämningar nästan när som helst och oavsett vem som frågar är ju att jag tycker det är roligt när folk är intresserade av "mina" djur och roligt om jag på något vis kan bidra till ökad kunskap eller intresse för dem. Så är man superintresserad av att fotografera småkryp och även är intresserad av att veta vad de är tycker jag nog att man borde betrakta artbestämningen som en del av fotointresset och själv lära sig att åtminstone i någon grad ta reda på vad det är man fotograferat. I alla fall tillräckligt för att göra ett försök innan man frågar. Man kanske inte tycker det är roligt med artbestämning, men även fritidsintressen innehåller nu ofta moment som faktiskt inte är jätteroliga. Jag har spelat orkester i nästan hela mitt liv och älskar det, men det är inte alltid roligt att öva hemma och jag spelar definitivt inte för nöjet i att göra rent instrument, putsa uniformsskor eller sortera noter. Men det är en del av det hela och man får inte det ena utan det andra. Tar man som fotograf mycket bilder av en viss typ av motiv och vill veta vad det är man tar bilder av, då rekommenderar jag varmt att man lär sig lite om hur man tar reda på det.

 

Men generellt är det roligt när folk frågar, och speciellt glad blir jag när folk uppenbart faktiskt vill lära sig något. T.ex. när någon faktiskt har försökt bestämma en spindel själv innan man frågar mig, ger mig ett förslag på vad de tror att det kan vara och vill att jag ska bekräfta om de har rätt eller fel. Eller när jag talar om för någon vad de hittat och de ställer följdfrågor om hur jag vet vilken art det är, eller faktafrågor om arten. Då blir jag glad, trots att det innebär mer jobb för mig! Och jag tycker att det ska bli väldigt roligt att se hur det här nyuppvaknande krypintresset artar sig framöver.

 

Så här års får jag väldigt mycket frågor om kvadratspindlar, eftersom de är adulta den här tiden på året och är stora och uppseendeväckande spindlar. Särskilt de med starka färger, som den gula på bilden längre upp i det här inlägget.