Fick följande mail från Stepstone, en av många internetjobbsöksidor där mitt cv finns:


"Din Jobbagent "biolog med inriktning bevarandebiologi/zooekologi" har hittat följande platsannons, som matchar din sökprofil.

Du behöver bara klicka en gång för att komma till ditt drömjobb!

Platsannons

Analytiker inom kärnvapenfrågor (FOI-2010-1275)
Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI Stockholm"

Dagens skämt. Hur fel kan det bli, om det åtminstone gällt biologiska vapen...?

Jag trodde ju att den förra "Hitta djuret" skulle vara lätt, men så var tydligen inte fallet. Jag gör ett nytt försök - hitta djuret, och tala om vad det är för något!

Här kommer lite fler bilder från Lillängen.

I dammarna kan man nu beundra igelknopparnas taggiga bollar. Fina.

En liten bildgåta: Vem är det som bor så här i vassen?




Denna gång var det gott om lockepindlar.

Sist jag var på Lillägnen var det mest anmärkningsvärda den totala frånvaron av dagfjärilar, och det enorma överflödet och diversiteten av svamp. Massor av svamp, svamp överallt i alla möjliga modeller, färger och storlekar. Och då var jag ändå inte ute för att leta svamp, så bilderna nedan är bara sådana jag sett längs fjärilsslingan, och då bara ett litet axplock av dem. Jag hade velat ta fler bilder, men de extremt aggressiva myggen på delar av slingan tillåter inte att man stannar för länge på samma ställe (de försöker til och med stickas genom skorna!). Tyvärr är jag uselt dålig på svamp, undrar hur mycket mer man kunnat plocka annars? Som det är får jag i stort sett nöja mig med soppar och kantareller.


Svampar bland blåklockorna i hagen.




Vackra röda flugsvampar. Skönt att de är oätliga så att man med gott samvete kan låta dem stå kvar och lysa upp skogen

Mistänker starkt att detta är något man kunde plockat - t.ex. fårticka? Men hade ingen svampbok med och den var ganska illa åtgången i vilket fall.




Svampskogen




Svampar på en stock.

Vackra svampknippen av något fingersvampigt på en annan stock över bäcken.




Påminner om en korall.

En vacker röd svamp till. En kremla av något slag månne?




En brun flugsvamp tror jag?




Säckspindel (släktet Clubiona)




En fin liten stekel - kan det vara ett parasitbi månne?




Gräshoppa (backgräshoppa tror jag)

Och en väldigt grön grön vårtbitare, en art man hör spela i buskar och träd överallt nu. Enklaste sättet att skilja på vårtbitare och gräshoppor är för övrigt att vårtbitarna har väldigt långa antenner (längre än kroppslängden), medan gräshoppornas är betydligt kortare (se ovan). På bilden nedan ser man inte ens vart antennerna slutar eftersom jag har beskurit bilden lite för snålt. Men det var lite tråkligt med en bild där hälften av den var tom förutom ett par smala antenner.




De svartaste av alla svarta spindlar är nog spindlarna i släktet Zelotes. Det finns arter som är lite mönstrade, men den väldigt svarta färgen är i stort sett utmärkande för hela släktet. De är nattaktiva, och det är sällsynt att man får se dem på dagen om man inte rotar efter dem i stenrösen och liknande. Men ibland så tittar de fram även dagtid.

Per och den anonyma person som svarade "snok" hade rätt! Visst är det en snok som tittar upp ur gräset mitt i bilden i föregående inlägg.




Och hur vet man att det är just en snok då?

I Sverige finns tre ormarter, snok, hasselsnok och huggorm. Hasselsnoken är väldigt sällsynt, medan snok och huggorm är tämligen vanliga i stora delar av landet. Ser man hela ormen kan de skilja sig på teckningarna (när de är tydliga vilket de inte alltid är) och på kroppsbyggnaden, där huggorm generellt är lite kraftigare byggd än snokarna. Men sådana karaktärer är inte till stor nytta när man som på bilden bara ser huvudet. De karaktärer man kan se då är kanske svårare att se i fält men är å andra sidan säkrare.

Framför allt skiljer sig den vanliga snoken från både hasselsnok och huggorm på två stora och oftast väldigt tydliga gula fläckar i nacken - den ena syns på bilden. Färgen på fläckarna kan variera från ljusgult till nästan orange, och de kan nästan skanas, men oftast finns de och då kan man vara helt säker på att ormen är en vanlig snok. En annan tydlig skillnad om man kommer nära nog för att se det är att snokarnas ögon har runda pupiller medan huggormens är avlånga och lodräta (som på en katt), och snokar har en rad av fjäll mellan ögat och munnen medan huggormen har två rader. Båda snokarterna skiljer sig också från huggormen på att huvudet är smalare och rundare med stora fjällplåtar på ovansidan medan huggormens är lite kantigare och kraftigare med små plåtar. Fjället ovanför ögat verkar också hänga ner lite över ögat på huggormen, vilket snokarnas inte gör - en huggorm ser därför ut som om den rynkar pannan lite, och tillsammans med de lodräta pupillerna gör detta att den ser lite ilsken ut.


På Lillängen är det gott om både snok och huggorm, och jag ser någon orm nästan varje gång jag är där. Men oftast ser man bara en skymt av något mörkt och avlångt som snabbt försvinner in i vegetationen, så det har inte blivit några bilder. Men den här snoken försvann i det höga gräset för att sedan stanna ett par meter bort där den stack upp huvudet så här.  

Den förra var ju så väldigt svår, så den här gången blir det betydligt enklare. Kanske snarare frågan om att göra en korrekt artbestämning än att faktiskt hitta djuret?

I dag inventerade jag fjärilsslingan, något som var väldigt enkelt gjort eftersom där inte fanns en enda dagfjäril! Inte ens en kålfjäril, vilket jag annars sett i vägkanterna häromkring. Är fjärilssäsongen redan över? Vem vet, det har ju varit ett smått märkligt småkrypsår i år - många har varit senare än vanligt och färre än vanligt. Och jag är glad att jag inte fältarbetat, för "konstiga" år som detta kan ställa till det ordentligt när man jobbar med system som är väldigt variabla även under normala omständigheter. Dagfjärilsprojektet är ju nytt för i år, men det ska bli väldigt intressant att se om inventeringarna för vissa områden åtminstone kan jämföras med andra tidigare inventeringar, och hur det här året då ser ut i jämförelse.

Men om det inte fanns några dagfjärilar så fanns det förstås åtminstone en massa annat roligt att titta på, som vanligt.

 

 

Och helt fjärilslös var inte dagen - på vägen dit träffade jag på denna imponerande fjärilslarv!

En vanlig träfjäril ska den bli, inte när den blir stor (för större än så här blir den inte) men när den blir vuxen. Bara så ni vet, i normala fall är bilder på småkryp här på bloggen rejält inzoomade och beskurna, så inte de här. Den här larven är lite längre än mitt långfinger!

 

 

 

 

Vassarna i reningsverksdammarna som finns längs nordsidan på området där jag har fjärilsslingan har slagits i dagarna - en viktig del av reningsprocessen. Vass och andra växter tar upp näringsämnen från dagvatten och avloppsvatten i reningsverksdammarna, använder den för att växa och binder därmed näringsämnena i sina vävnader. Sen slår man vassen och kan på det viset forsla bort massor av näring från området som annars skulle runnit ut i och bidragit till övergödningen i sjön Orlången. Sådana här anläggningar är effektiva som reningsverk, och som en extra bonus gynnar våtmarkerna den biologiska mångfalden.

 

 

 

 

 

I dammarna trivs grodor, salamandrar och massor av småkryp. De är också orsaken till att hela Lillängenområdet formligen kryllar av trollsländor. Om man nu kan säga "kryllar" om flygande insekter.

 

Skräddare

 

 

 

Blodröd ängstrollslända

 

 

...känsliga läsare varnas.


Gunilla äter middag (kackerlacka).

Denna snygga vargspindelhanne hittade jag i skogen. Där var det blött efter det myckna regnandet på sista tiden, stigarna var i vissa fall snarare bäckar och den här spindeln hade hamnat i en vattenpöl. För de flesta vargspindlar hade det inte varit ett problem, och även den här hade säkert lyckats ta sig därifrån på egen hand så småningom även om han inte var lika bra på att springa på vattenytan som t.ex. en Pardosa. Men det här är en Alopecosa pulverulenta, och eftersom spindlarna i släktet Alopecosa helst vill ha det torrt om fötterna och han hade vissa problem med att ta sig därifrån plockade jag förstås upp honom ur pölen.

Han satt sen kvar på min hand länge - normalt sitter en vargspindel aldrig kvar i handen om man plockar upp dem utan tar sig därifrån så fort de kan, och fort går det. Att en vargspindel sitter så still att man kan fotografera den sittande i handen är väldigt ovanligt, men den här tyckte nog att det var kallt i vattnet och min hand var varm...


Vacker tass!




Visste ni förresten att många vargspindlar, en familj av snabba, aktiva jägare som jagar med synen, är döpta efter stora rovdjur bland däggdjuren? Det vetenskapliga namnet på hela familjen vargspindlar är Lycosidae, efter grekiskans lykos = varg, och många vargspindelsläkten har namn som innehåller ordet varg. Främst släktet Lycosa (som inte finns i Sverige men är väldigt vanliga i lite varmare klimat) men även t.ex. släktena Acantholycosa, Xerolycosa och Hygrolycosa, som vi har i Sverige. I Sverige har vi också Alopecosa som fått sitt namn av latinets alopex, räv (så de borde heta rävspindlar på svenska), släktet Pardosa (pardos=panter), och Arctosa (arctos=björn). För att förvirra det hela lite kallas släktet Trochosa, ett av de få släkten som inte är döpta efter ett rovdjur, dock för björnspindlar på svenska eftersom de är stora och grovt byggda med vargspindelmått mätt. Sedan har vi släktet Pirata, som visserligen inte är döpt efter ett rovdjur men väl efter varelser som jagar aktivt på vattnet vilket är en bra beskrivning av piratspindlarna...

I vintras bloggade jag om bloggande för att jag inte hade något "vettigare" att blogga om (se http://krydolph.blogg.se/2010/january/bloggeri-bloggera.html). Det tänkte jag göra om, eftersom jag tycker ämnet är lite intressant, och en av många intressanta företeelser är vissas åsikter om att man inte borde blogga om små oviktiga trivialiteter som är intressanta för väldigt få. Vilket är något jag gör ständigt och jämt - när jag säger att jag inte har något vettigare att blogga om menar jag inte något egentligen vettigt alls för någon annan än mig och kanske ett litet fåtal läsare. Tycker någon det är intressant är det roligt, men det är i så fall snarast att betrakta som en bonus.

Så den här gången tänkte jag blogga om varför i all världen man ska ha något vettigt att blogga om för att blogga? Syster Petra konstaterade i en kommentar till det förra "bloggeri bloggera"-inlägget att hon lärt sig av ungdomar i gymnasieåldern att en ny tröja uppenbarligen är fullt tillräcklig som ämne för ett blogginlägg, något Petra tidigare inte förstått och skyllde sin bloggtorka på. Och visst bloggas det otroligt mycket trivialiteter och meningslösheter, men vem avgör vad som är trivialt och meningslöst? För på gott och ont är det ju så att internet som helhet till skillnad från många andra publikationsformer saknar såväl redaktörer som ansvariga utgivare (men enskilda websidor kan förstås ha sådana). Vilket gör att ansvaret för vad man väljer att publicera, liksom bedömningen av trovärdigheten och korrektheten hos det man läser, faller helt på en själv - något jag tjatat på mina studenter om när de försöker använda wikipedia som källa i sina rapporter (inget ont om wikipedia, men som fackreferens när man skriver vetenskapligt? -Nejnejnej!). Så vad gäller bloggandet, faller avgörandet på bloggaren eller läsaren? Naturligtvis måste bloggandet vara meningsfullt för bloggaren i åtminstone något avseende, annars skulle man ju inte blogga. Men måste det vara meningsfullt för någon annan också? 

Jag tror att jag i det förra "bloggeri bloggera"-inlägget skrev att bloggskrivandet som sådant är en intressant uttrycksform, som hämtar influenser mycket (men inte enbart, och med modifikationer som har med offentligheten att göra) från dagboksskrivande (där man skriver om vad som händer i det dagliga livet, både stort som smått, enbart för sin egen skull) och brevskrivandet så som det såg ut förr när det var enda sättet att kommunicera på avstånd (man skriver om vad som händer i det dagliga livet, både stort som smått - men avsett att läsas av andra, om än bara ett litet fåtal).

Det finns seriösa bloggare, eller sådana som vill ses som seriösa, som förmedlar sina åsikter och tankar om världshändelser, politik, musik, mode...med mera med mera. Sen finns det alla de bloggar som främst avhandlar det lilla och vardagliga, som handlar om barn, husdjur, hobbies med mera. Bloggar av det senare slaget, och även en del av de förra, ses ofta som mindre seriösa och ibland ser man här och där attityden att man faktiskt inte borde skriva om man inte har något vettigt att skriva om. Och till det som är "vettigt" räknas då inte sådant som t.ex. vad man åt till middag, lustiga saker som barn eller husdjur gjort, hur trevligt födelsedagsfirandet igår var, eller att man köpt en ny mössa. Och i många fall inte heller mer seriösa ämnen som världshändelserna, politiken, sporthändelser, musik med mera i de fall författaren saknar kunskap, erfarenhet och insikter i ämnet i fråga.

Och visst är det sant att det stora internätet för var och en av oss internetbesökare innehåller oändliga mängder ointressant, oviktig, meningslös information...men för hur många måste man egentligen skriva för att skrivandet ska vara meningsfullt? Tusen? Hundra? Tio?

En?

Själv anser jag att det räcker att skrivandet är meningsfullt för en själv för att det ska vara meningsfullt i betydelsen "värdigt att få publiceras på internet". I det extremfallet, när det man skriver bara är meningsfullt för en själv, är bloggandet närmast att jämställa med en dagbok. Och dagboksskrivande har väl ändå under mänsklighetens historia konstaterats vara väldigt meningsfullt, även om den bara läses av en själv - man kan gå tillbaka och se vad man gjorde en viss dag förra året vilket kan vara praktiskt, man kan gå tillbaka och bli påmind om vad man kände och tänkte under ett visst skede i sitt liv, och skrivande i sig utvecklar både utrycksförmåga och språkkunskaper (vilket man kan ha praktisk nytta av) och kan också vara nyttigt för att strukturera tankar, idéer och åsikter och bearbeta känslor. Oavsett vad det är man skriver om, och oavsett hur många eller hur få som läser det. Naturligtvis kan det verka meningslöst att publicera det man skriver offentligt om man verkligen bara skriver för sin egen skull, men för egen del kan jag ju avslöja att jag aldrig har klarat av att skriva dagbok så länge som jag skrivit på den här bloggen, och jag tror inte att jag är den enda. Och om det krävs att det man skriver faktiskt kan läsas av andra, och kanske att det faktiskt läses av andra (om än bara några få), för att man ska få tummarna loss och skriva så blir bloggandet viktigt och meningsfullt även om inte en enda egentligen läser det i slutänden.

Sedan om det faktiskt är det vettigaste man kan använda sin tid till är en helt annan diskussion.

Diskussionen hade också befunnit sig i ett annat läge om den handlat om någon annan typ av medium med de begränsningar det innebär i flera avseenden. Men den stora  fördelen med internet är ju att det är oändligt stort! Det finns utrymme för allt, både det stora som är viktigt och intressant för många, och för det lilla som är viktigt och intressant bara för ett litet fåtal. Visst kan man ha åsikter om innehållet i det som skrivs, men att motsätta sig ATT folk skriver? Är man inte intresserad av vad NN åt till middag igår behöver man inte läsa det. Eller alls läsa NNs blogg. NNs blogg stjäl inte utrymme från någon annan, och stjäl bara tid om man faktiskt väljer att läsa den, så varför kan inte NN få skriva om sin delikata gryta även om det bara roar NN och kanske ett par personer till? Åsikter i stil med att det finns för många meningslösa och triviala bloggar på nätet är i mitt tycke ganska småaktigt. Visst finns det många. Men hur kan det finnas FÖR många i ett utrymme som är i det närmaste oändligt?  

Vad gäller dagboksskrivande och brevskrivande har den typen av personliga skrifter visat sig vara väldigt viktiga som historiska källor. Gamla brev och dagböcker, oavsett hur trivitalt innehållet är, ger kunskaper och insikter om både författaren själv och om den tid han eller hon levde i. Och även om författarens vardag kanske var självklar och ointressant för alla utom författaren och de allra närmaste då det begav sig, kan just det där triviala och vardagliga några hundra år senare vara det som är det mest intressanta. Men till skillnad från dagböcker och brev är ju tyvärr bloggmediet ett väldigt förgängligt medium, som så många idag. Per bloggade nyligen om en runsten (http://slannajten.blogg.se/2010/august/vittnesbord-fran-900-talet.html) och det konstaterades att vi till skillnad från Torgel som levde på 900-talet knappast kan hoppas på att det vi skriver kommer att finnas kvar om tusen år. Eller om några hundra år för den delen, till skillnad från dagboksskrivare som t.ex. Carl von Linné eller Fredrika Bremer. Vi får väl vara tacksamma om det vi skriver i en blogg finns kvar om tio...  

Så det är väl knappast troligt att någon om ett par hundra år kommer att göra efterforskningar om vardagslivet på 2010-talet baserat på digitala källor som bloggar - men om det vore så, tänk vilken otrolig mängd material som finns! NNs gryta kanske blir omskriven i en avhandling om matvanorna i början av 2000-talet? Och receptet utgivet i en kokbok med forna tiders mat? Vem vet.

Kejsarskorpionen Gunilla har tills nu bott lite tråkigt och lite trångt (eftersom hon är det aktivaste av krypen härhemma) i ett plastterrarium, så när det lilla akvariet jag har i hallen började läcka för ett tag sen beslutade jag mig för att omvandla det till ett terrarium åt Gunilla. Och hallen är ett bra ställe för just Gunilla eftersom det är mörkare där än i rummet och taklampan är oftast släckt (arten är en utpräglat nattaktiv regnskogsart vilket innebär att hon ogillar ljus).

Men vissa förändringar krävdes, närmare bestämt för akvarielocket, som är av plast med en inbyggd lysrörsarmatur.

Ett terrarium kräver god ventilation, i synnerhet om man ska ha en regnskogsart i dete ftersom sådana vill ha ganska hög luftfuktighet. Och akvarielock är oftast ganska dåligt ventilerade eftersom man inte vill att vattnet ska avdunsta ur dem för fort. Som tur är har just detta akvarielock inte bara ett avskuret hörn eller en liten liten matlucka, utan en rejält stor ca 10 cm bred lucka längs nästan hela akvarielängden. Så jag har helt enkelt bytt ut plastlocket över luckan mot ett fint metallnät.

Akvariets lysrörsarmatur var ett större problem. Lysrör är inte en idealisk belysningsform för nattaktiva kryp, de flimrar och ger för mycket och fel ljus. Flimrandet går oftast går för fort för oss att uppfatta så mycket av, men många småkryp ser det - jag vet inte hur det är med skorpioner i detta avseende men jag vill inte chansa, för det måste ju vara jättejobbigt för ett djur som blir stressat redan av ljuset i sig. Lysrörsljus på så nära håll som det är frågan om är också väldigt mycket för starkt för ett nattaktiv regnskogsart, som naturligt lever i en miljö där det är ganska skumt även om dagen och beckmörkt om natten. Det mest ideala vore att inte använda lysrör alls utan en lampa, gärna med röd/orange färgton eftersom skorpioner inte ser sådana våglängder så bra, och som dessutom ger lite värme (lysrör värmer inte så mycket). Men i och med att lysrörsarmaturen är inbyggd i locket går det inte utan att byta hela locket. Så jag har sett mig om efter röda lysrör, för om Gunilla inte ser röda våglängder kan hon rimligtvis inte se att lysröret flimrar heller. Och rött ljus borde vara idelaiskt - jag kan titta på Gunilla, men Gunilla upplever att det är natt. Tyvärr visade det sig svårt att få fatt i röda lysrör annat än speciallysrör för mörkrum som är otroligt dyra. Men i en lampaffär fick jag tipset att linda in ett vanligt lysrör i röd cellofan! Och det borde funka, rimligen borde det innebära att bara röda våglängder släpps igenom. Så jag gjorde så och nu har akvariet en väldigt mystisk röd belysning.

Akvarielocket, med röd cellofan runt lysröret och metallnät över "matluckan" för ventilation.

Det här var det stora jobbet. Resten var enkelt. Jag har inrett med en massa jord (ekologisk blomjord) som bottensubstrat, lite träbitar som tidigare var i akvariet för att ge Gunilla lite gömställen och krypin, lite vissna blad för att ge lite "på marken i regnskogen"- känsla, en gullranka och en vattenskål. Jag är osäker på om gullrankan kommer att överleva med de mycket knappa ljusmängderna (rött ljus tror jag inte är till nytta alls för en växt) som kommer in från köksfönstret, men är det ngåot som klarar sådana förhållanden så är det en gullranka. Eftersom lysröret inte ger så mycket värme och dessutom inte kommer att vara tänt dygnet runt har jag satt en värmematta på baksidan av akvariet också. Den orangea vattenskålen i plast är rätt ful och plastig, men det syns inte så mycket i det röda ljuset. Men den är ändå en tillfällig lösning och på sikt kommer den nog att bytas ut mot något snyggare. Kanske av afrikanskt snitt (arten lever naturligt i Afrika)?






Så här blev resultatet. Bilden är tagen med blixt och därför ser man inte riktigt den röda belysningen...

...egentligen ser det ut mer så här. Ungefär. Kameran kan inte återge den här belysningen helt korrekt.

När Gunilla släpptes in hittade hon raskt terrariets varmaste hörn och placerade sig där - troligen var jorden i terrariet fortfarande kall och fuktig snarare än varm och fuktig. Förra gången Gunilla flyttade till större bostad var hon ganska stressad i början och det tog ett tag innan hon fann sig till rätta - hon klättrade bokstavligen på väggarna första dagarna - men det gör hon inte nu så förhoppningsvis är palatset godkänt av kejsarinnan.


Kejsarinnan i sitt palats.

Så här års finns det inte bara roliga saker att titta på i skogen, utan mycket gott att äta också. De första svamparna har kommit efter allt regn de senaste veckorna, blåbären har varit mogna någon vecka och lingonen är på gång. Jag är inte så bra på svamp, så jag vågar inte plocka så många, men det finns några säkra kort och igår tog jag en svamprunda i skogen.

De första svamparna som dök upp var sopparna. Soppar är bra svampar om man inte är så kunnig, för de allra allra flesta är ätliga och man behöver inte veta exakt vilken art det är för att veta om den är ofarlig. Och de är goda och användbara, och dessutom stora nog för att det ska gå snabbt att få ihop rätt mycket även om man brukar få skära bort en del på grund av insektsangrepp.  

Sopp.

Tips: Soppar med vit eller gul undersida på hatten är säkra, och oftast också goda. Undvik soppar med rödaktig undersida på hatten eller fot - de kan vara ätliga de också, men de få giftiga/äckliga arterna som finns ser ut så. Så vill man vara helt säker plockar man allt utom sådana soppar. Många soppar ändrar färg när de skadas - rodnar, blånar eller svartnar - vilket 
inte är farligt och inte påverkar smaken.

De här sopparna (de på bilden är små och nyuppkomna) är vanligast i skogen här nu, jag är rätt säker på att det är tegelsopp. Fina med sin orange hatt. Om man vill kan man ju plocka den omgivande harsyran till dessert också.






Och så plockar jag förstås kantareller och trattkantareller! Lätta att känna igen och supergoda. Och stolt fjällskivling, som jag tycker är minst lika god, kanske ännu godare, än kantareller. Men någon sådan har jag inte haft turen att hitta häruppe.

Enkelt kan tyckas, men det var inte lika lätt att se dem på avstånd eftersom det finns en del gula asplöv i skogen nu i samma färg. Även dessa svampar är omgivna av efterrätt, i det här fallet blåbär (och man skymtar några lingonblad också).


Sen finns det förstås kryp också i skogen, till exempel hittade jag denna humlelika blomfluga där. Vad den gjorde inne i barrskogen begriper jag inte alls, det är inte riktigt det habitat man förväntar sig att hitta den i, men den har väl irrat sig in från en glänta nånstans i närheten. Men den var rolig att få se, de är lite sällsynta nämligen.

Jag hittade en jättesöt vargspindel också som visade sig vara en mycket bra fotomodell för att vara vargspindel (de brukar ha lite svårt att sitta still), men han ska få ett eget inlägg.

Elin efterlyste en egen Hitta djuret-kategori på bloggen, och det är ju en bra idé. Så nu har jag ordnat en sådan kategori, vilket gör det enkelt för alla er bloggläsare att hitta och roa er med gamla "Hitta djuret" och andra bildgåtor (för jag placerar alla djurbildgåtor i den kategorin).

Det enda som inte finns där är de allra första Hitta djuret- bildgåtorna, de var nämligen från Australien och ligger därför på den gamla Australienresebloggen (som det finns en länk till här på bloggen om man vill leta).

Men ni får en favorit i repris från Australien som illustration till det här inlägget åtminstone. Det här djuret var dessutom på tv häromveckan i Attenborough-naturfilmserien som går nu om grod- och kräldjur (jättefina filmer, rekommenderas!).

Notera för övrigt att den förra hitta djuret med bilden på vraket i akvariet är ett inlägg som i processen med att flytta alla Hitta djuret till en ny kategori på något vis hamnade först på bloggen istället för där det hör hemma vilket är för rätt länge sen. Så det är ingen ny bildgåta, även om det står så, men jag vet itne hur det gick till, jag har inte klurat ut hur man flyttar tillbakla det om det alls går (tror jag inte) och jag vill inte ta bort den för då försvinner den ju från den nya hitta djuret-kategorin också.

Dags för en hitta djuret igen. Den senaste med den simmande snoken var ju uppenbarligen väldigt svår, så nu gör jag det lite enklare. Dessutom ska ni få flera chanser, det finns nämligen många djur att hitta i den här bilden. Så varsågoda, hitta djuren!

Eftersom jag nu har fått ett rätt svar från Elin (tror jag, åtminstone påstod hon att hon såg djuret) samt från en anonym person (som dessutom visste att det var ett nattfly) så avslöjar jag nu det rätta svaret för er andra också.

Ja, det är en fjäril, närmare bestämt ett litet gräsmott som sitter högst upp på kanten av eklövet i vänstra sidan av bilden. Och det är väldigt välkamouflerat, så det är fullt förståeligt om man inte hittar det...




Närbild

Det var ju svårt det här. Kan trösta med att det var svårt när jag hittade djuret "live" också, och när jag kom hem och tittade på bilden fick jag leta en stund trots att jag visste vad det är. Här är en ännu mer inzoomad bild.

Det var som sagt blött på Lillängen sist jag var där, men kryp fanns det förstås ändå om än inte så mycket fjärilar som man kunde önskat.

Och inte bara kryp. Vid reningsverksdammarna flög en fiskgjuse.

Och på räcket på spången satt en stor rovfluga med skepparkrans.





Det kryllade av ödlor överallt, inklusive små ungar - jättesöta! Jag såg en snok också men ormarna har en tendens att slinka iväg innan man lyckas ta en bild.

Från förra gången jag var här finns en bild på en fin kantskinnbagge, här är några andra snygga bärfisar. Vilket för övrigt är ett trist namn på en djurgrupp med så många vackra arter.

Det här är en nymf av grön bärfis.




Och en strimlus. Randig på ovansidan...

...och prickig på undersidan.

I skogen fanns stenbär, som är goda men tyvärr sällan finns i så stora mängder att det är lönt att plocka med sig hem. Men man kan ju äta där de växer åtminstone.




På sandfläckarna i fårhagen jagade en grön sandjägare. De här är väldigt vackra och roliga att titta på - det kan tyckas märkligt att en dagaktiv jägare som jagar på öppna sandytor är metallicgrön och lila - man kunde ju förvänta sig ett gråbrunt kamouflage i stil med vargspindlar. Uppenbarligen är den, liksom hoppspindlar, så bra jägare att den inte behöver kamouflage för att jaga, och om den blir skrämd flyger den bort från sin sandfläck ut i omgivande vegetation och där är den väldigt svår att hitta. Eftersom sandjägare har mycket god syn (kolla hur stora ögonen är) och är ganska lättskrämda var det svårt att få en bild, men efter att jag skrämt bort den ett par gånger men att sitta på pass en stund blickstilla fungerade - till slut bestämde den sig tydligen för att jag inte var farlig så länge jag inte gjorde några hastiga rörelser och jag fick lite bilder.

Grön sandjägare

Rovspindlarna, som hör till familjen vårdnätspindlar, har eller har haft ungar nu och det fanns gott om bon i denhög vegetationen som finns påstörre delen av sligan. I de flesta bon är ungarna redan utflugna, men jag hittade ett med ungar i och ett annat med en sen spindelmamma med äggkokong som inte kläckts än. Så här kommer lite bilder på ett av spindelvärldens absoluta praktexempel på goda mödrar.

Rovspindel med äggkokong till höger, till vänster vårdnätet, hennes barnkammare, som är byggt som ett litet tält av silke med växter som stomme. När det börjar bli dags för äggen att kläckas lägger mamman kokongen i tältet och sitter själv och vaktar utanför.

Mamma rovspindel med äggkokong. De vita sidorna på huvudet är arttypiska.




Vårdnät med ungar. Mamman syntes inte till, antingen gömmer hon sig (de sticker ofta och gömmer sig när man kommer så man ska ha lite tur för att få se mer än en snabb skymt - så mycket var det med vaktandet) eller så har hon redan lämnat boet och ungarna är på väg att flytta ut.

Förutom stenbär hade regnet fått svamparna att växa - jag hittade masor av soppar. Tyvärr hade jag inget lämpligt att ta dem i (ville inte lägga dem lösa i ryggsäcken), men jag fick ner lite soppar i kamerafodralet i alla fall. Måste ta mig en svampplockartur snart.

Blandade soppar




Bilden nedan önskar jag att jag hade haft under perioden när jag föreläste om artinteraktioner, däribland mimicry, på Stockholms universitets grundkurser i ekologi. Om jag gör det igen ska jag använda den här bilden...den är jättepedagogisk.

Mimicry är när man använder en annans arts varningssignaler, man härmas helt enkelt. Så på bilden nedan har vi tre arter, alla med gulsvart teckning. Längst till höger en humla (tyvärr suddig). Den har en gulsvartrandig teckning som är en varningssignal, för den är giftig och kan stickas. Överst till vänster är en geting (en solitär geting, Per) som också har en gulsvartrandig teckning, även i detta fall en fullt motiverad varning. Underst till vänster finns en blomfluga, som även den använder samma varningssignal fast den faktiskt är helt harmlös. Mimicry skiljer sig från ett kamouflage eftersom det senare syftar till att man gör sig osynlig genom att smälta ihop med bakgrunden, medan mimicry istället innebär att man syns mer.

Blomflugan på bilden ovan åker alltså snålskjuts på de farliga arternas varningssignal för att själv slippa bli attackerad av rovdjur. Att göra så kallas för ett Batesian mimicry. Humlan och getingens (och de flesta andra humlor och getingars) användning av samma varningssignal kallas Müllerian mimicry, här är varningen befogad i båda fallen och det är omöjligt att säga vad som är originalet och vad som är kopian. Fördelen för båda arterna med att använda samma signal är att ett rovdjur bara behöver göra ett misstag med en av arterna för att sedan akta sig för alla gulsvartrandiga kryp.

Senaste fjärilsinventeringen var ingen höjdare ur fjärilsinventeringssynpunkt tyvärr (men som tur är finns det ju alltid nåt intressant att titta på längs slingan, även om det inte är fjärilar - mer om det i ett eget inlägg, som vanligt).


Mindre guldvinge

Det blev bara fem arter den här gången, och bara enstaka individer av dem. Det blev heller inte några nya arter. Det klena resultatet beror troligen delvis på att det varit väldigt dåligt väder här på sistone, dels på att det överlag verkar vara ont om många insekter i år och de som finns dyker ofta upp senare än vanligt. Det är ett märkligt krypår i år, slog vi fast under faunistikkursen...åtminstone här verkar också vissa fjärilar flyga kortare tid än normalt - t.ex. luktgräsfjäril, som normalt flyger under ganska lång tid och i stora mängder, men som jag i år bara sett många av vid ett av sju inventeringstillfällen och bara sett alls vid !

Dagens artlista
kålfjäril
påfågelöga
silverstreckad pärlemorfjäril
storfläckig pärlemorfjäril
mindre guldvinge
mindre tåtelsmygare

Den totala artlistan är därmed oförändrad med 27 arter.

Total artlista
rapsfjäril
rovfjäril
kålfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
skogsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
älggräspärlemorfjäril
silverstreckad pärlemorfjäril
kamgräsfjäril
pärlgräsfjäril
luktgräsfjäril
vitgräsfjäril
tosteblåvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
silverblåvinge
hedblåvinge
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
grönsnabbvinge
ängssmygare
mindre tåtelsmygare
mindre bastardsvärmare


Den senaste tidens många regnväder har också gjort hela området bra mycket blötare än tidigare, då man har kunnat gå helt torrskodd även i områden med kärrvegetation. Men nu var det betydligt blötare överallt (vilket inte är dåligt alls i sig), den lilla bäcken inom området som var helt uttorkad förra gången jag var där var det plötsligt väldigt mycket vatten i, och vattennivån i reningsverksdammarna som kantar området var också hög. Men vätan har åtminstone medfört att det finns svamp att plocka!

Har ju inte hunnit blogga så mycket från Skåne - jag var liksom lite upptagen där med fest och undervisning. Men ni har ju åtminstone fått se tapetserarspindel och lite flugor, och här är några kryp till.


Skorpionslända (nej, den sticks inte).

Fluga




Pantersnigel

Mörkrumsspindel med sin äggkokong, i ett väldigt konstnärligt litet bo (det hade tak också innan jag lyfte på det).




Bivarg, med sin fantastiska ansiktsteckning.

Skuggspindel

Och som avslutning en lindansande Zygiella.

Nu har jag en ny hemsida! Den gamla finns fortfarande kvar, men det här ska föreställa en mer seriös variant ("jobbsida").

Vad tycks?

Flugor är inte en djurgrupp jag intresserat mig så mycket för, trots att de var viktiga studieorganismer i mitt doktorandprojekt som födokälla för spindlar. Däremot gillar jag att fotografera dem eftersom de ofta är väldigt vackra, i synnerhet de pyttesmå som man normalt inte ser så tydligt men som kan se väldigt spektakulära ut i förstoring. Så här kommer lite flugbilder.

                                           Först ut en fin svävfluga.

En liten liten lövfluga. 




                                                          Blomfluga

Och det här tror jag är en dansfluga.

När jag inventerat fjärilsslingan brukar det ju bli både fjärilsbilder och en held del på andra kryp. Men förra gången hann jag inte lägga ut mer än fjärilarna eftersom jag åkte till Skåne direkt efteråt, så nu får jag blogga ikapp...här kommer lite kryp från senaste Lillängen-rundan.

Det är för övrigt dags för en ny runda på slingan, men det har varit jättetrist väder här nu, regnigt, blåsigt och i största allmänhet olämpligt väder för fjärilsinventering. Hoppas det bättrar sig snart!

Sist jag var på Lillängen hade trollsländesäsongen kommit igång på allvar, det var gott om dem överallt och ett antal olika arter. Här är bilder på ett par av dem:


Det här tror jag är en hona av en ängstrollslända. 




En ängstrollslända till, denna gång en hanne. ´




Och så ett par andra kryp, först en kantskinnbagge. Jag gillar skinnbaggar och hade dem en gång i tiden som projektgrupp när jag läste den dåvarande motsvarigheten till faunistikursen jag nyligen undervisat på i Lund (man fick nämligen inte välja spindlar...det hoppas jag att de får nuförtiden). Projektgrupp innebar helt enkelt att man under kursen fick välja en insektsgrupp som man fokuserade lite extra på och därmed blev lite mer specialiserad på. I mitt fall var det som sagt skinnbaggar, där det finns många väldigt vackra kryp. Ska försöka ta fler bilder av sådana...

Men här en kantskinnbagge till att börja med. 




Och sist men inte minst (jo förresten, den är minst) en allmän taknätspindel, hängande upp och ner i nätet på klassiskt taknätspindelmanér.

Så här ser det ut i rummet nu med väggen målad och möblerna på plats! På en vägg vill säga...måleriprojektet har tagit ett kort uppehåll nu eftersom nästa steg för att kunna fortsätta måla är att flytta bokhyllorna med allt innehåll. Men jag är väldigt nöjd, det enda trista är att de vita väggarna ser om möjligt dubbelt så tråkiga ut som tidigare när man har den gula att jämföra dem med. Sen kan ni ju föreställa er att akvariet är vattenfyllt och innehåller sten och fiskar istället för diverse skräp också.

De nya gardinerna är också på plats, de är förvisso tråkigare än de gamla men de har en stor fördel i att de faktiskt stänger ute ljuset om nätterna - något som verkligen behövs på mornarna i det här rummet. Nu börjar ju dagarna bli kortare igen, men i juni vaknade man av sol i ansiktet redan klockan halv tre på morgonen sådär...och visserligen är jag ganska morgonpigg, men det är faktiskt lite väl tidigt.

En kommentar till Per, som sett en zebraspindel. Teckningen med sneda svartvita band på bakkroppen och två vita fläckar på svart bakgrund är typisk.

Hannar har kraftigt förlängda käkar och är ofta mörkare än honorna med mer svart. Den här är väldigt liten - han sitter i fogen mellan tegelstenarna på föräldrarnas husvägg.