Apropå de pågående diskussionerna om en viss amerikansk politiker...vad roligt det blir när man tillämpar samma vetenskapsskeptiska åsikter i ett annat sammanhang:

 

  

Normalt bloggar jag ju inte om nyheter och sådant, det finns det så många andra som gör och som dessutom gör det bättre, men i det här fallet kunde jag inte låta bli så här i halloweentider.

 

Artikeln nedan publicerades i SDS av ett gäng forskare inom en rad naturvetenskapliga discipliner vid Lunds universitet, som i den går i svaromål mot en artikel i Lunds universitets interna tidskrift (som finns länkad till i artikeln nedan). Jag fick ta del av den enbart för att en forskarkollega från Lund (i ekologi, tro inget annat...) lade upp den på facebook. Läs och förfasas!

 

 

 

Det är för mig förvånande nog att det alls förekommer parapsykologisk forskning vid ett svenskt universitet, och dessutom på Lunds universitet, ett av våra äldsta och anrikaste lärosäten. Som om det inte vore nog är de dessutom det enda universitet i världen med en professur i ämnet, bara det. Tur åtminstone att det inte är frågan om statliga forskningsanslag här utan om en privat donation, men tänk så mycket nytta de pengarna kunnat göra om de donerats till ekologi och miljöforskning istället?

 

Forskarna som skrivit artikeln ovan anser dock att ett universitet som Lunds förvisso kanske kan komma undan med att ha forskare i även i ett sådant här ämne (parapsykologi betraktas generellt som pseudvetenskap i vetenskapliga kretsar) - men då måste forskningen bedrivas på ett kritiskt vetenskapligt sätt, precis som annan naturvetenskaplig forskning. Och jag håller med - det måste absolut finnas möjlighet inom forskning att ställa även annorlunda frågor som ligger utanför allmänt vedertagna vetenskapliga paradigm, men forskningen måste ändå bedrivas enligt vedertaget vetenskapligt arbetssätt vad gäller insamling och analys av data och tolkning av resultat. Och det blir speciellt viktigt när det är frågan om mer kontroversiell forskning. I det här fallet ifrågasätts framför allt hur data hanterats och analyserats. Jag har inte själv läst studien det refereras till i artikeln, men det vore nästan roligt att göra det - undrar om mitt universitetsbibliotek har en prenumeration på "Journal of Parapsychology"?. Om inte annat vore det roligt bara att få se reaktionerna på jobbet om man placerar en sådan artikel på skrivbordet bland alla de andra vetenskapliga artiklarna.  

 

Man kan för övrigt undra vad som skulle hända med en sån här parapsykologisk forskargrupp om professuren upphörde? Var blir de av? Försvinner utomlands? Byter forskningsinriktning till mer normal psykologi (och hur tillförlitliga är de då, i ett sammanhang där kanske inte resultaten kommer att ifrågasättas lika hårt?) ? Eller ger de upp forskarkarriären och startar en Ghostbustersfirma?

 

Kanske kunde någon få jobb här på Aronia? Vi är trots allt en tvärvetenskaplig forskargrupp på ett "university of applied sciences", så kanske kan parapsykologi passa in? Vi har förvisso ingen psykologisk forskning alls, det vi gör ligger inom ekologi och mijövetenskap - men ju mer på tvären desto intressantare, eller? Dessutom påstår en kollega bestämt att det spökar i det gamla lärarinneseminariet på campus så det finns ju dessutom möjlighet att göra fältstudier på nära håll (fast jag har ju jobbat ett år i det huset och tillbringat många kvällar där utan att någonsin se skymten av ett spöke...). Att ha parapsykologisk forskning i huset borde åtminstone generera väldigt intressanta Arniaseminarier (vi har regelbundna seminarier där inbjudna eller interna föredragshållare presenterar sin forskning) - jag kan se det hela framför mig, en stackars parapsykolog framför en publik bestående enbart av hårt kritiska naturvetare...ojojoj. Underhållning på hög nivå.

 

 

För övrigt så är detta andra gången jag skriver detta inlägg. Första gången försvann alltihop när jag tryckte på knappen för att publicera det, detta trots att blogg.se normalt automatiskt sparar utkast regelbundet medan man skriver så om något händer under tiden och datorn eller programmet kraschar behöver man inte börja om från början. Men den här gången finns itne ett spår av utkastet, och med tanke på att det är såpass myckjet text i det här inlägget är det väldigt förvånande att det inte alls sparats. Dessutom loggades jag samtidigt plötsligt ut från inte bara bloggen utan även från facebook och min mail. Undrar vad en professor i parapsykologi hade sagt om detta? Kanske är det ett straff för att jag inte köpt något halloweengodis till eventuella spöken? Den här gången har jag själv sett till att spara utkastet, något som normalt inte behövs. Hoppas att det går att publicera det nu, om inte kommer ni nog aldrig att få läsa detta så om ni gör det vet ni att det fungerade.

'

 

På tal om spöken så har Laban fått nya vinterdäck idag, och eftersom den dessutom har startat utan större problem de senaste dagarna så har jag för tillfället gott hopp om att få rida på lördag! Och om att även komma hem från stallet efteråt...ta i trä.  

 

 

 

 

 

Ja vad ska man säga. Här i Ekenäs har det den senaste månaden pratats mycket om hur ovanligt mild hösten varit. I princip har den regniga sommaren övergått i en mild och väldigt regnig höst, och på grund av detta har folk förutspått att vintern kommer att dröja längre än vanligt eftersom havet fortfarande är såpass varmt. Men istället kom vintern ovanligt tidigt - det kom en rejäl köldknäpp och en hel del snö i förrgår natt, och sen dess har det snöat från och till och varit minusgrader. I går hämtade jag Laban på verkstaden, och det var VÄLDIGT slirigt att åka hem, Laban har ju bara sommardäck eftersom det varit så milt att det inte funnits anledning att ens fundera på att sätta på vinterdäcken redan i oktober. Men det var is med blötsnö ovanpå i går...och sen har det förstås frusit ordentligt på det i natt. I morse var vädret strålande fint och soligt men kallt, och jag valde trots stark rid-, häst-  och klappabstinens att inte åka till stallet eftersom vägarna i Ekenäs är ren blankis och den lilla vägen som man kör av på för att komma från stora vägen till stallet troligen inte är ett dugg bättre. Och det var nog ett bra beslut, för vid den tid då ridlektionen går mot sitt slut snöade det ordentligt igen! Om jag åkt till stallet hade jag fått ta mig hem på sommardäck på isiga småvägar i ymnigt snöfall. Nej tack. 

 

Men det är ju fint med snön, även om den kom såpass tidigt att man inte riktigt hunnit njuta färdigt av höstfärgerna...

 

 

 

Uppburrade talgoxar söker skydd på balkongen och jag nänns inte köra bort dem. Men de har i alla fall gott om mat och vet var de ska hitta den eftersom fågelrestaurangen på gården är öppen sedan länge.

 

 

 

Den här helgen är Laban på verkstan. Laban hade egentligen tid hos bildoktorn redan i torsdags, men vägrade naturligtvis starta då, jag fick inte igång honom förrän sent fredag eftermiddag och då hann jag till verkstaden preciiis före stängningsdags. Men det innebär tyvärr att jag är billös i helgen och jag har därför räknat med att missa både ridning och orkesterrep.

 

Ridningen är förstås på ett ställe man inte eller nästan inte kan ta sig till kollektivt. Jag har faktiskt sett en busstation på vägen dit, men inte lyckats lista ut vilken buss som går dit, varifrån och när (sådant är inte helt enkelt i Finland eftersom bussturer körs av en mängd olika separata bolag utan att det finns någon övergripande organisation som samordnar det hela typ länstrafik). Men troligen är det bara skolbussar som går, (eller en buss som bara går vardagar och knappt det), och troligen går den från Karis vilket skulle innebära en hel del krångel med otajmade byten och liknande, för från Ekenäs går den i alla fall inte. Så ridningen missade jag tyvärr idag, och efter två bara lektioner har jag redan hästabstinens när jag tvingas vara borta (och inte minst klappabstinens)! Surt.

 

Till orkesterrepet hade jag normalt kunnat åka med orkesterkollegan N som också bor i Ekenäs och som jag brukar samåka med. Hon har räddat mig mången gång när jag inte annars kommit till orkestern, både innan jag hade bil och efter, men just den här helgen är Labans tajming sällsynt dålig eftersom N skulle vara i Helsingfors på söndagen. Men så pratade jag med henne idag och det visade sig att hon hade tappat rösten nästan helt  - hon kunde knappt prata, stackarn, och därmed kan hon inte sjunga heller och kommer därför inte att åka till Helsingfors imorgon. Vilket ju är tråkigt för henne, men väldigt bra för mig! Det innebär att jag antingen kan åka med henne till orkestern, eller att jag får låna hennes bil om hon inte tycker att hon är kry nog att spela. Fantastiskt! Det finns faktiskt fördelar med att ha en saxofonsektion i orkestern!

Ja ni måste ju undra, ni som följer denna blogg? För det var verkligen väldigt VÄLDIGT länge sedan fågelspindlarna figurerade på bloggen nu - men det beror på att det helt enkelt inte har hänt så mycket, livet går sin gilla gång i terrarierna.

 

Skorpionen Selma ömsade skinn medan jag var i Sverige i augusti, vilket var skönt för innan dess såg hon bokstavligen ut som om hon skulle spricka! Kolla bara nedan, skorpionmotsvarigheten till Michelingubben! Och notera gliporna mellan segmenten på ryggen...

 

 

Har tyvärr ingen efter-bild, men hon ser verkligen mycket mer ut som en skorpion ska göra nu.

 

 

Ingalill på jobbet har fått för sig att gräva. Uppgrävd jord slängs förstås i vattenskålen, som jag därför måste gräva fram under jord och torra växtdelar varje morgon. På sista tiden har jag upptäckt att det till stor del verkar vara samma växtdelar som hittas i vattenskålen om och om igen, tydligen har hon något emot dem trots att jag när jag städar ur vattenskålen lägger allt i ett hörn av terrariet där man aldrig ser henne uppehålla sig...

 

För jobbkollegerna är detta dock positivt, eftersom Ingalill har varit mycket mer aktiv än vanligt och titt som tätt syns i främre delen av terrariet (där det är lätt att beundra henne) istället för att sitta undanskymd i det bakre hörn där hon har sitt bo under en barkbit. 

 

Marianne har på sista tiden ofta suttit framme och väl synlig i terrariet även dagtid - vilket är ovanligt för henne. Jag har ingen aning om varför, men det är trevligt att få se henne för hon är en fantastiskt vacker spindel.

 

Doris tänker jag ofta på som liten eftersom hon inte var så stor när jag köpte henne, men hon har växt rejält sen dess och är faktiskt den största spindeln härhemma (den enda som är större är Ingalill). Doris är precis som Marianne väldigt nattaktiv så på dagtid ser man inte mycket av henne, men går man upp om natten kan man få se henne ute och röra på sig och då är hon också bra mycket mindre skygg och nervös än hon är om dagen (intressant att sådana beteenden så tydligt skiftar mellan dag och natt!).

 

För storleksjämförelse - de gröna bladen i framkant är gullranka.

 

Dagens uppsats. Sluta läsa om ni inte är intresserade av teknikaliteter angående att rätta andras uppsatser...

 

Jag befinner mig just nu i ett skede då min första egna examensarbetare håller på att skriva sin kandidatuppsats, och jag lägger därmed ner en del tid på att kritisera och kommentera det hon skriver. Och funderar en del på det här med att ge kritik på vad folk skriver...

 

Jag har handlett åtskilliga studentprojekt på olika ekologikurser och varit inblandad i handledningen av examensarbetare förut, men det här är min första helt egna examensarbetare och därmed det första längre studentprojekt jag handlett hela vägen från idé till färdig uppsats (vilket blir ungefär ett halvt år totalt). Och jag önskar att någon kunde ge MIG kritik också så att jag kan bli en bättre handledare (examensarbetaren verkar förvisso nöjd, men hon har ju inget att jämföra med...).

 

I vilket fall så sitter man ibland där och drabbas av lite dåligt samvete när man gått hårt fram med rödpennan och har nästan lika mycket text i sina kommentarer som studenten har i arbetet, oavsett om det är ett litet projekt på en grundkurs eller ett helt examensarbete. Inte blir det enklare av att jag är språkpolis och inte kan nöja mig med att bara rätta innehållet...men oftast har jag inget dåligt samvete för att jag är petig med språket. Studenter som läser vid universitetet idag ska ha grundbehörighet från gymnasiet i svenska och engelska, och därmed borde jag när jag undervisar i biologi på universitetet egentligen inte behöva rätta grundläggande stavning och grammatik. Att det blir en del småfel kan jag acceptera (det blir det nör jag skriver också), likaså att det blir fel när man som student villar bort sig i det vetenskapliga skrivandets ofta krångliga terminologi och höga krav på stringens och konsekvens, för att inte tala om tekniska detaljer som hur man skriver referenser. Men när det blir väldigt många fel på väldigt grundläggande nivå och många av dem är sådana som kunnat undvikas om man bara gjort sig mödan att använda stavnings- och grammatikkontrollen i Word - då blir jag lite sur. Om man inte har en väldigt bra ursäkt för att vara dålig på stavning och grammatik (dyslexi t.ex.) är det respektlöst och slarvigt att på universitetsnivå lämna in en text som formligen kryllar av språkfel, oavsett ämne. Jag kan inte låta bli att rätta språket, men tycker inte att jag borde behöva göra det på den här nivån i den omfattning jag ofta gör...

 

Bortsett från språk ska en naturvetenskaplig rapport vara uppbyggd på ett visst sätt, och en viktig del av rapportskrivandet på universitetskurserna är just att man ska lära sig den metodiken. Ska man fortsätta inom forskningen är det absolut nödvändig kunskap, och om man inte ska det utan tänker sig att t.ex. arbeta med naturvård inom kommun eller länsstyrelse eller någon annan myndighet, så är det kunskap man har nytta av även när rapporterna inte är fullt så strikta och regelstyrda som en vetenskaplig artikel. Till skillnad från språket är det här inte kunskap man har med sig från gymnasiet, och själv tycker jag nog att man egentligen borde ha det i viss grad om man kommer från de naturvetenskapliga eller tekniska programmen. Viss rapportskrivning enligt IMRAD-upplägget (inledning - material och metoder - resultat - diskussion) förekom när jag gick gymnasiet, men det var sällsynt och det lades inte mycket tid på det. Jag vet inte hur deet ser ut nu men tror inte att det är så annorlunda - men jag tycker nog att vetenskaplig rapportskrivning egentligen bör ingå i svenska och/eller engelskundervisningen på sådana gymnasieprogram! För som det ser ut nu blir det en onödigt komplicerad sak som kräver onödigt mycket tid för studenter som läser sina första naturvetenskapliga universitetskurser med jättemycket nya ämneskunskaper, och dessutom måste lära sig ett nytt sätt att skriva på samtidigt. Det tar därmed också ganska lång tid innan de kommer in i det, så länge att de inte är ovanligt att man fortfarande får rätta fel i det grundläggande IMRAD-upplägget även hos examensarbetare.

 

Sedan till detta kommer ju då själva ämnet, det som är det viktiga i sammanhanget, det vetenskapliga! Och det är en så stor bit att jag inte ens tänker gå in på den. Allt sammantaget kan det bli ganska mycket jobb med rödpennan ibland, beroende på nivå både hos studenten, kursen och arbetets omfattning. Men det viktiga är som jag ser det inte hur mycket eller lite man använder rödpennan utan att den kritik man ger sina studenter verkligen är konstruktiv kritik. Och där måste man hålla tungan rätt i mun, för det är ofta lättare att hitta fel och brister än bra saker - det är klart att fel ska påtalas, men det är inte bara viktigt utan ett absolut måste att i så fall även tala om varför det är fel och ge förslag på hur man ska tänka för att det ska bli bättre. Då blir det konstruktivt.

 

Men detta är ganska lätt att göra vad gäller negativ kritik - det är däremot mycket svårare att ge positiv kritik på ett konstruktivt sätt! Det är förstås minst lika viktigt och ofta viktigare att faktiskt tala om när det blir rätt som att tala om när det blir fel. Men allra viktigast är att göra även den positiva kritiken konstruktiv, och det är betydligt svårare. Jag blev själv när jag gick i skolan (och även på universitetet) ibland smått irriterad när jag fick tillbaka uppsatser utan andra kommentarer än "bra!", eller något liknande väldigt generellt positivt omdöme (guldstjärna i kanten...). Det var förstås bra att det var bra och det var jag glad för, men att bara få reda på det var inget jag lärde mig särskilt mycket av. Även det som är bra kan ju alltid bli bättre och även den som redan gör rätt kan vilja utvecklas och bli ännu bättre - och om jag förutom ett enkelt "bra!" även hade fått reda på vad som gjorde arbetet bra och varför, så hade jag lärt mig mycket mer av uppgiften. Nu gick jag genom hela skolsystemet med goda betyg i svenska utan att egentligen veta vad jag gjorde när jag skrev, för jag fick sällan någon konstruktiv kritik alls. Och det får mig ofta att känna att jag svamlar lite i blindo när jag skriver (utom när jag skriver vetenskapligt, för på universitetet blev det lite bättre med konstruktiv kritik...).

 

Samma tendenser ser man inte bara vid rättning av uppsatser och rapporter, utan även i andra sammanhang där folk ska tycka och ha åsikter om något. Om man t.ex. tittar på kursutvärderingar eller andra enkätsvar så kan man snabbt konstatera att folk som är missnöjda ofta skriver fler och längre kommentarer och ger en mycket mer detaljerad kritik än de som är nöjda. Tycker man att t.ex. ett kursmoment på en kurs man gått varit bra så nöjer man sig ofta med att tala om det och inget mer. Kursutvärderingar görs ofta enligt ett system där studenterna får poängsätta olika moment på en skala (t.ex. från 1-5), och sedan finns det möjlighet att även skriva kommentarer om man vill. Moment med många höga betyg har ofta betydligt färre kommentarer än moment med låga betyg - på kursmoment som upplevs som dåliga är man mycket mer noga med att tala om varför det var dåligt och hur det skulle kunna förbättras. I mina intervjuer som jag gör med öbor i mitt arbete händer exakt samma sak: Folk som är nöjda går sällan in på detaljer, medan de som inte är det är bättre på att tala om vad de är missnöjda med och varför. Om man pressar dem har de ofta väldigt svårt att klargöra (även för sig själva) varför de tycker något är bra. Det är nog helt enkelt väldigt mänskligt att inte fundera nämnvärt över sådant som är bra och fungerar som det ska. Och det är samma sak när man rättar uppsatser och rapporter - det är lätt att man ignorerar det som är bra om det inte verkligen sticker ut, och det är lätt att den positiva kritiken inte alls blir lika detaljerad som den negativa. Och därmed också mindre konstruktiv!

 

Själv brukar jag försöka att alltid hitta även bra saker att kommentera när jag rättar, och inte bara dåliga. Det är nyttig övning, och med tiden blir det till en vana det också. Men framför allt vill jag att all kritik ska vara konstruktiv, oavsett om den är positiv eller negativ. Det är inte ok att tala om att något är bra utan att också tala om varför det är bra, lika lite som det är ok att tala om att något är dåligt utan att förklara varför. Jag tycker att poängen med kritik inte i första hand är att uppsatsen ska vara perfekt, utan att författaren ska lära sig så mycket som möjligt av erfarenheten, oavsett utgångsnivå. Vilket i sin tur kräver att man som lärare ger konstruktiv kritik inte bara på bristfälliga uppsatser och rapporter, utan även på arbeten som är alldeles utmärkta och inte är i behov av förbättring. 

 

 

 

 

 

   

  

På sista tiden har Laban varit bråkig och flera gånger helt vägrat att starta (för att alltid starta utan vidare nästa dag). Sista gången hände det i samband med lördagens ridlektion då Laban vägrade lämna stallet (han kanske trivdes där? Han kanske saknar att bo ute på landet och tycker Ekenäs är för mycket storstad (haha)?). Jag fick skjuts hem till Ekenäs och Laban fick stanna kvar i Rullarsböle till dagen efter, då jag och orkesterkollegan jag samåker med åkte om stallet och hämtade Laban efter orkesterrepet (det är i princip på vägen). Något måste göras åt detta, men jag vet inte vad - men lika gärna som att Laban vägrar starta härute på parkeringen eller vid stallet kan han ju göra det långt ute i skärgården eller på en skogsväg nånstans, och det hade inte varit så roligt. Verkstaden här hittar inget fel, men jag tror att de ska få byta startkontakten i alla fall, för bilkunnigare kolleger på jobbet påstår att startkontakten är ett vanligt fel på gamla golfar och att de då beter sig precis som Laban gör. Och det kan vara värt att göra bara för att utesluta att det är det som är felet.

 

Undrar om de kan hinna göra det innan nästa helg, då jag verkligen behöver Laban för ridlektion och orkesterrep?

 

---

 

Och så lite hästsvammel. Ridlektionen i lördags gick sådär, jag tycker nog att jag lär mig mycket men att jag däremot hade en lite besvärligare häst att rida den här gången (men som jag verkligen gillade). En stor och rejäl äldre dam vid namn Daisi (uttalas som det stavas), som varit i ridskolehästbranschen länge och därmed visste hur man testar ovana ryttare...

 

Det intressanta var att många ridskolehästar jag har suttit på som testar gränser ofta gör det genom att försöka slippa jobba mer än absolut nödvändigt. Så icke Daisi, som var pigg och glad och inte hade något emot att jobba, men var lite allmänt störig och gärna försökte göra saker på sitt sätt istället för på mitt - så vi hade många diskussioner om vem som bestämde. Framför allt hade vi en del bråk om när man får och inte får galoppera - Daisi gillade att springa, så hon tog alla chanser. Det var aldrig svårt att få henne att sätta fart (vilket jag gillar) men lite svårare att sakta ner, och att stanna helt och stå still en stund var inte populärt alls. Jag tror inte vi lyckades komma överrens om vem det egentligen var som bestämde, hon eller jag - men jag fick i alla fall beröm för en snygg halt när jag vid ett tillfälle tog in henne till mitten och stannade för att markera att det inte skulle springas förrän jag bad om det efter att hon börjat galoppera på eget bevåg för jag vet inte vilken gång i ordningen...Och jag fick jobba hårt för den halten! Daisi ansåg att om man inte får galoppera kan man väl åtminstone få trava, och om man inte får trava kan man ju åtminstone få skritta, för det är väl ingen poäng med att stå stilla på en ridlektion? Jag tror att vi totalt gjorde sådär något tiotal galoppstarter under galoppdelen av lektionen, men att jag inte gav mer än max två galoppfattningar...och de var väldigt dåliga och kunde bara ha uppfattats som galoppfattningar av en häst som ville ta tillfället i akt att springa och därför gjorde en väldigt välvillig tolkning av hjälperna.

 

Men jag lyckades sitta ner ordentligt i traven, något som var helt omöjligt förra gången på Pisang. Då trodde jag att det helt enkelt var för att jag är så ovan och inte har fått tillbaka ridmusklerna och balansen än, men det har väl antagligen kanske mer att göra med att det här var en häst och/eller sadel som passade mig bättre...för Daisi var dessutom större än Pisang, och även om det finns individuella skillnader är hästar rent generellt ofta stötigare att trava på ju större de är eftersom en större häst tar längre steg. Men Daisi var jätteskön att rida (så länge hon lyssnade på mig...).

 

På det stora hela gillar jag det här stallet. Jag har ju några att jämföra med, och här finns hästar som både är välutbildade och snälla och trevliga att ha att göra med (att de testar en lite får man räkna med...) och en ridlärare som gör övningar som man lär sig mycket av. Jag är likadan med ridning som med orkesterspel - det måste finnas utmaningar för att det verkligen ska vara roligt, och här har det hittills krävts att man både tänker och jobbar för att det ska bli rätt. Det här är nog det ställe jag ridit på där man varit petigast med tekniken, och det tycker jag är jättebra.

 

Stallet har även en rolig vana att använda sina hästar som gräsklippare på de många gräs(eller rättare sagt ogräs)bevuxna småytorna runt stall, gångar och hagar. För varför krångla med gräsklippning runt stallet när man har något tiotal hästar som inget hellre vill än att äta det? Alltså släpper man ut en häst i taget utanför hagen och låter den gå lös och äta. Vilket är mysigt, men även innebär att det är lite småläskigt att köra bil hit eftersom den lilla parkeringen vid stallet ofta är full av djur - en häst, en hund, och förstås katter. Hunden Gandalf i synnerhet är något av ett problem: Katterna går undan och hästarna är stora nog att synas om de är i vägen även när det är den minsta shetlandsponnyn Lina som agerar gräsklippare, men Gandalf är självutnämnd vakthund och tar sina plikter på stort allvar. Alla bilar som kommer måste mötas på parkeringen och skällas på, och alla besökare välkomnas. Men Gandalf är en västgötaspets, och därmed liten och svår att hålla koll på när han springer runt bilen, så jag är livrädd att köra på honom. Och detsamma gäller på ridbanan ibland där Gandalf kan få för sig att springa in bland hästarna fast han vet att han inte får (särskilt om ridläraren pysslar med någon av hästarna, för då blir han lite avundsjuk). Och man blir lite orolig när en liten kortbent hund springer runt benen på stora hästar, även om både hunden och hästarna uppenbart är vana vid detta.

 

Något av det bästa med stallet är dock att man minst en gång i veckan får tillgodose klapp-och-kelbehovet vad gäller hela tre djurslag!

Det fina vädret från i lördags höll som tur var i sig även större delen av söndagen, så då blev det en sedan länge efterlängtad tur i svampskogen för att fylla på vinterförråden härhemma. Jag var inte ute lång stund eftersom jag skulle iväg på orkesterrep senare, men sett till nedlagd plocktid, den ringa storleken på området där svampen plockades (ett litet hörn av ett litet hygge), och det faktum att plockaren lätt distraheras av eventuella uppdykande småkryp så blev skörden väldigt god!

 

 

Man kan ju sen tycka att det är lite slöseri att utfodra kackerlackor med trattkantareller...

 

 

...men det finns massor massor mer i skogen, och rent ekonomiskt är det billigt krypfoder jämfört med ekogrönsaker från affären (som är stapelfödan). Och krypen tyckte verkligen att det här var gott - jag fyllde den gulgröna skålen på bilden nästan helt och lade även lite i den vita skålen som skymtar i nederkanten, och de hann äta upp nästan alltihop bara medan jag hämtade kameran (de är förvisso många fler djur än de som syns i bild, men ändå!)! Men det är bra att veta att de gillar det så mycket, jag kanske får plocka lite mer så att svamp kan bli ett stående inslag även på kackerlackornas matsedel i vinter om det nu är så populärt.

 

Och om någon undrar över det varierande utseendet på kackerlackorna så är de samma art allihop - de stora med en tydlig svart fläck på halsskölden är fullvuxna och de brunspräckliga är nymfer (ungar) i olika åldrar och storlekar.

 

Men trots att kackerlackorna hjälpte till att göra av med närmare en halvliter svamp totalt blev ändå följden att alla tillgängliga ytor härhemma är fulla av svamp på tork och hela lägenheten luktar trattkantarell, och då finns ändå en del färsk svamp kvar i kylen som jag och kackerlackorna ska ha till middag imorgon.

 

 

Idag var jag och red för första gången på länge, och red lektion för första gången sen gymnasiet! Det var roligt, och jag hade också en sån otrolig tur att jag lyckades pricka den enda dan på jättelänge med fint väder. Soligt utan att vara kallt, perfekt uterittsväder. Det enda man kan beklaga är att det var så fint att man hellre hade velat ge sig ut på en tur i höstskogen (till häst alltså) än på ridbanan...

 

Men stallet, som heter Rullarsböle ridstall, var fint. Det var ett lite mindre och mysigt stall, om än inte så lyxigt - det finns t.ex. inget ridhus, vilket jag oftast tycker är trevligt eftersom jag tycker bättre om att rida ute (även om det är lite mindre trevligt om det regnar...). Min lektionshäst för dagen hette Pisang och är en estnisk torihäst (en ganska vanlig ras här). Ridningen gick förstås lite sådär. Nog för att jag kommer ihåg hur det ska gå till, men det var ju så länge sen jag red på riktigt så ridmusklerna saknas och balans och rytm är i oordning. Men det blir bättre med tiden, tyvärr kommer det väl att ta ett bra tag...och även om Pisang förvisso var en trevlig häst att rida så fick man inte mycket gratis - gjorde inte jag rätt så skulle minsann inte han göra rätt heller, så det så!

 

Jag har bara en jättedålig bild på Pisang, tyvärr var de jag tog på närmare håll ännu suddigare...

 

 

 

Och betänk att Pisang på bilden är nyryktad och fin (och det behövdes efter en morgons klafsande på den leriga ridbanan med stora vattenpölar). Det känns ju som smått meningslöst arbete när man sen släpper honom så här i en jättelerig rasthage, men jag gillar ändå att man på det här stället inte verkar bry sig om att klä in hästarna i täcken som inte är motiverade av vädret bara för att det ska bli lättare att hålla dem rena (och det är ju trots allt inte jag som ska göra rent honom när han kommer in till kvällen och kanske har rullat sig i det här...). De flesta rasthagar på det här stället hade faktiskt ändå gräs på marken, något man idag nästan är förvånad över att se - i så många stall har man små små rasthagar där hästarna snabbt äter upp gräset, och utan vegetation som tar upp vattnet och binder jorden blir marken snabbt söndertrampad och gräset får sällan en chans att nånsin komma tillbaka. Men vädret har ju varit så blött och regnigt och eländigt hela sommaren och då blir det ju som det blir, även här.

 

Men trevligast var att det här verkar vara ett ställe med hästar som trivs med tillvaron på en ridskola och med att ha folk omkring sig - inga griniga sura ridskolehästar här inte. Alla pållar jag hann hälsa på var väldigt trevliga och sällskapliga, och åtminstone Pisang var väldigt trevlig att ha att göra med även från marken (de andra vet jag ju inte än, men de verkade trevliga de med). Så det blev en del klappande, och dessutom inte bara av hästar - i stall finns ju oftast även andra djur än hästar, i det här fallet en västgötaspets vid namn Gandalf och några stallkatter som alla gillade att bli klappade. Så klappbehovet stillades för en gångs skull, fast tyvärr är det ju beroendeframkallande...och Pisang gillade visserligen att bli pysslad med och ryktad efter lektionen, men han hade full koll på när vi började bli färdiga med den biten och då ställdes siktet in mer på att få komma ut till kompisarna i hagen. Å andra sidan kom kompisarna i hagen, två andra torihästar, gärna fram för att bli klappade de med. 

 

Haigu, också en torihäst.

 

 

Har idag anmält mig till min första ridlektion på väldigt många år - på lördag är det dags, och jag längtar! Få se hur stället är och hur det går...hästarna i stallet är åtminstone lite mindre än den bjässestora Shire-Frieserhästkorsning jag hamnade på senast jag red.