Hitta djuret - svaret
Ja, det var ju inte så svårt den här gången...det var förstås kampfisken Errol ni skulle hitta där han tittar fram ur munnen på porslinsfisken. Porslinsfisken är helt ihålig, och Errol verkar gilla att simma in och ut ur den. 
Jag är för övrigt lite förvånad över att ingen av malarna (som älskar mörka hålor) har upptäckt den ihåliga porslinsfisken än, de har annars utforskat allt som står till buds i akvariet vad gäller hålor och grottor inklusive sådana ställen som inte är några hålor men där man kan göra sig en genom att gräva (Ancistrusmalarna är i munnen på den ibland på bästa putsarfiskmanér, men inte längre in, såvitt jag vet). Synodontismalen Hjördis mer eller mindre bosatte sig i vraket för en tid trots att hon (eller han - jag vet faktiskt inte vilket kön den fisken har) faktiskt inte riktigt får plats därinne. Vilket hon också insåg efter några dagar och grävde en grop under en trädrot i stället. Där stjärten också sticker ut, så tydligen missar hon liksom att den också måste få plats om hon inte ska avslöja sitt gömställe.
Errol
Signalfelväxelfeltågfeldörrfelfelfelfel...
Dagens repetition slutade med att jag tillbringade längre tid på tåget än på repetitionen...
Dena kväll skulle jag åka till Solna för att repa med brassbandet. Vissa förseningar kunde man ju räkna med efter gårdagens och dagens snöväder, men... när jag kom ner till stationen hade tåget som skulle gått före det tåg jag tänkt åka med inte kommit än, och när det väl kom var det 35 minuter sent. Jag hade kunnat ta det tåget, men det meddelades att det skulle tas ur trafik och inte gå längre än till centralstationen och jag skulle ju ända till Solna. Så jag väntade in det tåg jag från början tänkt åka med, vilket var 25 minuter sent. Vilket är en ganska stor försening för tågtrafik som går en gång i kvarten.
Sett i efterhand skulle jag ha tagit det första tåget ändå och tagit tunnelbana och sedan buss till repet från centralen, det hade troligen gått fortare trots två byten. Men det är lätt att vara efterklok. När tåget kom var det som sagt 25 minuter sent. Resan tar normalt en halvtimme, men efter att ha blivit stående en stund i Älvsjö och en ännu längre stund på centralstationen på grund av diverse fel växte förseningen tills tåget slutligen anlände en timme försenat till Solna station. Och därifrån är det en stunds promenad till replokalen.
När jag äntligen kom fram till replokalen hade dirigenten lämnat över dirigentpinnen till en av eufonisterna för att själv vicka i kornettsektionen där många stolar gapade tomma. Så det var ju bra att jag kom till sist i alla fall.
Efter att ha spelat oss igenom repertoaren inför söndagens konsert i Katarina kyrka avslutades repet i tillräckligt god tid för att jag skulle hinna med tiotåget hem i stället för det jag brukar ta halv elva. I själva verket visade det sig vara halv tiotåget jag åkte med, för det var en halvtimme försenat. Resan gick snabbare denna gång trots ett uppehåll på centralen, men när tåget anlände till Flemingsberg var det ändå 45 minuter sent.
Totalt tillbringade jag längre tid på tåget och med väntetid på stationen än jag tillbringade i replokalen. Vad vi spelade den stund jag var där? Temat från "Mordet på Orientexpressen" naturligtvis...
Hitta djuret!
Nostalgitripp längs Overfloden
Några barnprogram jag gillade var däremot Bröderna Dal, I fablernas värld, Hajk, Professor Balthasar, Trazan och Banarne, med flera. Ser ni temat? Djur, natur och vetenskap (ok, kopplingen är lite tveksam i fallet Trazan och Banarne, men det är ju djungeltema dock)...
Bröderna Dal gillade jag skarpt när jag var liten, den var spännande och rolig och rentav lite läskig ibland. I dag tycker jag kanske inte den är lika spännande och absolut inte läskig, men rolig är den fortfarande! Kanske ännu roligare, för det finns en del skämt i den som man inte riktigt uppskattade när man var liten. Se själv, för naturligtvis finns de galna bröderna Dal på youtube, komplett med kanoten Elvegris och de ökända cliffhangerserna (vad heter det egentligen i bestämd form på svenska?) och allt.
Bröderna Dal, avsnitt 1 :
http://www.youtube.com/watch?v=CI0h_jaXOXA
Bröderna Dal, avsnitt 1 (fortsättning) :
http://www.youtube.com/watch?v=DodcqlC5TEI
Nämnas bör också det fantastiska soundtracket med mycket blåsorkesterinslag (om än av mycket varierande kvalitet). Kanske lade Bröderna Dal en grund till något även i detta avseende? För övrigt hade jag velat ha det där dramatiska lilla cliffhangertemat som var i slutet av varje avsnitt som sms-signal på mobilen, det temat är nog faktiskt det jag bäst kommer ihåg av serien!
Forskning som samtalsämne?
Nu vet jag inte vad jag ska blogga om igen, men detta är något jag tänkte på igår när jag pratade med folk i brassbandet, och även om det inte är nytt är det lite intressant. Tycker jag. Ni får tycka vad ni vill.
En sak man som doktorand och forskare (även arbetslös sådan) ständigt drabbas av är att behöva berätta för folk vad man sysslar med. Det är inte konstigt, det är en av de första frågor som kommer upp när man träffar nytt folk i något sammanhang (ett alternativ till vädret): "Vad sysslar du med då?". För många är svaret ganska enkelt både för den som ställer och den som besvarar frågan: sjuksköterska", lärare, försäljare, osv osv...de flesta yrken i vårt samhälle är yrken som folk i allmänhet har åtminstone lite koll på även när de jobbar med något helt annat själv. Säger man att man är läkare vet folk vad man sysslar med. Men svarar man biolog på den här frågan har folk ofta inte en aning. Det går inte att ge ett kort svar, man måste inte bara förklara vad man själv gör utan vad hela yrkeskategorin omfattar. Ett litet problem är att den här frågan ställs ganska slentrianmässigt: folk är inte alltid faktiskt intresserade av vad man sysslar med, så de vill inte ha ett svar i form av en hel föreläsning.
I fyra år har jag svarat doktorand i biologi eller ekologi på frågan vad jag sysslar med. Folk har bättre koll på vad en doktorand är än vad en biolog är, även om de inte vet så mycket om det heller. Men de vet åtminstone att man sysslar med forskning. Och ekolog kopplar de direkt till miljövetenskap snarare än biologi, vilket visserligen är missvisande men då kräver de åtminstone inte långa förklaringar. Fast ibland känner man sig tvungen att ge dem det ändå eftersom det är irriterande att folk inte bara inte vet vad en ekolog är och gör, utan faktiskt ofta tror att de vet fast de inte gör det (vilket är en följd av att "ekologisk" i Sverige används som synonymt med "miljövänlig").
Nu kan jag svara forskare i biologi eller ekologi på den där frågan (arbetslös, men ändå). Folk har en aning om vad en forskare gör, så forskare i biologi funkar mycket bättre än bara biolog. Den naturliga följdfrågan blir naturligtvis vad man forskar/forskade på. Svarar man att man jobbar med hur marina subsidier påverkar strandekosystems födovävsekologi blir folk ganska förvirrade, så oftast blir svaret bara spindlars ekologi eller spindlar i strandekosystem. Spindlarna öppnar också mycket effektivt dörren för fortsatt konversation jämfört med termer som biolog eller ekolog. Det är dåligt att svara på frågan vad man sysslar med med något folk inte förstår, då känner de sig dumma, men alla vet vad en spindel är och en spindelforskare är därför något som folk förstår vad det är (eller tror sig förstå). Även om de tycker det är något väldigt märkligt att vara (vilket i sig är bra ur konversationssynpunkt).
Få människor ställer sig också neutrala till spindlar. De allra flesta har åsikter, ofta starka sådana, om spindlar, vilket är bra ur konversationssynpunkt. Ofta är åsikterna mer eller mindre negativa, men det är inget hinder då de flesta inte låter åsikten om djuret omfatta forskaren som jobbar med det, snarare tvärtom. Och oavsett vad folk tycker om spindlar tycker de oftast att det är lite spännande att forska om dem, även om intresset är lite skräckblandat i många fall. Många har också frågor om spindlar eller skräckhistorier att berätta om den där stora långbenta spindeln de hittade i vasken en gång för länge sen...i stort sett kan sägas att om jag nämner att min forskning på något vis berör spindlar leds samtalet omedelbart bort från både forskning och vad jag faktiskt forskar på och in på allmänna frågor och kuriosa om spindlar som inte har ett dugg med min forsknin gatt göra. Mina fågelspindlar kommer också ganska snart upp (folk frågar alltid om man har spindlar hemma) och sen är diskussionen långt borta från allt vad jobb heter. Men det gör inget.
Jag hade en gång en intressant diskussion med ett gäng andra doktorander vid Stockholms universitet om det här med forskningsämnen som samtalsämnen när man pratar med icke-biologer. Det var en kväll ute på Tovetorps forskningsstation, där vi var ett gäng doktorander från de tre olika ekologiska forskningsavdelningarna (växtekologen, zooekologen och systemekologen) som vistades under en fältvecka på en grundkurs i ekologi. En kväll när våra studenter jobbade flitigt för sig själva började vi doktorander prata om det här med hur krångligt det kan vara att förklara för folk vad man sysslar med och exakt hur långt från sanningen man kan behöva gå i när man ska förkalra för icke-biologer vad man sysslar med (eftersom man när man förenklar inte bara tappar information utan ofta även tvingas förvanska en hel del). För det hela blir en kompromiss mellan att få folk att faktiskt förstå vad man sysslar med, och att ge ett svar som är förväntat kortfattat och inte urartar till en hel föreläsning där varje ord måste definieras och förklaras var för sig. För min del kan jag t.ex. inte använda termen "subsidie" utan att ge en närmare förklaring ens när jag berättar för andra ekologer vad jag håller på med, om de inte råkar hålla på med något mycket likartat...
Från detta kom vi naturligtvis över till det här med vilka forskningsämnen som funkar i sociala sammanhang, dvs som även med ickebiologer kan tycka är intressant och våga diskutera. För detta krävs att folk ska kunna relatera till det så att de vågar ha någon slags åsikt, och att det finns något som intresserar även folk som kanske normalt inte är intresserade av naturvetenskap (födovävsekologi i sig funkar inte så värst bra ur den synpunkten, men spindlar fungerar som sagt alldelels utmärkt). Detta ledde vidare in på en diskussion om potentialen hos våra respektive forskningsämnen ur raggningssynpunkt på krogen.
Vi jämförde våra respektive forskningsämnen utifrån dessa två aspekter (samtalsämne/raggning) och resultatet blev ganska varierat och intressant. Här är några exempel:
Agnes (som disputerar om ett par veckor nu på systemekologen) jobbar med vilka kryp i Östersjön som äter giftiga blågrönalger (notera - det där var kraftigt förenklat!). Vilket med tanke på algblomningarna i Östersjön, som ju alla känner till, kan fungera som samtalsämne förutsatt att det finns ett miljöintresse hos samtalspartnern, annars inte. Ur raggningssynpunkt är ämnet kanske inte så effektivt heller.
Erik (som har disputerat för länge sen på systemekologen, vet inte vad han gör nu) jobbade i sitt doktorandprojekt med urban ekologi - hur naturen ser ut och fungerar (ekologiskt) i stadsmiljöer. Det borde fungera som samtalsämne, åtminstone är det lätt för vem som helst att relatera till (alla känner ju till naturen i stan, parker, trädgårdar med mera). Fast kan det verkligen funka ur raggningssynpunkt? Tveksamt. Men det beror kanske också på hur man formulerar det ("Hej! Jag forskar i stadsmiljöers biologi, ska vi gå ut i parken och göra lite fältstudier?...nja, vet inte det.).
Jag (disputerade i somras på växtekologen), ja ni vet ju vad jag håller på med. Marina subsidier och födovävsekologi hos i synnerhet spindlar i strandekosystem. Mina studieorganismer nr 1, spindlarna, funkar utmärkt som samtalsämne även om ämnet i sig inte direkt gör det. Ur raggningssynpunkt var den allmänna åsikten att spindlarna, så länge jag fokuserar på dem och struntar i födovävarna och subsidierna, nog också var ett av de bättre ämnena eftersom det har rätt hög coolhetsfaktor. Fast jag har aldrig testat...
Hanne (numera färdigdisputerad på zooekologen, tror jag) jobbade med sexuell selektion hos höns i sitt doktorandprojekt, ett samtalsämne som fungerar bra ur samtalssynpunkt, men det är inget mot raggningspotentialen! Hannes ämne var det som i särklass borde vara bäst av alla dem vi diskuterade - tänk er ett scenario på krogen som inleds med att en lång blondin berättar för en man att hon forskar på spermakonkurrens hos tuppar...
Vi hade faktiskt god lust att göra en fältundersökning i det här ämnet. De flesta av oss hade testat våra respektive forskningsämnen som samtalsämnen (sådana situationer hamnar man som sagt i titt som tätt), men inte i raggningssammanhang. Tyvärr befann vi oss ju mitt ute i skogarna någonstans mellan Gnesta och Nyköping så det blev inget av med det.
Väldigt många frågor man får om spindlar är varianter på "jag hade en JÄTTESTOR mörk, långbent spindel i vasken/badkaret/handfatet, garaget, vad var det?" Oftast är det då en husspindel, endera av två arter i släktet Tegenaria (nedan T. atrica) som är vanliga inomhus. Och nej, de bor inte i avloppet. men de kan inte klättra på släta ytor, så om de hamnar i vasken eller badkaret kan de inte komma upp igen utan blir sittande tills man hittar dem där.
Himvarnskår?
Musikkåren har jobbat mot att få bli hemvärnskår ganska länge, främst av ekonomiska skäl men även för att vi vill ha en tydligare koppling till försvaret. Att bli hemvärnsmusikkår skulle innebära visst ekonomiskt stöd till verksamheten, fler spelningar från försvaret än vi har nu, de som arbetar i musikkåren med styrelsearbete och liknande kommer att kunna få viss ekonomisk ersättning för det jobb de lägger ner, och vi som spelar i kåren kommer att kunna få viss ekonomisk ersättning för de spelningar vi gör för försvaret. Det senare kommer förhoppningsvis att öka våra möjligheter att ta spelningar eftersom vi i dag har svårt att få ihop tillräckligt med folk för att kunna tacka ja till spelningar på dagtid vardagar.
Det är fördelarna. Det verkar inte finnas några nackdelar. Vi kommer att ha vissa pliktspelningar (vara förbundna att göra ett visst antal spelningar/år för försvaret), men de är inte många och vi vill ju verkligen ha fler spelningar så det är snarast en fördel.
Det har diskuterats mycket i musikkåren vad bytet av huvudman kommer att innebära vad gäller musikkårens identitet, dvs vad kåren ska heta i fortsättningen och vilken uniform vi ska ha. Namnet är egentligen inte särskilt viktigt i sig - den här musikkåren har bytt namn åtskilliga gånger under sin livstid (musikkåren som förening heter Södertörns orkesterförening, men "artistnamnet" har varierat beroende på vilken huvudman kåren haft) och kåren har periodvis rentav haft flera namn (och flera uniformer) samtidigt. Uppenbarligen har kåren som mest (före min tid) spelat i fyra uniformer samtidigt (ok, inte exakt samtidigt förstås) - hemvärnets, flygvapnets, marinens blå och marinens vita sommaruniform (den marinens musikår har idag)! Jag är glad att jag bara behöver hålla reda på en, det är mycket nog grejer, och hoppas att det ska förbli så. Fast jag är beredd att stå ut med den vita om vi mot förmodan skulle få lov att använda den, men det är inte troligt - marinen har någon slags ensamrätt på den. Det viktigaste för musikkåren är dock att vi får behålla vår marina identitet oavsett hur det exakta namnet lyder, och det ska vi få. Vi kommer därmed att fortsätta använda vår blå marina uniform - inget hemvärnsgrått! Namnet kommer troligen att bli något i stil med Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn, eller bara Stockholms hemvärnsmusikkår, eller kanske båda två beroende på sammanhang. Uppenbarligen får vi fortfarande använda namnet Sjövärnskårens musikkår också om vi vill, i sammanhang där vi inte måste representera hemvärnet.
Så nu är det bara hoppas att det blir bokat ett datum för inspektion snart så att det hela blir helt klart. Men vår dirigent vill helst att den del av inspektionen som omfattar konsertmusik ska göras i samband med vår konsert på Nybrokajen den 25 maj, så om inte Försvarsmusikcentrum och Hemvärnet tvunget vill göra det tidigare (och det är väl inte troligt att de har så värst bråttom, de där kvarnarna brukar mala rätt långsamt) så lär det dröja tills dess. Men i sommar är det återigen dags för Stockholm Military Tattoo och om vi ska göra ett namnbyte vore det ju kanske trevligt om det vore klart till dess?
Bloggeri bloggera...
DN skrev om bloggande i dag, så för en gångs skull känns det som om jag kommenterar ett aktuellt ämne utanför vad som händer i mitt eget liv vilket inte är särskilt vanligt vad gäller mig. DN konstaterade att detta att skriva om vad som händer och sker i det dagliga livet, från stora världshändelser till det riktigt vardagliga och rentav triviala, inte på något vis är nytt. I synnerhet kvinnor har en mycket stark dagboksskrivartradition som nu helt enkelt håller på att ersättas av bloggande - det enda som egentligen är nytt är att bloggandet innebär att dagboken offentliggörs, vilket i sin tur innebär att skrivandet, både vad gäller stil och innehåll blir annorlunda än i en traditionell dagbok.
Min mor har skrivit dagbok i många år. Hemma i föräldrahemmet finns någon hyllmeter almanackor i A5-format, en för varje år med en sida för varje dag, med alla händelser nedpräntade. Dessa dagböcker är främst en lite utvecklad almanacka (varje år får hon en ny i julklapp av pappa) med kommentarer om vad som gjorts och vad som hänt under dagen. Numera har modern också en blogg (http://www.mellbrand.se/), denna uppdateras dock ganska sällan (men för tillfället kan man beskåda en bild på en spektakulär amaryllis).
Många bloggar (som t.ex. den här) riktar sig ändå främst till folk man känner - familj, vänner och bekanta, medan den traditionella dagboken oftast inte var tänkt att läsas av någon annan än en själv. Kanske är bloggen också ett återupptagande av den brevskrivartradition som var väldigt stark förr, när all kommunikation med de man inte träffade väldigt ofta fördes via korrespondens. Denna tradition ersattes delvis av först telefonen, sedan e-mail, sedan...bloggen? Till detta kommer forum som t.ex. facebook, som dock inte tillåter långa utsvävningar på samma sätt som ett brev, mail eller blogg. Jämfört med brevet har bloggen den fördelen att man kan vidarebefordra information och åsikter till många fler än en person samtidigt, dvs det är effektivare. Men mindre privat förstås, både sett från författarens och läsarens sida, eftersom innehållet är offentligt och tillgängligt för alla.
För egen del har jag aldrig varit varken en flitig dagboks- eller brevskrivare, jag gjorde några försök att skriva dagbok när jag var liten men tröttnade alltid väldigt fort, och har haft en rad brevvänner när jag var liten men jag har inte varit så värst flitig där heller, att jämföra med forna tiders brevskrivande där det i vissa kretsar inte var ovanligt att skriva brev var och varannan vecka till ett antal människor. Blogga är jag däremot mycket bättre på. Om än inte lika bra som syster Elin (http://mellbrand.blogspot.com/) som bloggar flitigt och ofta om stort som smått. Själv bloggar jag väldigt sällan om stort utan mest om smått. Vilket i sig skapar ett problem när man inte har något smått att blogga om - om man inte vill kommentera världshändelserna, samhällsproblemen, modet (ve och fasa!) med mera, och det inte händer något att skriva om i ens eget liv, då uppstår en farlig bloggtorka.
Och därmed har vi kommit tillbaka till ämnet "Vad göra om du inte har något att skriva om" (utan några värderingar av vad som är värt att skriva om). I DN stod det bland annat om en bloggare (en mycket mer seriös sådan än jag) som bloggade varje dag, och som faktiskt hittade på när hon inte hade något att skriva om - bloggande till varje pris. Så gör inte jag (men det vore kanske kul att göra det - en uppdiktad blogg?). Därför blir det dels långt mellan inläggen ibland, dels inlägg som inte handlar om något vettigt. Eller inlägg som är ett försök att skapa något vettigt (eller kanske inte ovettigt men i alla fall något) av ingenting. Som detta inlägg som är en sorts bloggmotsvarighet till att koka soppa på en spik.
Samma bloggare berättade också att hon till sin egen oro ibland kom på sig med att planera sina aktiviteter efter bloggen, dvs valde att göra sådant som skulle vara trevligt att blogga om framför sådant som inte skulle tillföra bloggen lika mycket. Hon insåg själv att det förstås inte är bra att på det sättet låta bloggen styra ens liv. Så gör inte jag. Men på ett sätt hade det kanske varit bra att bland resonera som så att "idag måste jag göra något nytt och intressant, annars har jag inget att blogga om", om alternativet är att man inte gör något särskilt alls? Det hade kanske inneburit att man gjort lite mer olika saker och provat på mer nya saker som man inte gjort annars? Men nä, det är inte riktigt min grej att låta bloggen bli en faktor i planeringen...
Ett annat sätt att lösa problemet nyhetstorka är att blogga om något som inte är aktuellt, kanske så gammalt att man inte kunde blogga om det då det begav sig för att man inte hade någon blogg då, eller för att det inte existerade bloggar då. Bloggar tenderar ju att vara aktuella, bloggfenomenet innebär liksom att man kommenterar det som händer nu, men det finns det ju så många som gör ändå att det kan vara intressant att läsa om något annat som omväxling...Det förra inlägget på denna blogg är ett exempel på ett sådant blogginlägg. En blogg som flitigt använder sig av denna teknik (därmed inte sagt att Per använder sig av denna teknik för att han inte har något att blogga om annars, inte alls!) är http://slannajten.blogg.se/. Här växlar vardagens händelser med tillbakablickar på intressanta pre-blogga (?) händelser, prylar och fenomen. I dag firas det på bloggen och i verkliga livet med inte bara en enkel utan flera stycken tulipaner, grattis Per!
Ett tredje sätt att lösa bloggtorkan är att "bildblogga". En bild på något fint kan i sig vara ett intressant blogginlägg, oavsett om den bloggas med enbart en kort kommentar eller en längre redogörelse för bildens motiv (se t.ex. amaryllisen på mammas blogg). Bloggen har förstås också en klar fördel framför den traditionella dagboken i detta avseende: det är enkelt att illustrera sina inlägg (å andra sidan kan man rita i dagboken). Det är därmed också tacksamt i tider av bloggtorka att ha något slags specialintresse som genererar bra fotomotiv, jag tycker ju att mina spindlar t.ex. är ett sådant även om det förstås finns en hel del som inte håller med mig om detta (vilket i sig kan göra det intressant att blogga dem). En som har det lite bättre förspänt på just husdjursfronten är Annelie (http://sagoruna.blogspot.com/), vars gulliga vovvar figurerar flitigt på bloggen (därmed inte sagt att Annelie bloggar bilder på hundarna enbart för att kunna blogga, absolut inte!). Å andra sidan uppskattas uppenbarligen inte alltid Annelies jobbilder på sådant som exempelvis sjuspenade kossor av alla. Själv är jag dock inte särskilt äckelmagad (har jobbat med att dissekera fiskhjärnor, bevars!).
Se bara vilket långt inlägg jag, som inte hade något att blogga om, har åstadkommit nu! Det ska jag fira med att gå och handla vilket i sig inte är värt att blogga om, men kanske kommer det så småningom ett inlägg om t.ex. det det bristfälliga ekologiska sortimentet i min lokala livsmedelsbutik? Eller inte.
Drogade spindlar
http://www.collegehumor.com/video:1734043
Sanningen är förstås något modifierad i denna film. Men att hjulnätspindlar använts för att studera effekten av droger är alledels sant. Många droger påverkar spindlarnas nätvävarbeteenden så att spindlarna spinner nät med annorlunda utseende än vanligt (påverkar storlek, radiernas antal och placering och fångstspiralens utseende - se ett gammalt inlägg här, http://krydolph.blogg.se/2009/august/natvaveri.html, om hur hjulnätsspindlar väver nät om ni undrar över nätdelar). Förändringen i nätets utseende blir större ju större dos av drogen spindeln intagit, men den förändring som sker är väldigt typisk för varje drog.
Sanningen bakom hur denna forskningsnisch uppkom är faktiskt ännu roligare än filmen, och dessutom helt sann. Det är också ett klassiskt fall där intressanta vetenskapliga upptäckter gjorts mer eller mindre av en slump.
Det förhöll sig så att en biolog som studerade spindlars nätvävarbeteende år 1948 ville filma förloppet. Videokameran används flitigt i dagens beteendeekologiska forskning för att studera djurs beteenden, men denna var förstås inte uppfunnen 1948, folk i allmänhet hade inte tillgång till filmkamera och i vilket fall krävdes med dåtidens utrustning viss specialkompetens för att kunna få bra film av något så litet som en spindel och dess nät. Forskaren i fråga behövde alltså hjälp av proffs. Men korsspindlar (som var de spindlar som studerades) väver som regel sina nät tidigt på morgonen, och det visade sig vanskligt att få ett professionellt filmteam att möta upp långt långt före gryningen för att sitta på pass och vänta på att en liten spindel skulle börja väva. Så biologen gick till en annan forskare, en farmakolog som arbetade med nervstimulerande ämnen, och bad om någon lämplig substans som kunde få spindlarna att komma igång med vävandet tidigare. Tanken var att få dem att göra sina nät på kvällen i stället för i de arla morgontimmarna.
Farmakologen försåg biologen med koffein och amfetamin, som spindlarna matades med blandat i sockervatten. Dessvärre visade det sig att drogerna inte alls påverkade när på dygnet spindlarna gjorde nät - de fortsatte att göra dem tidigt på morgonen - men däremot hade drogerna effekter på hur näten såg ut (en intressant iakttagelse är att näten ser mycket konstigare ut efter att spindeln fått koffein än när den fått amfetamin). Detta var förstås inte alls önskvärt ur biologens perspektiv, han blev besviken och fick även i fortsättningen gå upp väldigt tidigt om morgnarna. Farmakologen (som tidigare inte alls intresserat sig för spindlar) såg däremot en möjlighet att med hjälp av spindlars nätvävarbeteende studera drogers effekt på centrala nervsystemet och fortsatte med den här typen av forskning i ytterligare 20 år, främst med hjulnätspindlar i släktet Zygiella som försöksdjur.
En helt drogfri Zygiella x-notata (hoppas jag i alla fall).
I bland annat Sverige har det gjorts en del liknande forskning på nattsländors larver. Nattsländors larver kan, precis som spindlar, producera silke. De flesta arter använder silket för att bygga ett "hus" av material i sin omgivning (dessa larver kallas därför "husmaskar", och huset fungerar som bärbart skydd för den mjuka kroppen på samma sätt som en snäckas skal), men en del arter i bäckar bygger i stället nät för att fånga upp ätbara saker som kommer flytande med strömmen. Precis som hos spindlar påverkas nattsländenätens utseende av kemikalier, och i det här fallet har man inte studerat droger utan olika typer av miljögifter. Nattsländornas nät kan användas som indikatorer för att upptäcka utsläpp och läckage från t.ex. industrier eftersom det krävs mycket små mängder för att deras beteende ska påverkas, och precis som för spindlarna är förändringen annorlunda för olika substanser. Man kan alltså gå ut i bäcken, studera sländornas nät och se om det förekommit utsläpp av en viss substans. Jag har ingen bild av varken nattsländelarver eller nät, men googla på Hydropsyche (ett nattsländesläkte där larverna gör nät som använts en hel del till denna typ av forsklning) om ni vill veta hur de ser ut. Hydropsyche måste väl för övrigt betraktas som ett ovanligt vackert och poetiskt namn på ett både som larv och vuxen ganska oansenligt litet kryp (hydro=vatten, psyche=själ). Intressant är också att namnet är så tydligt kopplat till larvstadiet - vuxna nattsländor lever på land, så inga "vattensjälar" där inte.
Helgens äventyr...
I lördags var vädret strålande och jag passade på att åka skridskor på Orlången, min närmsta sjö. I dag gjorde Solna Brass en "sjung ut julen"-konsert i Oscarskyrkan med deras körer. Och den senare aktiviteten var definitivt den då man frös mest, trots ungefär lika många lager kläder.
Lördagens tur gick alltså till Orlången, en sjö som jag förstås besökt tidigare men då har jag varit vid Flemingsbergsviken som sträcker sig in mot Flemingsberg nära där jag bor. Men ska man åka skridskor gör man det lämpligen utanför viken på själva sjön, så jag åkte till Sundby gård som visade sig vara ett trevligt ställe som absolut kommer att besökas även framåt våren när skridskosäsongen är över. Nu är det dock full fart på skridskosäsongen här, isarna ligger nästan en månad tidigare än vanligt och på Orlången var den +15 cm tjock. Úte var det 16 grader kallt, men solen sken och med varm choklad i ryggsäcken, skridskor på fötterna och varma kläder frös jag inte alls.
Lite vinterbilder:
Vinterväg
Hagar vid vägskälet Gladövägen/Sundby gård
Ekallé mot Sundby gård. Inte så ofta man ser ek som alléträd faktiskt - trevligt! Och en del av dem var riktigt stora gammelekar.
Orlången, täckt av is som i sin tur täcks av snö...
...men Sundby gård har som tur är plogat både längre och kortare banor runt sjön.
Varm chokladpaus med sjöutsikt.
Efter lördagens naturupplevelse var det på söndagen dags för kulturupplevelse, eller att försöka sprida en sådan snarare. Solna Brass spelade konsert i Oscarskyrkan med deras körer, vi spelade både stycken tillsammans med kören och egna konsertstycken. Trots en del problematik med orkesteruppställningen (en orgelläktarte är liksom inte byggd för att husera ett helt brassband) som gjorde att vissa instrumentgrupper hamnade alldeles för långt ifrån varandra, samt att en del omstrukturering behövdes i slutet av konserten då kören också skulle upp på läktaren för att sjunga Rutters "Gloria" ihop med delar av bandet och resten av bandet därför måste bort från läktaren så gick det hela bra. Hur det lät om styckena vi gjorde ihop med kören vet jag inte - idén att ha bandet på orgelläktaren men kören nere vid altaret (väldigt långt från varandra) var troligen inte alltför lyckad, men kanske fungerade det utmärkt (även om jag tvivlar).
I köldhänseende var lördagens skridskotur i sexton minusgrader ingenting i jämförelse med denna konsert. Oscarskyrkan är en ganska kall kyrka, och även om vi hade hoppats att orgelläktaren där vi spelade denna gång skulle vara lite varmare än det är nere i kyrkan där vi brukar vara kom våra förhoppningar på skam. Naturligtvis var det väldigt dragigt på orgelläktaren, och trots att jag och Madde förberett oss genom att fatta ett enhälligt beslut att vi tjejer får lov att ha långbyxor på spelningar i kalla kyrkor om vintern frös vi ändå. Det är nämligen ett problem att spela i kalla kyrkor när man är tjej och bandet har smoking som scenkläder, man måste liksom ha något som är snyggt nog att matcha det, dvs klänning, och då blir det också svårt att klä sig varmt nog (en bolero/kavaj eller tunnare finkofta av det slag som passar i smokingsammanhang räcker inte långt). Det är lättare för grabbarna, smokingen är dels varmare i sig, dels kan man packa på sig rätt mycket kläder under utan att det syns om man bara vill (vi tjejer har det dock bättre under varma spelningar om sommaren. Men de är ganska få.). Dagens klädsel för min del var långbyxor med långkalsonger under, sedan linne samt en långärmad tunn ylletröja och en kort sammetsaktig klänning med långa (om än tunna) ärmar över alltihop, och så en tunnare sjal och på fötterna vinterkängorna med tjocka yllesockor i (eftersom vi satt på läktaren syntes ju inte skorna, så jag valde bort finskor). Ändå frös jag, och jag är ju inte direkt frusen av mig...spelningen var dock inte alls lika kylslagen som den vi gjorde i onsdags i Vällingby då jag var oförberedd på det iskalla draget i kyrkan (har spelat där förr och då har det inte varit så kallt) och hade kortärmad klänning, kofta (stickad, men räckte inte alls) och finsandaler...
En röd julspindel?
Lagom till trettonhelgen ömsade Lisbeth skinn, och blev så otroligt vacker som bara en nyömsad Grammostola rosea "red form" kan vara, med sina helt fantastiska skiftningar i olika rödbruna, orange och rosa nyanser.
Lite mera jul...
Julen var vit även i Skåne, men om detta har jag ju redan bloggat så det tänker jag inte göra igen. Här är däremot en bild på årets gran:
På grund av den låga familjenärvaron vid förra årets julfirande hade fadern utvalt en något mindre gran än vanligt - som ni ser når den inte ända upp i taket. Annars var allt som vanligt, även om julbordet reducerades något. Utmärkande var också att tilldelningen chokladpraliner/person blev ovanligt hög på grund av det låga antalet julfirare.
Efter julafton började det töa och fortsatte att göra så ända till nyår då det blev kallt igen, men snömängderna i Blentarp var ju så rikliga att de inte lät sig smältas i första taget och det förblev därför vitt hela julen trots plusgrader.
Ett par dar efter jul gjorde vi en havsörnsskådartur till Snogeholmsområdet, resultatet blev en havsörn, ett ntal hägrar och änder samt en faslig massa glador (sådär 35-40 st).
En isig Sövdesjö.
En av många glador.
Utmärkande för julen var också den småfågelfara föräldrarnas nya eleganta terassdörr helt i glas utgjorde - med fågelbordet rakt utanför blev det några kraschar in i dörren, och en bofink och en talgoxe knockades så pass att de fick komma in i värmen en stund för återhämtning innan frisläppande. Ingen fågel skadades dock allvarligt, och efter en abbrovinch i form av plastband framför dörren blev det inga fler kollisioner.
Pilfinkar.
