Detta innebär att i princip hela ön är ogödslad naturbetesmark med lång kontinuitet, en av de artrikaste naturtyper som finns. Här trivs betesgynnade arter, liksom arter som trivs i sandiga torra miljöer. Ljunghedar sköts traditionell genom bete och/eller bränning, och om inte hävden upprätthålls tar först enen över, den kommer att skugga och tränga ut allt annat och på sikt vandrar tall in och man får så småningom en ganska artfattig tallhedskog. Vad som händer på en betesmark är att man genom kontinuerlig störning av igenväxningen håller kvar området i ett visst succesionsstadium, i det här fallet ett successionsstadium som är avsevärt mycket artrikare än det slutstadium det nått utan störningar i form av bete (tallskog). En sådan här naturtyp är därför helt beroende av fortsatt traditionell hävd. På Jurmo upphörde hävden i samband med den avfolkning som skett i skrägården, men i dag när turistnäringen växer, viss återflyttning skett och man insett vikten av att bevara det gamla kulturlandskapet både av natur- och kulturskäl samt indirekt för turistnäringen har hävden återupptagits. Så nu betas ljungheden av en liten flock Highland cattle vilket är en god början, men tyvärr är de för få för att rå med att hålla denna stora hed öppen. Tittar man på bilden ovan ser man att det är ganska mycket en och kråkris (grön vegetation) i förhållande till ljung (brunlila). Den ljung som finns har också mycket gamla torra döda stammar, vilket gör att den blir mindre aptitlig för djuren. Förr brände man ofta ljunghedar för att förnya ljungen och därmed öka produktionen av foder till betesdjuren. 

Två generationer naturvårdare på Jurmo.

 


Det finns också några mer udda betesdjur på ön - alpackor, som ser lite underliga ut i den här miljön.

 


Men alpackor kommer från torra bergsområden i Anderna, så de borde ju faktiskt vara ganska bra anpassade till ett liv på en karg skärgårdsö som Jurmo. De här är förstås alldeles för få för att göra någon egentlig nytta som naturvårdare, de bidrar istället till sin försörjning genom ull som blir till textilt hantverk för försäljning i den lilla butiken på Jurmo.
En butik med intressanta öppettider.




I dag finns det tre bofasta hushåll på ön, och en del uthyrningsstugor för sommarturister.

Jurmo by sedd från öns högsta punkt "storberget" (som inte är särskilt stort och inte med den bästa vilja i världen kan betraktas som ett berg annat än möjligtvis i den betydelsen att det är en backe bestående av sten).




Vi fick guidade turer på ön av en botanist och därför handlar det mesta här om floran, men också mycket om naturtypen här som sådan. Guidningen var naturligtvis på finska så jag förstod ingenting, men jag är ju dels en tillräckligt kompentent skärgårdsekolog för att begripa en del genom att se mig omkring utan att man berättar det för mig, och ibland fick jag en liten sammanfattning på svenska. 

Det fanns heller inte gott om kryp på Jurmo i vilket fall. Vädret hade varit ostadigt en tid innan vi åkte, och dåligt såpass ofta att det inte räckte med en enstaka solig dag för att krypen skulle komma igång. Våren hade förstås heller inte kommit lika långt här som i Ekenäs - när jag åkte därifrån blommade syrenerna för fullt, härute stod häggen fortfarande i full blom vilket innebär att det är någon veckas skillnad. Jag kände att jag var ledig mellan syren och hägg istället för tvärtom...

Oavsett avsaknaden av guidning om djur var det alltså ändå floran som mest utmärkte sig här, eftersom djuren till stor del valde att ligga lågt. Och i synnerhet torrängs- och sandhedsfloran utmärkte sig verkligen! Det fanns kattfot överallt i olika färgvarianter och i mängder som jag aldrig tidigare skådat någonstans. Det fanns backsmultron, låsbräken, strandkål på stränderna, och en mängd små arvar och narvar och små slingriga växter av det slag som växer på torra grusiga öppna platser med öppna sandytor.

Kattfötter i alla färgvarianter.

(ja ni kan ju spela stycket som heter så (http://www.youtube.com/watch?v=o1U5IY8kynI&feature=related) som soundtrack när ni läser detta och de följande inläggen om ni vill. Och ni har väl tittat på filmen i förra inlägget? Gör gärna det annars!).

Och om jag hade haft en inspelning som jag kunnat lägga på youtube på Petras komposition Archipelago kunde ni ju använt det som soundtrack istället. Men nu har jag inte det.

Nu kommer det att komma en serie inlägg här, för annars blir de så väldigt långa. I slutet av förra veckan åkte jag alltså på en exkursion ut i Åbolands ytterskärgård, en exkursion som var en samorganiserad tur av två finska biologiska föreningar varav jag är med i den ena (för övrigt samma förening som nyligen gett mig ett mindre anslag).

Turen gick till öarna Jurmo och Jungfruskär, två utskärgårdsöar med väldigt olika natur men båda med väldigt höga naturvärden. Vi fick guidade turer av en botaniker, så det mesta handlade om naturvårdsprojekt med fokus på växter, vilket var lika bra eftersom det pga vädret var väldigt lite kryp ute. Till exempel var det inte en enda dagfjäril ute ens de soliga och varma dagarna (för att det inte varit varmt nog tidigare så de hann nog inte igång innan vädret blev dåligt igen)! Det var till och med ont om vargspindlar, och de stora nätvävarna befinner sig mitt i ett generationsskifte nu så det fanns knappt några vuxna ute alls. Därför kommer ni att få ovanligt mycket bilder på blommor och ovanligt få på kryp för att vara den här bloggen. Men platserna var absolut intressanta nog i sig att titta på, och själv gick jag hela turen helt säll och lycklig över att åtminstone två sådana här miljöer faktiskt fått finnas kvar och med ganska gott hopp om att de ska fortsätta göra det. Detta var egentligen ingen jobbresa för min del, men borde nästan betraktas som det i rent inspirationssyfte. Ojoj vad man velat sätta en skock kossor på första bästa båt till vår projektö Vänö (där det finns en väldigt igenvuxen ljunghed) när man varit på Jurmo och sett hur en ljunghed i skärgården ska se ut (se nästa inlägg)! 

Och när man ändå är ute med kameran måste man ju fotografera några kryp också! Det har regnat en hel massa här sen i fredags och det är allmänt blött och kallt ute, så det är inte lätt att hitta några kryp men de man hittar sitter åtminstone stilla och låter sig fotograferas. Sen blev det ändå inte så många eftersom jag inte hade kläder att ligga på knä i på mig (inte förutseende nog...). Annars är egentligen blött och kallt väldigt bra förutsättningar för att fotografera småkryp just eftersom de sitter still då - men många håller sig också ordentligt gömda.


En köttfluga.




Och en blomfluga.




Och en trädgårdssnäcka som blinkar (inbillar jag mig).

I går var vi ett gäng från Aronia som var ute och gick en runda och grillade i skogen. Evenemanget gick under namnet "makkaretki-day" (makkaretki har med korvgrillning att göra), ooh även om utflykten i sig var enkelt upplagd (vi träffas vid strövområdet utanför Ekenäs, går en runda på en av vandringslederna där och alla tar med något att grilla) så är det däremot inte enkelt att samordna någonting alls med forskare i ekologi den här tiden på året eftersom många fältjobbar då(en ekologisk forskningsinstitution är ofta i stort sett helt tom under hela sommaren). Men med god framförhållning lyckades vi spika ett datum - och lyckades pricka den regnigaste kvällen på väldigt länge .

Men trots den dystra väderprognosen för gårdagen som sedan verkligen infriades var det aldrig ett alternativ att ställa in - datumet har varit bestämt i närmare en månad och det hade varit väldigt svårt att lyckas hitta ett nytt tillfälle före hösten. Ett par hoppade ändå av pga vädret, men de flesta kom trots att det mot slutet på eftermiddagen i går hade börjat regna ordentligt. Men de tapprare av oss träffades efter jobbet på en parkeringsplats i utkanten av Västerby friluftsområde och begav oss ut i skogen, väl försedda med regnkläder (även den enda fyrbenta deltagaren), kängor eller stövlar och naturligtvis matsäck. Den uppgjorda menyn för kvällen var grillad korv, pinnbröd och grillad banan med choklad (bara klassiker alltså). 

Tillfälligt och kortvarigt uppehåll i regnandet.




Turen blev i alla fall trevlig, men hade varit ännu trevligare om det inte regnat så mycket. Tuvullen blommade i mängder på myrarna och även många av bärrisen blommade. När vi väl kom fram till lägerplatsen där vi skulle grilla lättade regnet upp lite, och en stund var det rentav nästan uppehåll. Veden i skjulet var torr så vi hade inga problem att få igång en brasa trots regnet. Platsen var en typisk sån där iordningsställd lägerplats med vindskydd, och nog en av de finaste, bäst utrustade och välskötta sådana jag sett. Den låg jättefint med sjöutsikt, hade ett rejält vindskydd, eldstad med grillgaller, rejält vedskjul med torr ved, och det fanns till och med en roddbåt! Absolut en plats att lägga på minnet för framtida utflykter! 


Lyxlägerplatsen.




Pinnbröd, eller "tikkupulla" som det heter på finska. Vi gjorde lyxversionen, med jäst istället för bakpulver.




När vi var på väg tillbaka var vi överrens om att detta måste vi göra om någon gång när vädret är bättre. En plan är att göra en utflykt till en närbelägen skärgårdsö som det går passagerarbåt till (alternativt använda en av Aronias båtar).

Paavo var den enda som kände för att bada den här dagen...





För min del såg jag det här lite som ett utrustningstest också. Jag ska ut och naturturista fyra dar i skärgården i slutet av nästa vecka och har varit lite i valet och kvalet vad gäller val av skodon: De sköna men inte riktigt tillräckligt vattentåliga kängorna, de inte särskilt vattentåliga skorna med gummistövlar som komplement, eller de rejäla och vattentåliga men inte lika sköna Lundhagskängorna. Mina gummistövlar är inte sköna att gå i alls, så jag undviker dem helst - men jag vet att favvokängorna inte räcker till när det är blött. Det är bra läderkängor, men de är ganska låga (dvs funkar inte att gå i vatten med) och jag vet exakt hur bra/dåliga de är eftersom de blev ordentligt testade för ett par år sen en dag med ösregn på en ekologikurs jag undervisade på i Lund. Det var första dan på kursen, jag hade smort kängorna innan jag åkte ner från Stockholm, men de blev ändå blöta långt innan dagen var slut och det tog sedan flera dagar för dem att torka.

Så ur många synpunkter är Lundhagskängorna att föredra. De är ju en klassiker i vandringskängesammanhang - och inte utan anledning. De är otroligt slittåliga, smörjer man dem tål de vatten bättre än det mesta utom gummistövlar (men får inte lika lätt sprickor), de är höga nog att klara vad i grunda vatten, myrar m.m., och de torkar hyfsat fort om de blir blöta eftersom de är ofodrade. Deras stora nackdel är att de tar lång tid att gå in och det är lätt att få skoskav av dem eftersom de är ofodrade och har rejäla sömmar på insidan av hälen. De fungerar därför bäst om man använder dem mycket och ofta, och det gör inte jag eftersom de oftast inte är det bästa valet för mig att fältjobba i. Men under de perioder jag har gjort det gillar jag dem. Nu var det dock länge sen sist, så jag behövde testa om jag kunde gå i dem utan att få skoskav och hur vattentåliga de faktiskt är. Och det här var ett utmärkt tillfälle - en tur på över en mil i regn, med tät och blöt markvegetation och bl.a. över myrar.

De som valde att ge sig ut på den här utflykten i impregnerade jackor för friluftsbruk istället för regnkläder fann sig vara ordentligt blöta långt innan vi nådde den lägerplats som var målet - impregnering är nog bra, men räcker inte till under sådana här förhållanden. Flera av dem som valt den modernare typen av vandrarkängor, som ofta är av material som i sig inte är jättevattentätt men som blir det med hjälp av moderna impregneringar, gore-texmaterial och liknande fann sig blöta om fötterna. Lundhagskängorna däremot - de var inte ens nysmorda, för jag hann inte smörja dem innan jag gav mig ut, men jag kom hem efter fem timmar ute i regnet, i myrar, på leriga stigar och i blöt vegetation, lika torr om fötterna som jag gav mig av. Och dessutom utan skoskav - det enda jag har att klaga på är att de har hårda yttersulor som gör dem väldigt stumma att gå i även där marken är mjuk. Vilket naturligtvis är en vanesak, och eftersom jag föredrar skor med mjukare sulor där man känner vad man går på så blir jag trött och öm i fötterna om jag går långt i dem. Jag borde ge mig ut i dem oftare så att jag blir van...men det blir nog absolut Lundhagskängorna nästa vecka. Men tevasandalerna får också följa med, och förhoppningsvis är vädret så bra att det mest är dem jag kommer att använda (som det ser ut nu ska det inte bli regn i alla fall, och vädret är ofta bättre längre ut i skärgården än här).