Känner mig just nu som nördversionen av Askungen. När en vänlig kollega efter lång väntan hjälpte mig att lyckas få SPSS (ett statistikprogram, för den som inte vet) installerat på min dator visar det sig att licensen för det (via Åbo Akademi) går ut idag. Den nya kommer inte att finnas tillgänglig förrän på måndag, för uppenbarligen är det inte meningen att man ska analysera data över helgen. Vad är det här för universitet egentligen? Vet de inte att forskare analyserar data precis när som helst i veckan och på dygnet? I vilket fall innebär det att jag måste göra alla analyser jag väntat så länge på att kunna göra före midnatt för sen blir det inget analyserat förrän på måndag när ÅA ämnar ut den nya licenskoden (av glas?).

 

Bakgrunden till denna statistikbal på slottet är en analys jag länge velat göra men som visade sig vara väldigt besvärlig att göra i R (gratis statistikprogram som jag vanligen använder). R är utmärkt bra och man kan göra mer avancerade saker där än i SPSS, men det är också krångligare att använda eftersom man måste skriva kod för allt utom några av de allra enklaste och vanligaste analyserna (och jag har förstås alltid behövt göra mer komplicerade saker än dem). Den analys jag ville göra nu är inget märkvärdigt, men visade sig kräva väldigt mycket och omständigt kodande (för mig åtminstone). I princip får man skriva så mycket kod att man nästan lika gärna kunde räknat testet med penna och papper, medan man gör samma test i SPSS genom att välja ett steg i en meny och kryssa i en ruta. Så SPSS hamnade plötsligt väldigt högt på önskelistan. Jag har använt SPSS förr, men aldrig haft programmet själv - och nu var det lite som den där Askungebalen, SPSS fanns där på institutionen men jag kunde inte använda det eftersom jag saknade licens. Men nu blev det alltså fixat tack vare en snäll gudmor (ledaren för forskargruppen), men när det väl var löst så visade det sig alltså att licensen i fråga går ut och programmet därmed förvandlas till en pumpa (eller den statistiska motsvarigheten?) vid midnatt.  

 

Sen är det där med statistiska tester ju alltid lite som en bal på slottet. Det kan vara dötrist och urtråkigt, eller alldeles underbart. Det data som ser jättesnyggt ut när man ritar upp det i en figur kan visa sig egentligen inte visa något vettigt alls, och det som mest ser ut som plotter i grafen kan vara trestjärnigt signifikant. I det här fallet ser det visserligen inte ut som plotter, utan i figuren jag gjort för att se hur datat såg ut verkar det absolut finnas något intressant där - men det innebär som sagt inte att det faktiskt är så. Analysen som jag äntligen kunnat göra stöder dock ögats uppfattning, resultatet visade sig vara tvåstjärnigt signifikant vilket i det här sammanhanget är väldigt bra. Det här är ett resultat som vi absolut kommer att försöka publicera vetenskapligt, inte bara presentera i samband med EU-projektet.

    

 

Jag känner att jag som bloggare har flera löften/påbörjade bloggprojekt som jag inte har infriat/färdigställt. Ett av dem är spindellitteraturrecensionerna som kommit av sig totalt (jag har helt enkelt glömt att fortsätta när fältsäsongen drog igång, men det finns lite mer spindellitteratur kvar i hyllan faktiskt) och den andra är kackerlacksexperimenten härhemma vilket är vad det ska handla om nu.

 

Den här gången handlar det inte om ett regelrätt experiment, men när man har tre arter kackerlackor hemma och oftast matar allihop med samma sak samtidigt blir ju varje matning ett preferensförsök. Oftast får de ganska mycket samma saker - sådant som jag vet att de gillar och mår bra av och som är lätt att få tag i i affären. Det senare syftar på att kackerlackorna bara får ekologisk mat och det innebär att man måste hålla sig till det utbud som finns av ekologiska frukter och grönsaker i Ekenäs matbutiker och att man hittar mat som inte kostar en förmögenhet i de fall man handlar specifikt för kackerlackorna. En annan viktig faktor är hållbarhet. Tropiska frukter t.ex. möglar och blir dåliga väldigt fort i kackerlackornas uppvärmda lådor, medan t.ex. många rotsaker kan ligga där länge och bara torkar ihop utan att mögla. Därför får de sådant som frukt vid enstaka tillfällen och lite i taget som byts ut ofta, medan de har ständig tillgång på rotsaker (oftast morötter). Speciellt när man reser bort är det förstås viktigt att de har tillgång till mat som inte blir dålig. Allihop får också torrfoder för katter som proteinkälla. Så här års erbjuder också skogen bra gratismat i form av svamp, som man verkligen tycker borde passa nedbrytare som kackerlackor, men faktum är att en art inte gillar det alls. För de andra två arterna är kantareller och trattkantareller mer populärt än t.ex. soppar.

 

Man kan konstatera att de olika arterna absolut har olika favoriter. Morötter är ofta stapelfödan här eftersom alla arterna äter det och de är lätta att få tag på ekologiska året om, sedan kompletteras detta med annat och då får de inte alltid samma sak eller lika mycket beroende på art. 

 

De små Blaptica dubia gillar söt och syrlig mat, så frukt är väldigt populärt och morötter gillar de mycket bättre än många andra rotsaker. C-vitaminrik frukt måste de få regelbundet för att må bra - framför allt märks det om de inte får tillräckligt på att de inte får några ungar då, så till dem köper jag ekologiska apelsiner med jämna mellanrum. Arterna nedan kan få lite de också (väsarna blir ibland helt utan eftersom de ofta inte uppskattar frukt), men det mesta av apelsinerna går till dubierna. Kattmat äts men är inte superpoppis. Svamp gillar de inte alls vilket jag kan tycka är lite märkligt för en nedbrytarorganism.

 

De falska dödskallekackerlackorna (som heter så för att de liknar en art som har en svart dödskalleliknande teckning på halsskölden, medan de här har en svart fläck som inte är särskilt dödskalleliknande) är matvrak som äter i princip allt och fort går det (de är den perfekta avfallskvarnen/levande komposten). De älskar kattmat och de älskar svamp. Morötter och frukt är väldigt gott, och det mesta i grönsaksväg går ner. De äter i princip allt de kan tugga på, även vissna löv och liknande (och toarullarna de har som gömställen om färskmaten tagit slut) även om färsk mat är populärare. Hos de här kackerlackorna blir mat aldrig gammal och möglig för den försvinner oftast på bara någon dag hur mycket man än ger dem. När jag ska resa bort halvt fyller jag lådan de bor i med sådan mat som tar dem lite längre tid att få i sig (hårda rotsaker och vissna växtdelar).

 

De väsande kackerlackorna skiljer sig från de övriga genom att föredra döda växtdelar som löv, gräs och örter framför färsk frukt och grönsaker, till den grad att de ofta hellre äter upp de tomma toarullar och äggkartonger jag stoppar in hos dem som inredning/gömställen än färskmaten! Man kan känna sig lite ouppskattad när man ger sina kryp fina ekologiska äpplen och de hellre gnager på en tom toarulle...Det innebär också ett problem eftersom de har ganska fuktigt i sin låda, så färskt foder som inte äts blir snabbt mögligt och äckligt. Därför får de mycket vissna blad från krukväxterna härhemma om vintern och örter och löv utifrån om sommaren och hösten (de får även morötter, men för dem är det kanske mest viktigt som vattenkälla om övrig mat är torra växtdelar). Den maten gillar de och den möglar inte (dessutom har de daggmask som "städpersonal" i sin låda just för att minska mögelrisken och maskarna gillar också vissna växtdelar). Väsarna gillar svamp också, och äter en del frukt och grönsaker även om det inte är lika poppis som torra löv (och kartong). Kattmaten äter de men den är inte jättepoppis, och den möglar fort så de får inte det så ofta, men de verkar må bra ändå. Eftersom de är så förtjusta i grovt svårnedbrytbart växtmaterial är de troligen bra på att utvinna det de behöver ur sådant utan att behöva superproteinrik mat som komplement.

 

 

Väsande kackerlacksmamma med (tyvärr väldigt suddiga) ungar.

 

 

 

För väsarna undrar jag för övrigt hur pass "tama" de blir? Inte tama i betydelsen tillgivna, men när jag först skaffade dem väste de mycket mer än de gör nu! Väsande kackerlackor heter så för att de väser. De använder det som varningsläte och även i kommunikation med varandra (hot?). När jag precis skaffat den växte de om man så mycket som petade på dem och ibland bara man öppnade lådan de bor i. Nu väser de ganska sällan även om man klappar ganska mycket på dem. Vilket är lite intressant, har de helt enkelt vant sig vid att jag finns där och klurat ut att jag är ofarlig och inte behöver väsas åt? De är ganska långlivade (blir ett år sådär har jag läst, men jag tror allt att flera av mina är äldre - jag har en som är lätt igenkännbar tack vare ett missbildat bakkroppssegment och den individen är absolut minst två år gammal) så de har absolut tid att hinna lära sig saker. 

Det är mycket som händer nu...för tillfället ser tillvaron ut så här:

 

Vädret: Fint och soligt sommarväder även om det definitivt börjar bli kyligt om kvällarna. Men dagtid är det fortfarande shorts och sandaler som gäller! Vattnet i Dragsviksfjärden är varmt, men tyvärr med för mycket blågrönalger för att vara riiktigt badbart.

 

Balkongodlingarna: De svarta cocktailtomaterna mognar den ena efter den andra, de gula cocktailtomaterna ligger lite efter, chilisarna och gurkorna är på g men är fortfarande små. Gott om örtkryddor. Den svarta cocktailtomatplantan är stor som tre normala tomatplantor och får tillsammans med de övriga växterna där den bortre änden av balkongen att se ut som en djungel.

 

Spindlarna: Mår bra och har varit ovanligt mycket framme den här sommaren, även de som vanligtvis är gömda nästan jämt.

 

Ridningen: Går sådär med avseende på prestation, men är roligt. På sista tiden har jag mest ridit Pisang, som är lydigare och väldigt trevlig men betydligt trögare än Daisi vilket jag inte riktigt trivs med. Jag står hellre ut med Daisis ofog, som jag ser som en utmaning för om jag är tillräckligt bestämd och tydlig och håller henne sysselsatt går det bra, men är jag det minsta otydlig med vad jag vill, inte tillräckligt bestämd, eller om hon blir uttråkad så hittar hon på bus direkt och hon testar gränser hela tiden... 

 

Orkestern: Måstemåstemåste öva på solot i In the mood! Måste! Det är inte ett solo man får sabba, alla känner igen det och vet hur det ska låta! I värsta fall kan jag möjligen komma undan med att spela fel om jag kan göra det så att det låter som om jag menade det som en improvisation (men jazzimprovisationer är VERKLIGEN inte min grej).

 

Laban: Krånglade nyligen med att starta (motorn går igång och dör sedan direkt, innan man hunnit börja köra), och eftersom Laban ska köra ända till Åbo nästa vecka, åka färja till Stockholm och sedan besiktigas där så vågar jag inte låta detta gå okontrollerat även om Laban snällt startat de senaste dagarna. Så Laban är på verkstaden för tillfället, vilket är mycket dålig tajming.

 

Jobb: Så mycket att göra, så lite tid...nästa vecka åker jag till stockholm för konferens (och för bilbesiktning och spindelfilmande) så tills dess ligger fokus främst på att sammanställa resultat och göra en powerpointpresentation att visa på konferensen. Är trött på powerpoint och önskar att jag kunde hitta på ett lite roligare sätt att presentera, t.ex. en film med livekommentering? Men jag har ingen film och absolut inte tid att åstadkomma något sådant. Ska när jag är i Stockholm också göra några spindelfilmer till för Naturhistoriska (se tidigare inlägg om den första av dessa) om allt går som det ska, och skulle vilja leta upp några spindlar i förväg för att säkert ha något att filma men har dåligt med tid och det går ju inte direkt snabbare utan bil. Skulle behöva klämma in en Hangöprovtagning till och hade velat fotografera Arctosor där innan vargspindelsäsongen är över, men det går inte heller utan bil.

 

Spindelbestämning: Jag får som vanligt spindelfrågor härifrån och därifrån. Den här tiden på året handlar de ofta om stora hjulspindlar som korsspindel, kvadratspindel och marmorspindel, men jag har också fått flera frågor av typen där folk tror sig ha hittat något farligt och är oroliga. Svarta änkor, luffarspindlar, alternativt något utländskt som följt med hem från semestern och som kanske kan vara farligt...som det naturligtvis inte var frågan om i något av fallen. Jag har aldrig fått frågor om något förmodat farligt som faktiskt visat sig vara det frågeställaren oroar sig för. De svarta änkorna är alltid fettspindlar, luffarspindlarna är alltid husspindlar, och spindlarna som folk misstänker har följt med hem utifrån är nästan alltid vanliga svenska spindlar. I de mycket få fall spindeln faktiskt inte är svensk har det ändå alltid rört sig om något helt ofarligt.

 

Jobbsök: EU-projektet jag jobbar i tar ju slut vid årsskiftet, och därmed min postdoctjänst här i Finland. Sen vet jag inte vad jag gör. Har börjat leta jobb och väntar hittills på besked om ett jag sökt. Håll tummarna! Hårt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag hölls den årliga finska MILjazz-konserten här i Ekenäs, med två finska yrkesmilitärmusikkårers storband, gästsångare och ett värnpliktigt underhållningsband. Jag har missat denna tilldragelse båda de tidigare somrar jag  bott här eftersom jag just den dagen alltid befunnit mig i Sverige. Förra året var jag renbtav på väg hem från Sverige, och hann nätt och jämnt inte hem i tid för att hinna till garnisonen ens till sista delen (det här är en tretimmarskonsert). Så det var ju skönt att jag detta högst troligen sista år i Ekenäs faktiskt fick tillfälle att gå. Och det var bra och trevligt och väldigt avslappnat, utomhuskonsert hela eftermiddan med fint väder, storbandsjazz och en picknickande publik utspridd över den stora gräsmattan/uppställningsplatsen på garnisonen i Dragsvik. Ett väldigt bra ordnat militärt arrangemang, som svenska försvaret gott kunde ta efter. Enda mindre bra var det värnpliktiga underhållningsbandet, som förvisso var duktiga men de och deras musik passade inte särskilt bra in i sammanhanget. 

 

Sen åkte jag och orkesterkollegan Nanne direkt därifrån till Pojo för orkesterrep. Kanske var dirigenten också influerad av MILjazz, för hon delade ut In the mood till oss...Vår förstatrumpetare (fast han och jag delar på den uppgiften rätt mycket) kastade en blick på förstastämman och lämnade dem sedan genast till mig med orden "jag kan inte spela sådär högt". "Och det tror du jag kan?" svarade jag efter en blick på noterna (jag har förvisso spelat In the mood förr, men aldrig förstastämman, åtminstone inte i originaltonart). Men jag gjorde ett tappert försök och konstaterade att ja, jag kan nog spela den där sista skrikhöga tonen också och före den har jag inga problem höjdmässigt, men frågan är om jag kan spela starkt nog och hålla den där sluttonen så länge som krävs. Och sen är det det där eländes trumpetsolot i mitten som nästan varenda människa som lyssnar har hört förr och vet hur det ska låta - jag gillar inte att spela jazzsolon, jag är ingen jazztrumpetare och är väldigt dålig på det! Det gick inget vidare i dag och det kändes ju lite trist att spela ett dåligt solo i ett Millerstycke efter att ha lyssnat på band som verkligen kan spela sånt här hela eftermiddan. Men det kommer att funka bättre när jag hunnit titta på det lite, för svårare är det inte, men någon jazztrumpetare är jag som sagt inte så man ska inte förvänta sig någon intressant tolkning av det hela. Och sen tröstade jag mig också genom att gå hem och lyssna på en originalinspelningen på Youtube, och konstatera att det där solot (precis som jag hade för mig) faktiskt ser mycket värre ut i noterna än det egentligen är, och att originalsolisten halkar omkring mellan tonerna på ett sätt som jag normalt inte tillåter mig men om jag också gör det kommer det kanske rentav att gå nästan galant (och det är för att han spelar som han gör som noterna ser ut som de gör, för den som skrivit om bigbandarret för blåsorkester har försökt notera delar av det där...). Måste öva...

 

Konsten att förena nytta med...en annan sorts nytta, har man ibland om man är ekolog och fältjobbar under svamp- och bärsäsongen. Jag råkade mig själv helt ovetande placera ett par av provtagningsplatserna på bra kantarellställen när jag satte fallfällor, så i samband med fälltömning blev även middagen den dan och nästa fixad samt mat åt kackerlackorna (som också gillar svamp och får alla rester när jag rensar). Förutom kantareller blev det en rejäl björksopp också.

 

 

 

 

   

Det som är roligt med att vara forskare i ekologi är att det är ett väldigt omväxlande jobb. Ena stunden fältjobb, andra labjobb, tredje dataanalys, fjärde författande av vetenskapliga artiklar, forskningsmedelsansökningar med mera, femte läsning av vetenskapliga artiklar, sjunde granskning och kritik av manus till vetenskapliga artiklar, åttonde undervisning...osv osv osv. 

 

I dag har jag ägnat dagen åt blandade aktiviteter på ön Högsåra. Jag inledde med att först åka två timmar (inklusive färja) för att komma till Högsåra. Där har jag lyssnat på och pratat med en kunnig fladdermusexpert som är biträdande handledare till en student som jag också är biträdande handledare för (trots att jag knappt vet någon om fladdermöss). Experten berättade om olika aspekter av fladdermusinventeringar runt vindkraftverk. Vidare har jag lärt mig av en pensionerad ingenjör på ön att de tre vindkraftverken som finns på Högsåra måste stängas av så fort någon officiellt besöker områdena där de står, bara utifall att eventuellt kanske möjligen någon del skulle kunna lossna och ramla ner i huvudet på någon (ett rotorblad eller så?), trots att detta aldrig nånsin hänt såvitt någon vet och risken är betydligt större att man skulle få ett träd i huvudet. Och att produktionsbortfallet kostar ganska mycket pengar (storleksklassen en halv miljon sådär) om de står still bara någon timme (de här tre vindkraftverken förser hela Högsåra samt en stor gästhamn på en närbelägen ö med el). Jag har pratat länge med tre gubbar på öns café om ekosystemtjänster och diverse annat. Jag tror att jag råkade samtycka till att eventuellt hålla ett föredrag om något relaterat till hållbar utveckling i någon skola på gymnasienivå i Åbo någon gång. Jag har pratat ekosystemtjänster, kor och kulturlandskap med öns enda  lantbrukare och klappat hennes tre väldigt söta vovvar. Jag har pratat i telefon med projektchefen, som visste att jag var på Högsåra idag men ändå ringde för att uppdatera mig om saker som han lika gärna kunde uppdaterat mig om i morgon eftersom jag ändå inte kan göra något åt dem ute i fält (i princip ville han bara säga att ett förslag jag hade var bra). Och eftersom jag tycker det är bra att veta vad ens studenter faktiskt sysslar med i fält när de sysslar med saker som ligger utanför mitt eget område så har jag följt med den där studenten som jag ska föreställa en biträdande handledare till ut i skogen till två av vindkraftverken och studerat hur hon kollar sina utplacerade fladdermusdetektorer och transektinventerar förekomsten av döda fladdermöss som kan ha dött en vindkraftsverksrelaterad död på marken runt verken (hittills lyser sådana dödsfall med sin frånvaro). Eftersom det inte är så enkelt som man skulle kunna tro att hitta ett 65 m högt vindkraftverk i lågvuxen hällmarkstallskog omfattade detta även lite omkringirrande med Laban på små väldigt dåliga grusvägar (svårigheten var att hitta exakt vilken av alla små dåliga grusvägar som ledde ända fram till varje enskilt vindkraftverk) med sånt där väldigt grovt och vasst grus (mer småsten än grus) som jag inte tycker om att köra på när jag är ute nånstans långt hemifrån eftersom jag varit med om både en punktering (inte på Laban) och en sten inkilad mellan bromskloss och bromsskiva (på Laban) som resultat av sådant väggrus vilket i båda fallen krävde nöduppsökning av verkstad (och det finns förstås ingen verkstad på Högsåra). Men det gick bra. Sen har jag åkt två timmar hem till Ekenäs igen, och där har jag bokat först resa till Sverige till om några veckor när jag är inbjuden talare på en konferens på Värmdö, och sedan besiktningstid åt Laban. Det senare är ju egentligen inte jobb, men eftersom Laban används mycket i jobbsammanhang (för att till exempel köra till Högsåra) så måste det ju nästan räknas. Och så har jag svarat på ett par frågor om spindlar som folk har hittat och undrar vad det är.

 

Det var allt för den arbetsdagen. Jag borde haft en fin bild från Högsåra här, och det kommer, men jag har inte plockat minneskortet ur kameran än och tänkte ta med den till Hangö imorgon också så bild får nog vänta tills efter det.

 

I morgon ska jag tömma fallfällor för spindlar på Stenudden i Hangö. Och så måste jag ta tag i en review av en artikel för en vetenskaplig tidskrift, om jag nu hinner det också. Sen ska jag inte jobba lika länge som idag eftersom jag ska rida efter jobbet.  

Något jag funderat mycket över på sistone i samband med den forskning om attityder och värderingar till natur och miljö som jag jobbar med för tillfället, är förhållandet mellan intresse och kunskap.

 

För mig är dessa två begrepp något som går hand i hand. Det man är intresserad av skaffar man sig kunskap om. Om jag är intresserad av något innebär det för mig automatiskt att jag strävar efter att förkovra mig, lära mig och att öka mina kunskaper och/eller färdigheter om detta. Det innebär kanske inte att jag faktiskt kan särskilt mycket om ämnet, men det innebär att jag i åtminstone någon grad strävar efter att kunna mer. Men så är det inte för alla, och jag undrar om det i högre grad nu än förr är så att ett påstått intresse för något ofta är frikopplat från såväl kunskap som en önskan att lära sig mer om ämnet ifråga?

 

Jag träffar och pratar med folk, både i min forskning och utanför den, som påstår sig ha ett naturintresse men som de facto kan mycket lite om vår natur - och som inte heller är särskilt intresserade av att lära sig något eller är engagerade i någon form av aktiviteter, varken privat eller i organiserad form, i syfte att lära sig något om naturen eller göra en insats i ett naturvårds- eller miljösammanhang. Detta stöds även av en kollegas forskning om förhållandet mellan friluftsliv och attityder till miljö och natur, som också visar att ett påstått intresse för natur och engagemang i friluftsliv generellt inte innebär bättre kunskaper om natur och miljö eller ett bättre "miljötänkande". Dvs bara för att man är ute mycket i naturen betyder det inte att man faktiskt kan något om naturen, och att man påstår sig ha ett intresse för miljö och/eller natur innebär inte heller att man gör bättre miljöval i vardagen.

 

 

Det där med friluftslivets attityder känner jag igen från när jag var yngre och var med i Friluftsfrämjandet - de aktiviteter vi ägnade oss åt där hade stort fokus på praktiska färdigheter, som att göra upp eld och bygga vindskydd, men mycket lite fokus på naturen i sig. Och eget intresse för djur och natur uppmuntrades inte nämnvärt av ledarna. Jag kan efteråt uppskatta att ha lärt mig dessa praktiska färdigheter som jag åtminstone ibland har nytta av, och i de fall jag inte har det så vet jag åtminstone att jag har de kunskaperna om de skulle behövas. Men jag hade verkligen uppskattat om det lagts mindre tid på knivhantering, eldning och vindskyddskonstruktion och någon tid alls på sådant som faunistik, botanik och liknande. Friluftslivet var snarast en social aktivitet där naturen enbart utgjorde en bakgrund till olika aktiviteter, en trevlig miljö att vistas i. Jag hade egentligen passat mycket bättre i Fältbiologerna än i Friluftsfrämjandet, men det fanns nu inga fältbiologer på orten där jag bodde...

 

Men lite av det där med intresse-kunskapsförhållandet hänger kanske helt enkelt ihop med hur man tolkar ett "intresse"? För mig innebär ett intresse som sagt att jag vill lära mig mer och/eller engagera mig i ämnet på något sätt. För många verkar ett naturintresse dock inte betyda mer än en uppskattning av naturen, t.ex. att det är trevligt att gå promenader i naturen, segla, eller sitta på stranden och titta ut över havet? Dvs man är egentligen inte alls särskilt intresserad av hur naturen fungerar utan uppskattar den bara som en vacker miljö att vistas i eller bakgrund för en aktivitet. Men uppskattning av något vackert är nu inte direkt synonymt med ett intresse för detta, och att man vistas på en plats för att man utövar någon form av aktivitet där innebär inte heller nödvändigtvis ett intresse för någon annan aspekt än just aktiviteten i sig. Själv kan jag till exempel absolut uppskatta en vacker byggnad, men jag anser mig inte vara särskilt intresserad av arkitektur. I naturen är jag däremot näst intill oförmögen att vistas utan att börja intressera mig för vad som finns och händer i min omgivning. Även om jag faktiskt kommit till stranden i avsikt att bada och njuta av utsikten över havet kan jag inte sitta still och titta ut över havet särskilt länge hur vackert det än är, utan börjar snart leta småkryp, titta på fåglar och växter med mera. För jag är intresserad av stranden som naturtyp, vilka egenskaper den har och vilka arter som finns där (men så är jag ju forskarnörd också). Poängen är att jag aldrig hade klassat det faktum att jag njuter av en vacker solnedgång över havet som ett naturintresse!

 

 

Det finns dock ljus i tunneln - som biolog med specialintresse av en viss djurgrupp (spindlar) märks det att intresset av att lära sig mer om vad det är man ser därute i naturen faktiskt ökat igen under de senaste åren. Det känns som om det en gång var hyfsat vanligt med ett naturintresse där just kunskap om arter var i fokus, och där sådant som insamling av växter och småkryp var typiska aktiviteter, men att detta sedan nästan försvann hos gemene man. När jag växte upp på 70- och 80-talen var detta väldigt ovanliga intressen och jag visste ingen alls som ägnade sig åt något sådant. Det känns som om det var en tid där när intresse för naturen annat än som friluftsmiljö i stort sett knappt existerade utanför universiteten och organisationer som Fältbiologerna,  Naturskyddsföreningar och fågelskådarföreningar, åtminstone inte i min generation? Senare framåt 90-talet började friluftsliv nästan betraktas som någon slags extremsport, med om möjligt ännu större fokus på fysiska aktiviteter och litet intresse för miljön där de ägde rum utöver de praktiska färdigheter som krävdes. Eller är jag för negativ nu? Men som sagt, på sistone känns det som om det "äkta" naturintresset, det som fokuserar på hur naturen fungerar och på de enheter den är uppbyggd av, har ökat igen? Delvis hänger detta förstås ihop med informationssamhället - det är lättare att hitta information, man är inte beroende av tillgång till ett bra bibliotek för att öka sina kunskaper, och det är också betydligt lättare att hitta och kommunicera med experter. Ny svenskspråkig artbestämningslitteratur på marknaden som t.ex. Nationalnyckeln utgiven av svenska artprojektet samt en del annan nyare litteratur om enskilda djurgrupper som är förhållandevis enkla att bestämma i fält utan specialistkunskaper (som fjärilar, gräshoppor, bärfisar och trollsländor) har också bidragit till att höja intresset, men det är också lite av hönan och ägget här: Mer bra litteratur på marknaden bidrar säkert, men det finns ju också större möjligheter och vilja hos förlagen att publicera den typen av litteratur om man vet att det finns ett intresse hos konsumenterna.

 

Att det finns bra litteratur för begränsade och lättbestämda djurgrupper innebär ett uppsving också för att det gynnat en form av samlarmentalitet som på senare tid annars främst varit förbehållen kärlväxter och fåglar. Tidigare samlades det ju både djur och växter i stor utsträckning, det var liksom samla man skulle göra om man var naturintresserad, men sedan ändrades det. Kanske var det lite en följd av ett generationsskifte, att det där med att pressa växter och samla och nåla upp insekter betraktades som gammalmodigt? Och vad gäller krypen uppstod också en motvilja mot att döda djur för att nåla upp dem i en samling, kanske delvis som följd av avbefolkningen av landsbygden och en större andel människor i samhället som inte levde så nära inpå liv och död som man gjorde i det gamla jordbrukssamhället, men också som respons på att man under andra halvan av nittonhundratalet i allt större utsträckning blev medveten om att många arter minskade. Plötsligt var det fel att ha ihjäl även småkryp, och vi märker det även på universiteten hos studenterna på biologutbildningarna. Och det är på gott och ont, samlandet är absolut inte något bra när det görs så urskiljningslöst som det ofta gjordes på den tid det begav sig (och ibland fortfarande görs idag - som biolog är man fortfarande försiktig med att delge information om lokaler för sällsynta arter som kan vara attraktiva för samlare). Men det finns också fördelar med samlande om det sker på ett ansvarsfullt sätt, och de fördelarna är direkt relaterade till ökad kunskap både för enskilda privatpersoner och för vetenskapen (men det ska det här inte handla om). I alla fall, när insamling blev mindre populärt blev också intresset för småkryp mindre populärt, eftersom de med få undantag var omöjliga att studera utan att samlas in. Men grupper där det länge funnits just ett stort samlarintresse och där samlarintresset aldrig försvann är kärlväxter och (i synnerhet!) fåglar. För där kan man "samla" arter genom att bestämma växten/fågeln i fält och markera vad man sett i sin flora eller fågelbok - en sedd art = ett kryss, flest kryss vinner! Man behöver inte samla rent fysiskt. Kärlväxterna samlades förr ofta också genom att man plockade och pressade och sparade, men det blev liksom samlandet av insekter allt ovanligare. Fåglarna däremot har alltid kryssats och det intresset har hållt i sig genom åren.

 

Men med bra litteratur går det att kryssa även småkryp, förutsatt att det handlar om begränsade djurgrupper där bestämning går att göra i fält på levande djur (eller utifrån ett foto). Djur som gräshoppor, dagfjärilar och trollsländor är småkryp som går utmärkt att "samla" i form av kryssade arter istället för insamlade exemplar, och utgivning av bra litteratur på svenska har lett till att det idag i allt större utsträckning kryssas inte bara fåglar utan även småkryp. För sådana här lättbestämda djurgrupper innebär det också att man inte behöver döda djuren eller vara expert med tillgång till mikroskop för att artbestämma och genomföra inventeringar, vilket banat vägen för storskaliga regionala och nationella övervakningsprogram med frivilliga amatörer som arbetskraft för grupper som t.ex. dagfjärilar och trollsländor.

 

 

 

Faktum är att i Storbritannien finns det ett internationellt övervakningsprogram med amatörer som arbetskraft för spindlar också! Men det dröjer nog ett tag tills vi får se det här... 

 

Internet och det kunskapssamhälle vi lever i har förstås bidragit stort till det ökade intresset. Till att börja med för att det finns massor av kunskap tillgänglig på alla tänkbara nivåer för vem som helst. - jag kan snabbt och enkelt hitta väldigt mycket mer information om spindlar än vad som fanns på biblioteket där jag växte upp och på universitetsbiblioteket där jag studerade sammantaget. Mycket bidrar också sådant som diskussionsforum, facebookgrupper med mera till det ökade intresset - de ger nybörjaren en snabbare och enklare väg in i ett nytt kunskapsområde, med möjligheter att interagera, be om råd och ställa frågor till de som är mer kunniga. Och både nybörjarna och de mer kunniga kan diskutera, utbyta tankar och idéer på ett sätt man inte kunde förr annat än genom att träffas personligen.

 

En annan sak som bidragit mycket till uppsvinget i intresse för artkunskap är digitalkameran i allmänhet och kameror i mobiltelefoner i synnerhet! Om man hittar ett kryp eller en växt och undrar vad det är så har man alltid haft två val: 1) Att ta reda på det själv genom att söka information i litteratur (eller på internet), eller 2) att fråga någon som besitter mer kunskap än man själv i ämnet. Det senare innebär, om man inte redan har goda kontakter som man vet besitter rätt kunskaper att fråga, att man måste lägga lite tid på att hitta någon som kan tänkas veta, kontakta denne någon och sedan invänta ett svar. Om man är som jag så börjar man med det första alternativet och om det inte lyckas går man vidare till det andra, men det finns också de som går direkt på alternativ två. Och när man kommer till alternativ två så var man förr hänvisad till att skicka ett foto eller ett bevarat exemplar av växten/djuret till en expert med post. Det krävde att man redan när man såg djuret/växten kunde förutse att man skulle behöva skicka in det, och därför såg till att samla in eller fotografera ett exemplar. Insamling kräver i fallet djur att man är försedd med något att samla in det i, och att man sedan kan bevara det på ett tillräckligt bra sätt (är det en växt är det enklare att samla, men sen ska den helst pressas och torkas för att bevaras så att den kan bestämmas). Ett foto kräver att man har med sig en kamera, vilket de flesta inte hade med sig överallt hela tiden innan mobiltelefonkamerornas tidsålder, och innan digitalkameran kunde man inte alls ställa sin fråga förrän filmen var framkallad. I båda fallen innebar det att den som helt oförberedd bara råkade se något intressant under skogspromenaden sällan hade möjlighet att ställa en fråga som ens en expert kunde svara på. Jag får ibland frågor om spindlar som bara är en muntlig beskrivning, ofta i stil med "den var stor och mörk och långbent", och tyvärr är det tämligen omöjligt att göra en artbestämning baserat på den informationen sett till att vi i Sverige har ca 720 spindelarter. Men med en bild ökar chanserna betydligt, och med mobilkamerans intåg har medelsvensson numera som regel en kamera på sig överallt precis hela tiden. Och detta i kombination med internet gör det möjligt att snabbt och enkelt skicka bilder och ställa sin fråga medan ämnet fortfarande är som mest aktuellt och färskast i minnet. Sen är det lite hönan och ägget igen med digitalkamerorna, för med i synnerhet de digitala systemkamerorna är det också så att fotointresset ökat. Många fotograferar småkryp utifrån ett fotografiskt snarare än biologiskt intresse och vill sen veta vad det är de tagit en bild på, vilket ibland leder till ett ökat intresse för krypen som mer än bara fotomotiv. 

 

 MEN en annan sak jag funderar över vad gäller kunskapssamhället är detta att all denna kunskap som det dräller av på nätet och dessa bättre möjligheter att ställa frågor i likhet med ett påstått naturintresse inte heller nödvändigtvis gör att folk kan mer. Och i vissa avseenden känns det som om folk faktiskt blir latare - hittar man inte något jättesnabbt och jätteenkelt så får det vara. Skulle man ta reda på något själv förr så fick man söka informationen på biblioteket, och när man väl gått till biblioteket, kanske bett bibliotekarien om hjälp med att hitta litteratur, samlat på sig alla böcker som fanns i ämnet och satt sig vid ett bord och börjat bläddra - när man kom så långt hade man redan lagt ner så pass mycket jobb att man lika gärna kunde bläddra genom alltihop. Och när man gick därifrån hade man antingen tagit reda på det man kom dit för, eller så gick man därifrån i vetskapen att kunskapen man sökte inte fanns att få där på biblioteket vilket i sig är ett resultat. Det var liksom självklart att det inte var snabbt och superenkelt att hitta information - ger man upp för lätt idag? Känns kunskapsmängden på internet oöverkomlig? Där biblioteket ofta hade/har en ganska överkomlig mängd litteratur i ett specifikt ämne och denna ofta är lätt att hitta så är internet ju en djungel i jämförelse, en tät och snårig massa av enorma mängder information utan markerade stigar och där du som regel är ensam och utlämnad åt dina egna stigfinnaregenskaper utan guide. På biblioteket finns ju åtminstone bibliotekarien som även om denne är helt okunnig i ämnet är specialist just på att hitta litteratur. Dessutom är det ju ofta ungefär lika lätt att hitta kontaktinformationen till experthjälpen som redan HAR den nödvändiga informationen i huvudet och fråga denne som att faktiskt hitta den där informationen själv. Och när man väl gjort det en gång så vet man var den där hjälpen finns nästa gång och behöver inte leta alls.

 

Så...ger man upp för lätt? Går man för snabbt från alternativ 1 ovan (söka information själv) till alternativ två, fråga någon annan? Och innebär det att man, som i fallet med naturintresset i stort, anser sig vara intresserad men egentligen inte har någon kunskap för att man faktiskt inte lär sig något?

 

För ibland känns det som om man ger upp innan man ens har börjat...jag får ju jättemycket frågor om spindlar från folk, men jag tycker det är roligt att folk är nyfikna på "min" djurgrupp och jag svarar gärna. Jag får privata mail från folk som undrar vad en spindel de hittat är för något, jag svarar på frågor om spindlar som folk skickat till Naturhistoriska riksmuseet, jag svarar på frågor om spindlar på facebook och jag svarar vid mer sällsynta tillfällen på frågor om spindlar från media och i media. Och det är roligt, tro inget annat! Men som sagt, ibland undrar man lite om folk alls har försökt själv, och om inte, varför inte? Jag kan förstå att man inte försöker leta information själv utan skickar frågan till naturhistoriska det första man gör om man normalt är helt ointresserad av småkryp i allmänhet och spindlar i synnerhet men hittat en hemma som man tycker ser underlig ut och vill veta vad det är (speciellt om man dessutom är spindelrädd och tror att den kan vara farlig). Men om man är en person som ska föreställa vara naturintresserad eller rentav tycker sig vara intresserad av småkryp, då borde man väl vilja göra ett försök själv innan man skickar frågan vidare? För jag får också frågor från folk som påstår sig vara intresserade av småkryp men som skickar frågor om supervanliga arter med mycket karakteristiskt utseende, som man ganska enkelt kan hitta på internet även utan att ha en föraning om vad det är. Och det förundrar mig lite. Och ibland, om det kommer många sådana frågor från samma människa, kan jag bli liite (bara lite) irriterad: Jag tycker nog att man närmast är lat och egentligen inte särskilt intresserad alls om man ber om hjälp direkt så fort man undrar något utan att ens ha försökt hitta svaret själv när det gäller ett ämne man påstår sig vara intresserad av. Och är man verkligen intresserad så lär man sig också mycket mindre på det sättet - för sökandet efter information, även när man inte hittar rätt, leder ändå som regel till att man lär sig något och därmed utökar sin kunskap i ämnet åtminstone något lite.

 

Om man till exempel skickar en bild till mig på en kvadratspindel och frågar vad det är och jag svarar "det är en kvadratspindel" - så innebär det inte nödvändigtvis att man faktiskt känner igen en kvadratspindel nästa gång man ser en. Särskilt om den inte är exakt lik den första (och det är de inte alltid, jämför bilden med den gula spindeln på bilden ovan med bilden på den grågröna spindeln nedan - de tillhör båda samma art, kvadratspindel. Om man letar själv istället för att fråga direkt läser man troligen artbeskrivningarna noggrannare och förstår kanske bättre exakt vad man måste titta på för att känna igen den här arten? Eller inte, men chanserna är nog bättre?  

 

Detsamma gäller de som fotograferar kryp utifrån ett fotografiskt intresse, de som egentligen inte är särskilt intresserade av småkryp annat än som vackra fotomotiv men gärna vill veta vad deras bilder föreställer. Det är en god tanke och jag är normalt glad att hjälpa till - när det gäller enstaka bilder. Men när någon väldigt ofta kräver artbestämningshjälp för bilder man tagit enbart för motivet och egentligen inte har något vidare intresse för djuret eller artbestämning blir situationen en annan. Då kan jag börja undra varför jag som disputerad forskare och spindelexpert ska utgöra en gratisresurs för att en amatörfotograf ska kunna rubriksätta sina bilder korrekt - för anledningen till att jag alls hjälper till med artbestämningar nästan när som helst och oavsett vem som frågar är ju att jag tycker det är roligt när folk är intresserade av "mina" djur och roligt om jag på något vis kan bidra till ökad kunskap eller intresse för dem. Så är man superintresserad av att fotografera småkryp och även är intresserad av att veta vad de är tycker jag nog att man borde betrakta artbestämningen som en del av fotointresset och själv lära sig att åtminstone i någon grad ta reda på vad det är man fotograferat. I alla fall tillräckligt för att göra ett försök innan man frågar. Man kanske inte tycker det är roligt med artbestämning, men även fritidsintressen innehåller nu ofta moment som faktiskt inte är jätteroliga. Jag har spelat orkester i nästan hela mitt liv och älskar det, men det är inte alltid roligt att öva hemma och jag spelar definitivt inte för nöjet i att göra rent instrument, putsa uniformsskor eller sortera noter. Men det är en del av det hela och man får inte det ena utan det andra. Tar man som fotograf mycket bilder av en viss typ av motiv och vill veta vad det är man tar bilder av, då rekommenderar jag varmt att man lär sig lite om hur man tar reda på det.

 

Men generellt är det roligt när folk frågar, och speciellt glad blir jag när folk uppenbart faktiskt vill lära sig något. T.ex. när någon faktiskt har försökt bestämma en spindel själv innan man frågar mig, ger mig ett förslag på vad de tror att det kan vara och vill att jag ska bekräfta om de har rätt eller fel. Eller när jag talar om för någon vad de hittat och de ställer följdfrågor om hur jag vet vilken art det är, eller faktafrågor om arten. Då blir jag glad, trots att det innebär mer jobb för mig! Och jag tycker att det ska bli väldigt roligt att se hur det här nyuppvaknande krypintresset artar sig framöver.

 

Så här års får jag väldigt mycket frågor om kvadratspindlar, eftersom de är adulta den här tiden på året och är stora och uppseendeväckande spindlar. Särskilt de med starka färger, som den gula på bilden längre upp i det här inlägget.

 

 

  

Det här ämnet har avhandlats här på bloggen förut, men det är ju nu en av mina käpphästar! Jag tycker det är intressant med hur dåliga vi ofta är på att tänka i processer, i pågående skeden: man vill så ofta se en start- och en slutpunkt för allting, eller åtminstone skeendet som en övergång mellan distinkta stadier snarare än en kontinuerlig process utan fasta punkter längs vägen. Evolutionen som en slags järnväg med stationer utplacerade längs vägen snarare än (om man nu ska bli lite överdrivet poetisk) ett vattendrag som kanske kan flyta långsammare periodvis och forsa fram periodvis, men som hela tiden rör sig framåt utan att stanna. Själv är jag absolut en anhängare av den senare skolan. Inga stationer här!

 

Så här skrev en forskning-och-framsteg-bloggare nyligen: http://fof.se/blogg/tokigt-om-evolution#.UglEalI788p.twitter

 

 

Ämnet för artikeln är kritik av felaktiga evolutionära argument i dietsammanhang, där författaren kritiserar just det där med att man så gärna vill se ett evolutionärt skeende som fullbordat. Praktexemplet är stenåldersdieten, där argumentet är att ingenting hänt med vår evolution sen stenåldern så därför borde vi äta likadant fortfarande som vi gjorde då. Jag tänker inte ens gå in på för- och nackdelar med stenåldersdiet, men det evolutionära argumentet är lika felaktigt oavsett om man mår bra eller dåligt av den. Vår evolution har inte stått still sen stenåldern, för evolution är en pågående process. Den kan växelvis röra sig snabbare eller långsammare, men den står inte stilla.

 

Man får ofta höra att djur som hajar och spindlar evolverade för miljontals år sen, och har sett likadana ut sen dess. Ofta missuppfattas detta som att deras evolution avstannade för miljontals år sen. Och kanske bidrar vi biologer till missförstånden när vi uttrycker oss i termer av att en viss organism evolverade vid en viss tidpunkt - vilket vi gärna gör. Är det problemet, att vi missuppfattas när vi försöker förenkla? För när vi säger att en viss organism evolverade vid en viss tidpunkt menar vi inte att dess evolution avslutades då och att ingenting hänt sen dess! Vi menar att det är då en organism först uppstod (genom evolution) som vi kan etikettera som t.ex. en haj (enligt gängse definition av vad en haj är). Vi menar inte att denna organisms evolution därmed var slutförd. Hajen (haj är ju nu det vanligaste djuret man drar upp just vad gäller detta med "djur-som-sett-likadana-ut-hur-länge-som-helst) kommer att fortsätta evolvera, och i själva verket kan man snarare säga att det är när denna organism uppstod ("när hajen evolverade") som hajarnas evolution faktiskt startar. Även om det nu är svårt att peka ut en exakt startpunkt också, men om man definierar en haj som ett djur med vissa specifika egenskaper kan man i så fall kalla den första organism man känner till som hade alla dessa egenskaper för den första hajen.

 

 

 

 

Bara som ett exempel på detta med svårigheten i att se evolution som en kontinuerlig process vill jag citera vad man kan läsa på Wikipedias svenska sida om evolution (dvs en faktaartikel som enbart handlar om vad evolution är), som inleds så här:

 

Nu ska man ju alltid vara en kritiskt läsare om man använder Wikipedia som källa, men ofta är artiklarna här faktiskt ganska bra. Mycket i den här artikeln är det heller inte mycket att anmärka på, men den där inledningen har jag starka invändningar mot.. .Även här ser vi alltså evolutionen som en övergång från ett stadium till ett annat, som en järnväg med stationer där vi stannar och står still en stund (och kanske rentav kan kliva av tåget och avbryta vår resa om vi inte vill fortsätta), snarare än som en kontinuerlig och ständigt pågående process. I evolutionen som vattendrag finns inga stationer där man kan stanna (ok, vi måste föreställa oss det där vattendraget med jättebranta klippstränder där man inte kan gå i land om den här liknelsen ska hålla), däremot kan vi till exempel märka ut en sten längs vägen för att visa på ett ställe där det finns något speciellt av intresse. Som den första organism som uppfyller en gemensamt överenskommen definition av vad som är en haj. Men vi måste alltid komma ihåg att definitionen av en haj (eller av vad som är en art, för den delen) är arbiträr, en markering gjord av oss och inte av evolutionen. Evolutionärt är varje haj inget annat än en tillfällig övergångsform.   

 

Men hur lite nu hajen i våra ögon än ser ut att ha förändrats genom årmiljonerna (den har gått av vid stationen och befinner sig nu i ett evolutionärt stadium som bevaras oförändrat, eller?), så ska man hålla i minnet att artsammansättning och miljö har ändrats en hel del under de miljoner år som gått sen hajarna uppkom. Det innebär att hajen måste ha evolverat bara och enbart för att fortfarande kunna stanna kvar i samma ekologiska nisch som den etablerade sig i för miljoner år sen. Det här kallas i ekologisk vetenskap för "The Red Queen hypothesis", en teori som betraktar evolutionen som en ständigt pågående kapprustning där man ständigt måste röra sig framåt (evolutionärt) för att behålla sin position relativt andra organismer (namnet kommer från Alice i spegellandet, där den röda drottningen under en storm säger till Alice att "it takes all the running you can do, to keep in the same place"). För att fortsätta med vattendragsliknelsen är det i the Red Queen Hypothesis inte frågan om en tågresa utan om en kappsimning motströms, där den minsta prestation som krävs av den enskilda deltagaren för att stanna i loppet är att denne inte halkar efter utan behåller sin position relativt övriga deltagare, vilket kräver att man ständigt rör sig framåt. Ett vanligt exempel på the Red Queen hypothesis är förhållandet bytesdjur-rovdjur, där naturlig selektion gör att bytesdjuret evolverar mot att bli bättre på att undkomma rovdjuret medan rovdjuret evolverar mot att bli en bättre jägare (samma resonemang kan tillämpas för andra selektiva krafter, som konkurrens med mera). Det krävs en riktning framåt inte bara för att komma nånstans, utan för att alls kunna stanna kvar på samma ställe. Men det innebär också att det är svårt att se att en utveckling har skett - dagens hajar är inte bättre på att fånga dagens bytesdjur än deras förfäder var på att fånga förfädernas bytesdjur. För att studera denna evolution hade vi behövt göra en tidsresa och placera en forntida haj i ett modernt hav, eller en modern haj i ett forntida hav och se hur de klarade sig jämfört med varandra. Hajarna som evolverade för miljoner år sen levde under helt andra förutsättningar än de som finns idag, i annorlunda klimat, annorlunda vattenkvalitet, tillsammans med andra arter som inte existerar längre och utan många arter som existerar idag. Hur i all världen kan någon tro att de inte behövt anpassa sig? Att de fortfarande ser likadana ut innebär inte en frånvaro av evolution - bara att de i sin evolution stannat kvar på sin position snarare än att röra sig framåt relativt andra (och det har förvisso varit en bra position under väldigt lång tid). 

 

Och apropå det där med att studera evolution genom tidsresor så finns det ibland möjligheter för biologer att faktiskt göra sådana försök, fast då jobbar man oftast med arter som har en mycket snabbare generationstid än hajar och däggdjur. En f.d. doktorand från Aronia där jag jobbar gör just nu en postdoc där hon tittar på toleransen mot olika miljöproblem förknippade med Östersjön hos hoppkräftor utvecklade från vilsporer hämtade från gamla Östersjösediment jämfört med hoppkräftor av yngre datum. otroligt coolt, det här är lite som Jurassic Park fast med mikroskopiska djur och på en mycket kortare tidsskala (så gamla är nu inte de där vilsporerna på långa vägar!) och det ska bli jätteintressant att höra vad hon kommer fram till! 

 

Vår egen evolution, som nämns i artikeln ovan, har förstås inte heller stannat av. Däremot är den svår att diskutera ur ett evolutionärt perspektiv eftersom det är svårt att sätta fingret på exakt vilka faktorer som utgör evolutionära krafter för oss idag och hur viktiga de är relativt varandra. Det där med kultur och teknisk utveckling gör det också svårare, och kanske är det därför vi så ofta nöjer oss med att tro att vår evolution avstannade på stenåldern, innan vi blev bofasta och vår kulturella och tekniska utveckling satte fart på allvar?

 

För släkten Mellbrand kan vi konstatera att den mörkare hy som är en vanlig engenskap hos den äldre generationen slagit igenom väldigt dåligt hos den yngre och inte alls hos den allra yngsta (men av den senare finns det ju ännu så länge bara en individ så det är lite för tidigt att sia). Kommer detta på sikt att leda till att alla framtida Mellbrandare är blekfisar som inte tål sol alls? Mycket möjligt. Blekhet verkar här vara en väldigt dominant egenskap...notera dock att nu pratar vi ärftlighet, inte evolution, det är tidsskalan för liten för.

 

 

 

 

 

 

En annan intressant faktor som nämns i artikeln ovan är egenskapen laktostolerans. Här i Sverige tenderar vi att betrakta denna egenskap som en för människan naturlig egenskap och oförmågan att bryta ner laktos som ett sjuldomstillstånd, för häruppe i norr är laktostolerans normen. Men i själva verket är laktostolerans en mutation (flera, egentligen) som uppstått hos ett begränsat antal folkgrupper i världen och som visade sig vara väldigt praktisk då den innebar en förmåga att utnyttja mjölk som näringskälla även i vuxen ålder, så praktisk att den hade positiv effekt på fitness. I stora delar av världen är laktosintolerans istället det vanligaste, men både innehavet av den här mutationen och avsaknaden av den är naturliga hos människan - det är en del av den genetiska variation som finns hos vår art och som utgör grunden för att det alls ska kunna förekomma någon evolution. 

 

Det evolutionärt intressanta i sammanhanget är att laktostolerans är en ur evolutionärt perspektiv hyfsat ny egenskap (vi pratar bara tusentals år). Det är också intressant att tänka sig vad som kommer att hända med den här mutationen i framtiden - kommer de evolutionära fördelarna med laktostolerans att finnas kvar, och om de minskar, kommer laktostoleransen att kunna överleva? I vilken grad? Evolution kan ju gå åt två håll - bra egenskaper gynnas i selektionen, och dåliga egenskaper missgynnas. Vad som är bra och dåligt beror på vilka selektionstryck som finns och varierar därmed både över tid och i olika sammanhang. Vad gäller laktostolerans finns inga direkta evolutionära nackdelar med den här mutationen oavsett sammanhang, den är som bäst en bra egenskap och som sämst en neutral egenskap som varken gör från eller till. Det enda som möjligen kan ses som negativt med den är att kroppen i fall där man inte utnyttjar egenskapen (använder mjölkprodukter) ändå kommer att producerar ett enzym (laktas) vilket ju i så fall är i onödan. Men ett extra enzym är en väldigt liten nackdel som inte torde ha någon betydelse alls annat än under omständigheter där även den lilla extra energiåtgång som krävs för att producera laktas faktiskt spelar roll (och som det ser ut nu är det inte så i västvärlden...).

 

Vi kan jämföra med den genetiska sjukdomen sickle cell-anemi, även denna en mutation - men en som istället orsakar ett allvarligt sjukdomstilltånd med blodbrist och allvarliga komplikationer hos inre organ hos homozygoter (dvs de som ärvt mutationen från båda föräldrarna, för det är en recessiv sjukdom). Den här mutationen borde starkt selekteras mot, dvs ha stor evolutionär nackdel - om det inte vore för att den dessutom ökar motståndskraften mot malaria hos heterozygoter (som ärvt mutationen från bara den ena föräldern). Det här innebär att samma mutation är positiv ur fitnessynpunkt under vissa ganska specifika förutsättningar (i malariadrabbade områden), och den fördelen är så pass stor att den räckt för att mutationen inte selekterats bort utan kunnat finnas kvar under de omständigheterna (trots att homozygoter för den blir sjuka).

 

Laktostoleransmutationen har inga sådana negativa effekter, och häruppe på nordliga breddgrader är den här mutationens fördelar historiskt ganska uppenbara: Att kunna utnyttja mjölk även i vuxen ålder innebar förr att åtminstone en högkvalitativ och proteinrik näringskälla fanns tillgänglig även vintertid, och dessutom var mjölkprodukter som D-vitaminkälla troligen viktiga här där vinterns brist på sol innebär att vi inte syntetiserar tillräckligt mycket D-vitamin i huden under en stor del av året. Man ser också att även om man inte kan pricka in exakt var i Europa laktostolerans uppstod så är det vanligare ju längre norrut man kommer - troligen helt enkelt för att laktostolerans utgjorde en större evolutionär fördel för oss här i norr än längre söderut (dvs ett starkare selektionstryck för egenskapen längre norrut), och kanske var också inblandningen av genetiskt material från Asien och Afrika (utan den här egenskapen) större i de södra delarna av Europa? Frågan är sen hur stora förutsättningar den här mutationen har att överleva om den övergår från att vara en ur fitnessynpunkt positiv egenskap till en snarast neutral, i en värld där en större andel människor saknar den än bär på den och där vi blandar oss mer genetiskt mellan olika folkgrupper än vi gjort historiskt?  Idag har ju inte vi i den rika delen av världen (som de flesta nordliga länder tillhör) några problem med att få tag i mat om vintern längre, så vi är inte beroende av laktostolerans av det skälet, och vi kan tillverka syntetisk D-vitamin (vi kan dessutom snabbt och enkelt resa söderut till soligare områden). Men vi har fortfarande ofta D-vitaminbrist så just den där fördelen finns ändå kvar, om man inte är väldigt duktig på att äta kosttillskott och fisk (men idag finns ju också vissa nackdelar med att äta mycket fisk jämfört med för tusentals år sen...). 

 

Poängen är att laktostolerans sett på individnivå kanske är en statisk egenskap som antingen finns eller inte finns, men sett i ett evolutionärt perspektiv är förekomsten av egenskapen i populationen stadd i ständig förändring ända tills den antingen försvinner helt eller fixeras (dvs finns hos alla individer av arten). 

 

I somras tillbringade jag en halv dag med att göra ett par små spindelinformationsfilmer tillsammans med jourhavande biologen (och före detta doktorandkollegan) Didrik på Naturhistoriska riksmuseet. Nu har den första av dessa, på temat hoppspindlar, blivit klippt och färdig och finns att beskåda på youtube: