I dag handlade jag tvättmedel. Som ekolog arbetande med miljöfrågor i Östersjöns skärgårdar vill man ju leva som man lär, och det är kan jag konstatera då ganska deprimerande att handla tvättmedel i Östersjölandet Finland eftersom nästan allt innehåller fosfater.

I Sverige råder sedan flera år förbud mot fosfater i tvättmedel av miljöskäl - det är förvisso inte det största av fosforutsläppen till Östersjön, men det är å andra sidan enkelt att göra något åt eftersom det finns bra alternativ till fosfaterna, och "många bäckar små"... (bokstavligen). I Sverige fanns det också redan innan förbudet trädde i kraft ganska många fosfatfria tvättmedel på marknaden - inte bara speciella "miljömärken", utan det fanns ofta fosfatfrial alternativ även bland de vanliga stora tvättmedelsmärkena om man bara gav sig till att läsa innehållsförteckningarna ordentligt. I synnerhet de flytande tvättmedlen var i de flesta fall helt utan fosfater långt före förbudet.  

Så icke i Finland, ett land som enligt min kollega Kaj siktar på att bli bäst i världen på miljö (se tidigare inlägg om "Finland-bäst i världen"). Här sitter det långt inne med ett fosfatförbud, och inte minst märks det i affärerna. Där det i Sverige fanns ett flertal fosfatfria alternativ långt innan fosfater förbjöds finns det i Finland ytterst få. Här är det verkligen bara och enbart märken med utpräglat miljövänlig profil som är fosfatfria, och inget av dessa få märken är finsktillverkat - i den största livsmedelsbutiken (en stormarknad) här i Ekenäs, med ett överlag stort utbud av både det ena och det andra, finns enbart två fosfatfria tvättmedel: svenska Grumme (som heter Lumme i Finland) och det belgiska märket Ecover. Det senare har jag inte provat (men deras diskmedel är bra). Grumme använder jag gärna eftersom de inte bara plockat bort fosfaterna, utan även använder såpa istället för zeoliter som ersättning för fosfaterna som avhärdare. Och visst blir det precis lika rent!  

Man kan verkligen undra varför det sitter så långt inne att sluta med fosfat som avhärdare i tvättmedel i ett land där vattnet nästan överallt redan är mjukt, dvs där behovet av avhärdare faktiskt är förhållandevis litet? Och i ett land där man också har förhållandevis mycket kust och mycket skärgård (med mycket skärgårdsturism och sommarstugor), dvs där det finns många bristfälliga privata avlopp där fosforn går rakt ut i Östersjön, och många kustnära reningsverk som måste använda onödiga mängder fällningskemikalier för att bli av med fosfor från privathushåll som egentligen inte alls hade behövt använda tvätt- och diskmedel med fosfater. Man kan också undra varför butikerna inte väljer att satsa mer på just "skärgårdsmiljövänliga" produkter i en skärgårdsstad som Ekenäs? Det kan man undra.

Pers senaste inlägg på sin blogg handlar om bröd, och om skillnaden mellan arbete och göromål, där detta att skiva bröd uppenbarligen hör till det senare och inte det förra. Per ställer vidare frågan hur detta göromål ska betraktas i modern tid där så mycket av brödet i butikerna säljs färdigskivat.

http://slannajten.blogg.se/2012/january/arbete-och-goromal.html

Det här med arbete och göromål tänkte inte jag blogga om, det har ju redan Per gjort så bra. Istället tänkte jag för den som undrar berätta om brödet i Finland. Brödutbudet i butikerna varierar förstås, men de färdigförpackade färdigskivade fabrikstillverkade bröden finns även här och är liksom i Sverige väldigt trista - det är till stor del samma märken som i Sverige, även om Fazer kanske är något större här av uppenbara skäl. Och jag har aldrig gillat Fazers bröd, som jag tycker är dåliga även om man enbart jämför med andra tråkiga fabrikstillverkade och färdigskivade bröd - Fazer bör bli vid sin läst och hålla sig till att göra choklad!

Mjukt bröd i finska butiker är dessutom väldigt dyrt, mycket här är överlag dyrare än i Sverige men just vad gäller bröd är prisskillnaden väldigt påtaglig (att fika och äta kaka på ett konditori är dock inte alls så mycket dyrare och ofta rentav billigare än i Sverige, märkligt nog). Men nu köper jag normalt ganska lite mjukt bröd eftersom jag föredrar knäckebröd, och knäckebröd är inte lika hutlöst dyrt som det vanliga mjuka brödet. Finland har för övrigt sin egen variant på knäckebröd - platta kakor av grovt, mörkt rågbröd som torkats tills det är knäckebrödshårt. Jag har provat, men är inte så förtjust i det (det smakar som väldigt torrt mörkt bröd, helt enkelt). 

Detta att jag normalt föredrar knäckebröd innebär också att när jag köper mjukt bröd tycker jag att jag kan kosta på mig att köpa lite bättre bröd, det som inte är färdigskivat och fabrikstillverkat. Antingen från bageriet eller från butikerna. För många av butikerna här säljer inte bara "fabriksbröd" utan även bröd från lokala bagerier i trakten, och då är det förstås frågan om en helt annan kvalitet och smak. 

Ett bröd som framför allt märks här i Ekenäs är "skärgårdsbröd", ett bröd jag även stött på i ett bageri i Öregrund när jag fältjobbade på Gräsö, så det finns i åtminstone delar av svenska skärgården också - men om det är en skärgårdsföreteelse som verkligen finns på båda sidor av gränsen eller om det är en finsk skärgårdsföreteelse som spritt sig till vissa svenska öar vet jag inte. Letar man på nätet ser man bilder på massor av så kallat "skärgårdsbröd" som inte alls ser ut som det här brödet. Så jag tippar på det senare, att det är en finsk skärgårdsföreteelse, för allt skärgårdsbröd man ser här är av samma typ. Och det är då kanske inte konstigt att hitta det just i Öregrund på den svenska sidan eftersom norra Upplands skärgård ligger ganska nära Åland. 

Skärgårdsbrödet är typiskt väldigt grovt och mörkt (nästan svart i färgen, det på bilden nedan är faktiskt ovanligt ljust) och gjort på bl.a. malt och surmjölk. Det är ganska sött, saftigt och håller sig väldigt länge, det är bakat i form och säljs ofta förpackat i aluminiumfolie, inte plastpåse. Här i finska skärgården ser man det som tillbehör på precis alla restauranger och serveringar (ungefär som knäckebröd i Sverige), och blir man hembjuden på mat ute i skärgården är det också alltid skärgårdsbröd som serveras till maten. Brödet är tillräckligt av en lokal företeelse för att det inte ska finnas någon färdigskivad fabriksvariant, utan det som finns i butikerna kommer från bagerier i trakten. Samma bagerier gör förstås även andra slags bröd och de är generellt goda (men dyra). Skärgårdsbröd passar för övrigt väldigt bra som tillbehör till fisk, förstås.

I går gjorde jag och ledaren för forskningsgruppen jag tillhör ett besök på en av högskolans kurser för att pata om projektet Green Islands. Det var trevligt med ett besök i undervisningsvärlden - för trots att jag jobbar på skolan så har jag ingen undervisning i min tjänst utan är bara och enbart forskare, och har därmed mycket liten kontakt med undervisningen på Novia. Och för mig som undervisat i åtminstone någon mån i över tio år, ända sedan jag själv var student i Lund (jag började undervisa på grundkurserna i ekologi i Lund medan jag höll på med mitt examensarbete) känns det märkligt att här i Finland vara helt frikopplad från undervisningen (fast jag har ju fortfarande några dagars spindelundervisning på en faunistikkurs i Lund varje sommar). 

Inhoppet igår var nu inte frågan om undervisning, utan bara om information. Det var helt oförberett - jag och Marianne berättade om projektet, visade projektets hemsida, och jag pratade lite om ekosystemtjänster i skärgårdsmiljö. Vi kom dit mitt i föreläsningen med kursens ordinarie lärare, som pratade om hållbarhet med massor av negativa exempel (överfiske, förlust av biodiversitet m.m.). Och även om skräckexemplen ju tyvärr är alltför sanna och de skeenden som beskrevs inte alls är några skräckscenarier utan högst realistiska sådana, så kändes det skönt att komma in och visa på ett miljöprojekt med allmänt positiv attityd. Vad jag verkligen hoppas kan komma ut av vår lilla presentation är att vi ska få studenter som vill göra projektarbeten, examensarbeten och liknande hos oss. Det finns jättemycket roliga saker man kunnat göra inom ramarna för Green Islands, både ur vetenskaplig och praktiskt synpunkt - småprojekt, inventeringar och undersökningar ute på öarna som jag själv inte hinner göra men som jag gärna kan tänka mig att handleda. Tror att jag ska se om man kan göra lite reklamlappar för tänkbara projekt och slänga upp på anslagstavlorna lite framåt när fältsäsongen närmar sig. 

Med bara en orkester att spela i och svårigheter att ta sig ut i naturen utöver promenader i närområdet (för mycket snö för att cykla nånstans) blir det mycket tid att virka om kvällarna. Men vad? Efter att ha massproducerat grytlappar i en speciell flätvirkningsteknik inför julen var jag lite trött på sådana, så januaris projekt blev en enkel väska i kraftigt yllegarn med hästar på (man kan ju inte ha spindlar på precis allt). Den ska bli orkesterväska: lagom stor för en notmapp, notställ, trumpetställ och en sordin. Men den gick snabbt att göra, så vad nu då? Hm, sordinen hade behövt någon slags fodral eller påse eftersom jag inte gillar att ha den lös tillsammans med notstället (av metall) så det får kanske bli något sånt -men det lär gå ganska fort att göra och vad sedan? Något lär det bli, förslag på lämpliga virkprojekt mottages tacksamt. 

Jag skäms över att jag här på bloggen ännu inte introducerat menageriets senaste tillskott - skorpionen Selma! Selma har bott här ganska länge nu, och hon har funnits (och finns) på bild på facebook, men det har liksom inte blivit något skrivet här på bloggen. Selma kom hit eftersom jag tyckte att hushållet saknade en skorpis efter att kejsarskorpionen Gunilla plötsligt och oväntat avled för en tid sedan. Så Selma fick flytta hit.




Selma är av arten Hadogenes paucidens, arten har inget svenskt namn men heter banded flat rock scorpion på engelska. Och det namnet säger egentligen allt - en randig, ganska platt skorpion som lever under stenar. I naturen trivs den i trånga utrymmen under/mellan stenar, därav den tillplattade kroppsformen, och den är mörk till färgen med ljusa tvärband. Den har också en väldigt tunn liten svans som inte duger till mycket - den sticks inte gärna och giftet är väldigt klent om den skulle göra det. Den kan dock nypas med klorna (blir hon skrämd viftar hon med klorna), även om dessa inte alls är i klass med en kejsarskorpions storleksmässigt även om man sätter det i relation till skorpionens storlek - den här arten är mycket mindre (bara några cm lång i kroppslängd, någon cm till om man räknar in svansen). Personligen tycker jag att det här är otroligt fulsöt liten skorpion, en tjock liten klump med löjligt liten tunn svans. Jag är egentligen inte säker på om Selma verkligen är en hon, men vuxna hannar ska ha väldigt lång svans vilket Selma inte har (men hon är nog inte riktigt adult heller), så jag gissar på hona. Arten lever naturligt i torra områden i södra Afrika.

Selma gör överlag lite väsen av sig, hon är en blyg liten krabat som trivs bäst i sitt bo - som naturligtvis är ett trångt utrymme mellan ett par platta stenar eftersom det är så den här arten vill ha det. Tyvärr har jag inte så många bilder och inga riktigt bra på henne eftersom hon ju är lite blyg och jag inte gärna vill skrämma henne med fotoblixtar. 

Inser att det var väldigt länge sen jag rapporterade om spindlarnas göranden och låtanden här på bloggen, och jag förstår ju att ni som faktiskt läser denna blogg måste vara undrande och kanske rentav oroade. Så här kommer nu en lägesrapport. Tyvärr har jag inte några nytagna bilder, men man kan inte få allt.

Kerstin har bestämt sig för att det är vinter. Vilket man ju kan hålla med henne om (se bilder i förra inlägget). Detta innebär att hon inte, som man kanske borde förvänta sig av en spindel vars terrarium står i en lägenhet där rumstemperaturen på sista tiden legat på ca 16-17 grader, suttit tryckt mot väggen där terrariets värmematta finns. Istället har hon parkerat sig i hörnet längst in på motsatt sida av terrariet, och där sitter hon. Vecka ut och vecka in. Utan att äta. Inget konstigt med det om man är en Grammostola rosea.

Hushållets andra G. rosea Lisbeth ömsade skinn tidigt i höstas och blev fantastiskt vacker (se tidigare inlägg med bild). Sedan dess har hon grävt en hel del i terrariet men däremot inte ätit. Grävandet är inget ovanligt, men att hon matvägrar så här efter öms är märkligare. Nyömsade spindlar kan inte äta på en vecka sådär eftersom det nya skinnet (inklusive tänderna) måste få tid att stelna innan de kan äta, men efter det brukar aptiten vara på topp. Men en G. rosea är en G. rosea, matvägran långa perioder är naturligt för dem och om inte spindeln ser ut att må dåligt finns sällan anledning att oroa sig. Och i dag har hon ätit för första gången på 3-4 månader. 

Birgitta har aldrig tidigare visat intresse för att gräva, men sen hon fick flytta in i ett riktigt glasterrarium i höstas har hon grävt sig inte en håla eller grotta eller gång eller så, utan en grund grop. Som hon omgett och delvis täckt med silke, och där sitter hon. En bit ifrån väggen med värmemattan vilket är var spindlarna vanligtvis placerar sina bon, och utan att utnyttja den träbit jag placerat som gömställe eller stomme för ett bo i terrariet. Jaja, hon gör som hon vill, och vill hon sitta i en grund grop utan ordentligt tak över huvudet får hon väl göra det.  

Doris verkar nöjd med livet, där har det inte hänt så mycket. Hon sparkade ju av sig massor av nässelhår i samband med flytten till Finland, men sen senaste ömset ganska snart efter flytten har hon inte fått några nya kala fläckar alls. Och hon är ju så fin när hon inte är flintis på rumpan, lockiga Doris. 

Marianne har grävt en väldig massa, åstadkommit tunnlar under jord och stora jordhögar ovan jord, och kastat omkring en väldigt stor plastväxt. Jag har faktiskt inte sett henne på ett bra tag, men mat försvinner och nya spår av schaktningsarbeten dyker upp, så det finns ingen anledning att inte anta att hon mår bra.

Kontorsspindeln Ingalill är numera ofta framme i terrariet - dock bara när jag är där eller möjligtvis Kaj, när någon annan kommer dit och vill titta på henne råkar hon nästan alltid sitta inne i sitt bo. Hon (och jag) kommer tyvärr snart att bli tvungna att flytta från seminariet - högskolan har hyrt ut seminariebyggnaden till Ekenäs bibliotek, vars egna lokaler ska renoveras, så jag, Kaj och Ingalill kommer att tvingas flytta upp i huvudbyggnaden i maj. Vilket är både bra och dåligt - bra för att vi slipper springa fram och tillbaka mellan seminariet och huvudbyggnaden så fort vi behöver träffa någon och av sociala skäl, dåligt för att det gamla fina trähuset ju är så mycket charmigare. Menmen, det blir säkert bra. Det jag mest undrar över är hur i all världen seminariet ska fungera som stadsbibliotek? Det är ett jättefint hus, men det är ju även det i behov av renovering. Att det är lite slitet spelar väl mindre roll eftersom det nu är en tillfällig lösning för biblioteket, men toaletterna är få och dåliga och handikappanpassning exsisterar förstås inte i en byggnad från 1870 - och det är ju gott om pensionärer och därmed gott om rullatorer och liknande i Ekenäs, och jag kan tänka mig att de hör till de flitigare biblioteksbesökarna. Samtidigt känns det bra att ha ett bibliotek på campus! Dessutom så pågår det ju en hel del undervisning i semninariebyggnaden och man kan ju undra vart de kurserna ska ta vägen - har de verkligen undervisningslokaler så att de kan flytta de aktiviteterna till huvudbyggnaden? Är nog inte roligt att reda ut schemaläggningen på skolan, och Aronia kommer ju dessutom att behöva använda en lokal i huvudbyggnaden för sina möten som hittills hållts i seminariet. Men nu blev det ju mycket bibliotek och seminarium och flytt här och lite om Ingalill. Men det finns inte mycket mer att säga om henne - dock är det självklart för folket på Aronia att det inte bara är Kaj och jag som behöver ett nytt rum i huvudbyggnaden, utan Kaj, jag och Ingalill.

Här är några vinterbilder till från Ekenäs, den här gången från en eftermiddagspromenad ner till närmaste stranden för att kolla skridskoisstatus på Dragsviksfjärden.


Snöig vinterskog.

 


Närmsta badplatsen. En trevlig liten sandstrand när den inte är tackt av snö och is.





Isen håller dock inte för några skridskoåkare än. Den här ön ute i fjärden har för det otroligt fantasifulla namnet Storholmen (och bakom den döljer sig den ungefär lika stora Lillholmen).




Badplatsen igen fast lite längre bortifrån, och en kvart senare sådär jämfört med bilden ovan. Klockan är för övrigt strax efter tre på eftermiddan.  

Efter en hel december som bara varit november kom vintern till Ekenäs i januari. Återstår att se om den kommit för att stanna eller bara är på tillfälligt besök. Normalt gillar jag snö mycket mycket bättre än trist grått novemberslask, men efter de senaste två vintrarna (särskilt den förra året då första snön kom i oktober och den sista i maj!) har det ändå känts helt ok att det varit snöfritt så länge i år. Men nu är den här, snön, och efter allt gråväder är det ju faktiskt väldigt fint och det blir så otroligt mycket ljusare ute. Jag var en sväng till jobbet i lördags och tog för en gångs skull med mig kameran så att ni kan få se hur det ser på mitt jobb. Så här är en liten fotosafari från Aronia och Novias campus i Ekenäs.

I det här huset jobbar jag, ett lärarinneseminarium från 1870-talet. Vi är två från forskningsinstitutet Aronia som som har kontor här, jag och Kaj som är projektledare för Green Islands. Övriga lokaler i huset är ett stort seminarierum (som används mycket av Aronia) och ett flertal lektionssalar som används för undervisning, främst på byggingenjörsutbildningar och liknande. Tanken är har det sagts att hela Aronia (som vuxit ur sina lokaler i huvudbyggnaden, det är därför ett par av oss sitter här) ska flytta hit på sikt, men då måste det göras en del renoveringar först. Och renoveringar kan man ju inte göra hur som helst i ett sånt här hus. Mitt fönster är det längst till vänster, med en trasig ruta överst. Notera förresten det lilla "prydnadshuset" överst på det utskjutande taket över entrén. Intressant.





Entrén ser ut så här, här finns massa utställda studentprojekt och tidningsartiklar om byggundervisningen på väggarna. Bland annat om den kakelugnsrenovering som bedrivits i huset av studenter i samband med en kurs i "kakelugnens historia i Norden" eller något ditåt. 




Och kakelugnar är det gott om överallt i huset, jättestora sådana (på bilden syns två av dem, varav den till vänster är infälld i väggen). Det finns minst en sån här jätteugn i varje rum utom i små förrådsutrymmen och liknande - i de större salarna finns det två och här i korridoren tre. Den i vårt rum har tyvärr plockats bort, jag tror att den skulle renoveras och sedan har placerats nån annanstans, kanske för att ersätta en ugn i en större lokal som var i för dåligt skick för att kunna fixas till?

 


Det på bilderna ovan och under är alltså korridoren som går genom huset. En av doktoranderna på avdelningen tycker huset är läskigt och är övertygad om att det spökar - tur kanske att hon kommer att ha disputerat långt innan det blir dags för resten av Aronia att flytta hit. Själv tycker jag att det är ett fantastiskt fint gammalt hus och hoppas verkligen att eventuella renoveringar görs med mycket varsam hand.


 

Och så här det ut på mitt kontor. Förvisso en dålig bild eftersom den bara visar skrivbordet och inte ens hela det, men till höger är det bara en vägg och till vänster är det en vägg med en bokhylla och ett elelement av den kraftigt veckade gamla typen, som kopplats in medan jag var borta över jul (tydligen räcker inte det enda vanliga väggelementet till för att hålla värmen härinne, vilket inte är konstigt eftersom det är så väldigt högt i tak i hela huset). 




Rakt bakom skrivbordet finns en skärm som avgränsar min del av kontoret från Kajs, och en låg hylla där Ingalills terrarium står.




Rummet bredvid vårt stod tomt när Kaj och jag flyttade in, så det har Kaj annekterat som "kartrum". Rent praktiskt används det när man behöver bre ut sig lite extra, t.ex. för att göra utskick till våra öar eller sortera stora mängder papper, samt som mötesrum. Vårt kontor är nyinrett, men annars är inredningen i huset överlag ganska blandad med objekt av väldigt varierande ålder. 

 


Det som bäst representerar den hejdlösa blandningen av epoker är kanske rummets belysning, med en 70-talslampa hängande bredvid lysrörsarmaturen (och med kakelugnen från 1870-talet i bakgrunden).




Och i ett hörn ligger en kanonkula. Fråga mig inte varför. Man kan tycka att någon borde slängt den om den inte är intressantare än så här, eller sorterat undan den nånstans om den är det. Om inte annat borde städpersonalen inte vilja ha den liggande i ett hörn kan man tycka.




Det rum jag vistas mest i i huset förutom kontoret är seminarierummet, där Aronia har möten varannan vecka och vi ungefär lika ofta har möte med ESEC, vår ekosystemtjänstforskargrupp. Rummet är också ett slags museum med massor av roliga gamla kuriositeter, främst från forna tiders lantbruksutbildningar.


 





I rummet finns ett fantastist fint gammalt bokskåp med massor av fina gamla böcker, främst om lantbruk och främst på svenska (om ni inte kan läsa texten på det så står det "K. Finska Hushållningssällskapet överst och under det detsamma på finska). De äldsta böckerna i skåpet är från 1700-talets slut. En doktorand på avdelningen frågade mig något lantbrukshistorierelaterat om gamla metoder eller något, och jag visade henne på skåpet - där finns bl.a. gamla gamla handböcker i lantbruksmetoder, men där hade hon inte ens tänkt på att titta! Men tyvärr är hon dålig på svenska. 


  

Och det finns som sagt en hel del gamla kuriositeter från undervisningen utställda.




Utan att gå närmare in på massa olika museiföremål vill jag ändå presentera denna roliga pryl - ni kan ju få gissa vad det är till för, även om det väl är ganska självklart. Men alla brukar ju klaga på att det är för svårt när jag har tävlingar här på bloggen annars, så nu får ni en lätt då.




Mittemot ingången till seninariebyggnaden finns denna minnessten, rest över lärarutbildningarna som inte längre bedrivs här. Inte varje dag man ser stenar resta för lärare minsann! Trevligt att se att man framhåller något sådant tycker jag, speciellt i ett land som annars är ganska fullt av minnesmärken över stupade i krig. Om ni inte kan läsa texten så lyder den: "Ekenäs seminarium 1871-1974. Vandrare stanna en stund och hedra den ljusbärargärning som i ett sekel har fyllts här under vårdträdets valv".



Exakt vilket vårdträd som åsyftas på stenen är svårt att säga, för Ekenäs campus är rikt på just gamla vackra träd, och av en mängd olika arter vilket är praktiskt i undervisningssyfte eftersom det även finns skogsbruksutbildningar och hortonomutbildningar här. Faktum är att det finns en trädkarta som studenter gjort som en GIS-övning, med varje träd på campus inprickat och med artfakta. Jag hade länkat till den här, men jag har inte länken på datorn. Ska kolla upp den. Men bland annat finns några riktigt gamla ekar (det är ju Ekenäs trots allt) som garanterat var fullt uppvuxna redan när seminariet byggdes (se t.ex. bilden nedan på kårhuset).

Men förutom ekarna finns även några intressanta jätteträdsföreteelser, nämligen enormt stora barrträd av både tall, gran och lärk, vilket man inte ser varje dag. Barrträd blir sällan så här stora ens när de får chansen att bli så här gamla, och det får de väldigt väldigt sällan. Det syns tyvärr inte hur stor den är på bilden, men granen på bilden nedan är mer än 3 meter i omkrets (troligen en bra bit mer) vilket är helt enormt för en gran. Grenarna är inte trasiga grenar på väg ner efter stormen, den här granen har hängig krona.




Och det här är nog det största lärkträd jag nånsin sett. Borde naturligtvis tagit bild på det på våren istället när det är nyutslaget. Grenarna till vänster tillhör en annan jättegran om än inte lika stor som den ovan, och rakt bakom lärken skymtar en tall som också är rejält stor. Och bakom alla träden skymtar studentbostäderna på campus.

 


Studentbostäderna och Novias huvudbyggnad är nya, men annars är seminariet inte det enda fina gamla trähuset på campus, om än det största. Här håller studentkåren till (och här ser man även en fin gammelek).




Och i det här huset finns kommunens miljöenhet, som av någon anledning finns på Novias campus. Men det är ju klart praktiskt att hga dem så nära för alla som jobbar med något som har kopplingar till naturvård och miljövård i kommunen.




Huvudbyggnaden på Novia är inte mer än knappt tio år gammal, och kontrasterar väldigt mycket stilmässigt mot de fina gamla trähusen. Men man har ändå lyckats få det hela att passa in hyfsat bra, i synnerhet baksidan, dvs den som vetter mot trähusen. Det gula längst till vänster är en lite äldre byggnad som sitter ihop med huvudbyggnaden, allt till vänster om det är själva huvudbyggnaden: I glaspartiet i mitten finns entrén och receptionen på övervåningen, en cafeteria/lunchrestaurang, och trappor. På andra våningen i den röda delen av huset finns Aronia.  




Framifrån ser det ut så här:




Entréhallen - här är det stilrent, grått och glas som gäller. Inte mycket likhet med det gamla seminariets interiör...




Entréhallen - utsikt mot baksidan. Byggnaderna bakom är ett komplex av studentbostäder, de som skymtar bakom träden och buskarna på bilderna av granen och lärkträdet.




Går man genom dörren till höger när man kommer in i huvudentrén hamnar man i Aronias korridor, i den röda delen av huset.




Aronia. Här sitter alla som jobbar på Aronia utom jag och Kaj.




Korridoren har, som på de flesta forskningsinstitutioner, dekorerats med posters om Aronias olika forskningsprojekt från diverse vetenskapliga konferenser och liknande.




Novia-huset är på det hela taget snyggt och fint och fräscht, men jag är inte avundsjuk - jag föredrar absolut ett gammalt charmigt trähus från 1800-talet, med dragiga fönster, kärvande lås, eventuella spöken och allt.

Utanför huvudbyggnaden går Raseborgsvägen, en av de större vägarna i Ekenäs. Följer man den åt höger kommer man ner till centrum, följer man den till höger i sådär 1-1,5 km kommer man hem till mig och efter ännu någon km kommer man ut på stora vägen till Helsingfors.




På vägen hem passerar man en korsning där man kan svänga av till Skåldö, som är den närmsta av mina "jobböar".




Raseborgsvägen sedd från balkongen. Känns lite märkligt att bostaden och jobbet har samma gatuadress, men det är verkligen jätteskönt att ha gång- och cykelavstånd till jobbet efter alla år av tunnelbanor, pendeltåg och bussar i Stockholm. Inte längre än att man kan sticka hem på lunchen och hämta något man glömt, eller sticka in till jobbet lite snabbt en lördag för att mata Ingalill, stoppa prover i frysen eller något annat litet ärende utan att det tar en halv dag.




Som avslutning en sista bild på Noviaparken med seminariet, nu sett från gaveln.

Och välkomna till ett nytt år på bloggen! Jag är ju inte särskilt förtjust i nyårslöften generellt, men kan ändå (och lika generellt) utlova att det nya året här på bloggen kommer att innehålla småkrypsbilder, skärgårdsnatur, fler kackerlacksexperiment, blåsmusik och naturligtvis spindlar i massor. Ungefär som vanligt alltså. 

Bloggen har ju inte varit så flitig på sistone, dels på grund av datorproblemen som tidigare avhandlats här, samt nu alldeles nyligen eftersom jag tillbringat jul- och nyårshelgen i Skåne och haft för fullt upp och för trevligt för att blogga. Det har blivit julmys, pyssel m.m. hemma med föräldrarna, jag har träffat kompisar och släktingar som jag bara eller nästan bara träffar till jul, tutat trumpet i Johan S jättefina studio, med mera. Och fått jättefina julklappar, tack för dem!   

Och apropå pyssel, ett av årets aktiviteter bestod i år av fågelholksbyggande. Efter en klappjakt i den bokstavliga bemärkelsen runt huset hittade vi instruktioner från "Thai-tomten" att bygga varsin fågelholk. Tyvärr hittade vi inte de tre holkbyggsatserna vi skulle ha använt för byggandet, detta eftersom vi inte nändes totaldemolera den eleganta blomsteruppsatsen (där holkbyggsatserna var gömda) som levererats av systrarne några dagar före och därför trodde att vi skulle bygga holkar från grunden. Byggsatserna hittades inte förrän på annandagens kväll, men då hade ju deadline för holkbygget redan passerats. Men kreativa Mellbrandare som vi är hade vi vid det laget naturligtvis redan förfärdigat tre holkar utan hjälp av byggsatser (och dessutom arrangerat och förberett en middagsbjudning på annandagen samtidigt). Holkarna kan beskådas nedan, eller på Elins blogg på http://mellbrand.blogspot.com/, där man även kan rösta på någon av dessa urtjusiga och kreativa Bläntarpska holkar. Så klicka er gärna dit (till http://mellbrand.blogspot.com/ alltså) och rösta på nummer 2, 3 och 9! Gör det!
 
Hemtrevlig tvåfamiljsholk i två våningar inspekteras här av en blåmes.




Holk för fyllekaja. För även de ska väl ha nånstans att bo?




Holk för "Nippertippa", vad det nu är för fågel (lämpar sig även väl för kungsfågel). Och ja, det finns ett riktigt tak under "pälsmössan", och låt er också gärna imponeras av den handgjorda marmoreringen (vi borde förstås ha använt äkta marmor, men holken skulle ju blivit så tung då. Dessutom fick vi bara en och en halv dag på oss av "Thai-tomten" för bygget och stenhuggeriet kunde inte leverera så snabbt).




Och angående alla problem med struldatorn därhemma så är dte nu både löst och olöst. Det visade sig nämligen vara så illa ställt med datorn att den inte riktigt går att fixa - den befinner sig helt enkelt i datorlivets slutskede, är gammal och utsliten och de olika delarna slutar fungera det ena efter det andra. Även om min datorkunige bekant Erik kan få liv i den tillfälligt har han understrukit att det bara är frågan om konstgjord andning, slutet är nära förestående vad man än gör. Så därför har jag för första gången på väldigt väldigt många år varit på mellandagsrea, där jag inhandlat ett styck ny dator. Som jag alltså premiärbloggar från nu, och förhoppningsvis kommer detta också att innebära ett lite flitigare bloggande framöver. 


I morgon går färden tillbaka till Finland, om inte den där stormen som härjar nu ställer till det. Jag är nog faktiskt mer rädd att inte lyckas ta mig till Kastrup (med Öresundståget) än att planet inte ska lyckas ta sig därifrån till Finland...håll tummarna!

God jul och gott nytt år på er alla bloggläsare!

Usch, det där måste ju vara dagens sämsta ordvits. Men det passar bra eftersom temat inte direkt är positivt. Det är ju inte ofta jag bloggar om ledsamma ämnen, men i dag på avdelningens möte fick vi en deprimerande rapport från några forskare som varit på marin konferens och bl.a. berättade om de senaste rönen om ålen. Det de berättade var inte nytt för åtminstone mig - men det är likafullt värt att uppmärksamma just så här i juletider.

Medan naturvårdsorganisationerna samlar in pengar till åtgärdsprogram för tigrar, fjällrävar, gorillor med mera är det tyvärr betydligt svårare att väcka intresse för de där arterna som inte ser så ulliga och gulliga ut och som dessutom gömmer sig under vattenytan. Vi kan möjligen uppmärksamma djur som kanske inte är så gulliga men åtminstone har hög coolhetsfaktor som t.ex. hajar, och det är absolut jätteviktigt, men vi är fortfarande dåliga på att uppmärksamma det vi har i våra egna vatten. I Sverige (ett land där vi tror att vi är ganska duktiga på det där med naturvård) fiskar vi fortfarande hundratals eller tusentals ton av utrotningshotade arter varje år - däribland ål, men även t.ex. torsk. Medan torskens status på senare år har förbättrats något går utvecklingen fortfarande brant nedåt för ålen. Väldigt brant nedåt - den har minskat med sådär 98% de senaste 30 åren (dvs bara ett par procent av det totala europeiska ålbeståndet finns kvar) och är klassad som akut utrotningshotad inte bara i Sverige utan även på den internationella rödlistan. Och varken forskning eller bevarandearbete som syftar till att rädda ålen blir enklare av att kunskapen om ålens reproduktion, livsmönster och vandringar är väldigt dålig.

Myndigheterna vill att ålfisket ska halveras till 2013. Det räcker inte på långa vägar - det här är en art som inte bör fiskas alls, och där det borde varit ett totalt fiskestopp för längesen. Visserligen har vi i Sverige ett fiskeförbud sedan 2007, men många yrkesfiskare får ändå dispens för att fortsätta. Sett till beståndets storlek är fisket idag intensivt på både uppväxande unga ålar och vuxna ålar på utvandring för att leka. Därmed inte sagt att fisket är den enda boven - det finns fler, framför allt vandringshinder i reglerade älvar och vattendrag, men fisket är fortfarande ett väldigt stort hot.

Så låt bli ålen på julbordet. Låt helst bli restauranger som alls serverar ål, och tala gärna om för dem varför. Och det gäller även så kallad "odlad ål", för det går nämligen inte att odla ål i fångenskap. Den "odlade" ålen är helt enkelt viltfångade unga ålar (glasålar) som fötts upp i fångenskap, men de kommer alltså fortfarande från det vilda beståndet. Och de ålar som hamnar i "odlingarna" kommer förstås aldrig att få en chans att återvända till Sargassohavet för att fortplanta sig.

Försöket utföll till belåtenhet, även om svaret på frågan inte var helt entydigt. Kackerlackorna var intresserade av både den söta honungen och den något mindre söta men c-vitaminrika sylten, men honungen var något populärare.

Det är kanske svårt att se på bilden, men kackerlackorna på den örlar naturligtvis inte bara omkring och råkar befinna sig vid maten - de är i full färd med att äta.
 



Och faktum är att det i lådan där kackerlackorna normalt bor ofta räcker att man öppnar locket för att de som råkar sitta framme öppet ska springa och gömma sig, så att jag kan öppna och fotografera dem i denna för dem nya miljö utan att de gömmer sig är i sig bevis för att det här var uppskattat.

Det viktigaste resultatet av försöket var dock att det bekräftade att kackerlackorna är ganska lätta djur att jobba med. Bilden ovan är tagen bara fem minuter efter att det första gänget släppts ut i "arenan" så åtminstone när något sött och gott är inblandat behöver de uppenbarligen inte acklimatiseras särskilt länge i den nya miljön. Ytterligare en anledning att börja med ett sånt här försök är att nu vet jag säkert att de gillar honung (och sylt) ifall jag i framtida försök behöver något jag kan använda som belöning.  

Nobeldagen till ära gör jag första kackerlacksförsöket idag. Dags alltså att kavla upp ärmarna på labrocken, fånga några tjänstvilliga kryp och skrida till verket.

Jag har inte arbetat med att göra försök med kackerlackor, men har hört att det ska vara en bra djurgrupp att jobba med vad gäller beteendeförsök. Så första kackerlacksstudien handlar mest om att liksom lära känna dem, se hur de beter sig i en försökssituation osv. Jag börjar med ett enkelt preferensförsök.

I förra avsnittet skrev jag om vad mina kackerlackor är vana att äta och lite allmänt om artens födopreferenser - äs gärna det om ni inte gjort det. För att lägga upp det hela så att chanserna att få ett resultat är så goda som möjligt såhär när jag inte vet hur djuren funkar går vi ut med ett enkelt försök där kackerlackorna får välja mellan två godsaker som de aldrig smakat förr men som båda borde vara smaskens för en Blaptica dubia om jag känner dem rätt: honung och sylt.

Försöksuppställningen ser ut som följer:

En "arena" bestående av en svart plastlåda med lufthål. Svart eftersom de som sagt är ljusskygga och trivs bäst i mörker, så de borde vara mindre stressade och mer samarbetsvilliga i en mörk låda.

På ena kortsidan sidan placerar jag en klick honung (sött!), på andra sidan en klick lingonsylt (inte lika sött, men har trots allt avsevärt sockerinnehåll och dessutom väldigt mycket c-vitamin).

Det är alltid viktigt med skyddsmöjligheter för att djuren inte ska bli stressade, så i mitten av "arenan" placerar jag en halv, något tillplattad tom toarulle (en hel fick inte plats) som krypen kan gömma sig i (de är vana att gömma sig i toarullar, de har sådana i sitt vanliga hem). Allt för att de ska känna sig trygga och lugna.  




Och så: entré på scen för kackerlackorna. Jag använder tre honor åt gången. Tre för att de ju lever tillsammans normalt och jag tror att de kanske känner sig tryggare i sällskap. Honor eftersom jag inte vill blanda könen, för att inte riskera att blanda in andra beteenden än födosöksbeteenden som kan störa försöket, och jag använder honor hellre än hannar eftersom man kan misstänka att honor är mer intresserade av mat än vad adulta hannar är.




Jag sätter på ett lock, ställer lådan på en varm undanskymd plats, väntar fem minuter och kollar sen var kackerlackorna är och vad de gör. Planen är att lämna dem igen och titta till dem tre gånger till med fem minuters mellanrum, men om de är jättestressade i början så kommr jag att lämna dem ensamma längre och starta försöket (dvs avläsningarna som jag sen räknar) när de lugnat ner sig och börjar våga utforska sin omgivning. 

Så vad tror ni? Kommer försöket att fungera? Och i så fall, vad föredrar krypen, honung eller sylt?