...är inte denna rubrik som hämtad ur "Gäster med gester" så säg?

I går avlöpte årets uggleexkursion i norra Uppland. Vi anade faktiskt inga ugglor i mossen eftersom vi inte befann oss på en mosse (utan på små skogsvägar i barrskog), däremot inte bara anade vi utan både såg och hörde ugglor på hyggena. Dvs årets exkursion var väldigt mycekt mer framgångsrik än förra årets, då vi med nöd och näppe sent på kvällen fick höra ett enda, mycket svagt, avlägset hoande från en slaguggla. Och det var så svagt att bara vissa av oss hörde det.

Om någon undrar hur en uggleexkursion går till så är det så här: Man åker ut till ett lämpligt skogsområde, företrädesvis ett med barrskog, gärna äldre skog, och lite hyggen. Man stannnar på lämpligt ställe, går ur bilarna och står sedan blickstilla och knäpptyst och lyssnar noga. Om man hör något fortsätter man att stå still och lyssna, om man inte hör något ger man så småningom upp och åker en liten bit till ett nytt ställe.

Det här året var vi ett gäng blandade doktorander från Botan och Zootis som lämnade Botan vid halvfemtiden för att vara ute vid sjön Gisslaren i skymningen (eftersom vi ville hinna höra sparvuggla, som ropar i skymningen, innan det blev för mörkt).  Vädret var strålande vinterväder, soligt och klarblå himmel. Och nästan så fort vi kommit ur bilarna hörde vi den, sparvugglan. Långt borta visserligen, men ändå. För långt borta för att fler än de av oss som både hade god hörsel och visste vad vi lyssnade efter skulle få höra, till visst förtret för Petter som agerade guide för utflykten men inte själv lyckades uppfatta lätet. Sparvugglan är en mycket liten uggla, och följaktligen har den en ljus röst -den hoar i falsett, ett pip eller vissling snarare än ett hoande. Men Peter från zootis är bra på att vissla som en sparvuggla och lyckades locka den närmare så att alla fick höra den ordentligt. Till sist var den så nära att vi inte bara fick höra (nu mycket högt och tydligt) utan även se den, ovanligt eftersom ugglor är nattaktiva. Men det var fortfarande ljust nog och ugglan var tillmötesgående nog att placera sig först högst upp i en grantopp och sedan ännu närmare oss i en björk, där den syntes förträffligt bra även i vanlig kikare. Men Petter hade tubkikare med så vi fick se den riktigt riktigt bra! Jättesöt var den! 

Sedan stod vi en lång stund i en ring runt tubkikaren, blickstilla och knäpptysta med öronen på helspänn. Hela uppmärksamheten var riktad mot omgivningen, dels sparvugglan i björken, dels på alla andra läten eftersom vi hoppades även på slaguggla, så vi koncenterade oss på att försöka uppfatta eventuella uggleläten bland alla andra ljud: gräsänder och svanars kvällsbestyr i den närbelägna sjön, skällande rådjur, och vissa ljud av antropogent ursprung. Mörkret tätnade. Sparvugglan flög sin väg. Vi började frysa. Tomas sade till den isländska doktoranden Bryndis: "Det är så här vi umgås i Sverige".



Sedan klagade Tomas på att han frös, varpå vi mobbade honom lite eftersom han jobbar med fjällräv, så han borde vara den av oss med bäst förutsättningar att klara kölden. Så vi gick tillbaka till bilarna för att plocka fram den medhavda matsäcken och eventuella extrakläder. Själv var jag klädd som följer: gore-texfodrade vinterkängor, tre par yllesockor varav ett par knälånga, dubbla underställ (byxor + tröjor), jeans, dubbla fleecetröjor, varm täckjacka, varm sjal som halsduk, mössa med fleecefoder och dubbla vantar (varav ett par fodrade). Kan konstatera att kläderna i stort sett räckte, men jag frös lite ändå eftersom man står så stilla. framför allt om händer och fötter. I efterhand (i dag) konstaterade vi att det är dåligt att stå stilla på frusen mark även om man har bra skor och varma kläder -man ska egentligen ha något isolerande att stå på. Tips om någon ska på uggleexkursion: ta med t.ex. ett sitt/liggunderlag, dörrmatta eller liknande att stå på. Det ska tydligen göra en enorm skillnad!

Vi stod vid bilarna och lyssnade en stund till innan vi åkte vidare till nästa ställe. Nu var det slaguggla, pärluggla och kattuggla vi var ute efter, men tyvärr vände lyckan efter sparvugglan. Kattuggla och pärluggla fick vi inte höra alls, slaguggla fick vi höra vid flera tillfällen men bara svagt och långt borta, trots flera försök att locka dem närmare genom att spela upp lätet på bilstereon. Förutom ett tillfälle då vi hörde en slagugglehona ganska nära, och det var roligt för det är oftast hannarna man hör. Dessutom var det en fantastiskt fin vinterkväll, -5 grader, fantastiskt stjärnklart och helt vindstilla. Mycket bättre än förra årets exkursion konstaterade vi, då var det också klart väder och minusgrader, men dessutom blåsigt och fuktigt. Trots det började vi bli frusna, så vid halvtiotiden och fem kalhyggen senare gav vi upp och åkte hem eftersom vi inte hade någon större tur med oss.

Nästa projekt är att få höra berguven som har hållt till i nationalstadsparken i Stockholm ett tag nu, om den fortfarande är kvar.

Avhandlingen har nu fått en preliminär titel:

Jag har fått ett förslag på titel till avhandlingen. Det lyder:

"Aarrghhh...spindlar!!"




Nä, jag tror inte det.

Det börjar bli dags att ge avhandlingen ett namn. Detta är svårt, jag har inga bra förslag alls för tillfället.

Man kan antingen ge den ett klassiskt, torrt vetenskapligt namn, eller också ett mindre vetenskapligt, i så fall eventuellt med en mer vetenskaplig underrubrik. Det svåraste är att hålla titeln kort eftersom det är flera viktiga saker som den måste täcka upp: Av titeln måste man förstå att det handlar om födovävsekologi, att det handlar om spindlar, och att det handlar om marina subsidier och strandekosystem. En korrekt torr och tråkig vetenskaplig titel vore något i stil med "Effects of marine subsidies on the roles of spiders in terrestrial on-shore food webs" men det är ju jättetråkigt...

Personligen gillar jag kortare, roligare titlar, men det är svårt att få till dem och samtidigt få med allt som måste vara med för att man ska förstå vad avhandlingen handlar om. Kombinationen spindlar och födovävar ger ju möjligheter till en hel del ordvitsande (något som min blivande opponent redan utnyttjat i sin bok "Spiders in ecological webs" så man får vara lite försiktig där så att det inte blir för likt) så den tråden kan man ju spinna vidare på och inkorporera även spindlarnas roll som länk mellan det akvatiska och terrestra systemet, men då börjar det bli svårt att formulera det hela snyggt och samtidigt hålla det kort. Suck.

Redan existerande titlar inom projektet:
Ämnesuppsats: "Food webs across the waterline: Effects of marine subsidies on coastal predators and ecosystems"
Licentiatavhandling: "Beachcombers, landlubbers and able seemen: Effects of marine subsidies on roles of arthropod predators in coastal food webs"
Manus som kommer att finnas i avhandlingen:
"Edge or dispersal effects -their relative importance on arthropod densities on small islands"
"Utilization of marine nutrients by coastal arthropod predators in the Baltic Sea area: a stable isotope study"
"Effects of subsidized predators on coastal food webs in the Baltic Sea area" (kommer troligen att döpas om)

"Individual variation between spiders on shores in the utilization of aquatic subsidies"
"Linking land and sea -arthropod vectors for marine subsidies" (arbetstitel, kommer nog att ändras lite)

För tillfället lyser alla kreativa språkliga idéer med sin frånvaro, så tills vidare ägnar jag mig i stället åt sifferexcercis i excel. Som naturligtvis inte är helt samarbetsvilligt, men det börjar ändå bli lite ordning på de där figurerna nu...

Min syster har redan bloggat om detta, men jag kan inte låta bli att göra det jag också. Vår länge dolda familjehemlighet har kommit ut för hela världen att beskåda, dvs på youtube. Jag är dotter till Mannen som fikar med älgar.

Jag vet inte själv varför min dyra fader fikar med klövvilt på arbetstid, och är inte säker på att jag vill veta. Men fikar gör han. Med älgar. Och renar.

Här är beviset:

http://www.youtube.com/watch?v=qKssPK0VKlo


Dessa tendenser att odla vänskapliga förbindelser med partåiga hovdjur verkar dessutom vara ärftliga, vilket torde bevisas av att min ena syster delar bostad med två grisar. Så nu är det bara att hoppas på att detta kanske kan ge mig en viss fördel i däggdjursskådartävlingen på jobbet? Kanske det enklaste sättet att få kryssa alla de svenska hjortdjuren helt enkelt är att ta med sig pappa, en kaffetermos och några bullar ut i älgskogen?

Insåg just att jag inte bloggat något på över en vecka, så jag kanske borde göra det. och eftersom jag inte har något vettigt att blogga om kommer här en utläggning om brassinstrument.

Den här helgen har jag tillbringat med att spela, rep hela lördagen och sen genrep och konsert på söndagen, med Solna Brass. Konserten gick bra tror jag, det var lite svårt att avgöra eftersom kyrkan vi spelade i hade en vääldigt besvärlig akustik. För egen del var det dessutom nypremiär på kornett -jag har ju bytt tillbaka från althorn till kornett.Om det är att byta upp eller ner sig kan diskuteras, tonhöjdsmässigt har jag bytt upp mig, instrumentsstorleksmässigt har jag bytt ner mig. Det senare är definitivt en fördel eftersom en kornett är betydligt trevligare att gå och bära på än ett horn. Jag är helt enkelt lite lat på det området...det hade t.ex. varit jättekul att testa att spela tuba, men att bära den till och från spelningar och rep -nej tack! Därför är alla brassinstrument härhemma nu återigen ganska trumpetliknande instrument  både utseendemässigt och att spela på, även om kornetten förvisso faktiskt är närmare släkt med althorn än trumpeter. Och det syns om man tittar på gamla svenska althorn, som är liggande och ser precis ut som samtida flygelhorn och kornetter (fast större). De moderna brassbandshornen är ju däremot mer lika t.ex. en tuba utseendemässigt (fast mindre). Kornetter och flygelhorn utvecklades båda ur det franska posthornet, vilket fortfarande syns lite hos flygelhornet.



Bleckblåsfysik:
Alla brassinstrument består egentligen av ett enda långt rör. I ena änden blåser man, i den andra vidgar sig röret till ett klockstycke där ljudet kommer ut. I mitten sitter ventilerna, som är ett system som tvingar luften att ta en liten omväg genom ett eller ett par extrarör som sitter fast på ventilerna när man trycker ner en eller flera knappar. Detta förlänger den sammanlagda rörlängden, vilket sänker tonhöjden. Men själva instrumentet är egentligen bara ett rör, som man sedan böjt flera gånger för att instrumentet ska bli mer hanterbart. En vanlig Bb-trumpet hade t.ex. varit ca 137 cm lång om röret varit rakt.

Tonen i en trumpet, eller i vilket brassinstrument som helst, skapas inte i instrumentet -det är den som spelar som skapar tonen, med läpparna, instrumentet fungerar bara som förstärkare. Men ett rör som är öppet i båda ändar och är av en viss längd förstärker inte alla toner lika bra, eftersom det finns ett samband mellan rörlängden och längden på ljudvågen som passerar genom röret (dvs våglängden). Den största ljudvåg som får plats i ett rör är en som är två gånger rörets längd, dvs en halv våglängd befinner sig samtidigt inne i röret. En sådan här ljudvåg som passar exakt kallas för en stående våg. Det innebär att röret måste vara exakt hälften så långt som våglängden hos den ton med längst våglängd som man vill få ut ur röret. Det innebär också att skillnaden mellan brassinstrument stämda i olika tonarter helt enkelt är instrumetnets rörlängd.

Om man sedan höjer tonhöjden finns flera stående vågor som också passar exakt i röret, med olika antal ljudvågor inne i röret. Det här innebär att man inte kan spela kromatiskt, dvs spela alla toner i skalan, på en trumpet eftersom bara ett visst antal stående vågor finns att tillgå. De toner man kan spela kallas naturtoner. Men man vill ju kunna spela kromatiskt, och det är där ventilerna kommer in. De tvingar som sagt luften att ta en omväg via ett eller flera extrarör, dvs förlänger den sammanlagda längden på röret som är instrumentet, och ändrar därmed tillfälligt instrumentets stämning.
Så vad är då den egentliga skillnaden mellan en trumpet och en kornett? Jo, det som syns är ju att kornetten är mindre, men det beror inte på en egentlig skillnad i storlek (se ovan kornett och trumpet spelar i samma register, vilket innebär att en Bb-stämd kornett måste ha ungefär samma rörlängd som en Bb-stämd trumpet) utan på hur röret är böjt -kornetten är helt enkelt mer hoptryckt. Den egentliga skillnaden, den som ger skillnaden i klangen, ligger i stället i formen på röret.

Röret som utgör ett bleckblåsinstrument är alltid smalt i början och vidgar sig utåt till klockstycket. Men det finns olika sätt ett rör kan vidga sig på, och man skiljer på instrument där röret vidgar sig efterhand längs större delen av sin längd (som en tratt), och instrument där det mesta av röret har samma vidd och utvidgningen i stort sett bara sker i slutet. I realiteten är förstås de flesta instrument lite mittemellan, ytterligheterna existerar inte, men man delar grovt in dem i instrument där utvidgningen sker över mer eller mindre än 50% av rörlängden. De flesta brassinstrument, t.ex. tuba, eufonium, bariton, althorn, flygelhorn och kornett, hör till de förra (mer än 50%) och till de senare hör t.ex. valthorn, trumpet och trombon. Den förra gruppen instrument har typiskt en mjukare klang än de senare som är skarpare. Därför låter kornetter lite mjukare än trumpeter även om stämningen och materialet är densamma.  




I sammanhang där både instrument och kornett förekommer -t.ex. i en symfonisk blåsorkester -används därför också trumpeter snarare än kornetter till fanfarer, medan kornetten får spela mer av smöriga melodier. I brassband (där trumpeter saknas) får däremot kornetterna spela fanfarerna också, och eftersom jag har spelat så mycket och länge i blåsorkestrar kan jag därför inte hjälpa att jag ständigt tycker att något saknas när brassband spelar militärmarscher. Till skillnad från en blåsorkester där man strävar efter stor klanglig variation mellan instrumenten, strävar man i ett brassband i stället efter en enhetlig, mjuk och varm klang. Därför använder man i brassband nästan enbart instrument av det "mjuka" slaget -uppräkningen av sådana instrument ovan är faktiskt i princip en uppräkning av sättningen i ett brassband, det är bara trombonerna som saknas. Trombon är det enda "vassa" instrumentet i ett brassband och där märks den här skillnaden verkligen -de sticker ut väldigt mycket. 

...nä, inte riktigt. Jag och resten av Sjövärnskårens Musikkår tillbringade gårdagen inte med vals utan med marschexcercis (vilket är ungefär så mycket min koordinationsförmåga klarar av) på Karlberg, där vi repade på vårt figurativa program. Dock inte i själva slottet utan i idrottshallen bakom. För tillfället har vi kommit så långt att vi lärt in hela programmet -nu ska vi bara få det att se snyggt ut också...

Hitta djuret?

Nä, det här var faktiskt en kuggis. Den här bilden är tagen ner i lådan där en av mina kackerlacksarter bor, en art som gräver ner sig. Så oftast när man öppnar lådan syns inte ett dugg, för att hitta djuren här måste man gräva. Vilket är synd eftersom den här arten är väldigt vacker och ganska stor, så det hade faktiskt varit trevligt att få se dem mer. Så här ser det ut om man skrapar bara lite på jordytan:





I dag när jag kollade i deras låda fick jag till min lycka se en unge, och lite grävande resulterade i ett par till, något som storligen gladde mig! Av kackerlackorna jag adopterade (se tidigare inlägg) fanns bara några stycken individer av den här arten, deras förre husse hade inte lyckats få dem att föröka sig alls. Och även om arten faktiskt inte ska vara svårförökad (arter man använder som foderdjur kan inte vara det) var jag ändå osäker på om jag heller skulle lyckas, helt enkelt eftersom de är så få och jag inte vet något om könsfördelningen (till skillnad från arten i det senaste kackerlacksinlägget här på bloggen kan man inte enkelt se skillnad på könen på de här) så såvitt jag visste kunde ju alla eller nästan alla vara av samma kön vilket är ett problem om de flesta är hannar. Dessutom vet jag ju ingenting om genetiken och om det eventuellt finns eller kommer att uppstå någon inavelsproblematik. Och alla dessa eventuella problem kvarstår, men nu har det ju blivit några ungar i alla fall så jag har i alla fall fortfarande ett visst hopp om att det här kan bli en fungerande kackerlackspopulation!

I dag var en dag för kontraster. Jag var och gjorde lite labjobb på Botan, vilket gick fortare än vad jag räknat med så när jag var färdig hade jag en halv eftermiddag över. Och eftersom det var fantastiskt fint soligt vinterväder var det förstås läge att utnyttja denna för en promenad. Eftersom utgångspunkten var Botan och isen ligger tjock på brunnsviken beslöt jag att passa på att besöka Haga, eftersom jag efter snart fyra år i Stockholm ännu inte gjort det och eftersom det går väldigt lätt att ta sig dit från Botan när isen ligger -man kan gå rakt över Brunnsviken.

Vädret var som sagt strålande, massor av folk var ute på Brunnsvikens is och promenerade och åkte skridskor eller skidor både med och utan hundar och barnvagnar -av all snön som kom i går fanns det nog inte en otrampad eller oåkt fläck någonstans!



Vädret var strålande som sagt, och jag ångrade att jag inte var smart nog att ha tagit med mig skridskorna. Men jag hade ju inte räknat med att komma från Botan så här tidigt, så jag fick nöja mig med en promenad. Men den var trevlig i alla fall.

Botaniska institutionen (huset till höger) sedd från andra sidan Brunnsviken.


Väl på andra sidan gick jag en sväng i parken. I Haga finns bland annat dessa koppartält, som jag alltid föreställt mig som mycket mindre än de faktiskt var.




Tyvärr var det väl inte riktigt rätt tid på året för att Hagaparken med alla sina gamla fina 1700-talspaviljonger med mera verkligen skulle komma till sin rätt, så jag bestämde mig i stället för att som tröst för att jag inte hade några skridskor utnyttja att det finns möjlighet att se fjäriln vingad på Haga oavsett årstid. På Haga finns ett fjärilshus, ett regnskogsväxthus med fina växter, inomhusdammar med lite olika fiskar, friflygande fjärilar och en del andra tropiska djur i terrarier och akvarier.

Här är lite fjärilsbilder, tyvärr hade jag inte kameran med eftersom detta besök var helt oplanerat, så bilderna är tagna med mobilen och blev därefter -dåliga! Men ett visst hum om färgprakten kan man ju få i alla fall.

Matstation för fjärilar. Inga tråkiga behållare med sockervatten här inte, riktiga blommor ska det vara.




Också fin, men riktigt dålig bild...


Tyvärr fick jag ingen bild på den största, mest pråliga fjärilen i svart och blått eftersom mobilen absolut inte klarar att fånga en snabbt flygande fjäril i flykten. Och att ta en bild stillastående var inte alls lika roligt eftersom just denna art till skillnad från de två ovan naturligtvis var en av dem som alltid sitter med hopfällda vingar (och undersidan var naturligtvis brun).

Sedan promemerade jag vidare från Haga till Solna centrum, därefter fick söndagsutflykten vara avslutad och jag tog tunnelbanan hem. Tyvärr lyckades regnskogsvärmen och fjärilarna inte helt fördriva lusten att åka skridskor. Hoppas hoppas att isen ligger nästa helg också.