Friedrich G. Barth, A Spider´s World - Senses and Behavior. Utgiven på Springer 2002.

 

 

 

 

Som ni som följer den här bloggen mer eller mindre regelbundet kanske märkt är något av mycket som fascinerar mig med spindlar hur de upplever världen och tolkar sin omgivning. Mycket för att det är så otroligt svårt (för att inte säga omöjligt) att föreställa sig eftersom de är så olika oss i så många avseenden. Jag var en gång på en disputation där opponenten ägnade mycket tid åt en diskussion om födosök hos blåmesar, och hur svårt det var för forskaren att tolka blåmesars beteende med tanke på skillnaderna mellan deras och vårt eget synsinne. Och då pratar vi alltså om ett djur som i likhet med oss själva förlitar sig på synsinnet i mycket stor utsträckning, som har god syn och är dagaktivt. De stora skillnaderna mellan hur vi ser och hur blåmesar ser är framför allt att de även uppfattar ultraviolett ljus, polariserat ljus och magnetiska fält, samt har ett bredare synfält. Dessa skillnader gör det svårt för oss att sätta oss in i hur blåmesar uppfattar en situation jämfört med hur vi uppfattar den, och då är skillnaderna ändå väldigt små jämfört med ett djur som i stor utsträckning förlitar sig på andra sinnen än synen. För de flesta (om inte alla) spindlar är känseln för vibrationer det viktigaste sinnet, och hur ett sådant djur upplever och tolkar sin omvärld är nog för oss ganska omöjligt att föreställa sig.

 

Undantag finns, t.ex. hoppspindlar, som liksom blåmesar har ett synsinne som är strået vassare än vårt eget (de ser förutom de flesta av de färger vi ser även ultraviolett ljus, polariserat ljus och magnetiska fält). Och vem kan motstå en visuell uppvaktning som den här?

 

Peacock spider (Maratus): http://www.guardian.co.uk/science/grrlscientist/2013/jan/15/1

 

 

 

 

 

Barths bok handlar om hur spindlars sinnen fungerar. Det är en mycket trevlig bok, men kanske inte helt lättläst om man inte är insatt i den vetenskapliga terminologin i ämnet - för trots ambitionen att koppla sinnesfunktioner till beteende så är infallsvinkeln lite mer sinnesbiologisk och neurofysiologisk än beteendeekologisk. Men vill man ha information om hur spindlars sinnen fungerar utan att gräva genom alla publikationer (vetenskapliga artiklar) i ämnet så är Barth en alldeles utmärkt bok!

 

 

   

 

 

 

 

Vintervassen är även den täckt med rimfrost (och lite snö på vipporna).

 

 

 

 Dragsviksfjärden, med Storholmen.

 

 

 

Michael J. Roberts, Collins Field Guide: Spiders of Britain & Northern Europe. Utgiven på Harper Collins förlag 1995.

 

Som ni ser handlar det här avsnittet av spindelbiblioteket inte om en utan två böcker (den ena dessutom i flera band). De är av samma författare och överlappar mycket innehållsmässigt, därför avhandlar jag dem tillsammans.

 

 

 

 

 

Om Foelix (se spindelbiblioteket 4) är något av spindelbibeln vad gäller allmän biologi, så är Roberts böcker det vad gäller artbestämningslitteratur. Åtminstone i Nordeuropa.

 

Roberts var länge den författare man absolut måste ha i bokhyllan (eller rättare sagt på labbet) om man skulle syssla med artbestämning av svenska spindlar. Och jag tycker nog att man fortfarande bör ha den om man verkligen är intresserad av att artbestämma spindlar, även om det numera faktiskt finns en svensk bestämningsbok (Almqvist,som naturligtvis också kommer att tas upp här på bloggen). Roberts var dock under lång tid den enda nyare spindelbestämningslitteratur som fanns som var användbar här i Sverige, för den enda svenska litteratur som fanns före mitten av 2000-talet (när Almqvists böcker publicerades) var Tullgrens Svensk spindelfauna (mer om denna också senare) som är utgiven 1945 och därmed måste anses ha passerat bäst-före-datum. Tullgren var länge ett bra komplement till Roberts eftersom den är svensk, men det har skett så mycket namnändringar, tillkomst av arter, med mera sedan 40-talet att den inte bör användas som enda bestämningsbok. Roberts är nyare, och i mitt tycke också ganska lättanvändbar för att vara en bok av den typ det är.

 

Roberts finns i dels en originalutgåva i tre band för Storbritannien och Irland, dels i en förkortad och till viss del utvidgad fältversion (Collins field guide) som täcker hela Nordeuropa. På senare tid har det kommit ett nytryck av den nyutgåva av originalutgåvan som gjordes 1995, med de två första delarna sammanslagna så att den totalt är på två volymer istället för tre. Det är den versionen jag har, samt fältversionen.

 

Nyutgåvan av Spiders of Great Britain and Ireland kallas "compact edition" men detta ska inte missuppfattas, dvs man ska inte tolka kompakt som att den är i litet och behändigt format. Det är den inte, annat än möjligen om man jämför med originalutgåvan i tre band. För man har alltså inte dragit ner på innehållet när man gjorde den kompakta versionen (tvärtom har det lagts till ett appendix med rättningar som gjorts sedan originalutgåvan) utan bara slagit samman de två första delarna till en enda bok, dragit ner på storleken något lite (tror jag i alla fall, mer om det nedan) och gett ut den i icke inbundet format. Det hela är absolut inte ett verk lämpat för fältbruk -faktum är att första delen av Roberts "compact edition" är den största och tyngsta spindleboken i mitt personliga spindelbibliotek, och del två kommer som god tvåa. Fältversionen är däremot dimensionerad för fältbruk. Båd böckerna innehåller bestämningsnycklar till familjer och släkten, tuschteckningar av karaktärer som används för att skilja arter åt (framför allt genitalier), och färgplanscher med färgteckningar av olika arter. I originalutgåvan finns alla då kända brittiska arter, i fältversionen finns ett urval arter (om än ett stort urval), den är något utvidgad för att täcka hela Nordeuropa men saknar också hela familjen Linyphiidae, täckvävarspindlar (som är vår största spindelfamilj med ett stort antal väldigt små arter som i de flesta fall inte går att särskilja i fält och det är ju för detta boken är avsedd). Böckerna har också lite text i början med en del allmän spindelinformation, och framför allt en del bra och nyttiga tips och trix för insamling och artbestämning i fält.

 

De nackdelar som finns med Roberts är att den (liksom Jones som den är ungefär jämngammal med) börjar bli till åren, så alla namn är inte aktuella. Artbestämningar enligt Roberts bör därför gärna (liksom vad gäller Jones, för att inte tala om Tullgren) dubbelkollas mot en nyare checklista. Och liksom för Jones behöver man kolla sina bestämningar mot en svensk checklista om man bestämmer svenska spindlar även för att Roberts är en brittisk bok, som visserligen ska täcka hela Nordeuropa men ändå har ganska mycket fokus på Storbritannien - det finns därmed arter i boken som inte finns i Sverige, och det finns arter i Sverige som saknas i boken.  

 

Personligen tycker jag att bestämningsnycklarna till familjer och släkten i vissa fall är lite väl svåranvända och tidskrävande i Roberts. Därför bildbestämmer jag gärna spindlar så långt som till familj (ofta behöver jag inte ens jämföra med bilder för det, för de flesta svenska familjer känner jag igen) och helst också släkte och sedan kan jag gå direkt på själva bestämningen till art i boken. Och att jag inte gillar bestämningsnycklarna beror nog egentligen inte så mycket på eventuella brister hos dem som på att jag helt enkelt att jag tycker att vi har såpass få spindelfamiljer att det oftast går snabbare att avgöra familj bara på allmänt utseende, åtminstone om man har lite koll (men man ska gärna nyckla lite i början för att lära sig vilka karaktärer man tittar på om man är nybörjare). Om man ska använda en bestämningsnyckel till familjer tycker jag (men det är kanske något av en smaksak) att bestämningsnyckeln i Svenska småkryp av Gärdenfors m.fl. (som också kommer att dyka upp här på bloggen) är enklare att använda än Roberts. Men i den boken kommer man inte längre än till familj, så sen måste man ändå byta bok för att bestämma släkte och art. Figurerna för artbestämning i Roberts tycker jag generellt är bra, och i vissa fall att föredra framför de i den nyare Almqvist. Men det är också lite av en smaksak, och Almqvist har den stora fördelarna att den är nyare, svensk (om än skriven på engelska) och innehåller alla kända svenska arter. Men de kompletterar varandra bra, de två!

 

Roberts färgplanscher (av Roberts) är också värda ett omnämnande! De är fantastiskt vackra och i enormt stort format (Roberts ansåg att naturlig storlek inte räckte, man behövde kunna jämföra karaktärer så som man ser dem i en förstoring i lupp eller mikroskop. Så han ritade spindlarna...enormt stora (i fältversionen har de dock förminskats jättemycket och är i mer normalt format), med en liten liten teckning bredvid som ska föreställa vara i naturlig storlek att jämföra med. Oftast får en spindel fylla en hel sida (och boken är i ganska stort format), ibland kan två få plats och i vissa fall så många som fyra. Men de är fortfarande rejält stora även då. Jag tror dock att man dragit ner storleken på färgplanscherna något i den "kompakta utgåvan" för de små svartvita teckningarna känns lite mindre än naturlig storlek, något man bör vara medveten om. Roberts har i sitt förord också gett helt underbara instruktioner till hur man kan göra om man hellre vill se spindelbilderna i naturlig storlek: "In some cases, one can get an idea of near life-size appearance by holding the illustration upside-down at arms length and viewing it through a *10 lens held midway between it and the eye." En annan intressant detalj är den rödaktiga anstrykning i färgen som många spindlar har - något som kan förklaras med att Roberts använt spritlagda exemplar som modeller, och spindlar antar just en rödbrun färgton av att ligga i etanol (och Roberts har valt att fullt medvetet avbilda dem så som de ser ut när de ligger i sprit, eftersom det är så man ser dem när man själv sitter och artbestämmer). Jämför t.ex. bilden från boken med bilden på en levande spindel härunder.

 

För den som enbart stiftat bekantskap med fältversionen av Roberts, där färgplanscherna är mycket mycket mindre och klämts ihop många på samma sida, kan också sägas att man då tyvärr inte alls uppskattar hur vackra de här bilderna är rent konstnärligt. Jag skulle gärna vilja ha en hel del av de här på väggen istället för i bokhyllan! Jag kan ju hoppas att jag någon gång skulle hitta ett billigt exemplar av boken som jag kan riva sönder...

 

Men hur vackra färgplanscherna än är, så är det i de svartvita teckningarna av små, ibland mikroskopiska, karaktärer som är viktiga för artbestämningen som den stora nyttan med de här böckerna finns! Andra delen med färgplanscherna är mest en bonus.

  

 

För dem som läser den här bloggen någorlunda regelbundet föreställer den här planschen en gammal bekant - Larinioides cornutus. Den lilla svartvita teckningen innanför spindelns vänstra bakben ska alltså vara naturlig storlek, och även om förstås allt på bildenär mycket mindre än naturlig storlek här på bloggen, så ger den åtminstone en uppfattning om i vilket jätteformat Roberts ritat sina spindlar. Särskilt om ni har en uppfattning om hur stor en L. cornutus faktiskt är i verkligheten så att ni vet hur stor den svartvita teckningen borde vara (något mindre än en korsspindel).

 

 

 

 

Slutligen måste det återigen påtalas att den här boken är en sådan klassiker att man väldigt säkert hittar den ena eller båda versionerna i bokhyllan hos varje nordeuropeisk arachnolog med självaktning. Det är tveksamt om man ens kan våga kalla sig arachnolog i norra Europa om man inte har Roberts i sin bokhylla... 

 

En ej spritmarinerad Larinioides cornutus.

 

Jag har fram till nu haft en termometer på balkongen som bara går ner till´-15. Den följde med från Stockholm där den användes inomhus, eftersom jag hade en annan termometer utomhus som hade tillräcklig kapacitet för att klara såväl varma sommardagar som kalla vinterdagar. Men eftersom utetermometern satt fastskruvad fick den stanna i Sverige, och den här hamnade ute på balkongen här i Finland. Och större delen av året är det ju faktiskt varmare än -15 även här i Finland, men just nu duger den faktiskt inte alls (siffran som syns är allså minus 10, inte plus 10 - termometern saknar minustecken på skalan under nollan).

 

 

 

 

 

 

 

 

Som lite omväxling från den vetenskapliga litteraturen ger vi oss nu i kast med den enda spindelbok jag äger av typen stor och vacker fotobok i folioformat. Spindlarnas värld av Hillyard fick jag i present av mina systrar för en del år sen, och det är verkligen en fin bok med helt underbara foton.

 

Rent faktamässigt innehåller Hillyard, som många böcker av den här typen, ganska lite text och den text som finns är väldigt allmän och populärvetenskaplig. Och det är i sig inget fel i det - för den som inte vet så mycket om spindlar är det här en utmärkt introduktion med mycket . Men tyvärr förekommer en hel del felaktigheter, främst i terminologin men även vad gäller en del fakta. Åtminstone vad gäller terminologin tror jag dock inte alltid att det är författaren som felat utan översättaren (språket är inte alltid helt korrekt även bortsett från facktermerna), men oavsett vilket ska man åtminstone vad gäller den svenska utgåvan (och troligen den engelska också) läsa boken med viss skepsis - eller kanske ännu hellre ignorera texten och bara njuta av bilderna. För oavsett vilket är det åtminstone för mig de fantastiska bilderna som är den största behållningen av den här boken.

 

 

 

Verkstaden borde ha tittat på Laban idag men har inte hört av sig...håll tummarna för att de gör det (eller svarar när jag ringer, vilket de inte gjorde på eftermiddagen idag) med någon slags mer eller mindre positivt besked (just nu känns det som om ett besked överhuvudtaget vore positivt).

 

Idealt vore att Laban är i skick att hämtas före helgen - för denna helg är ovanligt fullpackad med aktiviteter som man hade behövt bil för. Till att börja med har det vanliga orkesterrepet flyttats från söndagen till fredagen vilket innebär att jag inte kan få lift dit med saxofonisten jag brukar lifta med. Jag kan få lift från Karis, vilket innebär att jag kommer till repet för till Karis går det tåg - men det blir ju absolut omständigare, i synnerhet just eftersom det är en vardag vilket innebär att jag nog måste smita tidigare från jobbet om jag ska hinna med ett lämpligt tåg till Karis. Vidare har en jobbkollega fest på kvällen, och om jag haft bil hade jag kunnit sticka dit efter repet för vi håller inte på till särskilt sent. Men om jag inte kör själv hem blir det lite för omständigt, då måste jag hem och lämna instrument och andra orkestersaker och känner jag mig själv rätt så kommer jag därefter inte att vilja ge mig ut igen för att promenera till andra änden av stan (och skulle jag göra det blir jag minst dubbelt så sen som jag blivit om jag kört direkt från orkesterrepet). 

 

På lördag hade jag gärna velat rida, för det var länge sen nu! Men för det krävs absolut att bilen är fixad, och inte bara för att jag behöver den för att ta mig til stallet utan även för att alla ridgrejerna ligger i bilen..

 

På söndag är det en brassbandskonsert i Helsingfors som jag gärna vill gå på, och den konserten är också anledningen till att min orkesters rep är flyttat till fredagen - för att vi som vill ska kunna gå på konserten i Helsingfors. Jag tänker inte köra utan ta tåget till Helsingfors i vilket fall så detta projekt går att lösa utan bil, men det hade varit skönt att kunna köra till Karis och ta tåget därifrån istället för Ekenäs. Då hade jag dels sluppit krångel med tågbyten, dels sluppit gå hem från stationen i Ekenäs när jag kommer hem sent på kvällen. Men även om det blir så (och jag har inga förhoppningar om att slippa tågbyten och en nattlig promenad på några km i vinterkyla och uppförsbacke) så ser jag fram mot en anledning att göra en helsingforsutflykt! För jag är annars bara där när jag är på väg till flyget och då har jag aldrig mycket tid, så jag planerar att åka in redan tidigt på dagen på söndag (konserten är sent på eftermiddagen) och turista lite. Kanske gå på något museum (naturhistoriska? Eller motsvarigheten till Nationalmuseum?). Förutsatt att det är möjligt att turista i Helsingfors en söndag mitt i vintern och allt inte är stängt förstås (måste kolla, för det skulle inte förvåna mig...).  

 

Så det hänger på verkstaden nu hur fulltecknad helgen blir. Med bil - rep, eventuellt fest, ridning samt turistande/konsert i Helsingfors. Utan bil bara rep och turistande/konsert i helsingfors. Håll tummarna!

Det har ju inte blivit många vinterbilder i år, detta trots att Ekenäs haft snö sen november. Till den grad att det kändes konstigt att åka till Skåne över jul och redan då inse att det var en hel månad sen man senast såg barmark. Något som vnaligen kanske är en naturlig reflektion i mars eller rentav april, men inte i december.

 

Men jag klagar inte på snön - jag föredrar fina vinterdagar och snö framför gråväder  och slask. Och Ekenäs är en vacker vinterstad. Här järnvägsstationen, med villa villekullakänsla.

 

 

 

 

 

Jag tycker för övrigt fortfarande att det är roligt att man varje gång det kommer ett tåg här annonserar i högtalarna att tåget går från spår ett. För det finns bara ett spår.

 

Tågen är dessutom, åtminstone enligt min erfarenhet (fast finländarna klagar) bättre på att hålla tiderna här. Nu åker jag visserligen inte tåg särskilt ofta, men jag har aldrig varit med om att de varit mer än fem minuter sena sådär, även på vintern och även den gång jag åkte från Åbo i snöoväder i november. Då förutsåg de snökaos även i Finland, men i slutänden vägrade de betrakta det som sådant.

 

På banvallen vid stationen finns sommartid för övrigt en väldigt fin torräng med mycket blommor och insekter.

En butik här i Ekenäs reade nyligen julblommorna, och jag (som vanligtvis inte köper sådana, jag är ju ändå aldrig hemma över jul) införskaffade en amaryllis i knopp för strax under en tjugolapp. Jag tänkte att det kunde behövas något som blommade i fönstret härhemma, för det är lite deprimerande på den fronten - mina krukväxter, vana som de är vid de soliga fönstren på åttonde våningen i Flemingsberg, trivs inte i alls Ekenäs eftersom det är för mörkt (balkongen är utanför det enda fönstret...). Några växter har fått flytta till kontoret där jag har söderfönster, och de stortrivs, men de här hemma är ganska miserabla.

 

Men amaryllisen har slagit ut nu, och är verkligen praktfull. Jag bloggar mest om den för att skryta för mamma.

 

 

 

 

 

Rainer F. Foelix, Biology of spiders, second edition. Utgiven 1996 (första utgåvan 1979.) på Oxford University Press. Det finns en ny tredje utgåva också.

 

När jag behöver veta något om spindlar som inte tillhör mitt eget specialistområde (framför allt något som rör fysiologi) men inte känner att jag behöver gräva så djupt att jag måste leta upp massa vetenskapliga artiklar i ett specifikt ämne - då går jag ofta till Foelix Biology of spiders! En klassiker om spindlars biologi helt enkelt.

 

 

 

 

 

Mer beskrivning än så behövs egentligen inte. Foelix är en övergripande bok med sammanfattad information om snart sagt alla aspekter av spindlars biologi - allt från neurofysiologi till ekologi. I princip utgör den en sammanfattning av den spindelforskning som gjorts och finns publicerad, och även om ett så stort ämne innebär att det hela blir ganska övergripande så är boken ändå ganska detaljerad.

 

För den allmänt spindelintresserade måste man nog lägga in brasklappen att Foelix är allmän bara i den betydelsen att den spänner över ett väldigt stort kunskapsområde och ger begränsat med information om vart och ett av dem - det är inte en popuärvetenskaplig bok, utan vetenskaplig litteratur som nog kan vara jobbig att läsa om man inte är van vid sådan. Medan man kan läsa t.ex. Crompton (se spindelbiblioteket 2) i rent underhållssyfte (även om man inte är superintresserad av spindlar) så är Foelix en bok man måste vara åtminstone hyfsat arachnologiskt intresserad för att läsa för nöjes skull. Men med det sagt behöver man absolut inte vara akademiker och forskare i naturvetenskap för att ha glädje av den! Och för den som gillar udda fakta så finns det massor.

 

För mig är den överlag en utmärkt informationskälla, och själv använder jag den mycket som uppslagsbok i de delar av spindlars biologi som jag inte är jätteinsatt i. Den är också användbar när man behöver en allmän referens i vetenskapliga sammanhang, och har även en imponerande referenslista som man kan använda som utgångspunkt om man behöver leta efter fler källor inom någon del av arachnologin där man själv inte är välbekant med litteraturen.

 

Jag har som sagt den andra utgåvan av Foelix i mitt spindelbibliotek, men det har ganska nyligen (2011) kommit ut en tredje. Reviderad med den kunskap som tillkommit till ämnet efter 1996, och med nya referenser. Jag har dock inte sett den - och i dagsläget vet jag inte om jag har så stort behov av att ha den senaste upplagan att jag kommer att köpa den, åtminstone inte inom en nära framtid (kanske om och när det blir en fjärde upplaga?). Tyvärr är det ju så att den här typen av böcker inte alltid finns ens på universitetsbiblioteken, men får jag tillfälle när jag kommer förbi ett sådant där den skulle kunna ha köpts in ska jag ta mig en titt. Den nya utgåvan har dessutom en peacock spider på omslaget, bara det!

 

 

Peacock spider. Och om ni undrar över namnet så heter den så för att den har utfällbara plymer på bakkroppen som kan spännas ut i uppvaktningssyfte, som en påfågel. Tyvärr har jag ingen bild på det, men det finns sådana på internet om ni googlar på peacock spider, alternativt på Maratus (som är det vetenskapliga namnet på släktet).

 

 

 

Ni som mot förmodan följt den här bloggen en längre tid minns kanske eventuellt att jag en gång skrev om ett forskningsprojekt om hålträdsklokrypare som jag och en forskare vid SLU sökte pengar för från Vetenskapsrådet. Detta försök gav, som så ofta är fallet, inget resultat och projektet lades (som så ofta är fallet) därefter på is. Men jag börjar behöva se mig om efter något att syssla med efter att Green Islands-projektet är till ända och jag tycker fortfarande att det här vore intressant att jobba med - så nu har vi grävt fram den där ansökan och gör ett nytt försök.

 

Lite är det också så att jag tycker det är väldigt synd att så mycket forskningsprojektansökningar skrivs som bara hamnar i en byrålåda - för med den låga frekvens av ansökningar som tilldelas forskningsmedel i ekologi i Sverige varje år måste det finnas otroligt många bra projekt som bara blir liggande. Och då kan jag tycka att om man har ett man tycker är bra kan man gott ge det ett par försök åtminstone. Så nu jobbar vi på att få inskickat en reviderad ansökan för det här projektet i vår, håll därför gärna tummarna för klokryparprojektet!

 

 

Är det inte väldigt konstigt att jag bloggar mer flitigt än vanligt när jag har osedvanligt mycket att göra på jobbet? Eller dumt kanske man snarare skulle säga. Jag borde göra en presentation om ekosystemtjänster istället, eller kommentera de där studentuppsatserna, eller skriva på den där forskningsmedelsansökan, eller...så struntar jag i deet och skriver ett blogginlägg, eftersom det trots allt är sent en fredagkväll.  

Dick Jones, Spiders of Britain and Northern Europe. Utgiven 1983 av Country Life Guides (England)

och som The Larousse guide to spiders i Larousse Nature Series 1983 av Smithmark pub. (New York).

 

 

För den som är det minsta spindelintresserad är förstås en bestämningsbok till spindlarna som finns där man bor ett absolut måste i spindelbiblioteket. Och för den som är riktigt intresserad räcker det inte med en heller, man vill gärna ha flera som kompletterar varandra (och jobbar man med det är det snarast ett måste). Tyvärr är det dock så att det är väldigt dåligt med svenska bestämningsböcker till spindlar - i mitten av förra seklet publicerades flera band bestämningslitteratur till svenska spindlar av Tullgren, men de böckerna är vid det här laget väldigt inaktuella. I mitten av 2000-talet kom två band artbestämningslitteratur ut av Almqvist, men däremellan var den spindelintresserade helt hänvisad till utländsk bestämningslitteratur och vad gäller böcker som går att använda för bestämning i fält är det fortfarande utländsk, framför allt brittisk, litteratur som gäller. 

 

Min första ordentliga bestämningsbok och en som jag använder väldigt mycket är Jones Spiders, jag har båda utgåvorna ovan och den första av dem var den första riktiga spindelbestämningsbok jag införskaffade. Den kommer från ett antikvariat och är numera väldigt sliten. Än håller den ihop (tack vare packtejp och silvertejp), men det är verkligen nätt och jämt. Jones är egentligen inte i sig tillräcklig om man är intresserad av att artbestämma spindlar, av flera skäl, men den är trevlig att ha i fält och den är ett väldigt bra komplement till annan litteratur.

 

 

 

 

Jones innehåller fotografier och artbeskrivningar av ett ganska stort antal nordeuropeiska spindelarter och är i mitt tycke ungefär så bra en fotobestämningsbok till nordeuropeiska spindlar överhuvudtaget kan vara. Här ska dock påpekas att artbestämning bara genom att jämföra det allmänna utseendet hos en spindel med bilder ofta inte är ett säkert sätt att artbestämma spindlar! Inom många grupper finns arter som är snarlika till utseendet, och ofta finns åtminstone ett par stycken som är så lika att de bara kan särskiljas genom att studera genitalier. Och för att göra det krävs ett VÄLDIGT skarpt foto som visar precis rätt karaktärer, eller en insamlad, död spindel och en stereolupp (man kan faktiskt studera genitalier på levande spindlar i fält också, men det är betydligt krångligare). Om man ska använda Jones för bestämning bör man därför vara väldigt medveten om dess brister och i vilka avseenden den inte räcker till. Det gör det hela lite komplicerat - Jones är en uppenbart bra bok att börja med för den som inte är van att titta på spindlar och inte är van vid att göra regelrätta artbestämningar med hjälp av bestämningsnycklar och att studera enskilda, ofta mikroskopiska, karaktärer i förstoring. Och om man nöjer sig med att ta reda på familj och släkte och inte är för petig med exakt art så räcker Jones ganska långt som bestämningsbok, och har de ytterligare fördelarna att man inte behöver samla in och ha ihjäl några djur, och man behöver inte ha tillgång till en stereolupp. Det viktiga är dock att man inser att man ofta inte kommer så långt som till art med någon större säkerhet, och det kräver därmed egentligen betydligt mer än bara nybörjarkunskap för att avgöra hur säker en artbestämning är eller om man alls kan göra en bestämning ända till art med enbart Jones som källa. Men ett tips om man försöker göra det är att använda Jones för att få ett hum om vad det kan vara och sedan leta på internet efter fler bilder på den/de tänkbara arterna och andra närbesläktade arter, för jämförelse. För många arter är ganska variabla och variationen kan vara större inom än mellan arter, så vet man inte exakt vilka karaktärer man ska titta på är det lätt att tycka att en spindel faktiskt inte stämmer tillräckligt bra med fotot fast det är samma art, eller tycka att den stämmer tillräckligt bra fast det egentligen är en närbesläktad art... 

 

Som alltid när det gäller en bok med bara ett urval av arter måste man också vara medveten om att det faktiskt finns fler att välja på än vad som finns i boken, så man får inte bli förvånad om man hittar något i verkligheten som inte stämmer med någon av bilderna. Man ska heller inte förutsätta att den art man hittat automatiskt är den som finns på bild, eftersom det finns ett antal fall där boken bara avbildar en av flera mer eller mindre snarlika arter (inte så lönt att ha bilder på varje art om de ser likadana ut...). Eftersom det är en brittisk bok ligger fokus också främst på arter som finns i Storbritannien, något man också ska vara medveten om. Arter som finns i Skandinavien men inte i Storbritannien kan därmed saknas, medan det finns arter med i boken som inte alls finns här (dubbelkolla mot en svensk checklista, se nedan). Man måste i det avseendet också ta information som rör vanlighet och utbredning med en nypa salt - det som är ovanligt här behöver inte vara ovanligt i andra delar av Nordeuropa, och tvärtom. 

 

Sist och slutligen är en av bokens brister att den i år fyller 30 år. Den har aldrig reviderats, och det har förstås hänt en del i spindelvetenskapen på 30 år. Det har skett en del systematiska förändringar där arter har bytt namn och släkten, så om man använder den här som enda bestämningsbok är det vettigt att dubbelkolla namnen mot en checklista även av den anledningen (t.ex. den nya namnlistan för svenska spindlar som Artdatabanken sammanställt, se tidigare inlägg om denna här på bloggen). Arter har också ökat eller minskat på olika håll, så man bör ta vanlighets- och utbredningsinformation med en nypa salt även av den anledningen. Även vad gäller sådan information är det bra att dubbelkolla mot Artdatabankens checklista, som visar vilka arter som man vet finns i Sverige just nu.

 

Nu är det kanske väldigt mycket som verkar negativt med Jones, men med detta sagt är Jones som sagt en väldigt trevlig och användbar bok så länge man är medveten om dess begränsningar. Den är jättebra att ha för att ge en första fingervisning om vad man har hittat, och om man har tillräcklig koll för att kunna bedöma när Jones räcker för en säker artbestämning och när den inte gör det så är det en mycket bra fältbestämningsbok. Jones är också ett utmärkt komplement till sådan bestämningslitteratur som används för regelrätt artbestämning efter genitalier (sådan litteratur saknar ofta foton och saknar ibland helt bilder på allmänt utseende hos spindeln - det kommer recensioner av sådana böcker också här framöver). När jag gör artbestämningar börjar jag ofta bestämningen i Jones och kan då snäva in urvalet arter till ett enda släkte eller ett fåtal arter, sedan när jag inte har så mycket att välja på går jag över till en annan bestämningsbok för att avgöra exakt art. 

 

Jones är som sagt en gammal bok och den ges tyvärr inte ut längre - en önskedröm vore ju en reviderad och uppdaterad och gärna mer omfattande nyutgåva, men efter 30 år är det knappast troligt. Boken gavs ut 1983 på två olika förlag som båda gett ut den som en del i i en serie fältguider, Country Life Guides och Larousse. Den förra finns numera bara att få tag på begagnad, den senare kan man fortfarande köpa nya exemplar av på t.ex. Amazon. Det spelar förstås ingen roll vilken man använder - boken är exakt densamma och i samma format. Jag har en av varje, för Jones är en bok jag gärna vill ha tillgång till både hemma och på jobbet.

 

I dag lyckades jag och en hjälpsam arbetskamrat med fyrhjulsdriven bil bogsera Laban från stationen till en verkstad i Karis utkant. Det gick till en början bra, även om det tog en stund att skotta och skrapa fram bilen efter att den stått på parkeringen vid Karis station sedan veckan innan jul. Men när vi sen kört mindre än halvvägs gick bogserlinan av! Och den var ny! Varför säljer man bogserlinor som inte håller ens för en liten golf? Tänk om jag haft en större bil - då hade vi väl inte ens kommit ut från stationen. Och naturligtvis hände det i en korsning. Så efter att ha knuffat Laban åt sidan fick kollegan köra och införskaffa ännu en bogserlina, vilken höll bättre. Åtminstone fick vi bilen till verkstan utan ytterligare incidenter, och det är väldigt skönt att det är gjort. Sen är det bara att hoppas att de har tid att titta på den snart och att det är lätt att fixa (håll tummarna för att det bara är en vajer som gått av).

 

Jag hade egentligen tänkt att presentera en bok i kategorin bestämningslitteratur som andra bok i den här recensionsserien eller vad man nu ska kalla det, men så blev jag idag i samband med en bokdiskussion i en facebookgrupp påmind om ett par pärlor i spindelbiblioteket som jag inte läst på länge nu och därför inte ens tänkt på att jag har i hyllan. Men det var ju nu en av tankarna med spindelbiblioteksserien, att jag skulle få lite överblick över spindelbibliotekets innehåll så det må vara hänt att jag ändrar mig. Man skulle ju kunna tänka sig att jag kanske borde ha någon sorts systematisk plan för i vilken ordning jag presenterar böcker, t.ex. enligt ämneskategorier eller typ av bok (bestämningslitteratur, övrig vetenskaplig litteratur, populärvetenskaplig litteratur...) men jag tycker att det är roligare att blanda så det var istället det som var tanken. Men jag hade som sagt tänkt att bok nummer två skulle bli bestämningslitteratur den också, om än av ett seriösare slag än "Min första naturbok", tills jag blev påmind om Crompton och Fabre - två författare som spindelbiblioteket skulle vara mycket tråkigare utan. Därför blir bok nummer två en av Crompton, och så får det bli bestämningslitteratur nästa gång.

 

Alltså, Crompton. Crompton var en av mina första egna inköpta böcker om spindlar, jag hade läst den tidigare (lånat på biblioteket) men hittade den en dag i ett antikvariat och slog förstås genast till. Jag har den svenska översättningen, men det hade varit roligt att läsa det engelska originalet också - kanske skaffar jag det en dag, för den här boken finns begagnad via internetbokhandlare som t.ex. amazon för några tior (och det är den väl värd). Denna bok från början av 50-talet är en lättsam populärvetenskaplig bok om spindlars biologi av ett slag som inte ofta skrivs idag, en typ av bok som till sin karaktär nästan är att betrakta som skönlitteratur snarare än facklitteratur trots ett ganska stort faktainnehåll ("fjärran från vetenskaplig torrhet men ändå präglad av vetenskaplig vederhäftighet" heter det på omslaget). Lättsamma populärvetenskapliga böcker nuförtiden måste antingen ha stora mängder vackra färgfoton och ganska lite och väldigt övergripande text, eller så måste de behandla större, bredare och djupare ämnen (som t.ex. evolutionsteori), vara skrivna av en forskare/auktoritet i ämnet, och gärna vara väldigt intelligenta och tänkvärda. Till den senare kategorin hör böcker av författare som Stephen Jay Gould (t.ex. "The panda´s thumb") eller Richard Dawkins (t.ex. "The selfish gene") om vi pratar böcker inom det ekologiska ämnesområdet. Och inget fel med det, men fram till och med mitten av förra århundradet sådär och lite till var det fortfarande intressant även med längre populärvetenskapliga texter om t.ex. en enskild djurgrupps livshistoria och biologi, och det var inte att räkna med att boken innehöll något slags bildmaterial alls (Crompton har faktiskt en del svartvita teckningar dock). Under senare delen av 1900-talet blev vackra fotoböcker med mindre mängder text vanligare och vanligare, de populärvetenskapliga längre texterna försvann nästan helt i samband med internets insteg i stugorna och i dag finns troligen ingen marknad för dem om de inte är något mycket speciellt - informationen finns ju på internet. Men pre-internet var det på biblioteket och i bokhandeln man sökte information, och den här typen av böcker var ett bra sätt för den allmänt naturintresserade att skaffa sig övergripande kunskap utan att behöva gräva ner sig i svårtillgänglig och alltför snäv vetenskaplig litteratur. På det sättet är en bok som denna också lite intressant som en kvarleva från en (efter vad det tycks) svunnen tid när folk läste böcker innehållande mer eller mindre konkret naturvetenskaplig information för nöjes skull istället för att surfa på nätet. En bok som den här av Crompton har lika stort underhållningsvärde som vilken roman som helst, och så lär man sig intressanta saker på köpet nästan utan att ens märka det.

 

Rent konkret ger Cromptons bok The Spider en övergripande bild av spindlars ekologi, med avsnitt om olika delar av deras livshistoria och beteenden med exempel från ett antal utvalda spindelfamiljer och arter av olika typ - de flesta av dem vanliga engelska spindlar som korsspindlar och husspindlar (som också är vanliga i Sverige). Boken innehåller en stor mängd anekdoter och beskrivningar av beteenden från Cromptons egna observationer, och är också väldigt underhållande läsning inte minst för den brittiskt torra skämtsamma tonen. En sak som utmärker sig väldigt mycket i detta är dock en förlegad kvinnosyn, som uttrycks på sätt som få författare vågat använda idag...Och det känns inte lönt att bli upprörd över det - det var så länge sedan boken skrevs att åtminstone jag tycker att det nog är bäst att bara skratta åt eländet. Man kan hitta mängder av underhållande citat av typen: "som en typisk kvinna sköt hon skulden på sin make, rusade på honom och grep honom om strupen"...Man får väl om man är av det kvinnliga könet helt enkelt låta bli att känna sig träffad. 

 

Min upplaga av Crompton är en väldigt gammal och sliten sak, en 60 år gammal pocketbok läst flera gånger både av mig och troligen av den tidigare ägaren (inköpt på antikvariat). Så det är kanske inte en särskilt stor prydnad i bokhyllan (men det är ju inte därför man köper böcker heller) - men bortsett från att den är gulnad och sliten gillar jag skarpt bokryggens utformning! Främst är det för mig naturligtvis väldigt tilltalande med en spindel på bokryggen. Men en ytterligare intressant detalj i formgivningen är att spindeln har en spindeltråd längs hela mitten av bokryggen, vilket innebär att det där vecket som alltid blir i ryggen på flitigt lästa pocketböcker, och som tenderar att hamna i mitten på böcker som inte är tjockare än så här, ganska effektivt döljs (åtminstone tills vecket blivit så djupt att trycket skavts bort, vilket det som synes börjat göra längst ner). 

 

 

 

 

 

 

     

Garnfärgning är inte något jag gör särskilt ofta, men ibland händer det. Det är ganska roligt, men framför allt praktiskt om man vill ha garn av en viss typ i en färg som det garnet inte säljs i. Nu kan man ju tro att jag, som den biolog jag är, skulle ägna mig åt växtfärgning (fast det är lite fel tid på året för det nu...), men det gör jag inte alls. Detta för att växtfärgning av garn kräver betningsmedel i form av kemikalier som inte är särskilt miljövänliga för att färgen ska fästa och bli tvättäkta, och det förtar ju det hela en aning. Det finns naturliga färger som fungerar utan betning, men det gäller då främst lavar och de växer så väldigt långsamt så dem nänns åtminstone inte jag plocka större mängder av - det tar väldigt många år innan de återhämtar sig.

 

Så jag färgar garn med karamellfärg. Det har jag gjort flera gånger, oftast i samband med att jag fyndat billigt ofärgat ullgarn i härvor någonstans och sen velat virka något i annan färg än vitt eller grått. Karamellfärgsfärgning är enkelt, snabbt (kan göras i mikron), kräver inget som inte finns i en vanlig livsmedelsbutik, är betydligt miljövänligare än växtfärgning med betningsmedel, och fungerar bra. Jag har en väldigt flitigt använd knallgul mohairhalsduk som är tre år gammal nu, och den håller åtminstone fortfarande färgen perfekt trots att den börjar bli lite sliten i övrigt. Enda nackdelen är att det bara fungerar på animaliska fibrer, så man får hålla sig till ullgarner (eller siden, men det har jag aldrig provat). Den här gången slog dock det hela totalt slint (men det är faktiskt första gången det gått galet)...

 

Jag hade tänkt färga garn till en gul sjal. Jag har färgat vitt garn gult tidigare (den där halsduken) och det gick alldeles utmärkt, tanken nu var att göra likadant med med ljusgrått garn. Detta för att få en lite mörkare grågul färg än när man använder vitt garn, och för att få ett garn som inte är helt enfärgat utan har de där fina skiftningarna som ofärgat grått ullgarn har fast i gula toner. Tanken var god, men verkligheten ville något annat... 

 

Först föll det hela på att den gula karamellfärgen var slut i båda de affärer där jag brukar handla mat. Till sist hittade jag färg i en tredje affär. Glad och nöjd gick jag hem och blandade ett färgbad av den gula karamellfärgen, vatten och ättika (det behövs en syra för att få färgen att fästa - ättika, vinäger eller citronsyra fungerar bra).

 

Men sen var jag dum nog att droppa i bara ett par droppar röd karamellfärg i det gula färgbadet, som alltså redan innehöll en hel flaska gul karamellfärg, för att få en lite varmare gul nyans. Det var ett stort misstag. Alla som ägnat sig åt någon slags måleri eller färgblandande i något sammanhang (inklusive karamellfärg) vet att om man blandar rött och gult för att få t.ex. orange kan man som regel inte blanda 50-50 - det brukar behövas rejält mycket mer av den gula färgen än av den röda. Och jag ville inte ens ha orange, bara en varmare gul. Men två-tre droppar rött till en hel flaska gult? Då borde blandningen fortfarande vara gul. Och det var den, väldigt gul i en nyans liknande apelsinjuice (eller färgen på mina väggar i lägenheten i Flemingsberg, som förekommit här på bloggen tidigare). Men det visade sig att färgen på färgbadet bedrog - de där få utblandade dropparna röd färg fäste så väldigt mycket bättre på garnet än den gula färgen att slutresultatet inte blev gult alls utan något som skiftar i varma skära nyanser - hudfärgat, gammelrosa, laxrosa...Det blev i och för sig ganska fint, men gult är det då inte!

 

 

Det bör kanske nämnas att både den gula och den röda färgen som användes var av märket Dr. Oetker. Jag vet inte hur stor skillnaden mellan karamellfärg av olika märken är, men det kan konstateras att skillnaden i infärgning mellan den röda och den gula åtminstone inte beror på att färgen var av olika fabrikat.

 

Eftersom det fanns plats över i färgbadet slängde jag med en härva mörkgrått garn också tillsammans med det ljusgrå, mest av nyfikenhet bara för att se om det alls blev någon skillnad i färg om man färgar mörkgrått garn i en så ljus färg som gult. Och det blev det. Men det blev förstås inte heller gult utan det var återigen det röda som färgade in - resultatet blev mörkgrått skiftande i rödlila (den är inte så brunaktig i verkligheten som på fotot). Också fint, men inte gult (eller någon slags grågröngult -militärgrönt, vilket var vad jag tänkte mig att det kanske hade kunnat bli).

 

 

Efter det tyckte jag fortfarande att det var synd att inte utnyttja tillfället och färgbadet med den vackra apelsinjuicegula färgen till fullo, och eftersom jag tänkte att det mesta av den röda färgen borde ha gått åt nu (ett par droppar rött till tre härvor garn? Hallå, hur mycket rött kan det vara kvar i det där färgbadet?) så stoppade jag i en överbliven härva vitt ullgarn. Mycket av nyfikenhet, för att se om den skulle bli mer åt det gula hållet eller rosa, och i så fall hur rosa? Kanske skulle vi ha en frågetävling här - gissa! Vilken färg fick den vita garnhärvan?

 

Sedan kom jag på idén att (också av ren nyfikenhet) färga den lila/mörkgrå garnhärvan en gång till, med svart karamellfärg. Detta eftersom jag var nyfiken på hur svart det faktiskt skulle bli. Vad jag föreställde mig var att garnet antingen skulle bli helsvart så att det inte alls var lila längre, inga problem i så fall - svart garn kommer alltid till nytta. Eller så skulle det kanske fortfarande vara lila, men mycket mörkare och kanske mer åt det vinröda hållet? Slutresultatet visar dock att svart karamellfärg inte alls fungerar att färga garn med. Garnet ser precis likadant ut som före färgning, inte det minsta mörkare...

 

Av detta lär vi oss:

1. Om du vill färga garn gult och vara säker på att det verkligen blir gult, använd då enbart gul färg.

2. Om du vill blanda gult med rött för att få t.ex. orange eller en varmare gul, var MYCKET försiktig med den röda. MYCKET MYCKET försiktig! Undrar om något i stil med en droppe rött till sådär två-tre hela flaskor gult varit lagom eller om det fortfarande hade varit för mycket rött?

3. Röd karamellfärg är mycket dryg och fäster väldigt bra på ullgarn. Gul karamellfärg...not so much.

4. Färga inte garn med svart karamellfärg. Det är totalt meningslöst.

 

Jag har inte använt grönt och blått den här gången, men tidigare erfarenheter säger att de fungerar ypperligt att färga med. 

...när man kommer tillbaka från julsemestern. Vid nyår lämnade alla mina tre uppsatsskrivande studenter in sina uppsatser om ekosystemtjänster och klimat som ska rättas, kommenteras och betygsättas - det ska bli skönt när det är klart för då är den kursen slut och allt jobb med den avklarat. Vi har två möten med Green Islands-projektet den här veckan som kräver lite förberedelse. Och ett undervisningsrelaterat möte tidigt i morgon som jag kanske borde förbereda mig inför men det tänker jag inte göra. Jag behöver ta tag i tillståndsansökningar för spindelprovtagningar i Hangö, samt gärna skriva ett litet exjobbsförslag för det projektet (för det hade passat bra för ett exjobb och jag hade behövt en fältassistent för att hinna med). Rolf och jag ska se om det är möjligt att bogsera Laban till verkstaden på onsdag vilket innebär att sådär halva dan går bort. Jag har lovat den administrativa personalen på Aronia bilder från sommarens fältarbete, men jag glömmer det hela tiden när jag är hemma och jag har inte bilderna på jobbdatorn. Och jag måste skype:a en bekant vid SLU i Uppsala för att diskutera en forskningsmedelsansökan vi skulle vilja skicka in nu i vår. Och sen är det allt det vanliga...

 

 

Rune Pettersson, Min första naturbok - kräftdjur, sniglar och andra småkryp. Utgiven 1978, AWE/Gebers förlag.

 

Boken "min första naturbok - kräftdjur, sniglar och andra småkryp" var kanske inte min allra första naturbok*, det vet jag inte, men det var nog dels min första bok av typen bestämningslitteratur, dels min första bok om spindlar (och länge den enda). 

 

"Min första naturbok" var en serie väldigt enkel, lättöverskådlig bestämningslitteratur för barn, och jag hade bara en del i serien - den om kräftdjur, sniglar och andra småkryp, som om det varit en bok för vuxna hade hetat något i stil med "ryggradslösa djur förutom insekter". Jag har ingen bild, men boken var en liten tunn sak i ett mintgrönt pappband med en krabba på omslaget. Den innehöll färgteckningar och väldigt korta beskrivningar av olika ryyggradslösa djurgrupper och ett litet fåtal arter inom vissa av dem, och omfattade förutom kräftdjur och sniglar även spindlar, lockespindlar, kvalster, iglar, rundmaskar, binnikemaskar, daggmaskar, mångfotingar, musslor, havsborstmaskar, mollusker, sjögurkor (och jag har säklert glömt något), men jag fick den säkert för att jag när jag var riktigt liten hade en viss vurm för snäckor och sniglar. Jag kommer ihåg att jag var mest intresserad av de djuren som levde på land (sniglar, spindlar, mångfotingar m.m.) eller åtminstone i sötvatten medan jag inte ägnade samma uppmärksamhet åt marina djur som kräftdjur, havsbortsmaskar och sjögurkor - för dem kunde jag ju inte titta på ute i trädgården och skogen hemmavid. Den här boken var flitigt använd (för vissa småkryp, t.ex. iglar, ser jag illustrationerna i den här boken för mig varje gång jag ser ett sådant djur) och den finns fortfarande i en bokhylla hemma hos föräldrarna i Blentarp - väldigt sliten med ryggen bortskavd. 

 

För övrigt hade mina morföräldrar en väldigt trevlig bok om djur och natur för barn som man kunde läsa i när man var där, vilket jag och mina systrar var ganska mycket när vi var små. Jag kommer inte ihåg vad den boken hette, men det fanns lite om spindlar i den också. Jag fick den så småningom, och har den fortfarande kvar nånstans i form av lösblad insatta i en pärm (den var ganska sönderläst...).

 

 

*Om jag måste peka ut någon bok som min första naturbok så måste det bli Bra Böckers Världsatlas, som förvisso inte tillhörde mig men som fanns i föräldrarnas bokhylla på nedersta hyllan där även ett litet barn kunde nå och plocka ut den väldigt stora och tunga boken. Bra böckers världsatlas innehöll förutom kartor (de var jag inte så intresserad av) en vackert illustrerad genomgång av jordens naturhistoria, som började med beskrivningar av solsystemet och jordklotets uppbyggnad och sedan presenterade livets uppkomst och evolution fram till och med människans evolution och biologi (det var en gammal bok, och idag hade man knappast haft med avsnittet om rasbiologi...). Den innehöll mycket ekologi, evolutionsteori och paleontologi och var en av mina absoluta favoritböcker när jag var liten, och med liten menar jag kanske 3-4 år. Bra Böckers Världsatlas får dock bara en fotnot här (om än en ganska lång sådan) eftersom den inte alls handlade om spindlar eller andra småkryp.

För en forskare är böcker och litteratur förstås en viktig och ständigt närvarande ingrediens i livet. För en "grön biolog"/ekolog omfattar detta som regel en hel del litteratur om den eller de organismgrupper man arbetar med, och för en ekolog som alls tillbringar tid i fält är mycket av det ofta bestämningslitteratur. Eftersom de flesta biologer och forskare ofta är intresserade av sitt ämne även privat utökas "jobblitteraturen" som regel också med litteratur även för andra grupper än de man faktiskt arbetar med. Många ekologer har ett tämligen omfattande biologibibliotek, där grunden ofta är kurslitteratur från den mängd universitetskurser man läst, som byggs på efterhand...

 

Och om man sen i likhet med mig dessutom är något av en bibliofil (något som inte heller är ovanligt bland forskare) så bidrar förstås även detta till bibliotekets tillväxthastighet. Mitt eget biologibibliotek omfattar förutom mängder av gammal kurslitteratur även en del "smalare" teoretisk litteratur (fast inte så mycket - de flesta sådana böcker lånar jag på biblioteket när jag behöver dem), lite statistikböcker, en del populärvetenskaplig litteratur som t.ex. fina fotoböcker (dessa har jag ofta fått i present vid ett eller annat tillfälle) och inte minst en ansenlig andel bestämningslitteratur till olika organismgrupper. Och just bra fältbestämningslitteratur är en genre jag är mycket förtjust i! Det senaste tillskottet där till biblioteket är en nyutkommen, jättefin bestämningsbok till svenska bärfisar som jag fick från den jourhavande biologen på naturhistoriska riksmuseet som tack för att jag svarar på spindelfrågor åt dem (om jag inte hade fått den är det troligt att köpt den själv i vilket fall...).

 

Och spindellitteratur utgör förstås en viktig del i biblioteket. Inte bara för att jag är intresserad av det (det är jag ju av vissa andra delar av den ekologiska vetenskapen också), utan också mycket för att de flesta böcker om spindlar oftast inte går att hitta ens på universitetsbiblioteken - man måste alltså köpa dem för att kunna läsa dem. Därför finns en del böcker härhemma som jag faktiskt inte använder så ofta att jag brytt mig om att köpa dem om det inte varit för att jag annars inte haft tillgång till dem alls. Så spindelbiblioteket har växt över åren och börjar nu vara ganska välförsett med böcker inom en rad spindliga områden. Och det är välanvänt!

 

 

 

 

Det är troligen ganska få som läser denna blogg (jaja, de som läser denna blogg är nu inte så många till att börja med, men ändå) som faktiskt är intresserade av spindellitteratur, men jag skriver ju för mitt eget höga nöjes skull så jag tänkte mig att göra en liten (eller vid närmare eftertanke kommer den inte att bli så liten...) bokrecensionsserie av just spindelbiblioteket härhemma. Mycket för att själv få lite koll på dess omfattning. Spindelbiblioteket finns för övrigt inte enbart härhemma - det är uppdelat mellan lägenheten och kontoret, vilket förstås innebär att vissa böcker ofta upplevs vara på fel ställe...

 

Så nästa inlägg blir en mjukstart om min allra allra första spindelbok, innan jag ger mig i kast med den mer vetenskapliga litteraturen!