Har inte bloggat om detta tidigare, men har tänkt göra det länge - om spindlars namn.

 

I det svenska artprojektet, som syftar till att bl.a. kartlägga alla svenska flercelliga organismer och ge ut information om dem i bokverket Nationalnyckeln, ingår även att ge alla dessa organismer svenska namn. En uppgift som inte är enkel alls - många organismer, däribland de flesta småkryp, saknar helt artnamn på svenska. En sådan grupp är spindlarna, där bara ett mycket litet fåtal arter tidigare haft svenska namn. Sedan 2011 finns nu en namnlista på svenska spindelnamn, som är en förberedelse inför en eventuellt kommande Nationalnyckel (om det nu blir någon sådan, se tidigare inlägg om Nationalnyckelns hotade existens). Listan är inte säkert fastlagd ännu, men den innebär ändå att det faktiskt finns svenska namn på en mängd arter som tidigare saknat sådana! Totalt har vi över 700 svenska spindelarter, men bara något tiotal hade namn på svenska sedan tidigare - så det krävs en del fantasi för att hitta på nya namn till alla de som saknat sådana. Till detta kommer att när man ger nya namn kan även en del gamla namn behöva ändras. Ett exempel är skuggspindel, som tidigare var namnet på den vanligare av två närbesläktade arter där den mindre vanliga saknade svenskt namn. Eftersom spindlarna är lika vill man att det ska märkas även i namngivningen, så nu heter de större och mindre skuggspindel - båda har alltså ett nytt namn. Ett annat exempel är när man tycker att gamla namn är missvisande, till exempel har rovspindel bytt namn till presentspindel.

 

Presentspindel

 

 

 

För den som är intresserad av artbestämning utgör den nya namnlistan dessutom en ny och bra checklista för svenska spindlar som finns tillgänglig via internet:  

 

 

Denna namnlista är väldigt underhållande läsning. Bortsett från de förväntade namnen inspirerade av utseende- eller habitategenskaper, såsom parfläckig vargspindel, fjällbjörkspindel eller minidvärgspindel (jo, den är väldigt liten...) konstaterade vi på faunistikkursen jag undervisar på att många namn är väldigt nationalromantiska och inspirerade av skandinavisk folktro, eller rentav fantasyinspirerade. Vi hittar många namn i stil med fjällnåjdspindel, läderdvärgspindel, spikklubbespindel, ängsfrejaspindel, pansarklotspindel, pysslingklotspindel, skogstrollspindel, mosstrollspindel, gruvdvärgspindel, älvglansspindel, bäckspelspindel, gyllenpanspindel, skogsalvspindel, bergshuldrespindel, fjällskimmerspindel, tuvgnomspindel, grottvättespindel, hålvättespindel och väktarhuvudspindel.

 

                    Parfläckig vargspindel

 

 

 

Det romantiska/poetiska hos många av namnen är något som jag tycker är intressant just för en djurgrupp som spindlar. Om det skulle bli en nationalnyckel om spindlar kan detta säkert (i kombination med att det överhuvudtaget finns en nationalnyckel) bidra till att väcka ett ökat intresse för gruppen - för vem blir inte nyfiken på att få se ett djur med ett namn som kopparmånspindel, myrskimmerspindel eller älvglansspindel? Eller de mer skräckromantiska blodglansspindel eller revbenshuggspindel...

 

Gyllensträckspindel (syns inte på bilden, men i förstoring ser spindeln ut som om den har fläckar av bladguld)

 

 

Listan är som sagt underhållande läsning, och om inte vackra namn som älvglansspindel väcker intresse kan säkert namn som sumpkaparspindel, periskopspindel, lugghuvudspindel, skogsbalalajkaspindel, svartrumpespindel, flygmattvävare, spetsmattvävare, lappmattvävare, glansbaldakinspindel, markisspindel, fracksnabblöpare, smutspaddspindel, taxmattvävare (??), hjärtlockvävare, danshoppspindel, guttaperkaspindel, melonhuvudspindel, brokig gurkspindel, småögd huggspindel, nacktofsspindel, revbensspindel, leopardspindel, strandpiratspindel, skogsbjörnspindel, presentspindel, källarmörkerspindel eller knätofsspindel göra det. Hade jag inte redan vetat hur en knätofsspindel ser ut hade jag sannerligen gärna velat få se en (ja, den har knätofsar)!

 

Revbensspindel

 

 

 

Nu är det bara att hoppas att det faktiskt blir en Nationalnyckel om spindlar också. Jag kan på ett sätt tycka att om det kommer att bli så att det bara ges ut ett begränsat antal band till så finns det andra organismgrupper där behovet av ny bestämningslitteratur är större än för spindlar, men samtidigt saknas faktiskt idag svensk artbestämningslitteratur för närmare hälften av alla våra spindelarter. 

Ja hur var det med den där räkningen av öar jag besökt i år? Notera att med besökta öar avses öar dit jag haft ärende av något slag, öar jag bara passerat över på väg någon annanstans räknas inte.

 

Totalt är jag nu uppe i 15 besökta öar: Korpo, Jurmo, Jungfruskär, Skärlandet, Vänö, Gullö, Iniö och Jumo i Finland. Muhu och Saaremaa (Ösel) i Estland. Askö, Ingmarsö, Ornö, Utö och Gotland i Sverige. Och om vi räknar öar som ingår i Stockholms stad också så blir det 19, då tillkommer Södermalm, Gamla stan, Skeppsholmen och Djurgården. Jag hoppas kunna få med två till på listan innan årsskiftet, men oavsett vilket är det ganska många öar... 

 

Laban har ju startat snällt en tid, men det var nog bara för att invagga mig i säkerhet.

 

Vädret är ju ganska bedrövligt nu, i går körde jag och en kollega till Ornö i Stockholms skärgård vilket var smått äventyrligt (trots att det var med en hyrbil och inte Laban) eftersom det var enorma mängder vatten på Dalarövägen och vägen var helt översvämmad på några ställen. På Ornö träffade vi en meteorolog som berättade att regnmängden det senaste dygnet motsvarade nästan halva den normala nederbördsmängden för hela november månad - och det var då det, sen har det ju bara fortsatt. Vi kom i alla fall både till och hem från Ornö som vi skulle, men på hemvägen hade regnet övergått i snöblandat regn och blåsten tilltagit (det senare märktes under natten på Finlandsfärjan). I Finland har det snöat istället för att regna, det var bara ett tunt snölager i Åbo men betydligt mer i Ekenäs - här är det ordentligt vitt och det har fortsatt snöa och blåsa hela dan.

 

Efter att jag kommit hem var det snart dags att packa ihop trumpeten och leta fram spelkläder för en kvintettspelning i Karis på kvällen idag. Hade det varit ett rep hade jag nog hoppat över det, men eftersom det var en spelning trotsade jag vädret och gav mig ut. Jag startade mot Karis i väldigt god tid eftersom jag räknade med att det skulle ta längre tid än vanligt pga snöovädret, men jag hade inte räknat med Laban! Inte långt från korsningen där man svänger av Helsingforsvägen mot Karis stannade Laban - och det var inte samma problem som det varit innan...

 

Efter några misslyckade försök att starta tog jag trumpet och annan utrustning och gick till den där korsningen, där det finns ett par bensinmackar där man kan gå in och där det är lätt att tala om var man är och bli upplockad, och ringde vår tubaist som var snäll och kom och hämtade mig. På det viset var jag (och tubaisten) nästan i tid till samlingen inför spelningen och absolut i tid till spelningen. Som nog gick rätt ok under omständigheterna, med en iskall trumpet som aldrig hann bli riktigt ordentligt varm innan spelningen.

 

Efteråt hämtade vi tubaistens man som åkte med ut för att ta en titt på Laban, som naturligtvis startade omedelbart som om inget hade hänt. Rönnblads var snälla och körde efter mig hem i det eländiga vädret vilket var tur - vi tog oss ända fram till Ekenäsavfarten vid garnisonen innan Laban lade av igen, och jag lyckades nätt och jämt svänga av stora vägen och in på Raseborgsvägen innan det var tvärstopp. Sen blev Laban bogserad den sista korta biten hem. Tur att det finns snälla tubaister med snälla makar som hjälper nödställda trumpetare med gamla eländiga bilar!

 

Så här ser det ut härhemma nu, och det snöar och blåser mycket fortfarande.

 

 

 

Eftersom fönstren på den inglasade balkongen var öppna när jag åkte till Stockholm har det snöat in, så nu har jag en ansenlig snödriva på balkongen. Fåglarna (mest talgoxar) har ätit upp all mat jag hade lagt ut till dem innan jag åkte (ganska mycket) och sedan lyckats hitta den stora, halvfulla påsen med jordnötter, välta ner den på golvet, forcera den och äta upp alltihop. Stackars hungriga fåglar, men som tur är finns det ju en välfylld fågelrestaurang på gården på andra sidan huset.

 

I dag har jag utkämpat ännu en dust med Daisi (se tidigare inlägg i ämnet). Förra gången hade jag Daisipaus och fick rida Pisang istället, men nu var det dags igen. Det kanske låter som om det vore negativt, men det är det inte - Daisi kan visserligen vara riktigt störig, men hon är också pigg och glad och snäll att ha att göra med. Och det går ju absolut inte att tycka illa om en över tjugo år gammal ridskolehäst som fortfarande tycker det är så roligt att gå lektion att hon ivrigt står och puffar på boxdörren och skrapar med framfoten medan man sadlar i väntan på att få sätta igång!

 

Och den här gången blev slutresultatet för lektionen definitivt en seger för mig och inte för Daisi. Vi hade en rejäl tvekamp en stund, och det är så otroligt uppenbart att hon gör det för att retas! Riktigt utstuderad, fullt medveten olydnad bara och enbart i syfte att retas, inte för att hon vill slippa jobba (tvärtom) - hon är bara störig! Men efter halva lektionen ungefär gav hon slutligen med sig och efter det har hon i stort sett skött sig, ibland försökte hon hitta på bus igen men nu var det mycket lättare att få henne att sluta. Det känns som en stor seger det här och jag hoppas att trenden har vänt. Och som sagt är det också väldigt nyttigt med en häst där man inte får något gratis, för man vet ju verkligen att när det blir rätt så är det verkligen för att jag gjort rätt och inte för att hästen vet själv hur det ska vara (det vet hon förstås, men hon väljer medvetet att göra precis tvärtom så fort hon får tillfälle).

 

 

Efter att ha varit på Iniö i veckan åker jag i morgon kväll till Stockholm för lite jobbmöten och besök på en av de svenska öarna jag jobbar med, Ornö. Från Åbolands skärgård till Stockholms skärgård med ett par dagars mellanlandning i Ekenäs skärgård däremellan, alltså. Mycket skärgårdar blir det!

 

När systern åker till Röda havet åker jag till det grå...

 

Jag lovade Per i en kommentar på hans blogg en förklaring till begreppet predator dilution - men då det hade blivit en väldigt lång kommentar väljer jag att göra ett blogginlägg om det här istället. Se det som en fortsättning på det tema på coola ekologiska begrepp som tidigare förekommit här på bloggen.

 

Det finns tyvärr (som så ofta) ingen svensk term för predator dilution, men en direkt översättning skulle ju bli "rovdjursutspädning". Vilket låter som om det handlar om urvattnade lejon, men vad utspädningen syftar på är effekten av predation, inte rovdjuren i sig. En annan engelsk term som är tillämpbar i sammanhanget är "safety in numbers", och det är helt enkelt det detta handlar om. I en grupp är risken att bli tagen av ett rovdjur för den enskilda individen ofta mindre än om den vore ensam, och skillnaden i risk mellan att ingå i och inte ingå i en grupp är ofta stor. En ensam individ som blir upptäckt av ett rovdjur på jakt löper 100% risk att bli attackerad, men för en individ i en grupp på fem är risken bara 20% att vara den som stryker med om gruppen attackeras. Sedan är det förstås inte fullt så enkelt - det tillkommer komplicerande faktorer som att risken att bli upptäckt är större för en större grupp, samtidigt som gruppen också har fler ögon och öron som kan vakta mot faror. Risken är heller inte exakt densamma för alla gruppens medlemmar, individer i sämre fysisk kondition löper förstås större risker, liksom individer som sticker ut utseendemässigt.   

 

Här kommer också begreppet "selfish herd" in. Selfish herd syftar på att individens val att tillhöra en grupp är själviskt, något den gör för sitt eget bästa och inte för "gruppens bästa". Bra exempel på selfish herd-beteenden är t.ex. fiskstim eller flockar av stora växtätare på Afrikas savanner, vilket kan jämföras med gruppliv där individerna är nära släkt med varandra (sociala insekter är bra exempel) där en individ som gör något för gruppens bästa därmed gynnar sin egen fitness eftersom den till stor del delar gener med gruppens övriga medlemmar. Individens beteende i en selfish herd är däremot själviskt. En viktig del av selfish herd-teorin är att predationsrisken för den enskilda gruppmedlemmen inte bara påverkas av gruppens storlek, utan även av individens position i gruppen - det är ofta farligare i utkanterna än inne i gruppens centrum, och ett typiskt selfish herd-beteende är att individen i en risksituation strävar efter att befinna sig i mitten av gruppen. Det innebär att gruppens fördelning ser annorlunda ut beroende på hur stora riskerna är: När risken är liten (inga rovdjur i närheten) sprider gruppen ut sig eftersom det gör det lättare att födosöka och minskar konkurrens om en gemensam resurs, t.ex. gräs för en flock antiloper, och därmed också minskar aggression inom gruppen. Finns det rovdjur i närheten kommer gruppen att sluta sig tätare samman eftersom varje enskild individ kommer att sträva efter att ha så många andra gruppmedlemmar som möjligt mellan sig och faran, dvs sträva in mot mitten - jämför beteendet hos de enskilda fiskarna i ett fiskstim under attack (här sardiner).

 

 

 

 

Predator dilution är en av flera fördelar med att leva i grupp, men det finns också nackdelar - som konkurrens om resurser och att man faktiskt måste komma överrens med de andra gruppmedlemmarna. Det innebär att den ensilda individen måste göra avvägningar mellan fördelarna och nackdelarna med att ingå i en grupp, liksom mellan var i gruppen det för tillfället är lämpligast att uppehålla sig i varje given situation. I utkanten är det lättare att hitta mat och mindre bråk, i mitten är det säkrare men mer konkurrens. En hungrig individ kan därför vara beredd att ta större risker och uppehålla sig längre ut i kanten av gruppen än en mätt individ. En individ som är fysiskt svagare eller har låg rang kan också tvingas uppehålla sig längre ut.

 

Gruppens storlek beror på hur avvägningarna mellan för- och nackdelarna med grupplivet ser ut. Vinsten i säkerhet för varje ny medlem som ansluter till gruppen blir mindre och mindre ju större gruppen blir för de som redan tillhör gruppen, men större och större för den nya medlemmen som ansluter - för två individer som slår sig ihop halveras risken rent statistiskt för båda parterna, men om en ny individ ansluter till en grupp på 999 individer och bildar en grupp på 1000 individer (se sardinerna) gör det enormt stor skillnad för den nya medlemmens säkerhet (risken vid en rovdjursattack går från 100% till 0,1%), men mycket liten skillnad för gruppens befintliga medlemmar (risken går från 0,1001%  till 0,1000% för den enskilda individen). Om kostnaderna för att ha en ytterligare individ i gruppen också är mycket små kan det vara ok att acceptera en ny medlem ändå, och i sådana fall kan grupperna bli väldigt stora - men om kostnaderna är höga kommer gruppstorleken ganska snart att nå en nivå där kostnaden av en ytterligare medlem vida överstiger än vinsten. Ofta finns en optimal gruppstorlek, som ser olika ut beroende på risksituationen.

 

 

 

 

 

Häromdan var jag på ett intressant seminarium på jobbet om just predator dilution, hos ejderpopulationen i skärgården utanför forskningsstationen Tvärminne inte långt från Ekenäs. Hos ejdrar ruvar och kläcker ådorna sina ungar på land och tar sedan med sig ungarna ut till sjöss, där de slår sig ihop i grupper med andra ådor och deras ungar av säkerhetsskäl som skydd mot predatorer. Ungarna tas om hand gemensamt av alla vuxna i gruppen. Här är det ådan som fattar beslutet att gå med i/bilda en grupp och i vilken grupp, för sig och sin kull. Ådorna hänger inte ihop med samma gamla kompisar år efter år utan bildar nya grupper varje säsong, och gruppbildningen hänger heller inte ihop med släktskap. Kostnaden för gruppbildningen är att de vuxna individerna måste komma överrens och samarbeta för att hålla ungarna säkra - och om gruppen är för stor kan det bli lite för många kockar om soppan och det blir polsk riksdag av det hela, dvs beslutsfattandet fungerar sämre och socialt ökar aggressionerna vilket är stressande för alla inblandade.

 

 

Det man sett i studier av ejderpopulationen vid Tvärminne är att på senare år har ejdergrupperna blivit större. För inte så länge sedan var den vanliga gruppstorleken max 3-4 ådor med ungar, nu kan grupperna ha så många som 15 ådor (och så stora grupper fungerar uppenbart sämre). Förändringen sammanfaller väl med ökningen havsörnspopulationens återhämtning i Östersjön. Havsörn är inte den enda fågel som attackerar ejderungar, men den gör det gärna och eftersom det är en stor och väl synlig fågel spelar den antagligen stor roll för ådornas beslutsfattande även om de faktiskt inte blir attackerade - det räcker troligen med örnarnas närvaro och synlighet i området för att påverka. En ytterligare viktig faktor är att havsörn till skillnad från t.ex. trutar inte bara är ett hot mot ungarna - en havsörn är fullt kapabel att slå även vuxna ådor och gör det också, även om de främst siktar in sig på ungarna. Detta innebär att ådan inte har möjlighet att aktivt försvara sina ungar, vilket hon kan göra annars. Enda sättet för henne att minska predationsrisken för sina ungar är just genom predator dilution, att gå med i en grupp. Havsörnarna har förändrat avvägningen mellan predationsrisk och kostnaderna för gruppmedlemskap - förhållandena är kanske nu sådana att vilken grupp som helst är bättre än ingen, och predator dilution-effekten är så viktig att den är värd den ökade kostnaden som hänger samman med ökande gruppstorlek.

 

 

 

 

Om man skriver en blogg ska man tydligen sträva efter att ha många läsare - det anses ibland lite löjligt och rentav narcissistiskt att blogga trivialiteter bara för sin egen skull. Det är lite intressant att detta resonemang aldrig någonsin tillämpats på företeelsen att skriva dagbok, är det inte? Skillnaden ligger förstås i att en dagbok förutsätts hållas hemlig för alla utom författaren, medan en blogg kan läsas av vem som helst vilket tolkas som att författaren därmed faktiskt också vill bli läst. Och det är för mig, och för många andra tror jag, också en viktig skillnad på så sätt att blotta möjligheten att någon kan tänkas vilja läsa det man skriver har stor betydelse för  motivationen att skriva. Jag skulle aldrig klara av att skriva dagbok lika länge som den här bloggen funnits (jag skulle inte klara av det en bråkdel av den tid den här bloggen har funnits), även om jag inte skrev varje dag utan bara ungefär så ofta som jag bloggar. 

 

I mitt fall bloggar jag dels för min egen skull och dels för att jag vill ha ett sätt att sprida information om mina göranden och låtanden till familj och annat folk som jag sällan träffar och som eventuellt kan vara intresserade av vad jag har för mig, på ett sätt som är enkelt för både mig och den eventuella läsaren. Och med det syftet är bloggen visst lite narcissistisk, på så sätt att den handlar om mig, vad jag har för mig och saker jag tycker är intressanta. Det innebär också att den handlar främst om små händelser nära mig, inte om stora aktuella händelser. Jag undviker aktivt att blogga om stora händelser, politiska händelser och liknande, inte för att de på något sätt är ointressanta utan för att det finns så många som skriver om sådant redan och som kan och gör det mycket bättre än jag. Med den enorma informationsmängd som finns på internet redan tycker jag att jag kan bli vid min läst i detta avseende - när jag bloggar om något större blir det därmed om sådant som ligger nära min värld, om natur och forskning. Och även då undviker jag att blogga om t.ex. miljöproblem, global uppvärmning, svensk naturvårdspolitik med mera. Det är helt enkelt för deprimerande. Jag hade antagligen ändå gjort det i mycket större utsträckning om jag itne jobbat med det jag gör - men nu är sådana saker något jag måste förhålla mig till i mitt jobb, där det alltid finns med i bakgrunden i allt man gör om man är en ekolog som jobbar med frågeställningar som rör miljö- och naturvård (eller om man överhuvudtaget är ekolog...). Så därför vill jag inte gärna skriva långa blogginlägg om det på min fritid också. Och återigen finns det redan massor av information därute för den som vill sätta sig in i sådant. Vill man däremot ha koll på om min bil fungerar, få udda information och se bilder på spindlar, eller veta hur det gick på Pojo blåsorkesters konsert förra helgen - då är det här man ska läsa ;-). Större ambitioner har jag inte.

 

Men vad jag tänkte komma till var att det här inte alls är en flitigt läst blogg. Jag borde vara deprimerad över det låga antalet besökare den har, och om man ska döma efter kommentarerna på bloggen är det i stort sett bara Per som har en flitig närvaro på bloggen. Tittar man på antalet besökare är de dock betydligt fler än Per, om än inte jättemånga, och för mig är de tillräckligt många. Det låga antalet skyller jag dels på att det kanske inte är jättelätt att hitta den här bloggen, dels på att den inte direkt är särskilt intressant om man inte känner mig, och sist men inte minst på att den behandlar en rad väldigt spridda ämnen. Det vore intressant att se om den haft fler besökare om den varit t.ex. en renodlad spindelblogg och bara handlat om det, och som den forskarnörd jag är är jag sugen på att testa att göra en sådan blogg och se vad som händer. Och i så fall koppla den till min mer seriösa och forskninga/spindelinriktade hemsida där det i nuläget inte finns någon länk hit (men det finns en härifrån till hemsidan) eftersom jag tycker att den här bloggen ligger alltför långt ifrån hemsidans betydligt mer seriösa inriktning. Men jag tycker att jag inte riktigt är flitig nog vad gäller att uppdatera den här bloggen för att våga mig på att försöka hålla igång en till...

 

Med det sagt har jag ju varit väldigt dålig på att blogga på sistone, så jag ska försöka bli lite bättre åtminstone tillfälligt. Och jag tänkte att jag skulle blogga lite härnäst om vad jag faktiskt gör på jobbet, för jag kan konstatera att mitt jobb faktiskt fått väldigt lite utrymme här.

 

 

 

 

 

Vilket är något de studenter som väljer mig som handledare till sina projekt bittert får erfara, något som tidigare avhandlats här på bloggen. Men det var inte allmänna språkpolisiära åtgärder jag tänkte avhandla nu, utan jag tänkte klaga och kverulera lite över fenomenet namn på organismer och hur de skrivs. Dvs ofta fel.

 

På senare tid ser jag bedrövande ofta att folk i forum- och facebookgruppsammanhang inte bara skriver vetenskapliga artnamn fel, utan även svenska, något jag finner synnerligen märkligt.

 

Vetenskapliga artnamn blir förstås ofta fel, och det kan jag ha överseende med när det handlar om folk som inte är biologer och inte är särskilt naturintresserade. Men i de fall man är naturintresserad (vilket man nog kan förmodas vara om man är medlem i t.ex. en facebookgrupp för småkryp) tycker jag nog att det minsta man kan göra är att lära sig hur man skriver vetenskapliga namn korrekt. Detsamma gäller i sammanhang där många organismer inte har svenska namn, så att folk som är intresserade av dem blir så illa tvungna att använda vetenskapliga namn även om de egentligen inte är särskilt intresserade av varken natur eller biologi - t.ex. i akvarie- eller terrariedjurssammanhang.

 

Vetenskapliga artnamn är tvådelade och består av ett släktnamn som skrivs med stor bokstav, följt av ett artepitet som skrivs med liten bokstav. Hela namnet skrivs kursivt. Det senare fuskas det mycket med i internetsammanhang, och det kan jag ha överseende med (och på facebook kan man inte skriva kursivt i kommentarerna så där måste man ha överseende). Betydligt värre och något man ofta ser att det fuskas med är i vilka sammanhang man använder förkortningar av släktnamnet, dvs skriver artnamnet som G. rosea istället för att skriva ut Grammostola rosea. Det är helt ok att använda sådana förkortningar, men det är superviktigt att inte göra det så att det finns minsta risk för missuppfattning. Generellt gäller att första gången man använder ett artnamn i en text skriver man alltid ut det, därefter kan man förkorta det om man vill. Ett värre fel man ser ibland är att man går steget längre och plockar bort släktnamnet helt (skriver Grammostola rosea bara som rosea), och det kan möjligen vara förståeligt att man gör så i en chat- eller forumsdiskussion där man redan etablerat vilken art det gäller, men det är inte korrekt och risken är att någon tror att det är så det ska vara. Problemet med detta är att artepitetet rosea inte på något vis är unikt för arten Grammostola rosea. För vetenskapliga namn gäller nämligen att släktnamnet är unikt för släktet och det tvådelade artnamnet är unikt för arten, men artepitetet är inte unikt annat än inom släktet. Det finns bara ett släkte som heter Grammostola, använder jag det namnet syftar jag på hela släktet med alla arter som ingår. Artnamnet är tvådelat och består av släktnamn + arteptitet, t.ex. Grammostola rosea, och det är unikt för arten, men det måste bestå av båda orden för att vara unikt - artepitetet i sig är inte unikt alls. Det kan finnas hur många arter som helst som har artepitetet rosea, så länge de inte tillhör samma släkte (för om de skulle tillhöra samma släkte hade ju inte artnamnet varit unikt). Om jag bara använder ordet rosea som artnamn kan jag därmed precis lika gärna syfta på t.ex. en stockros (Alcea rosea) eller en hudsjukdom (Pityriasis rosea) som på fågelspindeln Grammostola rosea...och även om det ibland kan ge sig av sammanhanget vad man menar är det långtifrån alltid så.

 

 Ett annat fel som är att skriva båda namnen i ett vetenskapligt namn med stor bokstav, och jag tycker att detta är något man börjar se alltmer ofta. Det är minst lika vanligt som att råka skriva båda namnen med liten bokstav. Det senare kan dock tolkas som vanligt slarv (i synnerhet när det handlar om ett internetsammanhang där man kanske inte tycker att man behöver vara så noga), men i det förra fallet däremot (båda orden i namnet med stor bokstav) - där har man ju ändå ansträngt sig lite. Så varför anstränger man sig inte att skriva rätt då?

 

Detsamma gäller svenska artnamn, som man också alltmer ofta ser skrivna med stor bokstav - dvs de behandlas som egennamn, vilket inte är korrekt. Detta gäller ännu inte vanliga djur som husdjur, men man ser det ofta för t.ex. småkryp och till och med fåglar - "jag såg ett par Sångsvanar och en Större Hackspett". Samtidigt är det ingen som skulle få för sig att använda stor bokstav för djur som t.ex. Ko eller Katt - där är det liksom självklart att namnet inte ska behandlas som ett egennamn. Så varför kan man inte vara konsekvent och göra likadant med koltrast, kvittenguldmal och korsspindel? Suck. Jag ser som sagt ofta det här i internetsammanhang, men har ännu inte sett det i större utsträckning hos studenterna på biologiutbildningarna - det kan delvis bero på att jag inte undervisar så mycket för närvarande, eller så beror det helt enkelt på att biologistuderande medvetet anstränger sig mer för att verkligen skriva artnamn korrekt. Men ju vanligare det här fenomenet blir utanför universiteten, desto mer kommer det förstås också att sprida sig dit och jag misstänker att det här blir ett vanligt fel att rätta i framtida studentuppsatser och rapporter, åtminstone på grundnivå?

 

Det där med stora bokstäver är något jag undrar om det har smugit sig in från engelskan, där man åtminstone i rubriker är frikostigare än i svenskan med att använda stor bokstav även inuti meningar för att understryka ord som är extra viktiga. Men även där ska man inte göra det annat än i rubriker, och engelska artnamn i löpande text ska fortfarande skrivas med liten bokstav. Eller är detta helt enkelt något man hämtat från vetenskapen? Om vetenskapliga artnamn skrivs med stor bokstav, borde det inte gälla svenska artnamn också? Det kan diskuteras om det kanske borde vara så och om språket kan komma att utvecklas i den riktningen, men det kan bara konstateras att det faktiskt inte är korrekt att skriva så här och nu.

 

Och det som irriterar mig med dessa stora bokstäver i sammanhang där de inte hör hemma är återigen just det att det inte görs för att den som skriver är slarvig, utan tvärtom kräver en liten extra ansträngning. Man måste faktiskt ha fattat ett beslut att använda stor bokstav i just det här ordet, hur hastigt och ogenomtänkt det beslutet än var. Och om man ska anstränga sig lite extra, varför då anstränga sig för att göra fel? När det i det här fallet är enklare att göra rätt? Jag skulle ibland vilja kunna konstruera ett datavirus för spridning till utvalda personer som slängde upp en pop-up-ruta med texten "är du verkligen HELT säker på att det här ordet ska skrivas med stor bokstav?" så fort shift-tangenten trycks ner vid annat tillfälle än i början av en ny mening...

 

Som jag ser det är detta lite som särskrivningar - det är ett ofog som faktiskt är väldigt lätt att undvika. Om man är det minsta osäker på om ett ord ska särskrivas eller inte - skriv ihop, på svenska är det större chans att det blir rätt än fel. Och om man är det minsta osäker på om ett ord ska ha stor bokstav eller inte - skriv liten om det inte är i början av en mening. För personligen tycker jag att det är MYCKET mer irriterande med en stor bokstav på fel ställe än med en utelämnad stor bokstav där det borde varit en. Personligen har jag mer överseende med att man av misstag skriver finland istället för Finland än med att man fullt medvetet skriver Kvadratspindel istället för kvadratspindel! 

 

Så, nu har jag nog gnällt färdigt för den här gången...

 

 

 

 

Som vanligt har jag så här i novembertider, som är lika med brassbands-SM-tider, tänkt mycket på och saknat mitt brassband Solna Brass. Och inväntat resultatet från SM, som visade sig vara positivt - det blev silverplats på pallen i år! Stort grattis, bandet!

 

 

Själv hade jag också konsert i helgen, om än av mindre dimensioner än brassbands-SM. Pojo blåsorkester hade farsdagskonsert i går, och det sägs att orkestern lät ovanligt bra så vi får också vara nöjda med helgens insats. Jag har ett besvärligt aftesår i munnen som gjorde det hela lite mer nervöst än det behövt vara, men lång, genomtänkt uppvärmning i god tid före spelningen räckte som tur var för att ro det hela i hamn utan missöden och de solon jag hade är jag nöjd med.

 

En bra musikalisk helg, helt enkelt!

 

På lördagen red jag förstås, och det blev ännu en dust med Daisi (att det ska vara så svårt att få en häst att bara gå rakt fram!) men den här gången kan man nog säga att det slutade oavgjort.

 

 

På ridlektionen hade jag min andra rond med Daisi (se tidigare inlägg). Hon och jag är fortfarande inte överrens om vem det är som bestämmer, otroligt hur svårt det kan vara att få en häst att bara fortsätta rakt fram åt det håll den redan är på väg om den får något annat får sig...Jag behöver bli tydligare och mer bestämd och tycker nog att jag bättrar mig, men Daisi är en gammal räv som är mycket mer erfaren än jag, kan alla knep och vet preciiis var, när och hur hon ska sätta in stöten för att få övertaget. Och man kan inte skylla på att hon är lat eller okänslig för hjälperna (t.ex. "hård i munnen", vilket ridskolehästar ofta beskylls för) - hon är inte lat och hon är superkänslig och reagerar för jättesmå signaler om hon bara vill. När hon är samarbetsvillig kan man svänga, göra halt eller öka farten enbart med små vikthjälper, utan att röra ben eller tyglar alls. När hon inte vill däremot - då får man verkligen jobba för att hon inte ska gå i sicksack eller svänga när vi ska rakt fram, gå rakt fram när vi ska svänga, gå och såsa utan att gå fram ena stunden för att nästa plötligt vilja haka på en annan häst som galopperar trots att jag inte alls bett om ökad fart, och vägra stanna eller vägra stå still när vi ska göra halt (Daisi tycker det är HELT onödigt att stå stilla på en ridlektion. Vad är syftet med det, det är väl rida vi ska göra? Vi gjorde dock en riktigt snygg halt idag och stod still i säkert nästan fyra sekunder...).

 

Och jag är förstås fullt medveten om att hon testar mig och roar sig storligen på min bekostnad, men samtidigt är det nyttigt att inte få något gratis. För jag inbillar mig att om jag blir tydligare och verkligen gör rätt, så gör hon också rätt - och då beror det på att jag gör rätt, och inte på att jag sitter på en häst som gör rätt oavsett vad jag gör eller inte gör.    

 

 

Och inte kan man bli sur på henne heller ens när det faktiskt skulle behövas för hon är ju så söt, och väldigt trevlig och go att hålla på med...

 

 

 

Den uppmärksamma blicken på bilden beror för övrigt på att hon undrar om kameran går att äta och precis ska till att testa den hypotesen - för Daisi är också den säkert tiggigaste hästen i stallet. Ger man henne nånting alls att äta (dagens godisranson var ett äpple) slutar hon aldrig leta efter mer i ens fickor sen, fast hon ju borde märka att det inte finns mer att hämta där.

 

Notera också hur pass ren och fin hon är på bilden, bläsen är till och med vit! Alla hagar plus ridbanan och gårdsplanen är efter det regniga vädret som varit nu ren lervälling, och Daisi hade ägnat morgonen åt gyttjebad i hagen och var täckt av mer eller mindre torkad lera från topp till tå. När ridläraren sa åt mig och en annan deltagare i lektionen (hennes häst gick lektionen före också, så han var redan färdig och iordninggjord) att hämta in henne i morse uttryckte hon det "Kajsa och Lina, se om ni kan hitta Daisi under leran - ni behöver nog vara två...". Men efter en borstning före och en efter ridlektionen var hon åtminstone hyfsat ren lagom tills hon skulle tillbaka ut i hagen igen...