Man inbillar sig att man borde ha all tid i världen när man är arbetslös, så även jag. Och detta trots att jag vet av tidigare erfarenhet att det inte är sant. Sanningen är att jag inte alls har tid att sitta här och blogga utan istället borde skriva forskningsmedelsansökning så att datortangenterna glöder.

 

I februari har jag varit på två konferenser en och samma månad. Det har aldrig hänt förr, men nu när jag är arbetslös så...

 

På måndag är det deadline för en ansökan om ett trevligt forskningsprojekt som jag verkligen hoppas ska gå vägen. Samtidigt är den här helgen systrarna och systerdottern på besök i Stockholm, och att inte ha tid för dem finns ju bara inte på kartan (kartan...vänta nu, vi skulle ha med i ansökan att vi ville ha medel för att avlöna en assistent för att jobba med kartor också ju...). I vilket fall de var här idag och det var jättetrevligt, vi ska ses imorgon (förhoppningsvis hinner jag skriva massor under dagen) kväll och sen åker de hem. På söndag har jag spelning med frälsisbrassbandet, sen har jag senare halvan av eftermiddagen och kvällen att skriva på. Förhoppningsvis räcker det för att det ska finnas ett riktigt bra förslag att finslipa på måndag.

 

Snälle Lars i Lund som jag skriver ansökan ihop med har också grejat lite hemsidejobb åt mig i Lund - jättebra! Det kommer att innebära någon skåneresa, och de ville att jag skulle komma ner ganska snart för att prata om det här. Men nästa vecka måste jag, förutom måndagen som kommer att gå helt till den där ansökan, också ut på Berga för att hämta uniform inför helgens rephelg med hemvärnsmusikkåren då fältuniform är påbjudet (suck...). Sen är det som sagt rephelg, och då ska jag förhoppningsvis lära in figget som vi ska använda på högvakter i slutet av mars. Få se om Lunds universitet absolut vill ha ner mig redan den veckan eller om det är ok att vänta till nästa...

 

Om jag ska göra hemsidejobb kommer jag sen att vara ganska upptagen ett tag framöver. Min plan var att jag skulle färdigställa artiklar från det finska projektet nu när jag är arbetslös, men det hamnar förstås hela tiden på is på grund av ansökningar eller (som nu) jobb, vilka båda förstås måste gå före.

 

I dag dök det plötsligt upp en förfrågan om att delta i Virginia tattoo med hemvärnsmusikkåren i slutet av april. Vore jätteroligt ju. Bortsett då från att jag hade tänkt åka ner till Skåne över påsk, och det här är precis efter påsk så det blir kanske tajt med tid emellan. Vi får väl se, det är inte lönt att grunna på det förrän man vet säkert att det alls blir någon tattooresa av. Förutom det har kåren en del högvakter och andra spelningar, och jag har bytt instrument från trumpet till kornett så jag har nya stämmor även på marscher jag spelat tidigare och en ny plats att gå på när vi marscherar (och ny  position i figget i rakt motsatt ände av orkestern mot vad jag är van vid). Men det blir nog bra med det,

För lite mer än en vecka sen sådär var jag på konferens i London med anledning av Svensk dagfjärilsövervakning. Konferensen, Citizen Cyberscience Summit, var på temat forskning som använder sig av volontärer som inte är forskare (i alla fall inte i den roll de har i projektet) och där internet ingår som en viktig del i metoderna och/eller för kommunikation mellan forskare och volontärer. Det var en intressant konferens på många vis.

 

Jag har aldrig varit på konferenser så tätt som nu när jag är arbetslös, intressant...

 

Hela det här med konferensdeltagandet för min del diskuterades först för en tid sedan och lades därefter på is tills det plötsligt blev väldigt bråttom med bokningar och sådant. Jag har ingen koll alls på London och gjorde ett tappert försök att enbart utifrån karta hitta ett väldigt billigt hotell som låg hyfsat centralt och hade bra kommunikationer till platserna där konferensen skulle hållas (bara för att göra det extra besvärligt hölls konferensen på två olika ställen som ligger en bra bit ifrån varandra). Men jag lyckades boka in mig på ett ställe mellan Paddington och Hyde Park som visade sig ligga väldigt bra till! Hotellet ifråga var en engelsk kliché på alla sätt: ett sånt där typiskt smalt gathus med gaveln utåt gatan på en gata med massor av sådana hus, de allra flesta av dem hotell. Invändigt var inredningen gammaldags (och väldigt brittisk), hela stället var lite slitet och nedgånget, alla golv och de små smala trapporna knakade och knarrade, alla dörrar gnisslade, fönstren var såna där man skjuter upp, dörrknopparna var runda, och tydligen var de rädda för att man skulle frysa för det befintliga elementet i rummet (som var väldigt litet) hade satts på full värme och dessutom kompletterats med ett extra elelement i rummet om jag nu skulle tycka att det ändå var för kallt (och ni som känner mig vet ju att värmen stängdes av illa kvickt). Badrummet var nyrenoverat men i en stil som här hade ansetts för gammalmodig av mina far- och morföräldrar om de levat, toalettstolen var av typen min farmor hade där man spolar med en spak på sidan, och handfatet hade förstås separata kranar för varmt och kallt vatten. Utsikten vette mot en länga radhus av den där engelska typen man ser i alla filmer som utspelar sig i engelska industristäder, tegelhus med små smala bakgårdar och massor av skorstenar med flera pipor (såna där sotarna dansar runt bland i Mary Poppins-filmen med Julie Andrews). Personalen på hotellet var trevlig och jag blev kallad "darling" av tjejen i receptionen när jag först klev in. Frukosten var av den brittiska varianten med korv, bacon, ägg, tomater, bönor och så naturligtvis toast och te. På det hela taget är det ganska roligt när alla stereotyperna liksom infrias sådär på en gång på ett och samma ställe...

 

Den fantastiska utsikten från mitt hotellfönster...

 

 

Första dan hölls konferensen i National Geographical Societys lokaler (ni vet, de där som stod bakom Scotts sydpolsexpedition med mera). Det kändes väldigt lyxigt där, stället ligger fint vid Hyde Park granne med Royal Albert Hall och många av lokalerna kändes väldigt exklusiva jämfört med de föreläsningssalar man är van vid (väggklockorna i föreläsningssalarna var t.ex. Rolex...). Och efter första dagens föredrag blev det mingel med fint vin och snittar. Att jämföra med öl och salta pinnar på ekologikonferensens pubkvällar för några veckor sen här i Stockholm. Fast ekologer är ekologer i alla lägen så man slapp i alla fall klä upp sig.

 

 

Konferensens andra och tredje dag tillbringades på University College i centrala London, ett jättefint ställe utåt sett men lokalerna vi var i var ganska tråkiga. Föreläsningssalarna var små och med dålig ventilation, och samlingssalen som uppläts för mingel, möten med mera hade väldigt skrällig akustik som gjorde det jobbigt att föra samtal därinne. Lite synd, för det var som sagt annars en bra och intressant konferens.

   

Det var trevligt att vara i London, och jag hann klämma in lite turistande också på mornar och kvällar samt på dagen jag anlände och dagen jag åkte hem (jag kom dit dagen före konferensen och åkte hem dagen efter).

 

Det var vår och fint väder i London, jag var förberedd på regn och hade till och med paraply med (det skulle bli regn åtminstone vissa av dagarna) men det blev inte mer än några stänk vid något enstaka tillfälle. Stararna sjöng, körsbärsträden slog ut medan jag var där, påskliljor blommade i parkerna. Tyvärr hade jag inte tillfälle att vara ute så mycket, mer än på söndagen när jag åkte hem, men just den dan var vädret naturligtvis grått och tråkigt. Vilket inte gjorde något eftersom jag ändå ville gå på naturhistoriska.

 

På fredagen när jag kom till London anlände jag till Victoria station, och efter att ha suttit på tåg och flyg ganska länge kunde jag inte låta bli att ta en promenad i det fina vädret innan jag åkte till hotellet. Jag gick en runda bort till Westminster Abbey och Big Ben, längs S:t James park bort till Buckingham Palace, och sen tillbaka till stationen. Jag missade precis vaktavlösningen vid Buckingham Palace, hade jag tänkt på det hade jag nog gått dit först för det hade ju varit lite roligt att se som omväxling till den vid Stockholms slott. Men jag fick se beridna högvakten komma förbi i alla fall (de var tyvärr lite för mesiga för att rida i sina berömda röda uniformer redan i februari trots det milda vårvädret utan hade gråvinterkappor ovanpå). Sen åkte jag till hotellet och checkade in, och sen framåt kvällen gick jag en liten runda på stan. 

 

Vårligt!

 

 

På konferensen började inte föredragen förrän tio, men sen höll de på ända till sex varefter det hela avslutades med någon sorts samkväll med mingel och vin och snittar första kvällen, öl och snacks de övriga. Och med fint och soligt väder fick man ju passa på att vara ute när man kunde, så jag passade på att turista lite om mornarna. En morgon åkte jag till Trafalgar Square, för det säger ju folk att man ska ha sett även om jag ärligt talat inte är superförtjust i traditionella statyer av män i uniform som konstform. Men jag fick en glad överraskning: Tydligen är det så att på Trafalgar Square finns (förutom pelaren med Nelson på) fyra stensocklar för statyer. Bara tre av dem har "fasta" statyer, den fjärde har aldrig fått någon utan används för mer temporära konstinstallationer (vilket i sig är ett trevligt koncept). Och det som stod där just nu var en väldigt knallblå tupp i jätteformat, större än ryttarstatyn i naturlig storlek på grannsockeln. Han stod där lysande blå mot en lika blå himmel i ljusare nyans, och utgjorde en helt underbar kontrast mot alla de bistra grå krigargubbarna han delade torget med. Jag googlade senare tuppen, han är gjord av Katharina Fritsch och är tänkt att (både i egenskap av tupp och genom den blå färgen) symbolisera den manliga dominansen i Storbritannien eller något ditåt. Och den poängen går verkligen hem på just den här platsen, som ju i sig är en hyllning till krigiska män.

 

På söndagen innan jag åkte hem var vädret jättetråkigt, grått och mycket kallare än det varit innan så det var lika bra att tillbringa dan inomhus. Därför blev det ett besök på Naturhistoriska, för om det är ett museum jag (som den ekolog jag är) ska gå på i London så är det förstås det!

 

Till att börja med så var jag ett sånt där barn var som var fascinerat av dinousaurier när jag var liten, och jag är fortfarande fascinerad av dem även om naturintresset numera domineras av mindre djur med fler ben (men ett tag under biologutbildningen var jag väldigt nära att byta till geologutbildningen och satsa på paleontologi eller kvartärgeologi med inriktning faunahistoria). Naturhistoriska i London har en av världens finaste samlingar av dinousauriefossil, här finns flera av mina favvoarter från böckerna jag bläddrade i när jag var liten, och många bilder på fossil i böcker är för övrigt tagna bland annat här. Till att börja med finns en avgjutning av ett komplett Diplodocusskelett i museifoajén (originalet finns i USA har jag för mig?). 

 

 

"Dippy". Darwin sitter staty i trappan i bakgrunden.

 

 

Inne på dinousaurieutställningen fanns jättemycket roligt att titta på om man är intresserad av paleontologi, och utställningen tog upp mycket av det man vet om biologi och ekologi hos dinousaurierna också. Mycket trevligt, samtidigt som jag tyckte det var liite trist att utställningen handlade enbart om dinousaurier, den hade för mig gärna fått omfatta hela livets uppkomst och fått gå fram till och med kvartär, lite som det pedagogiska greppet på Naturhistoriska i Stockholm där dinousaurierna bara är en del av en större sammanhängande utställning om livets uppkomst och utveckling. Men då hade man förstås inte alls kunnat gå in så här djupt på dinousauriernas biologi, och det är absolut väldigt intressant att man faktiskt vet en del inte bara om hur de här djuren såg ut utan även om hur de levde och hur ekosystemet de levde i såg ut och fungerade. Fascinerande.

 

Här fanns i synnerhet en annan favoritart från när jag var liten: en Triceratops, stor som en buss.  

 

    

 

Det var ganska mörkt i just dinousaurieutställningen, och det blev absolut en ganska speciell stämning i halvdunklet i det här fina gamla huset med högt högt i tak, stuckatur och ornamenterade valvbågar och pelare - och så massa fossiliserade ben.

 

 

 

 

Men det finns förstås mycket intressant att se på ett av världens största och mest kända naturhistoriska museer och jag hann inte på långa vägar med allt trots att jag tillbringade större delen av dagen här.

 

Ett intressant grepp var att de gjort en separat utställning om och med museets riktiga dyrgripar, där man plockat ut delar av samlingarna som ligger till grund för större vetenskapliga genombrott och som format vår tankevärld och syn på naturen (i synnerhet biologisk vetenskap) på olika sätt. Här fanns t.ex. en växt från en samling Linné arbetat med, en del av Wallaces fjärilssamling, en förstautgåva av Darwins On the origin of species, några av Darwins duvor (Darwin byggde sin evolutionsteori på en uppsjö av källor från många olika håll varav inte alla strikt vetenskapliga, bland annat uppfödning av tamduvor. Det är för övrigt intressant att de valde att ställa ut några av hans duvor i den här utställningen istället för de mer omtalade galapagosfinkarna), det första Archeopteryxfossilet med avtryck av fjädrar och allt, ett sammanplockat skelett av en dront, den första Neandertalskallen som hittades, med mera med mera. Tanken svindlar när man tänker på hur stora vetenskapliga genombrott och vetenskapliga regimskiften föremålen i den här utställningen representerar...För en ekolog med ateistisk läggning är nog detta det närmaste man kommer heliga reliker.

 

 

Archaeopteryx, känd som den felande länken mellan dinousaurier och fåglar (eller den första fågeln).

 

...med en bok.

 

 

 

Ja det händer ju fortfarande inte mycket här på bloggen, och det beror på att jag hela tiden antingen inte har något att blogga om eller har för mycket att göra för att blogga. Förra veckan ägnade jag åt museum och konferens (se förra inlägget), sen har jag jobbat lite åt svensk dagfjärilsövervakning och ska i det syftet också på en konferens i London nästa vecka (Citizen Cyberscience Summit). 

 

Det är lite ironiskt att jag aldrig varit på ekologikonferenser så tätt som nu när jag är arbetslös...men det ska absolut bli trevligt att åka till London, även om det kom lite snabbt på så att jag inte fick till några bra flygtider när till rimligt pris när jag bokade utan kommer att få åka rysligt tidigt på morgonen och komma hem sent på natten. Och så kommer det säkert fortfarande att vara jätteregnigt och total översvämning i London. Men det ska bli roligt ändå!

 

I hemvärnsmusikkåren har jag plötsligt blivit förflyttad från trumpet till kornettsektionen, (trumpet och kornett betraktas i den här orkestern mer eller mindre som två separata sektioner). Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, jag gillar förvisso att spela kornett och i konsertmusiken är kornettstämmorna oftast mycket roligare att spela än trumpetstämmorna (mer att göra och svårare). I marschsammanhangen däremot är trumpetstämmorna roligare (mer signaler) än kornettstämmorna (som mest spelar melodi) och detta är ju nu en väldigt marschinriktad musikkår. Å andra sidan ägnar vi just för att det är en så marschinriktad musikkår mer reptid åt konsertmusik, för marscherna förväntas vi kunna spela utan lika mycket reptid. Det är också lättare att marschera med en kornett än en trumpet både fysiskt (kompaktare och kortare instrument att bära på) och spelmässigt (inte lika mycket signaler) tycker jag, vi har en hel del högvakter framöver och jag har svårt att tävla med yrkesmilitärmusikergrabbarna i att spela jättestarka smattersignaler. Jag har egentligen inte något emot att spela kornett, bortsett från det faktum att det innebär att jag därmed inte har någon orkester alls som jag spelar trumpet i - så jag är alltså för tillfället enbart kornettist.

 

På söndag har frälsningsarmébrassbandet jag vickar i konsert, känns lite läskigt eftersom det är premiär för mig på förstakornett i brassbandssammanhang! Men det ska bli roligt. Jag gillar i synnerhet brassbandsmarscherna/frälsningsarmémarscherna, som ofta är mycket mer ekvilibristiska än normala militärmarscher, ofta spelas ganska snabbt och är allmänt roliga att spela. Vi spelar t.ex. The Liberator (klicka på den för att lyssna, den finns en bit ner i listan i det blå fönstret):

 

 

Senaste repet fick vi också plötsligt ut The Red Shield, som uppenbarligen är en marsch som varje frälsningsarmémusikant med självaktning kan mer eller mindre utantill (medan jag däremot naturligtvis aldrig sett eller hört den förr). Som tur är var den inte svårare än att jag kunde ta mig igenom den a vista med självaktningen i behåll...

 

 

En trevlig överraskning kom i brevlådan idag, en nydisputerad doktorand på Aronia har varit snäll och skickat mig sin avhandling om ejdrars personlighet. Har inte läst den än, men är väldigt road av hans val att istället för den traditionella dikten eller vetenskapliga citatet på första sidan citera en av sina undersökta ådor, nummer 44101: "gackgackgackgackgackgack...".

 

Det är väl ungefär vad son händer här. Hemma har jag fortfarande en del ouppackade lådor kvar, men förhoppningsvis ska det mesta vara undanstökat tills systrarna och systerdottern förhoppningsvis kommer och hälsar på i början av mars.

 

 

 

Den här veckan har jag varit på konferens, organiserad av Oikos. Denna gång för hela Norden och inte bara Sverige som brukar vara fallet, vilket innebar att jag även fick träffa en del finska kolleger. Konferensen hölls på Naturhistoriska vilket var trevligt och vi hann även gå och titta på utställningarna - förutom de permanenta även en väldigt fin fotoutställning på evolutionstema med fantastiska bilder av Frans Lanting. Jag har också varit på guidad tur i den våta samlingen, dvs den med djur konserverade i sprit och formalin. För den som inte vet så förvarar man alltså bland annat spindlar i sprit om de måste hålla sig länge, och på Naturhistoriska finns t.ex. spindlar samlade av spindeltaxonomiska storheter som Clerck och Thorell, och en hel del andra typexemplar. Typexemplaret är det exemplar av en art som ligger till grund för den vetenskapliga beskrivningen av arten. Ett sådant måste därför finnas för varje beskriven art, blir man av med typen måste man göra om hela artbeskrivningen efter en ny typ (i Stockholm finns förutom typerna för många svenska arter även t.ex. typen för afrikansk elefant!). Och så massor av andra djur förstås, och allt i enorma mängder sprit. Annars var konferenshöjdpunkterna för min del Tomas Roslins plenary talk om födovävar och molekylära metoder, Bob Holts föreläsning, och den avslutande paneldiskussionen om bevarandebiologi, ekosystemtjänster, kommunikation av forskning och behovet av tvärvetenskap med Henrik Smith från Lund och Johan Rockström från Stockholm resilience center. 

 

Framför allt har jag dock ägnat konferensen åt att vårda mitt kontaktnät. Jag tycker att jag är ganska socialt inkompetent och hopplöst dålig på att hålla kontakt med folk, och därför var det roligt att höra av en bekant att hon tyckte jag kände väldigt många! Jag hittade bekanta från Lunds universitet, från polarforskningssekretariatet, från Stockholms universitet, från Naturhistoriska från SLU i Uppsala, från Aronia, från Åbo akademi och från Helsingfors universitet. Och så har jag lagt till några nya på det. Nätverkandet resulterade i planer på en forskningsmedelsansökan för ett gemensamt projekt med en födovävsekolog i Helsingfors, bra bra! Finnarna klagade för övrigt väldigt mycket på avsaknaden av pubar på campus i Stockholm (med undantag för den interna som organiserades av oikos, vilken också gav mig tillfälle att återse Botan)...

 

 

I förra inlägget i spindelbiblioteketserien annonserade jag ju att spindelbiblioteket gjorde tillfälligt uppehåll eftersom all spindellitteratur jag har avhandlats. Men en typ av spindellitteratur som jag hoppade över var doktorsavhandlingar och eftersom det faktiskt finns tre doktorsavhandlingar som handlar om spindlar i mitt spindelbibliotek kommer nu en liten sammanfattning av dem, alla i ett och samma inlägg.

 

 

Jag hade redan från början bestämt att den här serien främst skulle ta upp faktiska böcker och absolut inte vetenskapliga artiklar eller andra artiklar av något slag, och då kan det också diskuteras om doktorsavhandlingar ska tas upp. Detta då de är något av ett gränsfall eftersom naturvetenskapliga avhandlingar som regel görs i form av så kallade sammanläggningsavhandlingar (till skillnad från monografier). Detta innebär att huvuddelen av avhandlingen består av enskilda vetenskapliga artiklar eller opublicerade manuskript till sådana, som kompletteras med en text som sammanfattar och tolkar forskningen som gjorts, samt kanske utvecklar vissa delar av den och presenterar eventuell forskning som gjorts i projektet men inte finns med i artiklarna. I mitt spindelbibliotek finns just nu alltså tre avhandlingar som handlar helt eller delvis om spindlar, inklusive min egen. Alla tre är också avhandlingar inom området födovävsekologi.

 

 

 

Öbergs avhandling Spiders in the agricultural landscape handlar som titeln anger om spindlar i jordbrukslandskapet. Närmare bestämt handlar den om diversitet, kolonisering och kondition hos spindlar på åkermark, och kopplar också detta till den nytta spindlar gör i egenskap av naturliga fiender till skadeinsekter på grödor. De spindlar avhandlingen framför allt handlar om är vargspindlar och mattvävarspindlar. Huvudresultaten från avhandlingen är att ett mer diverst jordbrukslandskap där det finns tillgång på habitat med perenna grödor och vild vegetation (till exempel i kantzoner) gynnar både artantal och individantal av spindlar, medan spindlarnas kondition däremot var bättre i mer intensivt utnyttjade landskap dominerade av stora fält med annuella grödor (men i dessa landskap är artantalet lägre och ett fåtal arter dominerar).

 

Mellbrands, det vill säga min egen, avhandling tänker jag inte avhandla i större utsträckning, jag har ju skrivit om den förr här på bloggen. I mycket kort sammanfattning handlar den om hur marina subsidier (dvs näringskällor från havet) utnyttjas av spindlar på stränder och hur detta påverkar spindlarnas roll i strandfödoväven. Några av resultaten är att strandlevande spindlar även i vårt klimat utnyttjar marina näringskällor i mycket hög utsträckning, vilket påverkar både spindlarnas densitet och födovävens struktur i strandekosystem. Spindlarna utnyttjar marin näring inte bara nere vid vattenlinjen utan även en bra bit inåt land, vilket innebär att de även fungerar som vektorer för att transportera näring och energi från akvatiska ekosystem in i landekosystem.

 

Kolbs avhandling är i princip en variation på samma tema som min. Kolb har också studerat subsidiers effekt på landekosystem, men då specifikt vilken effekt skarvkolonier har på både landekosystemet där kolonin finns och akvatiska ekosystem i kolonins närhet.  Avhandlingen handlar inte alls så mycket om spindlar som Öbergs och min, men spindlar är absolut en del i den och är man intresserad av främst spindlar i subsidiesammanhang så kompletterar Kolbs avhandling min egen väldigt bra (eftersom min inte alls tar upp sjöfågelkolonier som subsidier). Ur spindelsynpunkt är ett viktigt resultat från avhandlingen att det finns en mycket tät koppling mellan det som händer i sjöfågelkolonin på land och omgivande vatten - i princip koncentrerar sjöfåglarna näring som hämtats från stora områden till havs till ett litet område precis runt kolonin, vilket producerar en lokal övergödningseffekt där. Eftersom stora näringsmängder gynnar produktion av bland annat fjädermygg, vilka är en viktig resurs för landlevande spindlar, finns här en tydlig återkoppling mellan land och vatten. 

 

Vad jag gör förutom att packa upp lådor och leta jobb är förstås att spela, för tillfället i Hemvärnets musikkår Södertörn och som vikarie i frälsningsarmén Templets brassband (ja jag vet! Frä'lsningsarmén är ju inte riktigt min grej, milt uttryckt, men jag får åtminstone spela brassband...och som förstakornettist dessutom vilket är lite av en utmaning). Lite intressant att gå från hemvärnet ena dan till frälsningsarmén nästa, liksom två totala ytterligheter fast med något av ett militärt tema i båda fallen...

 

Den här veckan har orkesterrepandet också förenat nytta med nöje, eller nöje med nöje kanske. Det är ju lite trist för en arachnofil på vintern när det inte finns mycket att titta på ute, men som tur är dyker det upp saker värda att titta på inomhus ibland. Och eftersom allvarlig spindelabstinens börjar sätta in så här i januari finner jag vid det här laget även triviala arter intressanta som jag annars kanske inte hade ägnat mycket tid åt.

 

På hvmk Södertörns senaste rep på Hovstallet dök det upp en spindel kravlande förvirrat över golvet mellan stolar och instrument, och jag förvånade större delen av trumpetsektionen (de flesta där är nya sen jag var med sist och känner alltså inte till min vurm för åttbenta kryp) genom att plocka upp den. Det visade sig vara en brospindelhanne som troligen irrat sig in av misstag. Tyvärr hade jag inget att stoppa honom (ovanligt! Annars har jag provrör och burkar överallt i alla kläder och väskor, men nu hade jag ingenting!) i så jag släppte honom i ett undanskymt hörn där ingen skulle trampa på honom (han levde ganska farligt första halvan av repet) i förhoppning att han skulle stanna kvar där så att jag kunde släppa ut honom efter repet. Det gjorde han inte, men jag hoppas att han åtminstone hittade något säkrare krypin.

 

Förra veckan hittade jag en husspindel i ett prydligt nät i en trappa i frälsningsarméns lokaler. Inget ovanligt (att hitta en husspindel alltså, att jag vistas i frälsningsarméns lokaler är betydligt mer ovanligt), men i det här fallet reagerade jag - spindeln såg ut att vara en mindre husspindel och sådana ser jag ganska sällan (större husspindel är vanligare). Det är också en art som jag skulle vilja ha bra bilder på till min årliga spindelföreläsning i Lund (och annars också), för det har jag bara på större husspindel sedan tidigare. Det är oftast den arten jag stöter på, och när jag tidigare sett spindlar som kunnat vara mindre husspindel har jag inte haft kameran med och oftast har det inte varit läge att fotografera heller. Det är det ju nu inte på ett brassbandsrep heller, men i det här fallet handlade det om en plats som jag visste att jag skulle komma tillbaka till och en spindelart som är ganska stationär. Så jag hoppades att ingen skulle städa bort den under veckan och tog med mig en burk till nästa rep igår. Så jag har alltså nu spindelnappat den här husspindeln från frälsningsarmén och tagit med mig den hem för att titta närmare, artbestämma och ta bilder. Det positiva är att jag hade rätt, det här är absolut en mindre husspindel. Det negativa är att den inte är helt adult och därmed går det inte att göra en artbestämning som räknas som säker (även om jag är helt säker). Min tanke var att ta hem den, ta ett par bilder och sedan släppa tillbaka den, men nu vill jag ha kvar den tills den är adult (den har bara en ömsning kvar) så att jag kan göra den där riktigt säkra artbestämningen och ta bilder på en adult spindel. Så den får bo kvar här tills den ömsar ut som adult och istället flytta tillbaka till Templet lagom för att leta sig en äkta maka där (han hade gärna fått stanna här, men jag har inga husspindlar i lägenheten så han har ingen chans att hitta en partner här).

 

Grejen med husspindlarna och anledningen till att jag så gärna ville ha tag på en av den mindre arten att ta bilder på är att de två vanliga arter vi har inomhus, större och mindre husspindel (Eratigena atrica och Tegenaria domestica) är väldigt lika och samtidigt väldigt variabla inom arterna vilket gör det svårt att hitta säkra karaktärer för att skilja dem åt som fungerar för alla individer. Det enklaste är nästan storleken, men även stora spindlar är ju små innan de blir stora, dessutom når inte alla individer maxstorlek för arten och arterna  överlappar lite - så en liten individ av arten större husspindel kan vara mindre än en stor individ av mindre husspindel. Det finns skillnader i teckning, men de är ganska små och båda arterna är väldigt variabla och överlappar även där. Men i just det här frälsisfallet är den här individen väl liten för att vara en nästan adult hanne av den större arten, och teckningen stämmer också bättre med mindre husspindel. Jag känner mig helt säker på vad det är, men som sagt, jag väntar in det där sista ömset bara för sakens skull.

 

 

Mindre husspindel (Tegenaria domestica). Ingen superbra bild, jag ska försöka ta bättre sen som är i klass med den på större husspindel längre ner när han är adult.

 

Senaste nytt är att kaoset i lägenheten fortsätter att öka exponentiellt mot att antalet flyttlådor minskar. Förhoppningsvis kommer trenden att nå en topp, vända och kaoset minska igen. Åtminstone inbillar jag mig det. Men idag införskaffade jag åtminstone en hylla som magiskt löste problemet med förvaringen av kackerlackornas behållare i badrummet. 

 

 Laban gick idag genom besiktningen med glans, inte en anmärkning. Skönt. Och nu när jag skrev det insåg jag att jag totalt glömt bort att som planerat gå ner till fastighetsförvaltarexpeditionen idag och ställa Laban i kö för en parkeringsplats i husets garage - och de har bara öppet en kväll i veckan så nu får jag vänta till nästa. Suck.

 

Jag blev tillfrågad att göra ett inhopp i ett frälsningsarmébrassband idag. Kan bli intressant, det är en typ av ensemble jag inte provat på...men lite nervöst att spela förstakornett. Det var tydligen åtminstone ok att bara vara med som "civilist".

 

 

Ekenäs och Flemingsberg har båda sina för- och nackdelar vad gäller utbudet i matbutiken. I Ekenäs var utbudet av närproducerat stort i flera av butikerna, speciellt i butiken närmast mig, och dessutom hade man en bra torghandel på onsdagar och lördagar med närproducerad mat och lokalfångad fisk. Och som om inte det var nog bodde jag nästan granne med ett ekologiskt bageri. Mycket bra.

 

Det som var tråkigt där jämfört med här var att man om man (som jag) gillar att ibland laga mat som inte alltid är så svensk (eller finsk) var hänvisad enbart till det där "utlandssortimentet" bestående av färdiga smaksättningar, konserver och torrvaror som produceras av större grossister som Santa Maria m.fl. Där är det en stor fördel att bo i det invandrartäta Flemingsberg, där det även finns varor som man normalt inte hittar i ett ordinarie butikssortiment. Numera har ju en del börjat smyga sig in i det vanliga sortimentet allt mer, men när jag flyttade till Tensta 2005 var det inte alls självklart att det fanns ens sådant som linser och kikärter i en vanlig svensk livsmedelsbutik - i Tensta kunde man däremot köpa sådant i storförpackning, och det kan man i Flemingsberg också plus en hel massa annat spännande. En vardagsrätt jag brukade göra ganska ofta både i Tensta och Flemingsberg är linsgryta med bulgur. Det har jag däremot inte gjort så ofta i Ekenäs just för att ett par av huvudingredienserna jag verkligen vill ha med inte gick eller var svåra att få tag i där - harissa och färsk bladspenat (alt. färsk koriander). Så idag har jag lagat linsgryta, med harissa och färsk bladspenat (och en del annat). 

 

 

 

Det enda tråkiga med den annars väldigt stora och välsorterade butiken i Flemingsberg är att det enda som är ovanligt i sortimentet här är ekologiska varor (och närproducerat). Det finns ekologisk mjölk, ekologiska ägg och vissa ekologiska torrvaror, men alla färskvaror utöver mejerivaror saknas inklusive väldigt vanliga sådana som bananer och morötter. Så frukt och grönt brukar jag åka till Huddinge och handla (utom färsk bladspenat då, för det har de inte där eller i de flesta butiker, men i Flemingsberg kan man köpa det i stora knippen).  

 

 

Efter jul- och nyårsfirande i Skåne (jättetrevligt, tack alla!) är jag nu tillbaka i Stockholm. Lägenheten är full av flyttlådor och allt är kaos. Tillvaron präglas mest just nu av moment 22 - mycket av det jag packar upp behöver hitta en plats i lådor, skåp och hyllor, men möblerna är i många fall inte där de ska vara eftersom det är för mycket flyttlådor i vägen för att jag ska kunna möblera. Så jag packar upp massa saker som jag inte kan ställa undan eftersom möblerna inte är på plats (och de kan inte kan flyttas om jag packar dem fulla med saker), med resultatet att kaoset ökar istället för att minska...men det ska nog bli ordning så småningom.

 

Och inte blir det lättare för att lägenheten varit uthyrd möblerad, vilket innebär att det finns mycket köksutrustning och annat som jag kompletterade med för att den skulle vara fullt utrustad (för jag tog ju med det mesta av mina grejor till Finland) och nu inte behöver längre med mina egna grejor på plats. Dessutom har diverse hyresgäster lämnat saker efter sig, inklusive sådant som faktiskt fanns i lägenheten när de flyttade in, vilket innebär att jag inte bara har dubbelt utan tredubbelt av en del saker. VARFÖR skaffar man till exempel ett rivjärn när det redan finns ett i lägenheten? Och varför lämnar man kvar det när man flyttar? Men det mesta av grejorna är ju hela och fina, så det får nog bli en tur till Emmaus eller Myrorna för att bli av med det. Men tills dess ökar de entropin i lägenheten ytterligare. 

 

Sen har ju uthyrningen medfört visst slitage på lägenheten som måste eller åtminstone borde åtgärdas. Jag har märken på väggarna som jag skulle vilja måla över, och de mest nymålade av mina knallgula väggar skulle ändå behöva en strykning till - men jag har inte färg till det och det finns absolut inte plats att måla med alla dessa flyttlådor, samtidigt som det ju vore lämpligt att göra målandet innan möblerna är på plats. Men det är svårt att lösa det i en etta där det helt enkelt inte finns plats att flytta in allt i ett annat rum medan man målar. Ännu ett moment 22. Dessutom vill jag inte måla med spindlarna i samma rum, och det är bättre att måla på sommaren när det går att vädra ordentligt samtidigt utan att man fryser ihjäl. Får se om jag gitter ta tag i det då.

 

Något som måste fixas mer akut är att upphängningen till duschen gått sönder. Ska åka till Kungens kurva imorgon och fixa det tänkte jag, och även skaffa en ny golvlampa som ersättning för min gamla trasiga som varit på väg att ge upp ett bra tag och slutgiltigt gjorde det nu under flytten.

 

Egentligen skulle jag behöva en ny soffa också, men det har jag inte råd med. Den jag har är gammal och väääldigt sliten, och nu under uthyrningsperioden har det gått hål i ena sitsen och den andra är inte i mycket bättre skick - det enda som saknas är att en spiralfjäder skulle sticka upp ur hålet i sitsen också. Får hålla ögonen öppna efter en begagnad som är i bättre skick. Önskar att jag var kompetent att laga och klä om den, för det är en väldigt trevlig soffa annars.

 

Köksstolarna, som tillsammans med köksbordet blev kvar efter lägenhetens förra ägare, behöver också lagas. De har blivit otroligt rangliga sedan jag flyttade till Finland, och bordet är av den högre typen som man har stolar av barstolshöjd till vilket innebär att det inte bara går att slänga dem och köpa nya - man ser inte direkt sådana här stolar på t.ex. myrorna och nya har jag inte råd med. Och jag vill inte byta hela möblemanget heller, köket har inte jättemycket arbetsytor och det höga bordet fungerar mycket bättre i det syftet än ett vanligt, lägre köksbord. Förhoppningsvis räcker det att limma fast träpluggarna som håller ihop stolarna, så det ska jag försöka göra när jag hittar trälimmet som finns i en flyttlåda nånstans...

 

Och så är det garderoben, den eländiga garderoben! Min tio kvadratmeter mindre lägenhet i Finland hade MYCKET bättre förvaringsmöjligheter än den här, med rejäla garderober som rymde inte bara kläder utan även sänglinne, dukar, gardiner, tyg och garn, handdukar, skor och diverse annat. Garderoben här är rymmer knappt ens alla kläderna, den har bara en klädstång och inga hyllor vilket gör det besvärligt med alla kläder man inte hänger på galge (det mesta av mina), och den har skjutdörrar som är dåligt monterade och lätt hoppar ur spår. Garderoben var ett problem när jag flyttade hit 2009 och den är inte ett mindre problem nu. Jag försåg den med en trådback då, men fyra backar räcker inte långt och garderoben är också liite för grund för trådbacken så det är svårt att stänga dörren. Nu har jag en ny tanke om att placera en liten lagerhylla jag har på balkongen i garderoben, men den är mycket grundare än normala garderobshyllor så det kommer ändå att vara väldigt ont om plats, särskilt som man på det viset också tappar mycket av utrymmet på klädstången. Så mycket sådant som jag velat ha mer samlat (företrädesvis i garderoben) hamnar nu på diverse ställen spritt i lägenheten. Kökshanddukar och grytlappar i ett köksskåp, sänglinne och badhanddukar i förvaringslådor under sängen, jackor och en del annat som bara används en viss del av året i förrådet, och en del kläder i byrån i rummet som jag egentligen velat använda till andra saker än kläder, företrädesvis sådant som jag nu förvarar i lådor i bokhyllan (där jag istället velat ha böcker).    

 

Och sen är det akvariet. Jag har ett 260-liters akvarium som för närvarande står i förrådet. Jag hade gärna velat ha igång det, för det är trevligt med ett akvarium och jag har inte haft det igång sen jag bodde i Tensta. Men eftersom jag inte har nåt jobb och inte vet om jag måste flytta för att få ett så känns det som ett stort projekt att sätta igång storakvariet när jag inte vet om eller hur länge jag stannar här. Men akvariet måste i vilket fall ut ur förrådet och in i lägenheten eftersom förrådet inte är stort nog för både akvariet och sakerna jag haft med från Finland som hör hemma där (fältutrustning, cykel, bilgrejor med mera), och det hade inte skadat om all akvarieutrustning (i synnerhet akvarieinredningen, som består av stora mängder grus och sten) också kom ut därifrån. För tanken är att det inte ska vara så fullt i förrådet att man inte väldigt enkelt kan få ut cykeln när man behöver den. Och jag har hellre ett tomt akvarium i lägenheten än cykeln på balkongen, vilket är vad jag har nu (tillsammans med bilens sommardäck), och jag har också ett par flyttlådor med fältutrustning, bilgrejor och jul- och påskpynt som jag inte heller vill ha i lägenheten - och inget av det kommer in i förrådet innan akvariet är ute (för det fyller ungefär halva förrådet) och övriga saker därinne är omstuvade. Men i vilket fall krävs en del jobb innan det är aktuellt att sätta igång akvariet - bakgrunden är trasig (söndertuggad av terroristfiskar) och måste lagas, all inredning är urplockad, gruset måste tvättas och ytterfiltret måste göras rent och troligen fixas en del med. Och sen måste jag lösa var jag ska göra av ytterfiltret och pumpen jag brukar köra parallellt med det i så fall, det behövs någon hylla eller skåp för det och eventuellt en installering som innebär viss ljuddämpning eftersom jag sover i samma rum. Inget märkvärdigt, men som sagt, det är mycket jobb innan man kommer så långt att det alls är aktuellt att vattenfylla karet...och vid det laget kanske jag har fått jobb någon helt annanstans och måste lägga ner hela projektet. 

 

Och på tal om cykeln som står på balkongen så måste den också lagas - det är nåt galet med ventilen på bakdäcket. Det är i alla fall lättare att fixa medan den står på balkongen än i förrådet.

 

Jag och Hannah (bild tagen av Elin) jobbar åt Malmö brandkårs orkester på deras julgala. Det ska böjas i tid...

 

 

Idag går flyttlasset tillbaka till fäderneslandet! Hejdå Finland, det har varit trevligt och jag kommer att sakna mycket hos Ekenäs och finska skärgården, men det finns också mycket trevligt att vända tillbaka till. Men först packar vi en flyttlåda till...

 

 

 

 

Varför kan inte saker någon gång gå lätt och smidigt utan att nya oväntade problem dyker upp? Åtminstone när man har sådär riktigt jättemycket som måste göras och väldigt absoluta deadlines (som ett flyttdatum)?

 

Idag hämtade jag Laban på verkstaden, där Laban var för service, byte av en kulled och tätning av avgasröret. Allt enligt plan och Laban hade inga nya fel vilket var skönt. Så allt var väl, tills jag skulle åka hem och konstaterade att man måste hålla ratten i ca 45 graders vinkel för att åka rakt fram! Så jag vände och åkte tillbaka och klagade, och då är det tydligen så att på en VW hänger ratten ihop med styrningen (vilket jag dum som jag är trodde var hela grejen med en ratt - att den hänger ihop med styrningen) såtillvida att om man ändrar nånting som har med styrning att göra (t.ex. byter en kulled) så kan rattställningen ändras. Intressant, och normal hade jag varit glad att få lära mig något nytt om det inte var för att verkstaden ju uppenbart inte tänkt på det här (det kunde de ju gjort och kört en provtur och kollat INNAN jag hämtade bilen). Mekanikern skruvade lite så att det blev lite bättre, men det blev inte bra utan behöver göras ordentligt och han behövde mäta grejer och så vilket han inte kunde göra idag för en annan bil hade ockuperat platsen där man kunde hissa upp bilen och mäta grejer och så, så jag måste komma tillbaka. Eller köra med en väldigt sned ratt och det slipper jag ju gärna. Suck! Jag har ju inte tid att hänga på verkstan! Jag behöver ju vara hemma och flyttpacka!

 

På jobbet, den stund jag hann vara där eftersom det där med att hämta Laban drog ut mycket mer på tiden än det behövt göra för den där rattgrejen, har jag mest ägnat mig åt kopiering och avtackningsfika. Kopiering för att min forskning är inom ett EU-projekt vilket betyder att alla rådata måste arkiveras i pappersform för all evighet sådär men eftersom det här är MIN forskning och mina rådata så vill jag också ha det kvar i pappersform. Alltså måste jag kopiera alla enkätdata jag samlat in, och det är MYCKET att kopiera. Som tur är har vi en bra kopieringsmaskin som klarar att kopiera stora pappershögar på en gång utan alltför mycket mankemang, men ett och annat pappersstopp är naturligtvis ofrånkomligt. Och jag får ofrånkomligen flashbacks till tiden precis innan doktorsavhandlingen slutligen måste lämnas in och jag hade jättemycket att göra och var jättestressad och måste skriva ut artiklar åt folk som skulle läsa och kommentera och allt som hade med utskrifter att göra körde ihop sig totalt (http://krydolph.blogg.se/2009/april/skrivarstrejk-pa-botan.html#comment). Som tur är så är kopiatorn här på Aronia väldigt mycket bättre, men som sagt, några pappersstopp blir det ändå.

 

Och så hade vi finfika med tårta och champagne på eftermiddagen för att tacka av alla oss som jobbar inom EU-projekt som slutar nu till nyår. Vi fick fina muggar med Aronias fina och ofta använda bild av fågelsträck över havet utanför Hangö på, och namnen på våra respektive EU-projekt (och en liten Aronialogga). Tråkigt att lämna stället, men några ska på OIKOS-konferens i Stockholm i februari så dem träffar jag där (för jag tänkte också gå på den konferensen). 

 

 

      

   

I går var jag på sista spelningen med min finska orkester innan jag flyttar härifrån, och idag var jag och red för sista gången. Tråkigt, särskilt att säga hejdå till både musiker, stallfolk och hästar, men som avslutning blev både konserten och dagens ridlektion bra! 

 

Igår firade Finland självständighetsdag och av den anledningen gjorde orkestern en konsert i Pojo (i vår replokal på biblioteket där. medverkade gjorde även garnisonsmusikkåren från Ekenäs, ni vet, de där som är så hemliga och varken syns eller hörs eller går att hitta på internet (varken orkestern eller evenemang de deltar i). Det här är andra gången jag alls sett dem under hela tiden jag bott här, första gången var i våras när musiker därifrån medverkade tillsammans med musiker från min orkester i ett framförande av Schuberts tyska mässa i Pojo kyrka. Men nu var det självständighetsdagen, där min orkester stod för den mer underhållningsbetonade delen av konserten och garnisonsmusikkåren stod för det mer traditionella delen av programmet. Vi spelade en del finsk lite nyare musik, Gabriellas sång, samt en sats ur Vaughn Williams engelska folksångsvit och det gick ganska bra. Garnisonsmusikkåren stod som sagt för det mer traditionella inslaget och spelade med en sångsolist som framförde ett antal finska sånger som jag antar var patriotiska och traditionsenliga i sammanhanget. Avslutningsvis sjöngs nationalsången av alla, så det blev min allra sista musikaliska insats i Finland - finska nationalsången, på både svenska och finska (som tur var fanns texten i programmet, jag kan den faktiskt hyfsat på svenska men förstås inte på finska).

 

 

I dag red jag i Rullarsböle för sista gången, precis som förra gången på Pisang och precis som förra gången gick det ovanligt bra!

 

 

 

 

Lite trist att man slutar här nu när det faktiskt börjar funka så smått med ridningen. Vädret var kyligt med ett tunt snötäcke, och det gillar hästarna så de var pigga och glada och eftersom Pisang är lite trög så blir allt mycket lättare när vädret är bra och idag fick jag honom att gå fram riktigt bra.Vi gjorde mycket övningar i övningstrav och det går också mycket bättre, Pisang har ganska stötig trav och är jättesvår att sitta ner ordentligt i traven på jämfört med de andra hästarna jag ridit här och jag brukar tycka det är jättejobbigt, men den här och förra gången gick det bra. Troligen har det också mycket att göra med att jag får honom att gå fram bättre. Och för en gångs skull gick galoppen också bra till sist, jag har ju jättesvårt att hålla igång galoppen på Pisang, vi börjar galoppera men sen bryter han av till trav igen efter några steg så vi brukar ofta bara lyckas ta oss en halv långsida eller en halv volt sådär utan att det blir några travsteg emellan. Så var det idag också, men sista gången gick det bättre och vi galopperade hela banan runt nästan ett helt varv utan ett enda travsteg och det är väldigt bra för min del (tror att jag kommit på vad jag gör för fel)! Roligt som avslutning.

 

 

   

 

Det är ju ganska sällan den här bloggen handlar om mat, men det händer vid sällsynta tillfällen och detta är ett av dem.

 

Igår hade vi julfest på jobbet, festen var ett knytkalas och jag hade åtagit mig att baka bröd. I ett svagt ögonblick lovade jag att göra vörtbröd eftersom någon tyckte att jag borde göra något svenskt. Det visade sig dock att det inte gick att uppbringa vört i Ekenäs, och för min egen del var det lika bra eftersom jag inte tycker om vörtbröd, och det är ju trist att baka bröd som man inte vill äta själv. Så jag letade runt bland diverse recept efter något annat lite juligare bröd, och hittade dels bröd i stil med vörtbröd där man använt julöl istället för vört, dels ett rödbetsbröd som såg väldigt trevligt ut.

 

Eftersom jag fortfarande inte gillar vörtbröd (jag tycker det är för sött och jag gillar inte russin i matbröd) så blev jag väldigt sugen på att prova rödbetsbrödet, men när jag var i affären och handlade ingredienser såg jag att de hade julöl där så då köpte jag det också och kombinerade sen glatt inspiration från båda typerna av bröd - det blev rödbetsbröd med julöl. Jag provade också (av tidsskäl) att kalljäsa brödet över natten istället för att använda varm degvätska, något jag aldrig gjort förr och jag var absolut smått nervös över hur det skulle gå. Men det fungerade!

 

Innan bakning såg bröden ut så här.

 

Mycket av den fantastiska färgen försvann tyvärr i bakningen, men slutresultatet blev ändå utmärkt. Ett mycket delikat matbröd med ljusröd skorpa och rödfläckigt innanmäte, och det blev väldigt populärt på julfesten. Jag kommer absolut att göra det här fler gånger.

 

Denna lilla skalk var allt som blev över. Notera att den röda färgen försvann helt inne i brödet (de röda fläckarna är de rivna rödbetorna) medan skorpan däremot har en tydligt rödaktig ton, intressant...

 

 

 

 

Även om brödet blev fantastiskt gott om jag får säga det själv så finns ändå visst utrymme för produktutveckling. Jag tyckte inte att man märkte av julölet i smaken, det smakade mest vanligt (men gott!) hembakt bröd. Men jag handlade julölet mer eller mindre på stundens ingivelse i matbutiken och de hade bara ljust sådant, jag tror att man bör använda mörkt julöl istället. Och gör man brödet andra tider på året så vill man förstås inte ha julöl i alls, och då är frågan om man ska nöja sig med vatten eller använda vanligt öl? Jag tyckte att det blev lite i saltaste laget, jag borde förstås ha minskat saltmängden när jag använde öl istället för vatten som degvätska, men det tänkte jag inte på. Det var absolut inte så salt att det störde, men liiite mindre salt hade varit bra. 

 

Det får bli ett nytt brödbak till jul kanske?

 

 

 

 

Rör ut jästen i kallt vatten (eller öl). Blanda i olja, salt och rödbetor. Blanda i mjölet och arbeta ihop degen. Låt jäsa över natten. Baka ut bröden, låt jäsa en halvtimme till, pensla med lite vatten och baka i 175 grader i ca 45 minuter. 

 

Vill man inte kalljäsa brödet så använder man ett halvt paket jäst (som man löser i fingervarm degvätska), jäser degen i en timme, bakar ut bröden och låter dem jäsa 45 minuter till innan man bakar. 

Så kom snön på riktigt, lagom till första advent. Tidigare på kvällen var jag på orkesterrep, det har stormvarnats här (ska bli orkanstyrka i byarna sa någon i orkestern) men det var fortfarande lugnt när jag körde dit. Under repet började det blåsa mer och mer och mot slutet av repet försvann strömmen i salen där vi repar ett par gånger (men den kom snabbt tillbaka som tur var). När jag körde hem blåste det rejält och regnade lite, men ingen snö än och man märkte inte så mycket av vinden när man körde eftersom vägen till största delen går genom skog (det är ju trots allt Finland det här) - jag blev nästan förvånad över hur mycket det faktiskt blåste när jag klev ur bilen hemma. Några timmar efter att jag kommit hem tittade jag ut, och då var det vitt! Skönt att vi slutar repen så tidigt så att man slapp köra i en snöstorm. Och skönt att bilen har vinterdäck.

...blev det idag eftersom ridbanan gått från lervälling till hårdfrusen. Visserligen inte halt (som tur är hann det mesta vattnet torka bort innan det frös på ordentligt), men stenhårt och väldigt knöligt. Jag red Pisang, som tur var kanske eftersom en avramling på det här underlaget hade varit betydligt otrevligare än när jag for i backen för ett par veckor sen. Däremot fick jag en smäll på hälen av Pisang före lektionen när jag ledde ut honom (han försökte dra iväg mot en hötapp och råkade slå i min häl med ena framhoven), inte så hårt men preciiis på det där stället mitt på hälen där det gör vansinnigt ont att slå i - och av en stålskodd torihästhov (jag tror att han prickade med kanten på skon)...det syns inget, men det känns fortfarande och då hade jag ändå rejäla grova läderskor på mig (tur det...). 

 

Men efter det gick dagens lektion ovanligt bra, Pisang var pigg (för att vara Pisang) och när Pisang är pigg går det bättre för mig eftersom jag slipper jobba lika mycket bara för att hålla igång någon rörelse alls och kan koncentrera mig mer på uppgifterna. Och jag fick beröm för en ordentligt ökad ökad trav, vilket jag är väldigt nöjd med just eftersom Pisang är så seg. Vi fick inte galoppera idag (pga det stenhårda underlaget) vilket nog också kan ha bidragit till att jag tyckte det gick bra eftersom jag har så svårt att hålla igång galopp på Pisang (men han var ju så pigg så det hade kanske gått bra det också). Istället blev det mycket övningstrav vilket jag normalt har svårt för på just Pisang eftersom hans trav är ganska skumpig, men det gick också ovanligt bra. Vi gjorde skänkelvikningsövningar eller något ditåt vilket gick jättedåligt till en början, men sen blev vi bättre på det också. Dvs jag blev bättre, för Pisang kan ju faktiskt det här, men om jag inte gör det bra nog så utnyttjar han det och tar tillfället i akt att ignorera mig.

 

Pisang är också ganska lättdistraherad och blir lätt ganska disträ så fort det finns något det allra minsta ovanligt att titta på (han kan bli nervös och stirrig också för den delen om det händer något plötsligt oväntat...). I början av lektionen var en av finnhästarna som fölat i somras med på ridbanan, med sitt föl (jättesöt!), och Pisang är väl inte van att ha fölungar på ridbanan så det var helt hopplöst att få honom att koncentrera sig på något annat. Som tur var försvann mamma-med-föl-ekipaget snart ut på skogstur, de red bara ett par provrundor på banan för att kolla så att fölisen tyckte det var ok att gå i ledlina. I en hage bredvid ridbanan går alltid unghingstarna Fidelio och Pajatso, och de busade runt ordentligt idag vilket Pisang också måste kolla på. Annars brukar Fidelio och Pajatso ofta stå med huvudena tätt ihop vid staketet och kolla mycket intresserat på vad som händer på ridbanan, jag tycker att de påminner lite om de där griniga gubbarna i mupparna som sitter i en loge och fäller elaka kommentarer om vad som händer på scen. Fast de här är ju inga gubbar så de kanske är mer jämförbara med tonårsgrabbar på bio? De uppskattar uppenbarligen underhållningen i alla fall.

 

För övrigt knäppte det till och blev kallt här nu häromdan, och jag hade till skillnad från förra vintern en helt suverän tajming vad gäller att få vinterdäcken på bilen. Förra vintern kom det en köldknäpp med blankis på vägarna redan i oktober medan Laban var på verkstan, så när jag hämtade den hade jag sommardäck på och hemfärden blev lite än slank han hit och än slank han dit (men vi slank inte ner i diket i alla fall). I år har vädret varit ganska milt större delen av hösten, men i måndags kom vinterdäcken på i alla fall och nu till helgen blev det minusgrader. Just nu är det -6 grader inne på den inglasade balkongen. Visserligen är det inte särskilt halt eftersom det är ganska torrt på vägarna, men det är ändå skönt att inte köra med sommardäcken längre (särskilt som ett par av dem är så slitna att de inte direkt är lämpliga att köra med ens när det inte är halt).

 

Nu ska jag bara få upp den fastfrusna bakluckan också, för jag var ju inte förutseende med sådant som låssprej och sånt där stift till gummilisterna som gör att dörrarna inte ska frysa fast. När jag skulle till orkesterrepet i går kväll hann jag bara preciiis i tid eftersom alla lås var fastfrusna så att jag inte kom in i bilen. Efter en stunds försiktigt lirkande fick jag upp låset på passagerardörren (förardörren var helt omöjlig) och nu har jag  låssprej i låsen och kommer in överallt utom där bak (vet inte om det är på grund av låset eller listerna). Men det var ju på kvällen så jag hoppades att det skulle bli soligt och lite varmare idag på dagen så att jag kanske skulle kunna få upp bakluckan mitt på dan sådär, men inte då - sol var det men det har också blivit ännu kallare (-6) så bakluckan sitter som berget. Så antingen måste det bli varmare eller också behöver jag köra någon så lång sträcka att den hinner tina av värmen inifrån bilen (och det vill jag ju inte, jag har inga ärenden långt bort just för tillfället). Som tur är använder jag inte bagageutrymmet mycket nu när det inte är fältsäsong, men ridhjälmen och ridvantarna ligger där så jag hoppas att jag får upp luckan till på lördag för annars får jag fälla baksätet för att få tag i dem (det vore inte första gången). ..

 

Jag har också bokat in Laban på verkstan om någon vecka, så ska de få göra service och fixa ett par skavanker så att jag inte behöver oroa mig för besiktningen som jag ska ta tag i när jag kommit tillbaka till Stockholm. 

 

Dessutom har en däckventil pajat på cykeln, så den är oanvändbar tills jag blir färdig att fixa den. Detta är högst irriterande eftersom jag brukar cykla till jobbet och har kunnat göra det ovanligt länge i år eftersom vädret varit så milt...fordonsparken kräver åtgärder, helt enkelt. Tur att apostlahästarna funkar.

Jag kan tycka att jag är alldeles för dålig på att turista och att jag under de nästan två och ett halvt år jag tillbringat här gott kunde sett till att få se lite mer av Finland än det allra sydvästligaste hörnet. Men nu är jag helt enkelt en fruktansvärt dålig turist - jag utforskar gärna mina närmaste omgivningar, dvs platser dit man kan göra en dagsutflykt, men blir aldrig färdig till att ta mig längre bort om inte nån annan sätter fart på mig. Och vad gäller städer så är de ju för mig inte direkt turistmålet nummer ett - jag tar mig ju hellre ut i naturen - så vid de tillfällen jag besökt Åbo och Helsingfors har det inte varit i turistsyfte utan antingen på grund av jobb eller för att jag passerar genom stan på väg till flyget eller färjan. Det här är främst fallet vad gäller Helsingfors även om jag varit där i jobbet också, i Åbo har jag varit betydligt mer av jobbskäl. Aronia där jag jobbar är ju en del av Åbo Akademi, vilket innebär att vi har visst utbyte med ÅA både vetenskapligt och undervisningsmässigt. Så jag har varit där på seminarier av olika slag, på en disputation (våra doktorander på Aronia disputerar vid ÅA och rent geografiskt måste de av outgrundlig anledning därmed hålla disputationen i Åbo), och jag har varit där och undervisat.

 

Av den anledningen att jag främst är där av jobbskäl är också tyvärr de delarna av Åbo jag sett inte särskilt roliga kanske, men jag tänkte ändå dela med mig av de intryck jag har. Jag har varit nere i centrum som hastigast några gånger och kan konstatera att Åbo är en fin stad, inte så stor så man kan enkelt gå överallt i centrum, och med mycket fina gamla trähus. Men utöver det har jag tillbringat all min tid i Åbo på universitetsinstitutioner, om man inte räknar väntan på färjor i Åbo hamn. Fast en gång när jag var där och väntade var jag där så tidigt att jag hann gå en promenad runt Åbo slott som ligger precis nere vid färjeläget. Tyvärr var det inte öppet så man kunde gå in och titta (slottet är museum), det var fel dag eller för sent på kvällen eller något sådant.

 

Universitetet/universiteten (svenskspråkiga Åbo Akademi och finskspråkiga Turku universitet) i Åbo ligger precis som i Lund lite utspritt men framför allt i omgivningarna vid domkyrkan, vilket gör det enkelt att hitta dit - man kan bara ta sikte på kyrktornet. Universitetsbyggnaderna, åtminstone de där biologerna håller till, är tyvärr ofta ganska trista. Campus är en salig blandning av fina trähus, gamla fina icke-trähus, och modernare jättetrista byggnader.

 

 

 

Och varför ska alltid de vetenskapliga institutionerna vara inrymda i så förfärligt tråkiga byggnader? I huset rakt fram finns ekologiska institutionen. Här har jag dock bara varit en gång...