I dag var jag och Kerstin (och ett par jobbspindlar) på frälsningsarmémöte (se förra inlägget). Det hela avlöpte som planerat, i stort sett, och spindlarna möttes mestadels av positiva reaktioner. I synnerhet Kerstin förstås. Vissa äldre damer (de flesta var förstås äldre damer) blev väldigt förtjusta i Kerstin, och två av dem ville hålla henne (och det ville även Lasse som bjudit dit mig). Visst, Kerstin var ju faktiskt där som en slags ambassadör för spindlarna, för att visa att det är vackra och trevliga djur. Anledningen  till att jag tog Kerstin med i stället för Ethel var också just ifall en sådan situation skulle uppstå eftersom de reagerar lite olika när de är ute. Kerstin sitter stilla, och går bara om man puttar lite på henne. Det gör att man vet var man har henne. Ethel är precis lika lugn och snäll, men hon går gärna omkring lite själv så man måste vara lite mer påpasslig. Därför blev det Kerstin, lättare för mig att övervaka en spindel som sitter still, och mindre risk att hon skrämmer någon. Så tanken var att låta Kerstin promenera upp på min arm först, för att förvissa mig om att hon var på lugnt och trevligt humör, och sedan låta henne promenera från min hand till Lasses och till de två åttioåriga damernas. 

Det var min tanke i alla fall. Inte Kerstins, visade det sig. Kerstin gick utan problem upp i min hand, men någon annans? Icke! Hon visade inga som helst aggressiva eller nervösa tendenser, inga hotbeteenden, inget hårsparkande, bara en mycket bestämd vägran att gå till någon annans hand. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Jag kan absolut förstå att Kerstin kan märka skillnad på mig och andra personer, spindlar har väldigt bra luktsinne, men steget därifrån till att anse att det är mer ok att sitta på min hand än någon annans -det var oväntat. Kerstin är ju inte alls van att bli hanterad ens av mig, och att hon då skulle skilja mellan att sitta på mig och andra? Mycket märkligt. Jag är lite smickrad, men i sammanhanget var det lite opraktiskt...hon satte åtminstone två framfötter på den ena av sina nyvunna åttioåriga vänners arm, vilket räckte för att damen i fråga skulle bli lite sugen på att skaffa en spindel själv. Kanske tur att Kerstin inte promenerade över helt, jag hade kanske inte fått tillbaka henne? Tyvärr, och till min MYCKET stora förtret glömde jag inte bara kameran utan även mobiltelefonen. Tänk vilken underbar bild det hade blivit, två åttioåriga damer med en fågelspindel!



Vem kan motstå en sån här brunrosa luddig liten tuss? Undrar om Kerstin är den enda fågelspindel som varit på ett frälsningsarmésamkväm?