Efter att ha jobbat intensivt med ansokan till Vetenskapsrådet (se förra inlägget) kände jag att så här efter väl förrättat värv hade jag en väldig naturabstinens! Så jag begav mig till Flemingsbergsskogen för att fortsätta utforska omgivningarna.

Flemingsbergsskogen består framför allt av barrskog (av klassisk blåbärsgranskogstyp, bitvis med  urskogskaraktär) samt myrar, men det finns också en del hagmarker och annat.





Jag hade en viss förhoppning om att snubbla över några kantareller, men dert gjorde jag tyvärr inte. Därmed inte sagt att jag kom hem tomhänt, tre liter lingon blev det!






Ljungen hade slagit ut och bildade stora rosalila mattor.




Sen fanns det förstås spindlar i skogen! Inte minst i lingon- och blåbärsriset. Vargspindlarna springer mest på marken, men ibland kan de få för sig att klättra lite.




Inte nere i riset, men ovanför, bodde ett antal korsspindlar, så här kommer lite fler illustrationer till inlägget om hur spindlar väver nät här på bloggen (se inlägget "Nätväveri"). En av dessa korsspindlar hade placerat sig på ett ur fotograferingssynpunkt fantastiskt sätt högst upp i toppen på en liten gran.

Nätet var uppspänt mellan två sådana smågranar, notera "pricken" högst upp i den vänstra grantoppen, det är spindeln. Själva fångstnätet är nära den vänstra granen och går knappt att urskilja på bilden, men brotråden som är sträckt mellan granarna syns. Vilket visar vilken skillnad i tjocklek det är mellan brotråden och resten av nätet.




Brotråden är gjord av tjockare tråd än fångstspiralen i nätet, men dessutom består den av flera trådar som lagts dubbla. Det görs genom att spindeln går fram och tillbaka över brotråden många gånger och drar tråd efter sig. Varje tråd fästs omsorgsfullt på var sida. Det här är fästet i den högra granen ovan.




De vanligaste nätvävarna i lingonlandet var dock mattvävarspindlar. Detta är en allmän taknätsspindel (Linyphia triangularis), den största svenska arten i denna familj, vilket innebär att den är en av de få som blir mer än 2 mm... mattvävare är en spindelfamilj där de flesta arter är väldigt små. Typiskt för familjen är att spindeln gör ett platt nät som den sedan hänger upp och ner under.




Nere i lingonriset hittade jag även en Micrommata virescens, en ganska stor spindel och en av Sveriges mer spektakulära färgmässigt. Den är inte så väldigt vanlig, men om man har tur kan man hitta den just i blåbärs- och lingonris. Den gör inga nät utan jagar aktivt.




Och så sist men inte minst en vargspindel till, en Alopecosa spp., troligen A. pulverulenta.




Här kan man om man vill repetera vargspindlars ögonpositioner från det tidigare inlägget om spindlars syn: Två huvudögon, två bara något mindre sidoögon snett bakom, och fyra små ögon på rad under huvudögonen.

Efter många om och men och mycket intensivt skrivande har jag, med benäget bistånd av min förhoppningsvis blivande postdocvärd Thomas, fått in en ansökan om medel för att göra postdoc om klokrypare i gammelekar till Vetenskapsrådet. Dessutom före deadline (som är klockan tolv i natt), vet dock inte om det är ett gott eller dåligt tecken. men inlämnad är den i alla fall och nu är det bara att vänta och se...skönt att vara av med den så länge i alla fall. Eller, riktigt av med den är jag inte förrän i morgon för då måste jag åka en sväng till SLU i Uppsala och få det hela påskrivet. Men sen så kan jag kanske äntligen få tid att utforska ekhagarna här hemmaomkring vilket jag inte hunnit göra än på grund av denna ansökan.

 

Ja det kan ju verka lite tidigt kanske. Men Solna Brass har fått i uppdrag att medverka på en skivinspelning tillsammans med Oscarskyrkans körer, och det som ska spelas in är adventshymner som kördirigenten i kyrkan gjort egna brassbands-kör-arrangemang till (samt även en egen komposition). Därför kommer en helg i september samt en hel del repetitioner framöver att ägnas åt "Dotter Sion", "Bereden väg" och liknande. Så småningom kommer vi förstås även att spela denna musik den första advent i Oscarskyrkan, och troligen kommer vi att vara rejält trötta på den vid det laget.  



Vilket nog faktiskt är tur. Det är inte alls dåliga arrangemang och det är förvisso intressant att de skiljer sig från det mer traditionella sättet att framföra denna musik, men repetitionerna går för vår del tyvärr inte så mycket ut på att lära oss spela styckena som på att lära oss spela dem utan att börja skratta. Varje gång vi kommer till "Dotter Sion", som i denna dirigents version har ett komp som hämtat ur "Imperial march" ur Star wars, kan vi inte hålla oss för skratt...

Nu är ju detta som tur är ett brassband, inte en militär blåsorkester där man förväntas se allvarlig ut när man spelar, och på repet i torsdags med vår ordinarie dirigent må det väl vara hänt att alla satt och småfnissade. Men det här ska spelas med arrangören som dirigent, och då är det ju faktiskt lite pinsamt om vi sitter och skrattar åt hans arr. Man kunde ju hoppas att vi hinner bli såpass trötta på adventsstyckena innan inspelningen att vi inte längre är lika roade då, men med tanke på att vi dels spelade samma stycken redan förra advent, dels att vår dirigent inte direkt prioriterar den här repertoaren (en spelning i Solna om ett par veckor och brassbands-sm i november är viktigare) är risken ändå liten att detta hinner hända innan vi börjar repa med arrangören och körerna.

Per undrade om korsspindlar hade ögon och hur god syn de i så fall har. Svaret är ja, de har ögon, åtta stycken (liksom de flesta svenska spindlar, med ett fåtal sexögda undantag), men kvantitet är i detta fall itne alls detsamma som kvalitet -med våra mått mätt ser de ganska dåligt..

Här är en tämligen dålig bild på en korsspindel där åtminstone hälften av ögonen syns (den har åtta totalt). Som synes är ögonen ganska små och i stort sett lika stora, något som är vanligt hos spindlar där synen inte är särskilt god. Nätvävande spindlar kan i stort sett bara urskilja skillnader i ljusnivå och snabba rörelser.




Ögon är viktigt när man jobbar med spindlar -deras utseende och position skiljer sig ofta mellan familjer vilket betyder att de kan användas för identifiering. I synnerhet vissa spindlar (se hoppspindlar nedan) har ögon som är så olika alla andra att en snabb titt på ögonen gör att man kan slippa undan mycket arbete med preparermikroskop och bestämningsnyckel.

Fågelspindlarnas syn är inte heller något att skryta med...ungefär som nätspindlarnas. Här sitter alla ögonen tätt samlade på en liten upphöjning. Hur oviktig synen är blir uppenbar ibland när spindlarna får mat - om middagskrypet sitter blickstilla tar inte spindeln det ens när den har det precis framför näsan, bildligt talat - spindlar har ju ingen näsa. Men de har gott luktsinne så rimligen borde spinden på det avståndet kunna lukta sig till bytet utan problem även om den inte ser det. Men vibrationerna är troligen också det som utlöser jaktbeteendet -utan rörelse tolkar inte spindeln det som mat. 




Hos spindlar med bättre syn är oftast ett eller flera av ögonparen kraftigt förstorade, och alla de åtta ögonen sitter inte samlade. Detta är vanligt hos spindlar som jagar aktivt, dvs utan nät, som t.ex. vargspindlar och hoppspindlar. Att ögonen är mer utspridda ger ett större synfält och därmed blir det lättare att upptäcka både bytesdjur och faror. Det är som regel det eller de främsta ögonparen som är förstorade, vilket ger skarp bild, och dessa ögon är också som regel framåtriktade vilket ger spindeln god avståndsbedömning till bytet. I princip fungerar sidoögonen som vårt perifera seende medan huvudögonen (det eller de främsta ögonparen) fungerar som vårt centrala seende.

En vargspindel har bokstavligen ögon i nacken. Många vargspindlar är nattaktiva och har reflekterande lager i ögonen (ungefär som katter) som ger dem god mörkersyn. Av den anledningen behövs också stora ögon som släpper in mycket ljus.


Vargspindelansikte framifrån. Ett par stora huvudögon, ett något mindre par sidoögon, och en rad små ögon under huvudögonen.





I synnerhet hoppspindlarnas syn är bland den bästa av alla ryggradslösa djurs, vilket inte vill säga lite eftersom många insekter har mycket mycket god syn (även om de behöver en väldig massa ögon för att uppnå detta). Hoppspindlarnas åtta ögon varierar väldigt mycket i storlek där i synnerhet de mittersta främsta ögonen (huvudögonen) är kraftigt förstorade. De bakre sidoögonen är små och har sämre upplösning, och används främst för att urskilja rörelse (bytesdjur). Med de stora huvudögonen har spindeln bildseende och kan dessutom ursklija färger, inklusive ultraviolett, samt polariserat ljus. De främre sidoögonen är också i stort sett framåtriktade och ger tillsammans med huvudögonen mycket god avståndsbedömning. Vilket behövs när man jagar genom att hoppa på sina byten, och en hoppspindel kan hoppa sådär 20 gånger sin egen längd. I förhållande till sin storlek har hoppspindlar lika stor hjärna som vi, men det säger knappast något om tankeförmågan - det mesta av volymen används för att processa information från ögonen.


































Hoppspindelansikten får mig alltid att tänka på de storögda hundarna i HC Andersensagan Elddonet. De stora ögonen gör också de här spindlarna väldigt lätta att skilja från alla andra slags spindlar, dels helt enkelt för att ögonen är så stora, men även för att spindelns beteende är så kopplat till synen - de följer saker som rör sig framför dem med blicken, och tittar på saker i sin omgivning på ett väldigt uppenbart sätt. Om man tittar på en spindel och den väldigt uppenbart tittar tillbaka på en så är det nästan säkert en hoppspindel. Det gör också att foton som det nedan är vanliga på just hoppspindlar - sätter man en kamera framför en hoppspindel tittar den på den, och ibland är det faktiskt svårt att få en bild från en annan vinkel eftersom spindeln vrider sig efter kameran om man flyttar den.

Per undrade om en korsspindel spinner fångstspiralen i sitt nät inifrån och ut eller utifrån och in. Det korta svaret är: utifrån och in, men spindeln gör även en enklare spiraltråd som fungerar som byggnadsställning och denna görs inifrån och ut.


Så här konstrueras ett hjulnät.


 



Spindeln i just det här exemplet råkar vara en Larinioides cornutus, men det går precis likadant till hos korsspindlar med den skillnaden att korsspindlarna gör ett tätare och prydligare nät, och gör ett nytt nät oftare (varje eller varannan dag).  

Det förra inlägget i denna blogg fick kommentaren "usch så äcklig bild!" från en anonym person. Detta gör mig ingenting -om man jobbar med spindlar är man naturligtvis fullt medveten om att de flesta människor inte alls finner dessa djur lika fascinerande som man själv gör, och är dessutom van vid att de talar om det för en. Men det finns en sak jag tycker är väldigt intressant med den här typen av kommentarer, och därför kommer jag nu att galoppera iväg på en käpphäst jag tagit ut på en ridtur på den här bloggen redan tidigare, efter en liknande kommentar - så om ni läste det förra gången så kan ni sluta läsa nu om ni inte vill läsa exakt samma sak igen. För nu känner jag att käpphästen behöver lite motion igen.

 

Det jag tycker är så intressant är inte folks åsikter om spindlar i sig (jo, det är intressant det också, men det är en helt annan diskussion), utan skillnaden i hur folk uttrycker en åsikt offentligt beroende på hur vanlig och socialt accepterad den åsikten är. Den här diskussionen hade därmed förstås precis lika gärna kunnat handla om mode, politik eller nästan vad som helst som om fotografier av spindlar.

Det är både vanligt och helt ok att tycka att spindlar är äckliga. Naturligtvis. Det intressanta i sammanhanget är att det faktum att det är en åsikt som delas av så många på något vis lyfter denna åsikt över en osynlig gräns där den övergår från att vara en subjektiv bedömning till att bli en universell sanning. Och därmed behöver man heller inte längre ta någon hänsyn till andras eventuellt avvikande åsikter i sitt eget uttryckssätt så länge man befinner sig inom de säkra ramarna för vad som är den socialt "rätta" åsikten (om i det här fallet en viss djurgrupp). Hade formuleringen i kommentaren varit densamma om bilden i stället föreställt t.ex. en kattunge och en person som faktiskt tyckte att katter var äckliga hade hittat till bloggen? Jag misstänker att uttryckssättet i så fall varit betydligt mer återhållsamt, och att man varit tydligare i att det man uttryckte handlade om en personlig åsikt. Så var går gränsen? När går en åsikt från att vara just en personlig åsikt till att vara en allmänt accepterad sanning som kan behandlas som en sådan även när man riktar sig till en person som man vet inte delar denna åsikt? Ojoj, vilken filosofisk diskussion detta blev nu...

Sedan får man ju ta viss hänsyn till att bloggmediet i sig gör sitt till förstås. Jag träffar ofta människor som talar om för mig att de tycker spindlar är äckliga, men i ett samtal öga mot öga uttrycks det mer som en personlig åsikt: man säger inte "Spindlar är äckliga" utan i stället "Jag tycker att spindlar är äckliga". Men jag misstänker att den återhållsamhet som människor visar i hur de uttrycker sig när de gör det öga mot öga med mig, spindelekologen, hade de visat även i bloggmediet om de visste att de uttryckte en åsikt som inte är lika vanlig och socialt etablerad.

Vad gäller bilden i sig är jag för övrigt personligen rätt nöjd med den, i synnerhet kompositionen (vilken spindeln till stor del stod för själv)... Den kunde varit lite skarpare, men spindeln är bara ett par mm lång, den sitter inte stilla, och jag är inte en god nog fotograf att lyckas med bra bilder på så små kryp annat än i undantagsfall ens med den nya fantastiska systemkameran. 

Bara därför kommer som avslutning ännu en spindelbild. Denna föreställer en korsspindel (Araneus diadematus) och jag är fullt medveten om att många, rentav de flesta finner den fruktansvärt äcklig (javisst, det är spindeln som utgjorde en av bonusfrågorna på frågerundan på mammas 60-årsfest, för er som var med då). Kanske jag borde lägga in en varning överst på bloggen? "Denna blogg tillhör en doktor i spindlars ekologi. Varning - bilder på arachnider kan förekomma".

Jodå. Men jag har varit dålig på att blogga på sista tiden, detta eftersom jag varit nere i Skåne på 60-årspartaj. Förlåt!

Jag ska blogga snart om mer aktuella saker, till dess får ni en liten pausspindel (Zygiella spp.) om någon undrar).

Här kommer svaret på vem ögat i förrförra inlägget tillhörde. Svaret är naturligtvis: En padda! Korrekt svar fick jag från Elin, som helt självsäkert svarade padda med stora bokstäver. Och det var ju helt rätt.




En vanlig padda, (Bufo bufo) är det närmare bestämt, men enbart padda godkänns. Om någon hade svarat t.ex. grönfläckig padda hade det varit fel -det är bara den vanliga paddan som har sådana här orange ögon. Just denna padda hittade jag på ganska vältrafikerad stig, där hon helt obekymrad om alla förbipasserande satt i solen och lurpassade på myrorna som också trafikerade stigen. Ok, lurpassa är väl kanske inte helt rätt ord att använda om en padda som helt enkelt parkerat sin, även med paddmått mätt, väl tilltagna kropp helt öppet på en myrstig i kanten av en gångstig för att helt förnöjt slicka i sig myrorna efterhand som de kom gående . Hon brydde sig inte ett dugg om att jag kröp nära inpå för att fotografera heller. Jag försökte tappert få en bild på när hon fångade myror med tungan, men misslyckades - det gick helt enkelt för fort.

Häromdan hittade jag under en promenad ett alldeles oplockat blåbärsställe med massor av bär inte så långt hemifrån. Det kunde man ju inte motstå, så naturligtvis blev det blåbär till efterrätt den dan. Tyvärr befann sig blåbärsstället väldigt nära en näringsrik sjövik med kärriga kanter, och jag tvingades därför betala för mina blåbär i blod. Myggen var talrika och hungriga, och eftersom jag gått ut utan tankar på bärplockning eller andra aktiviteter som kunde tvinga mig att uppehålla mig på samma ställe länge nog för att ge bitska insekter någon större chans bar jag sandaler, shorts och t-shirt (och hade självklart inte tagit med något myggmedel)...så nu har jag hela benen nedanför knäna inklusive fötterna närmast täckta av myggbett, och en del  här och var på andra ställen. Jag försöker verkligen, men det är stört omöjligt att helt låta bli att klia! Jag har ett tjugotal myggbett på varje ben (fötterna ej inräknade) och med en stark koncentration av myggbett runt fotknölarna (alltid ett favvoställe för en glupsk mygga).




Och naturligtvis har jag, helt i enlighet med hur jag fungerar, tajmat detta lagom inför mammas 60-årsfest där det med tanke på vädret och det högtidliga tillfället faller sig naturligt att ha kjol och vara barbent. Hm, vi får väl se hur det blir med det...

Nåja, blåbären var goda i alla fall.

Här är lite fler bilder på djur med röda ögon att njuta av medan ni väntar på att få reda på vem ögat i förra inlägget tillhör. Hm, undrar var knappen för att ta bilder utan röda ögon finns på nya kameran? Och kommer den att fungera på krypen nedan?

Och här är det inte bara ögonen som är röda (blodröd ängstrollslända).

Nä, den här gången behöver ni inte hitta djuret  - det är redan gjort. I stället blir det en bildgåta: Vem tillhör denna genomträngande blick?

Jag har vissa problem med mitt bredband, och är därför inte ute på internet så ofta för tillfället. Men just nu är jag det, så jag passar på att blogga eftersomjag inte vet när jag får tillfälle nästa gång...

Jag har dock egentligen inga nyheter att rapportera. Jag har tillbringat mycket tid i telefon med bredbandsbolaget, som ska skicka en tekniker hit inågn gång i veckan. Så sen ska jag förhoppningsvis ha bredband. jag har även lyckats skänka bort de två gamla dörrarna som står i mitt förråd till fastighetsskötaren, och utverkat ett löfte från densamme om hjälp med att forsla bort det gamla torkskåpet som även det upptar onödigt mycket plats i förrådet. När det väl är borta kan min cykel få plats i förrådet så att jag slipper ha den i hallen. Mycket bra.  

Jag har gjort tappra försök att leta litteratur om klokrypare och om födovävar i gammelekar (man kan förstås inte få artiklar om båda, men jag hoppades på att hitta något om dem var för sig), men det går inte så bra. Vilket på ett vis är bra eftersom det visar att ingen forskning gjorts på området och därför kanske någon faktiskt kan tänkas vilja ge mig och Thomas pengar för att göra det? Kan man ju hoppas. Jag har åtminstone hittat lite löst tillämpbara artiklar om kryp i gammelekar och om födovävar i största allmänhet som jag ska läsa.

Jag har fått upp lite tavlor på väggarna, vilket känns bra. Här är bildbevis:


Jag har också lovat mamma bildbevis på att Kerstin tycker om att ligga platt på mage med alla benen utsträckta. Bilden är tyvärr väldigt dålig, men den visar vad den ska visa, dvs Kerstins uppenbart bekväma, om än ganska spindelotypiska, viloställning.