Här är äntligen de utlovade alpbilderna. Om du har den hemma, plocka gärna fram Bleckhornens cd "Mitt i prick" och sätt på "Die alpenjodlermädchen" som soundtrack när du läser detta inlägg. Har du gjort det nu? Då börjar vi.

Alla biologiekonferenser med självaktning för forskare som jobbar med någon slags fältbaserad forskning ordnar en konferensexkursion till något ställe med för landet/området typisk natur. I Schweiz är det förstås alper som gäller, så i onsdags släpptes ett stort gäng araknologer lösa i Gantrischområdet.


Utgångspunkten, vid en rastplats sådär 1600 m över havet. Härifrån är det sådär 5-6 km uppförsbacke upp på bergsryggen som syns i bakgrunden. Toppen som sticker upp till vänster är Gantrisch, 2175 m högt.




Men det här är araknologer, och då finns det annat än bergsbestigning som lockar. Här är Torbjörn i en för den vargspindelintresserade araknologen mycket typisk pose: långsamt gående med blicken i marken över en öppen markyta för att skrämma upp och hitta eventuella vargspindlar.


I alperna betar massor av kor, och deras trampande gör att bergssidorna blir så här trappstegsaktiga.


Tittar man noga ser man korna längst ner i bilden.


Die alpenjodlerko? Nä, kor joddlar inte. Däremot för de mycket väsen eftersom varje ko är försedd med en rejäl bällra, eller snarare klocka, runt halsen. Alla klockorna (många!) klingar hela tiden och fyller hela alperna med bjällerklang (the sound of music?).


Det mesta av vegetationen är hårt nerbetad, men stormhatt äter korna inte (giftiga) så de är det gott om.


Ko och araknolog.


Nu har vi kommit upp på högre höjder och ett av målen för oss vargspindelintresserade: rasbranterna, där det ska finnas någon speciell alpvargspindel. Men solen var framme så spindlarna var snabba och svåra att fånga. Och det är lätt för dem att slinka undan bland stenskravlet.


Närbild på habitatet, s.k. scree.


Die alpenjodlerspinnen! Jag grävde upp nästan ett helt stenröse för att få tag i den här vargspindelhonan, men ja, det är en Acantholycosa! Om det är en speciell alpart vet jag inte (än) men släktet är i vilket fall nytt för mig så jag är glad oavsett.


Lunchpaus uppe på krönet där det fanns en liten rastplats. Röken är ett moln -vi är närmare 2000 m över havet. Det har tagit oss (inklusive spindellletande visserligen) strax över 2 timmar att ta oss de 5 kilometrarna upp hit, men då är det också en halv km i höjdled.


Ville man kunde man traska upp påtoppen av Gantrisch, men det hoppade många av oss över. Dels innebar det "riktig" bergsklättring, dels började det bli kyligt uppe i molnen och utsikten var nog så magnifik härifrån! Jag fortsatte dock upp på en annan av topparna, inte den högsta men fullt tillräcklig.och utan moln så utsikten var fantastisk! Rastplatsen är därnere där stigarna möts.


Die alpenjodlerhumla surrade förnöjt häruppe. Den här arten var vanlig och fin med sin vita bakkropp.


Molnen kommer in fler och fler, här försvinner toppen på Gantrisch, så utsikten därifrån är nog inget vidare nu...de som var uppe talade om att det var väldigt kallt. Det var väldigt varmt i solen men när den går i moln (fast här känns det mer om om det är man själv som går i moln) är grundtemperaturen häruppe bara 10 grader och står man mitt i ett fuktigt moln känns det förstås ännu kallare.


Gantrisch igen. Man fick en lite "mount doom"-känsla här tycker jag när man stod där på 2000 m höjd och tittade på de rökiga molnslöjorna som rullade nerför bergssidorna.

Utsikten nerför andra sidan av bergskammen  var fantastisk!


Det fanns mycket fina blommor om man letade på ställen där det var mindre nerbetat, och nästan ingen man visste vad det var (förutom stormhatt). Den här påminner om gökblomster, eller en nejlika. Jättefin.


Die alpenjodlerkäfer? Nä, kanske inte, men en fin bladbagge. Som har ätit stora hål i bladet.


Det här är någon slags gentiana. I Sverige finns bara några få arter, alla ovanliga.


En alpenjodlerspinnen till. Det var lite ont om spindlar, vi hade troligen otur och kom precis i slutet av säsongen. Detta är en Pardosa, ser ut som en P. monticola eller en närbesläktad art. jag hoppas på det senare för i så fall är det troligen en för mig ny art. P. monticola är det gott om i Sverige, men de är ju fina.


Det blir mycket blombilder eftersom det var gott om sådana men ont om spindlar. Här är en väldigt fin ärtväxt.


Och ännu en spindel, samma art som ovan (Pardosa av monticola-typ) fast lite tyngre lastad. Den här bär fortfarande omkring på äggkokongen fast ungarna kläckts.

Jag har varit på spindelkonferens i Bern. Det är inte den första konferens jag varit på men klart den bästa -det var väldigt inspirerande och trevligt att prata om bara spindlar och med bara spindelforskare i fem dar!

Bern var en fin stad, och kändes inte särskilt mycket storstad alls trots att den är Schweiz huvudstad. Nästan alla hus var byggda av någon lokal grågröngul sten. Språket var till största delen tyska, men tydligen ligger Bern mitt i mittenregionen av Schweiz, som fungerar som någon sorts länk mellan de tysktalande, fransktalande och italiensktalande delarna. All offentlig information var oftast på både tyska och franska.
 



Universitetet låg väldigt centralt och den gamla universitetsbyggnaden där konferensen hölls var väldigt vacker. Tyvärr fick jag inte in hela på en bild eftersom ytan framför var ockuperad av massa ställningar efter någon slags festival (terminsstart?).



Pampig entre var det att komma in genom också! Det syns inte på bilden, men fönstren är av målat glas och på sidorna av entrén fanns stora gamla öppna spisar där studenterna förr i tiden kunde värma och torka sig när de kommit in.



En korridor. Golven var av mosaik, men så nerslitna på sina ställen att de små små rutorna nötts ner tills det såg ut mer som kakelplattor.


Aulan där de flesta föredragen hölls, däribland mitt, var för konferensen omdöpt till "the Clupiennus auditorium" (Clupiennus är förstås en spindel), en mindre sal där det också hölls föredrag kallades "the Argiope hall". Aulan var även den väldigt pampig med massor av guldprydd stuckatur i taken och på väggarna.



Spindeltemat var överlag genomgående. Konferensmiddagen hölls på naturhistoriska museet och omfattade bland annat ett helt fantastiskt efterrättsbord därallt var dekorerat med godisspindlar och glasyrspindelnät. Och då menar jag allt. Till och med kexen var det spritsade spindelnät på. Och någon kände någon på ett bryggeri vilket innebar att ölflaskorna hade specialtryckta etiketter med konferensloggan och en nybeskriven spindelart på... 

En trevlig avslutning på konferensen var att mitt föredrag om spindlar som länkar mellan marina ekosystem och landekosystem tog hem andrapriset för bästa student/doktorandpresentation!



Skryt och skrävel åsido, vill någon se de bilder och figurer som illustrerade detta prisbelönta föredrag så finns det att ladda ner här:

Bernföredraget

Ja, jag vet att jag utlovat alpbilder, men bloggen har inte fungerat förrän nu så därför har det dröjt. Och nu när det äntligen går att komma in och lägga in saker måste jag iväg, ska spela på bröllop. Men här är ett smakprov, fler bilder kommer i kväll (om det fortfarande fungerar då). Toppen här heter Gantrich, den är så där en 2000 m hög. Den vita röken framför är en bit av ett moln.

I morgon bär det iväg mot Schweiz, målet är en spindelkonferens i Bern. Krypen och fiskarna härhemma får klara sig själv några dagar igen, mycket åkande hit och dit har det blivit denna sommar...

Spegel, spegel på väggen där...

Ett par av mollisarna jag införskaffade till kitchakvariet var gravida, och när jag kom hem i onsdags hade en av dem fått ungar. Så nu har jag...många mollisar.  Och fler blir det, hoppas bara att några klarar sig också utan att bli uppätna för det är inte så gott om gömställen för småmollies i akvariet som man kunde önska...




Den stolta modern. Eller, hon verkar ha totalt glömt bort att ungarna är hennes och tror nu att de är middag, men hon kanske var stolt då det begav sig? Eller inte. Vem vet?




Den stolta modern till vänster och den blivande modern till höger.



Är det en molly eller en blåsfisk?




Hur många sådana som den till vänster rymmer magen på den till höger tro?



"Hitta fisken"?

I onsdags gjorde jag tillsammans med min handledare min sista fältprovtagning för hela doktorandprojektet, vilket känns väldigt slutgiltigt -nu ska jag ha allt material jag behöver för avhandlingen. Faktum är att jag har så att det nog hade räckt till två avhandlingar, så mycket av det kommer inte att få vara med (vilket inte innebär att jag inte kommer att använda det till något och försöka publicera det, förstås) för jag kommer inte att hinna analysera och skriva om allt.

Trevligt nog blev det en jättefin dag på Mörkö med strålande sol och gott om jätteaktiva vargspindlar, trots att vädret annars varit regnigt och allmänt trist här på sista tiden. Peter och jag delade först upp oss, jag gjorde de två sydligaste lokalerna och han de två nordligaste, sedan hjälptes vi åt med de tre däremellan. Jag fick därmed bland annat den lokal jag tänker på som "bergsklättringslokalen" eftersom den är lite omständigare än de andra att ta sig till: en liten liten strand kantad av branta, släta klippor och med ett staket man måste krypa under i nerförssluttningen på den enda kanten där det är lätt att komma ner. Denna gång var det mer hinderbana än vanligt eftersom det dessutom kommit upp ett nytt elstängsel parallellt med stranden -området innanför betas (men det har inte varit några djur där de gånger jag varit där, troligen är det dags att släppa dit dem nu), och troligen vill man inte att kossorna eller fåren ska riskera att trilla nerför klipporna.



Någon hade skickat en flaskpost.



Arbetet gick snabbt och effektivt, vi hann med alla lokalerna på en dag och hade ändå tid att titta på roliga djur också. Bland annat såg vi en otroligt vacker huggorm med jättefina teckningar (möjligen var det rentav en hasselsnok, men troligen inte), tyvärr var vi för upptagna av att betrakta den för att tänka på att fotografera den. Den var en bra kompensation för det tråkiga faktum att någon (kommunen?) slagit de fina vägkanterna längs vägen till den lokalen, den vägen är annars en fantastisk fjärilslokal där det finns jättemycket att titta på...det är bra att man slår, det hade slyat igen annars, men de kunde väl väntat tills fjärilssäsongen var över?

Förresten, hur går det med "hitta djuret" på asköbilden av en blomställning? Tänkte lägga ut en ny "hitta djuret" men eftersom jag bara fått en gissning på den förra vet jag inte om det är lönt...var den så svår?  Ska jag behöva göra det så här lätt:



Jag lägger ut en till ändå: Hitta djuret!

Jag vet att jag har lite udda husdjur (spindlar), och jag är mycket väl medveten om att många finner dessa djur motbjudande och otänkbara som husdjur. Det får de naturligtvis tycka, och jag vet också att de som är rädda för vissa djurslag till stor del inte kan hjälpa det. Det är inte det det här inlägget handlar om.




Det här inlägget handlar om fenomenet ni ser om ni läser inlägget "middagsdax" här på bloggen med kommentarer. Någon, för mig okänd, person har kommenterat att Kerstin är äcklig. Kerstin är ju en spindel, så jag som Kerstins "matte" blir faktiskt varken chockad, förvånad eller sårad över att okända människor uttrycker sådana åsikter inte bara om spindlar i största allmänhet utan om ett husdjur som jag haft i flera år och tycker mycket om som individ. Jag är heller inte förorättad över att någon skriver så på min blogg -hade jag inte kunnat stå ut med det hade jag inte lagt ut bilder på mina spindlisar heller. Jag har varit intresserad av djur som de flesta tycker är äckliga hela mitt liv och är van vid alla slags reaktioner, och blir betydligt mer förvånad när någon som inte tidigare kommit i kontakt med dem någon sällsynt gång blir förtjust och intresserad (se t.ex. blogginlägget från i våras om när jag blev inbjudna att prata om spindlar på ett frälsningsarmemöte: http://krydolph.blogg.se/2008/april/kerstin-gar-pa-fralsningsarmemote.html )

Det anmärkningsvärda här är inte att någon finner Kerstin äcklig. Jag har absolut inget att säga om det. Det är inte på något sätt anmärkningsvärt, och jag vill heller inte att folk av missriktad artighet ska ljuga och tala om för mig att hon är fin när de i själva verket tycker hon är jätteläskig. Det anmärkningsvärda är den stora skillnaden mellan ovanligare, udda husdjur som spindlar och vanligare, mer konventionella husdjur i vilka åsikter som är socialt acceptabla att utrycka. Det finns gott om folk som är rädda för hästar, hundar och t.o.m. fåglar, men obehagskänslan utrycks då oftast i termer av personens egen rädsla, i synnerhet när man pratar med ägaren till djuret.   

Gör tankeexperimentet att byta ut bilden på Kerstin mot en bild av t.ex. en söt kattunge och fundera på hur man upplevt kommentaren till inlägget och vad man tänkt om den som skrivit den då.

Det är också intressant att sådana här djur ofta väcker så starka känslor -det är mycket få som håller sig neutrala eller bara svagt positiva/negativa till spindlar. Även om det faktiskt finns folk som tycker illa om t.ex. katter också, hur många hade reagerat starkt nog för att skriva en sådan kommentar om en bild på en katt? Eller se Annelies fina blogg om sina hundar (http://sagoruna.blogspot.com/)  och föreställ er att där läsa en liknande kommentar till en av bilderna på hundarna, bara som ett tankeexperiment. Och om ni sett samma kommentar där, hur hade ni reagerat? Vad tänker man om den som skrivit om kommentaren lämnats till en bild på Eira eller Ernst jämfört med till bilden på Kerstin? Nog hade man tyckt att det var väldigt märkligt, inte bara att någon hyste sådana åsikter om whippets utan även att personen i fråga faktiskt uttryckte dessa åsikter på en blogg som till stor del handlar om whippets?

Mitt försök med platy i kitchakvariet slog inte väl ut, de har avlidit den ena efter den andra (inte av någon synbar sjukdom, bara ändå) och även om de var vuxna när jag skaffade dem och platies inte blir jättegamla så har de heller inte förökat sig, vilket levandefödare som de brukar vara duktiga på. Bara att inse att miljön i mitt akvarium nog inte passar dem, troligen är vattnet för hårt trots att platies är ganska toleranta vad gäller det. Förra veckan avled även kampfisken Errol, tråkigt, han var ju så fin! Även han utan att visa några tecken på sjukdom. Kitchakvariet stod alltså tomt igen, förutom ett par malar och en snäcka.

Det har alltså inte fungerat att ha något annat än malar och terroristfiskar i det här akvariet. Märkligt. För att testa hårdvatten-teorin (förutom att det är så hårt och ganska basiskt är vattenkvaliteten i akvariet helt ok) har jag därför ersatt platisarna med några mollies, hårdvattensfirren nummer ett förutom terroristfiskar (dvs malawiciklider), så får vi se hur det går. Håll tummarna för att mollisarna överlever och blir fler (den svartvita honan är ju ganska rund om magen...)!

På Botan har Peter och jag lite problem med artbestämningen av en Zelotes just nu. Eller rättare sagt Peter, men blandar man in mig i ett spindelproblem så kan jag inte riktigt släppa det förrän det är löst. Måste nog fråga på naturhistoriska, Torbjörn kan säkert lösa det utan att ens ha sett spindeln...



Zelotes är ett spindelsläkte som innehåller ett flertal arter som alla är kolsvarta. Vi fångar dem rätt ofta på de klippigare, torrare delarna av våra fältlokaler i skärgården. Spindeln på bilden är inte den Peter har problem med, men den är snarlik i utseende och kan mycket väl vara samma art. Vilken det nu är (den på bilden är troligen Zelotes petrensis eller Z. latreillei).

Kerstin äter middag, på menyn står syrsa som alltid är lika gott.

Kerstin är för tillfället inne i en aktiv, alert, orädd och inte minst jakt- och matglad period. Till skillnad mot andra perioder då hon sticker och gömmer sig bara man tittar åt terrariets håll.



Så här står det om arten Grammostola rosea på en internetsida:

"Temperament: docile and calm, skittish, defensive.
Special notes: Notorious for "mood swings", fasting and in general strange behavior."

Alltså: Arten är till temperamentet både snäll och lugn och "hispig" och defensiv, dessutom är den känd för humörsvängningar, att matvägra långa perioder, och i största allmänhet konstigt beteende. Allt stämmer utmärkt väl på Kerstin...(men notera att arten, hur mycket temperamentet än varierar både inom och mellan individer, aldrig betecknas som aggressiv).

I dag fyller denna blogg ett år!  Det förtjänar en fanfar! En sådan får representeras av sjövärnskårens musikkår.



Under det gångna bloggåret har det blivit 134 inlägg, detta inräknat. Och då saknas nästan helt  inlägg från förra hösten när jag var i Australien eftersom jag hade en specilell reseblogg för den perioden. Egentligen borde alla inlägg på australienbloggen också räknas in, för hade jag inte gjort en egen blogg för Australienresan hade de ju legat här de också. Nåja. Det första inlägget på bloggen handlade om förra årets Asköprovtagningar, och konstateras kan att de provtagningarna var arbetsintensivare än de varit i år (vi hade mycket mer att göra) men också mycket problemfriare eftersom vädret var väldigt mycket bättre.




För övrigt är djur och natur och fältjobb de ämnen som främst avhandlats på denna blogg, samt blåsmusik, och många bilder på framför allt spindlar och skärgårdsnatur har det blivit. De här ovan och under är från årets Asköexpedition.

Ja det var ju länge sen sist, så här är den i repris ännu en gång! Hitta djuret!

Här kommer nu bilder från Askö, denna gång i en bildspelsversion för att det inte ska bli så många inlägg. Gå in på länken nedan och ladda ner:

Asköäventyret


Ha lite tålamod, det tar en liten stund. Medan du väntar: Sätt på ljudet på datorn, och skruva upp volymen ordentligt för det är väldigt svagt (särskilt i början)...

I morron åker jag till Askö för att fältjobba, så det blir tyst på bloggen några dagar. Anders som jag ska lifta med skrattade när jag på telefon beskrev hur han skulle känna igen mig: Det är jag som har mycket packning, en gul hink och en lövblås.