Till Skåne och hem igen
Ja jag ber om ursäkt för det långa uppehållet här på bloggen, men jag har varit i Skåne där jag mestadels ägnat mig åt att arbeta på Sweden Military Tattoo tillsammans med bl.a. systrarne och diverse andra trevliga människor. Vilket var mycket trevligt, mer om detta kommer i ett eget inlägg.
Och det inlägget hinner jag inte skriva nu, för i morgon kommer syster Elin och Lars och hälsar på vilket ska bli jättekul! Tyvärr är jag en dålig värd som överger dem redan söndag morgon för att åka till Estland, en vi får väl göra så mycket vi kan av fredagskvällen och lördagen.
Innan jag åkte till Skåne konstaterade jag glatt att en humla hittat in på balkongen och ägnade sig åt blommorna på min krusbärsbuske. Och nu när jag kom hem kan jag tacksamt konstatera att det kommer att bli några krusbär i alla fall i år! Ett mycket konkret exempel på en bra ekosystemtjänst. Nu är det bara att hoppas på att pollinerarna hittar jordgubbsplantorna också.
Innan jag åkte till Skåne hade jag en ganska frustrerande ridlektion med Daisi (se tidigare inlägg) som inte gick alldeles helt bra, mycket eftersom en del av övningen gick ut på att göra halt på bestämda ställen (Daisi är ju nu inte så förtjust i att stå still), och en annan del åt att ha kontroll över var och när man gör övergångar mellan trav och galopp vilket inte är min starka sida på just Daisi som tycker det är alldeles för roligt att springa (så vi tenderade att börja galoppera för tidigt och sen sakta ner till trav för sent...).
Nästa lektion hade jag igår, återigen på Daisi, och den här gick mycket bättre. Men jag kan ju som vanligt konstatera att jag behöver bli snabbare på att komma upp på hästen eftersom Daisi alltid går så fort jag fått foten i stigbygeln innan jag hunnit upp, och gärna gör några försök att komma iväg innan dess också (hon tycker att jag tar alldeles för lång tid på mig med att fixa med stigbyglar och sadelgjord och sånt). Tänk om man varit så vig att man bara kunnat hoppa upp!
En av övningarna var denna gång att skritta rakt fram med hästen ställd inåt, något som låter betydligt mer avancerat än att göra halt på ett bestämt ställe men som på Daisi faktiskt är betydligt enklare. Det är helt enkelt mycket lättare att ställa henne än att stoppa henne, och hon är mycket mer samarbetsvillig med sådant än med att stanna. Ända tills vi så småningom, efter att några gånger ha skrittat på snedden på detta vis längs en långsida och trava resten av banan runt, istället fick galoppera på långsidan efter skrittsträckan. Med resultatet att Daisi när hon fick klart för sig hur övningen funkade (först skritt, sen galopp) inte riktigt klarade att hålla sig i skinnet ända tills vi nått slutet av "skrittlångsidan" och absolut inte ända fram till "galopplångsidan". Som vanligt var det nog bara hälften av galopperna sådär som hon startade på mitt kommando...men i alla fall ett par galopper kände jag att jag hade bra kontroll över (under galoppen, inte bara när vi startar den) den här gången, så på det hela taget känner jag mig nöjd.
Hitta djuret - svar
Den här gången var det svårt, tydligen. Och jag kan väl erkänna att ja, man måste kanske ha lite sökblick för hjulspindlar i vass...
Om man tittar i mitten av vassvippan så kan man se ett knippe spindelben i nästan exakt samma nyans som vassen. Där sitter en Larinioides cornutus i sitt bo.
Inzoomat på spindeln mitt i bild:
Och här har jag petat ut spindeln. Hon är en gul Larinioides cornutus, en färg åtminstone jag inte ser så ofta - men i naturreservatet Ramsholmen i Ekenäs är den ganska vanlig. Och den gör absolut spindeln väldigt välkamouflerad i fjorårsvassen...
Larinioides cornutus varierar som så många hjulspindelarter väldigt mycket i färg, även om de ofta går åt det beige hållet i olika nyanser med mer eller mindre kontrastrika teckningar. Den ljusare grundfärgen kan vara allt från nästan vit till olika nyanser av beige, ljusgult, rosa och ibland även skarpt rödorange (och de spindlarna är då väldigt mörka, även om grundfärgen annars som regel är ganska ljus). De mörka teckningarna går från nästan svart via olika bruna nyanser till bara någon nyans mörkare än grundfärgen (som på bilden, där det bara är de allra yttersta kanterna av de mörka fälten som faktiskt är mörka). De har vita teckningar också som kan vara mer eller mindre vita - på individen ovan är de teckningarna också svagt gula och går nätt och jämt att skilja från grundfärgen.
Här är för övrigt en mer typisk representant för arten, med mörk teckning som bildar ett rutmönster mot ljusbeige bakgrund. Bilden är tagen vid samma tillfälle på samma plats.
Försommar - bråttom i sandaler
Varför är det alltid så att så mycket ska hinnas och göras just i maj? När det är vårligt och fint och man borde ha tid att bara njuta av vårsolen? Man kan tycka att man borde göra som den där lundaskomakarn som tog ledigt mellan hägg och syren, men det hjälper inte så mycket just i maj eftersom den perioden här i Finland troligen inte kommer att infalla förrän i månadsskiftet maj-juni. Men man vet aldrig - det sägs att vi har ryssvärme på gång och idag var det sandal-och-shorts-väder, så häggen kanske raskar på (med risk att jag missar den när jag åker söderut nästa vecka - det vore ju också synd...).
Nu ska jag förvisso ha semester större delen av nästa vecka, vilket är trevligt. Men dels finns det en massa jag ska göra på den där semestern (vilket inte gör det till en mindre trevlig semester!), dels har jag egentligen inte tid att ha semester. Men nu var jag faktiskt tvungen att ta ut semester oavsett (se tidigare inlägg om detta med min oförmåga att ta ut semester).
För det är mycket på jobbet nu. Jag behöver fältjobba, både på nära håll och längre bort, men det förra kan jag inte komma igång med på grund av brist på tillstånd för provtagningar (se tidigare inlägg om den finska förmågan att besvara mail) och det senare hinns inte med eftersom jag har svårt att hitta tillfällen när jag klan vara borta några dagar i sträck, och ännu svårare att hitta tillfällen när tillfällen som jag kan vara borta några dagar i sträck sammanfaller med att de människor jag behöver träffa har tid att träffa mig. Frustrerande... Och sen är det det där manuset jag och de andra inblandade gärna hade velat få klart för submittering före sommaren och jag känner att jag liksom ligger efter där.
Till helgen är det spelning på lördagen, vilket gör att jag inte kan rida på lördag. Det är lite extra surt eftersom det är utlovat fint väder och jag tycker absolut att det finns bättre ställen att tillbringa en majdag med strålande sol på än i en ishall. Men det är sista spelningen för våren och repertoaren är rolig att spela så jag ska inte klaga.
Och vad gäller ridningen så har jag, eftersom jag konstaterat att alla helger är uppbokade fram till midsommar åtminstone, ringt stallet och fått bytt min ridtid vilket gör att jag inte känner mig enormt deprimerad över att inte få rida på lördag - för jag behöver inte alls vänta en hel vecka till nästa gång, bara ett par dagar. Fast jag kunde inte byta till en ny fast tid eftersom jag ska resa omkring så mycket nu att jag inte kan hitta någon kväll i veckan när jag alltid kan. men till att börja med får jag rida nu på måndag kväll, sen veckan efter blir det en onsdagkväll och sen får vi se. Så schemat nu närmast ser ut som så att det blir till att spela på lördag och rida på måndag och åka till Skåne på tisdag. Och eftersom lördagens spelning är terminens sista blir det inget rep på söndag, vilket innebär att söndagens schema är helt tomt (förutom att jag behöver packa lite för skåneresan då) så då kanske man kan hinna ut och leta spindlar och njuta av vårsolen lite.
I Skåne är uppgiften nummer ett att hjälpa syster Petra med diverse saker runt tattoot på Malmö arena, vilekt kommer att uppta större delen av tiden. Och så ska det bli jättetrevligt att få träffas och umgås med familjen och se hur mycket systerdottern har vuxit sen sist! Men när jag nu för en gångs skull faktiskt är i Skåne i maj tänker jag inte missa chansen att försöka få se en nyckelpigespindel - något jag velat jättelänge, men jag är ju aldrig i Skåne i maj när det är rätt tid för nyckelpigespindlar. Men nu är jag det och då måste jag förstås försöka. Men jag har bara en enda dag på mig att lyckas med detta, vilket innebär att detta är en uppgift lite i stil med de som Martin Emtenäs fått sig tilldelad i "Mitt i Naturen vår" för er som sett det. Jag har en dag på mig, vi pratar om ett av de mest sällsynta småkryp vi har, som det finns en enda population av i hela landet, och vi pratar om ett djur som lever under jord. Så jag är långtifrån säker på att lyckas, men ska absolut göra ett försök!
Helgen efter att jag kommit hem från Skåne kommer Elin och Lars hit till Ekenäs på besök! Det ska bli jätteroligt! Men vi måste verkligen göra det mesta av fredagkvällen och lördagen, för tyvärr måste jag överge mina gäster redan på söndagen till min stora förtret. Jag ska vara på ett möte och ett seminarium på Ösel i Estland på morgonen måndagen efter, och det finns inte en chans att hinna till Ösel före kvällen om man åker från Ekenäs samma dag...så jag måste åka dagen innan för att kunna vara där redan måndag morgon. Trist! Men jaq hoppas få se lite orkidéer i blom som kompensation, för början av juni är rätt tid för det och Muhu och Ösel har alvarmarker med fantastisk flora. Det här skulle rentav kunna vara rätt tid för att guckuskon ska blomma? När jag kommit tillbaka från Estland hinner jag förhoppningsvis lagom med lite fältarbete innan det är dags att åka till Stockholm en vecka (förhoppningsvis har jag fått lov att göra de där provtagningarna...för sen börjar det bli för sent att börja med dem!). Sen är det nästan midsommar och då kommer föräldrarna och hälsar på.
I maj har de äntligen tittat fram, Larinioides cornutus-arna!
Rovdjurens rovdjur?
Denna film spreds via facebook och jag kände att den krävde ett blogginlägg. Spindlar är överlag kända för att äta andra småkryp och oftast sådana som är mindre än dem själva. Men om någon nu tvivlat på spindlars effektivitet som rovdjur så är här bildbevis.
Känsliga läsare som inte tycker om spindlar, ormar eller att se när djur äter andra djur kanske ska undvika denna video. För den som inte gillar något av ovanstående är det en utmaning som heter duga.
Spindlarna i filmen ovan (är de inte vackra förresten!) tillhör släktet Nephila som är kända för att göra världens starkaste spindeltråd. Dessutom är adulta honors silke guldgult, bara det! Filmen gör missen att påstå att de är världens största spindlar, men det är de absolut inte. De är förvisso stora (framför allt långbenta) och är nog de största nätvävare som finns, men annars är förstås fågelspindlar betydligt större och det finns även andra aktivt jagande spindlar i samma storleksklass. Det bör kanske också nämnas i sammanhanget att Nephila generellt inte anses vara särskilt giftiga, inte särskilt aggressiva och absolut inte farliga för människor.
Jag fick en gång ett mail med en bild från en kollega som jobbade med fjärilar, föreställande en krabbspindel i färd med att äta på en slåttergräsfjäril och med texten "kolla vad dina djur gör med mina!". Den här gången delade jag själv med mig av det här till en kollega som är herpetolog och jobbar med en invasiv ormart på Guam. Vi har tidigare diskuterat just ryggradslösa djurs (fr.a. spindlars och bönsyrsors) förmåga att ta ormar som bytesdjur - vi kom väl egentligen ingenvart med diskussionen, men det vore väldigt intressant att veta hur pass vanligt det är att spindlar som är hyfsat stora (både nätvävare som de på bilden och aktivt jagande spindlar som t.ex. fågelspindlar och huntsmen) faktiskt tar ryggradsdjur som byten och om de gör det i tillräcklig utsträckning för att faktiskt kunna ha en effekt på bytespopulationen? I så fall pratar vi om spindlar som nyttodjur i ett helt nytt sammanhang, nämligen kontroll av en invasiv art som har allvarliga negativa effekter på inhemsk fauna. Spindlarna däremot verkar i det här sammanhanget inte påverkas negativt utan blir tvärtom fler, något som förklarats med att ormarna slagit ut de rovdjur som normalt äter spindlar (fåglar). Och det verkar i synnerhet just stora nätvävare som Nephila som ökat (fast själv undrar jag förstås om spindeltätheten generellt har ökat fast folk bara lägger märke till de stora väl synliga arterna som stora nätvävare, eller om det faktiskt bara gäller vissa arter?). Så då kan man ju spekulera i om ökningen av dem verkligen enbart hänger ihop med en minskning av predationstrycket på spindlarna, eller om en ökning av bytesdjur också spelar roll? Eller en kombination och i så fall i vilka proportioner. Intressant system...
Spindelbiblioteket 16 - Wilander
Per Wilander, Svenska Spindlar. Nycklar för bestämning av svenska spindlar till släkte. Kompendium vid Lunds Universitet 1994.
När jag gick biologutbildningen på Lunds Universitet delades detta kompendium med bestämningsnycklar till svenska spindelfamiljer och släkten ut i faunistikundervisningen, fast i praktiken tror jag inte att vi egentligen använde det – det här var på fördjupningskursen i faunistik och spindlar var när jag studerade en mycket liten del av den kursen (det var mer av dem på grundkursen, men där använde vi boken Svenska småkryp). Wilanders kompendium är (eftersom det går till släkte) mer omfattande än den enda andra svenska bestämningsnyckel till spindlar som finns, den i svenska småkryp (se Spindelbiblioteket 9) som bara går till familj. Och det var väl poängen med att dela ut det – att man faktiskt skulle kunna ta sig till åtminstone släkte – men sen i praktiken var det så stort fokus på insekter att det inte blev mycket jobbat med spindlar på den kursen.
Det här är något jag försöker ändra på, jag undervisar ju sen ganska många år tillbaka på fältfaunistikkursen som ersatt den gamla fördjupningskursen i faunistik vid Lunds universitet, och har tillsammans med och tack vare en framsynt huvudlärare på kursen sett till att spindlarna numera har en lite större roll i faunistikundervisningen än på min tid. Jag har tagit med mig det här kompendiet dit, men studenterna använder fortfarande främst nyckeln i Svenska småkryp/Svensk småkrypsfauna. Wilander hamnar liksom lätt lite i kläm eftersom man om man ska gå längre i bestämningen än till familj lika gärna kan gå hela vägen och bestämma till art, och då räcker inte Wilander. Men jag ska försöka sälja in Wilander lite mer ändå.
En av fördelarna med Wilander är nämligen att kursen har ont om spindellitteratur och ett kompendium går ju lätt att kopiera upp, något som man inte kan och får göra med böcker. Normalt fungerar bestämning så på kursen att studenterna samlar material under exkursioner och sedan jobbar självständigt med bestämningen, och det innebär att alla inte jobbar samtidigt med en och samma djurgrupp och därför behöver man inte hela klassuppsättningar av litteraturen. Men eftersom jag, som är kursens enda lärare i arachnologi, är med bara vissa dagar på kursen blir det så att alla studenterna bör ägna sig åt bestämning av spindlar just de dagarna för att kunna få hjälp där det behövs. Och då räcker inte befintlig litteratur till. Om man använder Wilander också betyder det att fler studenter kan jobba parallellt med bestämning, åtminstone till släkte.
Ett problem här är att jag själv inte använder Wilanders kompendium alls eftersom jag i princip aldrig behöver nyckla spindlar till varken familj eller släkte - jag går direkt på bestämningen till art, och det innebär att jag inte själv är tillräckligt väl förtrogen med nyckeln för att kunna bedöma hur pass svår eller lätt den är att använda eller vilka steg som är besvärligare än andra. Jag skulle behöva sätta mig och övningsnyckla…och jag kanske gör det nu i sommar eftersom jag kommer att behöva göra en del artbestämningar.
Finska företeelser: Att inte svara på mail.
Själv är jag van att besvara mail ganska omgående när jag läst dem, och det brukar inte dröja länge innan jag läser dem såvida jag inte t.ex. fältjobbar och saknar möjlighet att kolla mail. Och jag förväntar mig ofta att andra gör detsamma och tycker framför allt att det är dålig hyfs att inte svara på mail om man sitter på en myndighet eller ett företag och har e-mail offentligt anslagen som kontaktinformation - då ska den också fungera som kontakt. Vad gäller privatpersoner anpassar jag mina förväntningar efter vem det är jag mailar till, men vad gäller jobbmail till andra forskare eller myndigheter eller företag osv förväntar jag mig svar inom några dagar åtminstone om det inte står uttryckligen på hemsidan att det kan ta längre tid. Och om det brukar ta längre tid tycker jag att man kan sätta ut det också på hemsidan eller var det nu är man har sin mail anslagen som kontaktinformation.
Vad gäller forskarkolleger fungerar det oftast bra, forskare tenderar att vara duktiga på att både kolla och svara på mail (när de inte är i fält) även här i Finland. Myndigheter och företag är värre - det finns de där det fungerar bra även i Finland, men det finns också många som man inte alls kan kontakta via mail, och om man kan det så får man inget svar inom den närmaste framtiden. Och man vet förstås inte vilket förrän man försökt, så första försöket att etablera kontakt är ofta ganska frustrerande. I Sverige anger man åtminstone ofta på t.ex. större myndigheters och en del företags hemsidor att svaret kan dröja ett visst antal dagar. Det tycker jag är helt ok även om det är längre tid än man velat vänta - för då vet man åtminstone att man får svar och ungefär när. Men så gör man inte i Finland - här mailar man myndigheter och företag på vinst och förlust! De verkar överlag sämre på att antingen kolla eller svara på mail, eller både och (de är överlag ofta lite sämre på det där med internet här). Det hela påminner lite om fenomenet Ekenästid som avhandlats tidigare på bloggen. Jag har vid det här laget lärt mig att det kan ta väldigt lång tid att få svar på mail jämfört med mina förväntningar, och jag gör ofta så att jag först mailar på försök och om jag inte får svar inom några dagar-en vecka (beroende på hur bråttom jag har) så ringer jag.
De senaste veckorna har jag ägnat mig åt att försöka få kontakt med någon i Hangö kommun eftersom jag behöver tillstånd för provtagningar på några stränder där. Det verkar enkelt - hitta enheten som sysslar med naturvård på hemsidorna och kontakta en lämplig person där. Men det var förstås inte så enkelt. Personligen föredrar jag verkligen att maila framför att ringa i sådana här sammanhang eftersom man tenderar att få ringa ett antal gånger innan någon svarar om man ringer myndigheter, eller så hamnar man i en telefonkö. Men det bygger på att de anställda på myndigheten i fråga faktiskt kollar och svarar på mail...och det visade sig att på Hangös hemsida finns över huvud taget inga mailadresser, bara telefon- och faxnummer (bara det! De vill hellre att folk faxar än mailar?).. I just det här fallet hade jag verkligen föredragit mail också eftersom det hela krävde specifikation av vad vi vill göra och var, och hade jag varit en finlandssvensk kommunanställd hade jag föredragit att få det nerskrivet hellre än att behöva lyssna på en svensk med skånsk dialekt som rabblar kartkoordinater i telefon...
Men jag fick alltså snällt ringa, och då uppstod nästa problem: När jag efter ett antal försök äntligen fick fatt i en person som borde kunna hjälpa till med detta visar det sig förstås att hon inte är särskilt bra på svenska. Och jag behöver alltså förklara ett ärende där jag vill veta vem som äger vissa specifika markområden i kommunen och vem jag ska kontakta om tillstånd för vetenskapliga provtagningar i de områdena (eftersom de är naturskyddsområden). Det här visar sig vara komplicerat men jag tror mig ha fått fram huvuddelen av budskapet, och vi kommer överrens om att jag ska skicka ett mail där jag skrivit ner vad det gäller på både svenska och engelska så att personen ifråga kan klura ut vad det handlar om i godan ro. Så jag får äntligen en mailadress och blir utlovad svar. Jag skickar ett mail med information på både svenska och engelska och bifogar vår redan godkända tillståndsansökan till finska skogsvårdsstyrelsen (som förvaltar ett av naturskyddsområdena det gäller) där namn och kartkoordinater på alla lokaler finns prydligt listade. Nu har det gått några veckor sen dess och jag har inte fått svar än...och jag kan absolut förstå att det här kan ta lite tid att besvara, men kan man inte ge ett svar samma vecka kan man ju åtminstone svara på mailet ändå och tala om att det kommer att ta lite längre tid, så vet jag åtminstone att det hela är mottaget, att informationen gått fram och att det händer något med den.
I dag har jag fått ett namn (och mailadress!) på en annan anställd i Hangö från en kollega, som jag nu har mailat. Den här personen ska kunna svenska, så om det strular beror det åtminstone inte på språkförbistring, men om hon svarar på mail och hur snabb hon i så fall är på att svara på mail förtäljer inte historien. Tänk om det varit Raseborgs kommun istället för Hangö, vad mycket enklare allt hade varit - då hade jag bara kunnat gå en trappa upp och prata med miljöchefen direkt eftersom Raseborgs miljökontor finns i samma byggnad som Aronia! Miljöchefen här är dessutom väldigt trevlig och hjälpsam (men jag vet faktiskt inte hur bra han är på att svara på mail) - men nu är det Hangö ansökan gäller.
Elin, som ska komma hit och hälsa på tillsammans med Lars ganska snart nämnde i ett mail idag att hon inte fått slutlig bekräftelse från stället där de ska bo i Ekenäs. Jag är inte förvånad...
Gamla stan i Ekenäs. Tyvärr är det inte bara arkitekturen som är lite gammeldags i den här delen av Finland...
Löytää eläin!
Ja det var ju länge sen sist, så nu är det minsann på tiden! Hitta djuret!
Lördagsaktiviteter
Den här veckan kombinerades ridlektionen med plantskolebesök för uppiffning av balkongen efter att den långa vintern slagit ut även de flesta av de växter som jag tidigare har lyckats övervintra på balkongen. Både klematisen, hortensian, alla jordgubbsplantorna och lite annat smått och gott strök med, trots inlindning och ompyssling och placering nära husväggen och balkongdörren (som även vintertid ofta är åtminstone liiite öppen om nätterna hos mig). Men krusbärsbusken och humlen klarade sig! Humlen räknar jag med, den vissnar ju ner över vintern och jag trodde att den säkert skulle vakna till liv igen framåt vårkanten som den brukar göra - och den gjorde mig inte besviken. Krusbärsbusken är jag mer förvånad över, den såg länge ganska livlös ut men nu blommar den för fullt - så om bara några pollinerare kan hitta in på balkongen också kanske det med lite tur rentav kan bli krusbär i år?
Men det är ju lite tråkigt med bara två växter på balkongen, jag har visserligen sått lite fröer men att driva upp plantor själv fungerar inget vidare här. Jag har så dåligt med solinstrålning i lägenheten tack vare att balkongen är belägen utanför det enda fönstret förutom ett litet vädringsfönster att det fungerar dåligt att förså inomhus, och när vintrarna är så här långa är det svårt att hinna med någon ordentlig skörd eller blomning innan hösten trots att balkongen är i rakt söderläge och närmast är att betrakta som ett växthus. Så nu fuskar jag och köper plantor.
Därför åkte jag till två plantskolor efter ridningen för inköp av växter samt jord. Vädret idag var fantastiskt fint, bra väder att gå runt och titta på växter! En extra bonus var spelflygande tofsvipa över plantskolan i Ekenäs. Det slutade med en klängväxt för att ersätta klematisen (en som går att övervintra inomhus), några jordgubbs- och tomatplantor, och några lavendelplantor och en rosmarin i syfte att locka pollinatörer till balkongen (för de gillar kryddörter). Nu behövs bara något dekorativt till balkonglådan också, men det tänker jag vänta med tills efter min förestående skåneresa.
Ridningen gick sådär idag. Jag red Daisi igen och det gillar jag ju, men jag hade något av ett bakslag idag. Det har ju gått bättre och bättre med Daisi, med allt färre och mindre bråk om vem som bestämmer, men idag var tanten lite extra störig. Först var hon så ivrig att sätta igång att det tog åtskilliga försök innan jag alls kom upp på ryggen eftersom hon inte klarade att stå stilla ens tills jag fått foten i stigbygeln, och när jag väl kom upp blev det ännu mer uppsittning i farten än vanligt. Dagens lektion hade något av ett kontrolltema - att hästen gör vad man vill att den ska göra precis där eller när man vill att den ska göra det. Ni kan ju tänka er hur bra det temat passade mig och Daisi...i synnerhet som en stor del av lektionen ägnades åt att öva på att göra halt på bestämda ställen!
För ni som läst om mina mer eller mindre bedrövliga ryttarförsök på den här bloggen tidigare vet ju vid det här laget vad Daisi tycker om att göra halt, det vill säga inte alls. Så haltövningen blev lite på temat "nu ska vi minsann visa vem som bestämmer" - när Daisi inte stannade på rätt ställe fick hon backa tillbaka till rätt ställe. Backa är inte jättepopulärt, även om det nog i Daisis fall är att föredra framför att stå stilla, och framför allt är det ett för en häst tydligt och pedagogiskt sätt att visa att "nej, nu fortsatte du fast jag sa att du skulle stanna, och det kommer du inte undan med!" (i princip är det en flockbeteendegrej - en häst ska inte tränga sig förbi flockledaren, och när man rider gäller detsamma fast ledaren sitter på: vill ledaren stanna ska hästen inte fortsätta). Men Daisi kom förstås blixtsnabbt på att det är ganska lätt för mig att backa henne om hon fortsätter gå rakt fram förbi stället där hon skulle ha stannat - men om hon istället svänger och går åt ett annat håll, då är det ganska mycket besvärligare att få tillbaka henne till rätt plats, åtminstone genom att backa. Men vi fick till några riktigt fina halter i alla fall.
Travdelen av lektionen gick bra, det brukar det göra - då är det lite mer fart ju. Travövningen var att göra volter på bestämda ställen och av bestämd storlek och det gick överlag ganska bra. Men sen kom galoppdelen...och där är ju problemet exakt det motsatta mot att göra halt. Om det är svårt att få Daisi att stanna, så är problemet med galopp snarare att hon blir för ivrig och inte lyssnar på mig ibland. I dag var övningen att galoppera på långsidorna och trava på kortsidorna, och ibland gick det bra men vid ett tillfälle gjorde vi ett helt varv i galopp för att jag inte lyckades få stopp, och vid flera tillfällen gjorde vi kanske en långsida plus kortsidan efter och lyckades sakta ner till trav först på följande långsida (där vi ju då egentligen skulle ha galopperat igen). I synnerhet när det är en annan häst ganska nära framför som galopperar så är det tämligen hopplöst att få Daisi att sakta ner till trav om inte hästen framför gör det, för då vaknar någon slags kapplöpningsinstinkt...
Det våras för älsklingsjackan...?
Ja så blev det ju vår till sist då, och nu är det så varmt även i Finland att vinterjackan måste hängas undan och sommarjackan vakna ur vinterdvalan. Eller sommarjackorna, för jag har två. Och detta är ett problem, för jag vill inte behöva ha två! Jag vill ha en enda bra vardagsjacka som duger både i fält och i stan och överallt annars. Men nu har jag två - en billig variant som ser acceptabel ut, avsedd för tillfällen då det vore olämpligt att visa sig i en som inte gör det, och en grön friluftsvariant som inte gör det (ser acceptabel ut alltså). Jag föredrar den senare, men den är tyvärr numera i så bedrövligt skick att gränserna för när den inte ser tillräckligt acceptabel ut att visa sig i blir allt snävare och tillfällena när den kan anses ok att bära allt färre. Somliga människor (inga namn, ni vet vilka ni är...) har hotat att slänga den om jag visar mig i den. Samma människor tycker också att det väl bara är att skaffa en ny...
Och faktum är att nämnda jacka verkligen är så otroligt sliten att jag själv haft tankar på att slä..förlåt, "pensionera" den i ganska många år nu och införskaffa en ersättare. För till och med jag måste ju erkänna att den inte bara ser sådan ut att vilken uteliggare som helst ter sig välklädd i jämförelse, utan att den dessutom inte direkt optimalt fyller sin funktion längre. Men jag kan helt enkelt inte hitta en värdig ersättare, och jag har verkligen letat! Eller ens hittat något som med tiden, efterhand som vi liksom lär känna varandra, skulle kunna utvecklas till en värdig ersättare. Och jag känner mig själv så väl att jag vet att det inte är lönt att investera i något som inte håller måttet - för en sådan jacka kommer i så fall bara att sluta som just ett alternativ för när jag tycker att jag behöver se acceptabel ut, och annars kommer jag likväl att fortsätta använda min gamla.Om inte jackan vore så till åren kommen hade jag bara kunnat skaffa en ny likadan - men tyvärr tillverkas den förstås inte längre...
Jag försöker också försvara mitt fortsatta användande av jackan för mig själv med att det ju är bra ur miljösynpunkt att inte slänga kläderna innan de verkligen är utslitna (men den är ju faktiskt verkligen VERKLIGEN utsliten) och att jag går i större ekologers fotspår - jag känner minsann flera ansedda forskare och professorer med både högre anseende och lönegrad än jag som går i slitna och trasiga kläder. Fast även de värsta fallen jag sett är ändå sällan i klass med just den här jackan, måste jag erkänna.
Jackan ifråga är tämligen full av hål, en del av dem rejält stora. Tyvärr är den också så sliten att tyget mestadels är för skört att sy i, så det är inte bara att sy ihop eller lappa hur som helst. Det stora hålet som syns på bilden har uppstått efter åratals flitig ryggsäcksanvändning. De borde förstärka ryggen på jackor avsedda att användas i skog och mark!
Så nu blev det vår och jag plockade fram min älskade gröna jacka, och min inte alls älskade men åtminstone hela och betydligt prydligare beigea jacka (som inte duger för fältbruk pga brist på fickor och för ljus färg). Tittade på den gröna och tänkte "nä, den här måste jag nog faktiskt slänga nu!". Sen satte jag på mig den. Och insåg varför jag inte slängde den förra året. Eller förra igen (eller förra igen igen eller året före det eller...). För det förhållande jag och den här jackan har, det kan inte avfärdas utan vidare, och i synnerhet inte av något så ytligt som estetiska skäl. Så nu funderar jag på om det finns något sätt alls att rädda den så att den kan hänga med ett år till...
Inser också att jag om jag mot förmodan någon gång skulle hitta en jacka jag gillar nog inte ska låta priset utgöra ett hinder - även om den skulle kosta det fyr - eller femdubbla mot vad jag normalt anser mig vara villig att spendera på en jacka så är det en god investering om jag använder den så länge och så flitigt som jag använt den här! Problemet om man köper en dyr jacka är ju dock att veta redan när man köper den om det verkligen är en god investering.
Sååå...någon som har tips på hur man kan få en totalt utsliten jacka någorlunda användbar igen, gärna i sådan grad att man dessutom vågar visa sig i den på stan? Vilket inte ställer stora krav här i Ekenäs, en liten stad på landet där man ser gott om folk i välanvända arbetskläder och liknande, men min högt älskade jacka avviker i nuläget från standarden även här...
Spindelbiblioteket 15 - Clerck
Carl Clerck, Svenska spindlar/ Aranei Svecici, utgiven av Kungliga Vetenskapliga Societeten i Uppsala 1757.
Fullständig titel på den här boken lyder: Svenska Spindlar - uti sina hufvud-slägter indelte samt under några och sextio särskildte arter beskrefne och med illuminerade figurer uplyste, på Kongl. Vetensk. Societ. i Upsala befallning utgifne Af Dess Ledamot Carl Clerck. Och så detsamma på latin, eftersom boken är skriven på båda språken.
Jag har ju skrivit om Clerck förr, så om ni inte vill riskera att drabbas av upprepningar rekommenderas att ni slutar läsa nu. Det här inlägget handlar alltså om en av de få svenska vetenskapliga spindelböcker som finns och det viktigaste historiska verk om spindlar som finns - att jämställas med Systema Naturae för andra organismgrupper.
Här är en avskrift av ett förord till boken av Carl von Linné, som ganska väl talar om vad det är för slags bok:
Extract af Kongl. Vetensk. Societet
Upsala 1756 den 18 octob.
H:r CLERCKS Tractat om Svenska Spindlar blef uti Kongl. Vetensk. Societeten inlämnad och genomsedd, som fants innehålla noga beskrifningar och liflige figurer på de mästa Inländske Spindlar, ty anmodas Auctor, at, til Naturkunnighetens förkofran, med första låta densamma komma i dagsljuset.
CARL LINNAEUS
S.P.P.
Boken har väldigt fina "liflige figurer"!
Det här är den allra äldsta boken i spindelbiblioteket med avseende på innehåll, det är en bok som inte borde saknas i en svensk arachnologs bibliotek och då den är skriven på svenska och latin kan också konstateras att det nog idag är främst vi få svenska arachnologer som faktiskt är kapabla att tillgodogöra oss innehållet.
Jag har naturligtvis inte denna 1700-talsskrift i tryckt utgåva, för den finns såvitt jag vet inte att få tag på i nytryck och de originalutgåvor som ibland dyker upp till försäljning (totalt gavs Svenska Spindlar ut i 500 ex. - jag vet var några av dem finns men har aldrig själv sett ett) betingar ett högt pris (många många tusen). För Clercks bok är inte en bok vilken som helst, utan mycket speciell av vetenskapshistoriska skäl och en originalutgåva betingar därmed ett inte oansenligt värde...men som tur är finns den digitaliserad och tillgänglig gratis på nätet om man är intresserad av att läsa den! Clerck hör alltså tillsammans med Fabre, som tidigare avhandlats i denna spindellitteraturserie på bloggen, till den väldigt lilla digitala delen av spindelbiblioteket. Och det är också intressant att de äldsta böckerna i spindelbiblioteket är de som finns i modernast format...
Men trots åldern kan Clerck rekommenderas om man är det minsta spindelintresserad, för även om innehållet rent vetenskapligt inte direkt är dagsaktuellt och man inte bör använda den i dess ursprungliga syfte som informationskälla om svenska spindlar, så är 1700-talsspråket underhållande läsning och det är som sagt ett viktigt vetenskapshistoriskt verk.
Men vad är det då med Clerck och Svenska Spindlar som är så enormt vetenskapshistoriskt viktigt? Jo, Clercks bok är till att börja med en av de tidigaste som skrivits specifikt om spindlar, men hur viktigt det än är så är verkets betydelse i det här fallet betydligt större än så. Det är nämligen den här boken som ligger till grund för den vetenskapliga namngivningen av spindlar - inte Linnés Systema Naturae, vilket är fallet för alla andra djurs (och växters) namngivning. Djur och växter har ju naturligtvis namngivits och beskrivits långt före Linné, men modern vetenskaplig namngivning utgår från Linnés Systema Naturae för alla grupper som alls finns inkluderade i Systema Naturae. Det betyder att det första vetenskapligt giltiga namn som finns på en art alltid är det den fick antingen av Linné själv eller vid ett senare tillfälle enligt Linnés system för namngivning (för alla arter som finns är ju långtifrån beskrivna av Linné själv - men om Linné beskrivit arten så är hans namn det första giltiga). Det innebär att det inte finns några vetenskapliga namn som är äldre än 1753, då första upplagan av Systema Naturae kom ut. Denna första upplaga omfattade dock bara växter, och det dröjde innan djuren fick namn enligt samma system - närmare bestämt till tionde upplagan av Systema Naturae som kom ut 1758. Alla vetenskapliga djurnamn före dess är alltså per definition ogiltiga - zoologisk namngivning utgår från tionde upplagan av SN.
Kolla nu på årtalen ovan. Linnés tionde upplaga av Systema Naturae kom ut 1758, medan Carl Clercks Svenska Spindlar kom ut ett år tidigare, 1757, men Clerck använder ändå Linnés system för namngivningen. Svenska Spindlar är därmed det första zoologiska verk i världen som genomgående använder binomial namngivning för djur. Linné beskrev och namngav svenska spindlar han också, men Clerck var alltså ett år före (Linné använde också till stor del Clercks namn i Systema Naturae). Och att Clerck var före skulle alltså innebära att alla hans namn enligt allmänt vedertagna namngivningsregler är ogiltiga, eftersom den zoologiska namngivningen utgår från tionde upplagan av SN 1758.
Och så såg det länge ut, tills man efter omfattande diskussioner 1959 beslutade i ICZN (International Code of Zoological Nomenclature) att acceptera Clercks namn som giltiga trots att de var från före 1758. Så sent som 1999 ändrade man slutligen i koden genom att fastställa utgivningsdatumet för Svenska spindlar till 1 januari 1758 (dvs man satte det till samma år som Linnés tionde utgåva av SN, en slags vetenskaplig vit lögn) och beslöt att Clercks namn i de fall de avviker från Systema Naturae har företräde. Dvs om både Linné och Clerck har namngett samma art så är det Clercks namn som gäller, inte Linnés. Och detta är alltså något helt unikt. Det gör att spindlarna är det stora undantaget från att vetenskaplig namngivning utgår från Linnés Systema Naturae, och det innebär att Clercks svenska spindlar är det absolut enda zoologiska verk som har företräde framför Linnés vad gäller namngivning. Det innebär också att de spindelarter som beskrevs av Clerck är de allra första giltiga vetenskapliga djurnamnen.
Och även om det skett omfattande taxonomiska förändringar sedan Clercks tid och många spindlar sedan dess bytt namn och flyttat mellan släkten och familjer, så finns det fortfarande ett gäng som fortfarande bär samma vetenskapliga namn som de fick av Clerck år 1757 (1758 enligt ICZN). Hit hör bland annat arterna korsspindel (Araneus diadematus) och kvadratspindel (Araneus quadratus). De här spindelnamnen är alltså de allra äldsta vetenskapliga djurnamnen som fortfarande är i bruk.
Intressant i sammanhanget är att Clerck till yrket var uppbördsman (dvs skattmas) och alltså en ren amatörentomolog utan annan utbildning än vad han fick genom att gå på öppna föreläsningar - och det var så han kom i kontakt med Carl von Linné och blev småkrypsintresserad. Hans böcker lovordades redan under hans livstid, men de inbringade inte direkt några större inkomster och Clerck dog utfattig 1756 i lungsot (efter att ha investerat hela sitt kapital i sin nästa bok, om fjärilar). Undrar om han anade att han skulle gå till historien som ett mycket stort namn i entomologins historia och ett av de största inom arachnologin, den enda svensk som egentligen gjort det (förutom Linné, men det är ju inte direkt i första hand som entomolog Linné gått till historien)?
Lördagsaktiviteter
Förra veckans lördagsaktiviteter var ridning och deklaration, den här veckan blev det istället ridning och spelning vilket helt klart är att föredra. Fast med det fina vädret som var hade jag nog ännu hellre kombinerat ridningen med spindelletning eller annan utomhusaktivitet, för hur roligt det än är att spela så bar det absolut emot att sitta inne i en kyrka hela eftermiddagen idag. Får satsa på någon trevlig spindellokal nästa lördag helt enkelt, och imorgon kan det ju också bli en tur nånstans om dagens väder håller i sig. Kanske till Ramsholmen/Högholmen för att se hur det står till med vitsipporna och havsstrandsspindlarna, eller till Läppträsket vid Karis för att titta på fåglar och se om det finns några revbensspindlar framme än (fälten intill Läppträsket är en jättebra lokal för dem, och det är inte en helt vanlig art). Eller en tur till någon av myrarna i Västerby strövområde för att leta kärrspindlar. Får väl se vad som faller sig, helt enkelt.
Och om någon undrar hur det gick med den tidsoptimistiska planeringen att lyckas hinna först rida och sen hemom för att duscha och byta om före eftermiddagsrepet i Pojo, så jo, den planeringen höll! Mycket tack vare att jag fick rida Daisi idag som skulle gå även på knatteridningen efteråt, vilket innebar att jag slapp rykta och släppa henne i hagen efter lektionen. Vilket jag normalt absolut inte har något emot att göra, men just idag var det skönt att bara kunna lämna över tyglarna och åka direkt därifrån.
Daisi och jag hade för övrigt knappt några diskussioner alls idag om vem som bestämmer och absolut inga större sådana. Fast galoppera gick lite sådär, för där funkade inte samarbetet så bra - Daisi hörde ridläraren säga "du kan förbereda för galopp på långsidan" till en annan elev, och ansåg att detta naturligtvis måste gälla henne också (om ridläraren istället hade sagt "du kan förbereda att göra halt" så hade Daisi garanterat inte hört ett ord). Och "förbereda för galopp på långsidan" betyder i Daisis värld att man fattar galopp redan på kortsidan innan den där långsidan, eller varför inte redan när man närmar sig kortsidan ("vaddå förbereda, det är väl bara att springa!") så då fick vi ha en liten diskussion om det. Och sen när vi äntligen fick galoppera vi också så hade hon ju fått gå ETT HELT VARV EXTRA runt ridbanan i skritt och trav jämfört med om hon fått springa redan när hon hörde det där om att förbereda galopp som inte alls var riktat till oss, så hon hade bara "springaspringaspringa!!!" i huvudet och lyssnade inte så noga på några kommandon utöver galopphjälpen hon gick och väntade på (och den föregrep hon också i de flesta fallen). Så när hon väl fick galoppera blev det inte direkt någon fin och kontrollerad galopp...men vi skötte oss bra fram till dess! Lektionen idag innehöll massor av små och stora volter i skritt och trav, som Daisi snällt gjorde utan att dra iväg åt annat håll en enda gång. Just vilket håll vi skulle gå åt hade vi nog inte en enda diskussion om idag, de mindre vi hade handlade främst om fart (när man får och inte får springa).
Och apropå kommentaren från Per i ett tidigare inlägg om att tolka djurs signaler, så är Daisi VÄLDIGT lättolkad. Redan hästar som grupp har ju ett tydligt kroppsspråk, men Daisi är väldigt lättläst även för att vara häst. Om spindlar vad gäller signaler ofta är mycket svårlästa och "boken" man läser dessutom skriven på ett helt främmande språk, så är Daisi vid jämförelse mest att likna vid en vidöppen pekbok för mycket små barn.
Språkpoliser - fram med kravallutrustningen!
Det är väl det jag har sagt hela tiden (och jag är inte den enda, bevisligen):
Hm, undrar om jag är en alltför stor språkpolis om jag hänger upp mig på språkliga småsaker även i denna artikel om den allt sämre språkliga kompetensen hos universitetsstudenter? Oavsett vilket är det en oroande artikel - inte minst för att jag nu inte bara måste oroa mig för att mina studenter inte kan skriva, utan tydligen också för om de alls kan förstå mig...
Det är intressant att artikeln även tar upp detta med att gymnasiet inte lär studenterna ens de allra första grunderna i vetenskapligt skrivande. Det borde ingå när man läser ett naturvetenskapligt eller tekniskt gymnasieprogram, men det gör det inte och det gjorde det egentligen inte när jag gick gymnasiet heller (och det börjar ju bli ganska länge sedan nu). De programmen ska ju föreställa universitetsförberedande, och även om man inte tänker bli forskare hade sådana kunskaper gjort det avsevärt lättare för studenterna i en senare utbildning på universitet- eller högskola. Så mycket lättare att jag skulle vilja påstå att det direkt är att göra eleverna en otjänst att inte lära ut sådant, för på en universitetsutbildning är det tillräckligt mycket nya kunskaper att ta till sig ändå utan att man dessutom ska behöva anstränga sig för att samtidigt lära in grundläggande språk och skrivregler. Och det är tyvärr verkligen grundläggande saker vi pratar om här - grundläggande ordförståelse, stavning och grammatik. Särskrivningarna, hur irriterande de än är, är bara toppen på isberget.
