Ja jag ber om ursäkt för det långa uppehållet här på bloggen, men jag har varit i Skåne där jag mestadels ägnat mig åt att arbeta på Sweden Military Tattoo tillsammans med bl.a. systrarne och diverse andra trevliga människor. Vilket var mycket trevligt, mer om detta kommer i ett eget inlägg.

 

Och det inlägget hinner jag inte skriva nu, för i morgon kommer syster Elin och Lars och hälsar på vilket ska bli jättekul! Tyvärr är jag en dålig värd som överger dem redan söndag morgon för att åka till Estland, en vi får väl göra så mycket vi kan av fredagskvällen och lördagen.

 

Innan jag åkte till Skåne konstaterade jag glatt att en humla hittat in på balkongen och ägnade sig åt blommorna på min krusbärsbuske. Och nu när jag kom hem kan jag tacksamt konstatera att det kommer att bli några krusbär i alla fall i år! Ett mycket konkret exempel på en bra ekosystemtjänst. Nu är det bara att hoppas på att pollinerarna hittar jordgubbsplantorna också.

 

 

 

 

Innan jag åkte till Skåne hade jag en ganska frustrerande ridlektion med Daisi (se tidigare inlägg) som inte gick alldeles helt bra, mycket eftersom en del av övningen gick ut på att göra halt på bestämda ställen (Daisi är ju nu inte så förtjust i att stå still), och en annan del åt att ha kontroll över var och när man gör övergångar mellan trav och galopp vilket inte är min starka sida på just Daisi som tycker det är alldeles för roligt att springa (så vi tenderade att börja galoppera för tidigt och sen sakta ner till trav för sent...).

 

Nästa lektion hade jag igår, återigen på Daisi, och den här gick mycket bättre. Men jag kan ju som vanligt konstatera att jag behöver bli snabbare på att komma upp på hästen eftersom Daisi alltid går så fort jag fått foten i stigbygeln innan jag hunnit upp, och gärna gör några försök att komma iväg innan dess också (hon tycker att jag tar alldeles för lång tid på mig med att fixa med stigbyglar och sadelgjord och sånt). Tänk om man varit så vig att man bara kunnat hoppa upp!

 

En av övningarna var denna gång att skritta rakt fram med hästen ställd inåt, något som låter betydligt mer avancerat än att göra halt på ett bestämt ställe men som på Daisi faktiskt är betydligt enklare. Det är helt enkelt mycket lättare att ställa henne än att stoppa henne, och hon är mycket mer samarbetsvillig med sådant än med att stanna. Ända tills vi så småningom, efter att några gånger ha skrittat på snedden på detta vis längs en långsida och trava resten av banan runt, istället fick galoppera på långsidan efter skrittsträckan. Med resultatet att Daisi när hon fick klart för sig hur övningen funkade (först skritt, sen galopp) inte riktigt klarade att hålla sig i skinnet ända tills vi nått slutet av "skrittlångsidan" och absolut inte ända fram till "galopplångsidan". Som vanligt var det nog bara hälften av galopperna sådär som hon startade på mitt kommando...men i alla fall ett par galopper kände jag att jag hade bra kontroll över (under galoppen, inte bara när vi startar den) den här gången, så på det hela taget känner jag mig nöjd.