Spindelflytt
Det är ju inte bara jag som flyttat utan även krypen. Det har gått bra att flytta alla djur, även som spindlarna var lite sura först eftersom de tyckte det var för kallt att åka bil trots att de var ordentligt inpackade med filtar och grejer och fick följa med upp i hytten på färjan. Bedrövligt att flytta om vintern, tyckte de.
Väl i Stockholm passade jag på att renovera inredningen mer eller mindre i flera av terrarierna. Så just nu har spindlarna det jättefint, sen får man se hur länge det varar eftersom växter tenderar att inte trivas i spindelterrarierna, delvis pga att terrarierna står för mörkt för att de flesta växter ska trivas och delvis för att spindlarna tar en aktiv roll i inredningen själva och den omfattar ofta utbredd förstörelse av växter.
Ett stort problem är att de flesta av mina kryp vill ha det ganska torrt samtidigt som de inte alls uppskattar mycket ljus, medan växter som trivs i torra miljöer tenderar att vilja ha det väldigt ljust. Ingenstans blir detta ett större problem än hos Grammostola roseaspindlarna Kerstin och Lisbeth, där arten (om de nu faktiskt är av samma art, det diskuteras...) naturligt lever i bl.a. utkanterna av Atacamaöknen. Med dessa två har jag också mer eller mindre gett upp det där med att alls ha ett dekorativt terrarium eftersom just de här är extra stora marodörer...men jag slängde in några levande stenar hos Kerstin och hoppas på att de får vara kvar och inte dukar under på grund av ljusbrist eller Kerstin (Kerstin har oftast ihjäl växterna innan de hinner dö av något annat...).
Kerstin.
Nya terrarieinredningen. Ungefär som den gamla fast med ett tillskott av lite levande stenar och några vissna löv. Kerstin själv var mest sur för att den nya jorden i terrariet var fuktig, och hon gillar verkligen INTE att bil blöt om fötterna. Kerstin uppehåller sig därför antingen på terrarieväggen eller i vattenskålen tills det torkat upp (vattenskålen är det torraste stället i terrariet - den är ständigt tom utom när jag precis fyllt på, och det är inte för att Kerstin dricker upp innehållet).
Ingalill är också av en torrlevande art och har också vissa tendenser att ta en aktiv roll i terrariets utseende, men hos henne kan man ändå med lite tur få lov att plantera en eller ett par växter i terrariet utan att de ligger uppgrävda och sönderslitna redan några dagar efter. Ingalill är lite blyg, så hos henne vill jag gärna att det ska finnas bra med gömställen och skyddsmöjligheter i terrariet och hon verkar faktiskt vara nöjd med den lite skogigare inredningen - åtminstone har växterna fått vara kvar än så länge.
Middagen är serverad.
De som verkligen vill ha skog i terrarierna är Brachypelmaspindlarna Marianne och Doris. Båda har fått lite nya växter.
Mariannes snåriga bostad.
Marianne
Doris har paradvåningen av spindlarna här, det stora terrariet med djungeltema (även om man sällan ser Doris dagtid, hon är väldigt nattaktiv och tittar sällan fram före småtimmarna).
Selma har inte fått ny inredning för hon verkar nöjd i sitt stenröse, såvitt man nu kan bedöma det. Man ser inte mycket av henne för hon är en väldigt blyg liten skorpion, men ibland tittar hon fram.
Kackerlackorna har inte fått några renoveringar gjorda, men det ska fixas lite hos dem också på sikt. Men de är nöjda och klarade flytten bra, trots att de inte fick följa med upp i hytten utan fick stanna i bilen under färjeöverfarten.
Alldeles nyömsade kackerlackor är vita.
På åtta ben...eller sju.
En av definitionerna av vad en spindel är, och den som i första hand lärs ut för att skilja spindlar från andra leddjursklasser i allmänhet och insekter i synnerhet, är att spindlar har åtta ben. Det är dock en sanning med modifikation - en frisk och intakt spindel har åtta ben, men olyckor händer och spindlar tappar ganska lätt sina ben, så det är inte alls ovanligt att man ser individer med färre än åtta. Ibland mycket färre.
Och det gäller inte bara små spindlar med små tunna ben, utan även stora arter med ben av en grovlek nästan som en blyertspenna. Härhemma dök Birgitta plötsligt upp på sju ben häromdan! Jag har inte sett mycket av henne under vintern, vissa av mina spindlar (de som härstammar från delar av världen där det finns någon form av årstider) går liksom bokstavligen under jorden under den kalla och mörka delen av året. Birgitta har tillbringat sin mesta tid under jord, och när jag sett henne i samband med matning har det oftast bara varit en skymt och absolut inte tillräckligt för att räkna benen på henne. Men häromdan kom hon fram helt och jag kunde konstatera att hon saknar ett ben!
Jag vet inte hur detta gått till, men att spindlar förlorar ben är inte ovanligt och beror oftast antingen på att ett rovdjur attackerat dem och benet brutits av, eller på att något gått fel vid ömsning. Eftersom det inte finns några rovdjur i terrariet utöver Birgitta själv är min gissning att hon fått för sig att ömsa skinn under jord, att något då gått galet och att ett ben fastnat i det gamla skinnet. Det händer spindlar ibland, att ömsa skinnet på benen för en spindel är trots allt som att behöva kränga av sig åtta stycken väldigt långa, stela, flerledade och tajta strumpor. Om det inte går att få av det gamla skinnet på något av benen händer det att spindeln själv bryter av det benet, för har man åtta stycken klarar man sig bra även om man förlorar ett och det är att föredra framför att sitta fast i det gamla ömsskinnet. Och om detta beror på att hon haft problem med ömsningen är jag bara glad att det inte är frågan om något värre! Ömsning är en ganska känslig process och förenad med en del risker, det är långtifrån självklart att det går bra alltid...
Birgittas ben är för övrigt av på just det ställe man förväntar sig i så fall: En led nära kroppen som är försvagad på spindlars ben just för att lätt brytas av. Bryts benet i den leden täpps brottytan till av ett "lock" som faller ner och förhindrar blödning. Den leden fungerar som ett predatorförsvar, eftersom den del av en spindel som ett rovdjur lättast får tag i är just benen - och bryts benet då av så blir rovdjuret stående med bara ett ben medan spindeln kilar iväg utan att allvarlig skada är skedd (ungefär som när ödlor tappar svansen). Det är ganska vanligt att man ser spindlar ute i naturen som saknar ett eller flera ben, och vissa arter verkar antingen tappa benen lättare än andra eller också vara mer utsatta för angrepp för man ser dem ofta sakna ganska många ben (för att inte tala om lockespindlar, där benen ramlar av nästan bara man tittar på dem...). Och det verkar inte påverka rörelseförmågan nämnvärt även när flera ben saknas, såvida det inte är frågan om många på samma sida - men jag såg en gång ben spindel med tre ben borta på samma sida (och ett på den andra sidan) - den rörde sig inte lika snabbt som den gjort med alla sina ben, men det gick ändå förvånansvärt bra.
Och som sagt, att benen lätt bryts i den där leden kan också utnyttjas för att en spindel ska klara sig ur en misslyckad ömsning när ett ben fastnat i ömsskinnet, då bryter den helt enkelt av benet där själv. Samma sak händer vid en skada som gör det besvärligt att använda benet - då kan spindeln bestämma sig för att den hellre klarar sig utan det. Precis som ödlors svans växer ett tappat spindelben ut igen, men hos en spindel sker det förstås inte kontinuerligt utan bit för bit i samband med öms. Det innebär att en liten kortlivad svensk spindel kanske inte hinner få tillbaka benet under sin livstid om det tappats i vuxen ålder, men hos en fågelspindel är det en annan sak. Så Birgitta blir nog åttbent igen, men just nu får hon klara sig med sju, stackarn. Inte för att det verkar vara ett problem - som sagt, har man så många som åtta ben påverkar ett mindre knappast rörelseförmågan, och det är dessutom frågan om ett av mittenbenen (näst bakersta).
Birgitta, här med åtta ben.
Det är för övrigt lite intressant det här med hur olika allvarlig en och samma skada kan vara för olika djurgrupper. Man kan roa sig lite med att tänka sig en spindel i en sån där läkarserie som det är så gott om på tv (och som jag nästan aldrig tittar på, vet inte när jag såg en senast faktiskt), ni vet, där det alltid är kris och katastrof och läkare och sköterskor springer åt alla håll och det är blod och gråt och död och mirakulösa tillfrisknanden om vartannat på alla håll och kanter, och så lite intriger och bråk och kärleksbekymmer på det. Ett illa skadat eller förlorat ben hade absolut platsat i en sådan serie. MEN hade det funnits en spindelmotsvarighet och en spindel kommit in på akuten för att den förlorat ett ben hade den troligen bara fått skäll för att ta upp läkartid i onödan och skickats hem omgående. Ingen kirurgi och ingen blodtransfusion hade behövts, och ingen medicinering som smärtlindring eller antibiotika eller så (den hade inte ens behövt en alvedon eftersom den saknar smärtreceptorer). Och inte nog med det, eftersom ett ben mindre gör så pass liten skillnad när ursprungsantalet är åtta så hade spindelpatienten dessutom obehindrat och omgående promenerat därifrån utan någon form av tekniska hjälpmedel som kryckor eller proteser. Vi däggdjur är ganska onödigt ömtåliga i jämförelse! Men en spindel tål å andra sidan inte att få minsta lilla skråma på bakkroppen utan risk att förblöda, eftersom den har ett stort hjärta längs hela översidan på ryggen och ett blodkärlssystem där blodet cirkulerar öppet i kroppshålan i stora delar av bakkroppen. Minsta skada där är att jämföra med att kapa en större pulsåder eller rentav aorta. Så där hade något för oss så odramatiskt som ett skrubbsår motiverat ilfärd till akuten i ambulans, och det hade varit mycket tveksamt om patienten klarat sig eller ens hunnit till sjukhuset. Men inte ens det hade nog platsat i en läkarserie eftersom mycket av dramatiken förenad med en kraftig blödning ändå saknats - dels är spindlars motsvarighet till blod blekt gråblått och nästan ofärgat, vilket förstås inte alls är lika dramatiskt som rött blod överallt, dels är det ganska trögflytande så det hade inte direkt sprutat och runnit och skvätt ner allting sådär som det tydligen måste göra på tv. Nä, spindlar platsar nog inte i läkarserier...
Och vad gör spiindlarna (och skorpisen) då?
Ja ni måste ju undra, ni som följer denna blogg? För det var verkligen väldigt VÄLDIGT länge sedan fågelspindlarna figurerade på bloggen nu - men det beror på att det helt enkelt inte har hänt så mycket, livet går sin gilla gång i terrarierna.
Skorpionen Selma ömsade skinn medan jag var i Sverige i augusti, vilket var skönt för innan dess såg hon bokstavligen ut som om hon skulle spricka! Kolla bara nedan, skorpionmotsvarigheten till Michelingubben! Och notera gliporna mellan segmenten på ryggen...
Har tyvärr ingen efter-bild, men hon ser verkligen mycket mer ut som en skorpion ska göra nu.
Ingalill på jobbet har fått för sig att gräva. Uppgrävd jord slängs förstås i vattenskålen, som jag därför måste gräva fram under jord och torra växtdelar varje morgon. På sista tiden har jag upptäckt att det till stor del verkar vara samma växtdelar som hittas i vattenskålen om och om igen, tydligen har hon något emot dem trots att jag när jag städar ur vattenskålen lägger allt i ett hörn av terrariet där man aldrig ser henne uppehålla sig...
För jobbkollegerna är detta dock positivt, eftersom Ingalill har varit mycket mer aktiv än vanligt och titt som tätt syns i främre delen av terrariet (där det är lätt att beundra henne) istället för att sitta undanskymd i det bakre hörn där hon har sitt bo under en barkbit.
Marianne har på sista tiden ofta suttit framme och väl synlig i terrariet även dagtid - vilket är ovanligt för henne. Jag har ingen aning om varför, men det är trevligt att få se henne för hon är en fantastiskt vacker spindel.
Doris tänker jag ofta på som liten eftersom hon inte var så stor när jag köpte henne, men hon har växt rejält sen dess och är faktiskt den största spindeln härhemma (den enda som är större är Ingalill). Doris är precis som Marianne väldigt nattaktiv så på dagtid ser man inte mycket av henne, men går man upp om natten kan man få se henne ute och röra på sig och då är hon också bra mycket mindre skygg och nervös än hon är om dagen (intressant att sådana beteenden så tydligt skiftar mellan dag och natt!).
För storleksjämförelse - de gröna bladen i framkant är gullranka.
Inte rödstrumpa, men väl rödrumpa...
Lagom till Valborg och första maj ömsade Marianne skinn och blev sådär fantastiskt vacker med skimrande färger som bara en nyömsad Brachypelma vagans kan. Arten brukar kallas "redrump" på engelska eftersom den har långa eldröda hår på bakkroppen medan den i övrigt är sammetssvart.
Röda hår på rumpan:
Tyvärr har jag väldigt svårt att få bra bilder på Marianne eftersom hon tenderar att bara vara ute om natten, och hon är så mörk att hon är väldigt svår att få bra bilder på mot mörk bakgrund som jorden i terrariet till och med på dagtid. De eldröda håren kommer dessutom inte alls till sin rätt med blixt i ett mörkt terrarium, och man blir ju alltid smått besviken över att inte lyckas förmedla på bild hur otroligt vacker den här arten är på riktigt. De enda riktigt bra bilder jag har av Marianne är tagna när hon vid enstaka tillfällen rört sig ute i terrariet på dagtid, hon har då oftast varit väldigt långt ifrån nyömsad och därmed inte alls visat sig från sin bästa sida.
Men det finns som tur är andra som lyckats bättre än jag nånsin gjort, här är ett par länkar till bra bilder på arten. Men det kan konstateras att det inte bara är jag som har problem - det här är en ganska vanlig husdjursspindel, men det är ändå faktiskt ganska svårt att hitta bilder där färgerna verkligen kommer till sin rätt. Med blixt ser man inte den röda färgen (jag tror att det starka ljuset från blixten helt enkelt lyser genom håren) bra, utan blixt ser den röda färgen oftast mer mattorange eller till och med rödbrun ut, vilket den absolut inte är. Den översta bilden nedan stämmer bäst överrens färgmässigt med hur arten ser ut i verkligheten - dock ser man även här att den röda färgen bara egentligen kommer fram allra längst fram på bakkroppen (bilden tagen med blixt eller annat starkt ljus...).
B. vagans
B. vagans
B. vagans
B.vagans
Röda hår på rumpan:
Tyvärr har jag väldigt svårt att få bra bilder på Marianne eftersom hon tenderar att bara vara ute om natten, och hon är så mörk att hon är väldigt svår att få bra bilder på mot mörk bakgrund som jorden i terrariet till och med på dagtid. De eldröda håren kommer dessutom inte alls till sin rätt med blixt i ett mörkt terrarium, och man blir ju alltid smått besviken över att inte lyckas förmedla på bild hur otroligt vacker den här arten är på riktigt. De enda riktigt bra bilder jag har av Marianne är tagna när hon vid enstaka tillfällen rört sig ute i terrariet på dagtid, hon har då oftast varit väldigt långt ifrån nyömsad och därmed inte alls visat sig från sin bästa sida.
Men det finns som tur är andra som lyckats bättre än jag nånsin gjort, här är ett par länkar till bra bilder på arten. Men det kan konstateras att det inte bara är jag som har problem - det här är en ganska vanlig husdjursspindel, men det är ändå faktiskt ganska svårt att hitta bilder där färgerna verkligen kommer till sin rätt. Med blixt ser man inte den röda färgen (jag tror att det starka ljuset från blixten helt enkelt lyser genom håren) bra, utan blixt ser den röda färgen oftast mer mattorange eller till och med rödbrun ut, vilket den absolut inte är. Den översta bilden nedan stämmer bäst överrens färgmässigt med hur arten ser ut i verkligheten - dock ser man även här att den röda färgen bara egentligen kommer fram allra längst fram på bakkroppen (bilden tagen med blixt eller annat starkt ljus...).
B. vagans
B. vagans
B. vagans
B.vagans
Ingalill flyttar
Jag och Kaj (och Ingalill) blir ju utkörda ur vårt lärarinneseminarium nu, som istället ska bli bibliotek. Istället flyttar vi upp till huvudbyggnaden på Novia, till de andra forskarna i Aronias korridor. Jag har börjat bära upp mina saker lite i taget, och varje gång jag kommer upp på avdelningen frågar folk om vi har börjat flytta och när vi ska flytta. Och i synnerhet är de intresserade av när Ingalill ska flytta in! Till den grad att det föreslagits att Ingalill också borde ha namnskylt på dörren till kontoret...
Vad gäller det tycker jag nog kanske att det där med namnskylt hänger lite ihop med om man faktiskt jobbar på stället eller inte, och jag tycker verkligen inte att det görs särskilt mycket jobb (eller för den delen pågår någon slags aktivitet alls) i Ingalills terrarium. Möjligtvis skulle man kunna säga att hon fyller en funktion som spindelambassadör, men inte ens det är ju ett särskilt betungande jobb trots det allmänna intresset på avdelningen. Fast å andra sidan får hon (såvitt jag vet...) ingen lön heller, så man kan ju faktiskt inte begära så mycket. Fast å tredje sidan bor och äter hon gratis (inklusive vatten och värme), så något kanske man kan begära ändå? Åtminstone om hon ska ha en egen namnskylt.
Hon kunde väl hjälpt till att bära några böcker åtminstone...?
Vad gäller det tycker jag nog kanske att det där med namnskylt hänger lite ihop med om man faktiskt jobbar på stället eller inte, och jag tycker verkligen inte att det görs särskilt mycket jobb (eller för den delen pågår någon slags aktivitet alls) i Ingalills terrarium. Möjligtvis skulle man kunna säga att hon fyller en funktion som spindelambassadör, men inte ens det är ju ett särskilt betungande jobb trots det allmänna intresset på avdelningen. Fast å andra sidan får hon (såvitt jag vet...) ingen lön heller, så man kan ju faktiskt inte begära så mycket. Fast å tredje sidan bor och äter hon gratis (inklusive vatten och värme), så något kanske man kan begära ändå? Åtminstone om hon ska ha en egen namnskylt.
Hon kunde väl hjälpt till att bära några böcker åtminstone...?
Skorpionen Selma
Jag skäms över att jag här på bloggen ännu inte introducerat menageriets senaste tillskott - skorpionen Selma! Selma har bott här ganska länge nu, och hon har funnits (och finns) på bild på facebook, men det har liksom inte blivit något skrivet här på bloggen. Selma kom hit eftersom jag tyckte att hushållet saknade en skorpis efter att kejsarskorpionen Gunilla plötsligt och oväntat avled för en tid sedan. Så Selma fick flytta hit.
Selma är av arten Hadogenes paucidens, arten har inget svenskt namn men heter banded flat rock scorpion på engelska. Och det namnet säger egentligen allt - en randig, ganska platt skorpion som lever under stenar. I naturen trivs den i trånga utrymmen under/mellan stenar, därav den tillplattade kroppsformen, och den är mörk till färgen med ljusa tvärband. Den har också en väldigt tunn liten svans som inte duger till mycket - den sticks inte gärna och giftet är väldigt klent om den skulle göra det. Den kan dock nypas med klorna (blir hon skrämd viftar hon med klorna), även om dessa inte alls är i klass med en kejsarskorpions storleksmässigt även om man sätter det i relation till skorpionens storlek - den här arten är mycket mindre (bara några cm lång i kroppslängd, någon cm till om man räknar in svansen). Personligen tycker jag att det här är otroligt fulsöt liten skorpion, en tjock liten klump med löjligt liten tunn svans. Jag är egentligen inte säker på om Selma verkligen är en hon, men vuxna hannar ska ha väldigt lång svans vilket Selma inte har (men hon är nog inte riktigt adult heller), så jag gissar på hona. Arten lever naturligt i torra områden i södra Afrika.
Selma gör överlag lite väsen av sig, hon är en blyg liten krabat som trivs bäst i sitt bo - som naturligtvis är ett trångt utrymme mellan ett par platta stenar eftersom det är så den här arten vill ha det. Tyvärr har jag inte så många bilder och inga riktigt bra på henne eftersom hon ju är lite blyg och jag inte gärna vill skrämma henne med fotoblixtar.
Selma är av arten Hadogenes paucidens, arten har inget svenskt namn men heter banded flat rock scorpion på engelska. Och det namnet säger egentligen allt - en randig, ganska platt skorpion som lever under stenar. I naturen trivs den i trånga utrymmen under/mellan stenar, därav den tillplattade kroppsformen, och den är mörk till färgen med ljusa tvärband. Den har också en väldigt tunn liten svans som inte duger till mycket - den sticks inte gärna och giftet är väldigt klent om den skulle göra det. Den kan dock nypas med klorna (blir hon skrämd viftar hon med klorna), även om dessa inte alls är i klass med en kejsarskorpions storleksmässigt även om man sätter det i relation till skorpionens storlek - den här arten är mycket mindre (bara några cm lång i kroppslängd, någon cm till om man räknar in svansen). Personligen tycker jag att det här är otroligt fulsöt liten skorpion, en tjock liten klump med löjligt liten tunn svans. Jag är egentligen inte säker på om Selma verkligen är en hon, men vuxna hannar ska ha väldigt lång svans vilket Selma inte har (men hon är nog inte riktigt adult heller), så jag gissar på hona. Arten lever naturligt i torra områden i södra Afrika.
Selma gör överlag lite väsen av sig, hon är en blyg liten krabat som trivs bäst i sitt bo - som naturligtvis är ett trångt utrymme mellan ett par platta stenar eftersom det är så den här arten vill ha det. Tyvärr har jag inte så många bilder och inga riktigt bra på henne eftersom hon ju är lite blyg och jag inte gärna vill skrämma henne med fotoblixtar.
Spiindlarna
Inser att det var väldigt länge sen jag rapporterade om spindlarnas göranden och låtanden här på bloggen, och jag förstår ju att ni som faktiskt läser denna blogg måste vara undrande och kanske rentav oroade. Så här kommer nu en lägesrapport. Tyvärr har jag inte några nytagna bilder, men man kan inte få allt.
Kerstin har bestämt sig för att det är vinter. Vilket man ju kan hålla med henne om (se bilder i förra inlägget). Detta innebär att hon inte, som man kanske borde förvänta sig av en spindel vars terrarium står i en lägenhet där rumstemperaturen på sista tiden legat på ca 16-17 grader, suttit tryckt mot väggen där terrariets värmematta finns. Istället har hon parkerat sig i hörnet längst in på motsatt sida av terrariet, och där sitter hon. Vecka ut och vecka in. Utan att äta. Inget konstigt med det om man är en Grammostola rosea.
Hushållets andra G. rosea Lisbeth ömsade skinn tidigt i höstas och blev fantastiskt vacker (se tidigare inlägg med bild). Sedan dess har hon grävt en hel del i terrariet men däremot inte ätit. Grävandet är inget ovanligt, men att hon matvägrar så här efter öms är märkligare. Nyömsade spindlar kan inte äta på en vecka sådär eftersom det nya skinnet (inklusive tänderna) måste få tid att stelna innan de kan äta, men efter det brukar aptiten vara på topp. Men en G. rosea är en G. rosea, matvägran långa perioder är naturligt för dem och om inte spindeln ser ut att må dåligt finns sällan anledning att oroa sig. Och i dag har hon ätit för första gången på 3-4 månader.
Birgitta har aldrig tidigare visat intresse för att gräva, men sen hon fick flytta in i ett riktigt glasterrarium i höstas har hon grävt sig inte en håla eller grotta eller gång eller så, utan en grund grop. Som hon omgett och delvis täckt med silke, och där sitter hon. En bit ifrån väggen med värmemattan vilket är var spindlarna vanligtvis placerar sina bon, och utan att utnyttja den träbit jag placerat som gömställe eller stomme för ett bo i terrariet. Jaja, hon gör som hon vill, och vill hon sitta i en grund grop utan ordentligt tak över huvudet får hon väl göra det.
Doris verkar nöjd med livet, där har det inte hänt så mycket. Hon sparkade ju av sig massor av nässelhår i samband med flytten till Finland, men sen senaste ömset ganska snart efter flytten har hon inte fått några nya kala fläckar alls. Och hon är ju så fin när hon inte är flintis på rumpan, lockiga Doris.
Marianne har grävt en väldig massa, åstadkommit tunnlar under jord och stora jordhögar ovan jord, och kastat omkring en väldigt stor plastväxt. Jag har faktiskt inte sett henne på ett bra tag, men mat försvinner och nya spår av schaktningsarbeten dyker upp, så det finns ingen anledning att inte anta att hon mår bra.
Kontorsspindeln Ingalill är numera ofta framme i terrariet - dock bara när jag är där eller möjligtvis Kaj, när någon annan kommer dit och vill titta på henne råkar hon nästan alltid sitta inne i sitt bo. Hon (och jag) kommer tyvärr snart att bli tvungna att flytta från seminariet - högskolan har hyrt ut seminariebyggnaden till Ekenäs bibliotek, vars egna lokaler ska renoveras, så jag, Kaj och Ingalill kommer att tvingas flytta upp i huvudbyggnaden i maj. Vilket är både bra och dåligt - bra för att vi slipper springa fram och tillbaka mellan seminariet och huvudbyggnaden så fort vi behöver träffa någon och av sociala skäl, dåligt för att det gamla fina trähuset ju är så mycket charmigare. Menmen, det blir säkert bra. Det jag mest undrar över är hur i all världen seminariet ska fungera som stadsbibliotek? Det är ett jättefint hus, men det är ju även det i behov av renovering. Att det är lite slitet spelar väl mindre roll eftersom det nu är en tillfällig lösning för biblioteket, men toaletterna är få och dåliga och handikappanpassning exsisterar förstås inte i en byggnad från 1870 - och det är ju gott om pensionärer och därmed gott om rullatorer och liknande i Ekenäs, och jag kan tänka mig att de hör till de flitigare biblioteksbesökarna. Samtidigt känns det bra att ha ett bibliotek på campus! Dessutom så pågår det ju en hel del undervisning i semninariebyggnaden och man kan ju undra vart de kurserna ska ta vägen - har de verkligen undervisningslokaler så att de kan flytta de aktiviteterna till huvudbyggnaden? Är nog inte roligt att reda ut schemaläggningen på skolan, och Aronia kommer ju dessutom att behöva använda en lokal i huvudbyggnaden för sina möten som hittills hållts i seminariet. Men nu blev det ju mycket bibliotek och seminarium och flytt här och lite om Ingalill. Men det finns inte mycket mer att säga om henne - dock är det självklart för folket på Aronia att det inte bara är Kaj och jag som behöver ett nytt rum i huvudbyggnaden, utan Kaj, jag och Ingalill.
Kerstin har bestämt sig för att det är vinter. Vilket man ju kan hålla med henne om (se bilder i förra inlägget). Detta innebär att hon inte, som man kanske borde förvänta sig av en spindel vars terrarium står i en lägenhet där rumstemperaturen på sista tiden legat på ca 16-17 grader, suttit tryckt mot väggen där terrariets värmematta finns. Istället har hon parkerat sig i hörnet längst in på motsatt sida av terrariet, och där sitter hon. Vecka ut och vecka in. Utan att äta. Inget konstigt med det om man är en Grammostola rosea.
Hushållets andra G. rosea Lisbeth ömsade skinn tidigt i höstas och blev fantastiskt vacker (se tidigare inlägg med bild). Sedan dess har hon grävt en hel del i terrariet men däremot inte ätit. Grävandet är inget ovanligt, men att hon matvägrar så här efter öms är märkligare. Nyömsade spindlar kan inte äta på en vecka sådär eftersom det nya skinnet (inklusive tänderna) måste få tid att stelna innan de kan äta, men efter det brukar aptiten vara på topp. Men en G. rosea är en G. rosea, matvägran långa perioder är naturligt för dem och om inte spindeln ser ut att må dåligt finns sällan anledning att oroa sig. Och i dag har hon ätit för första gången på 3-4 månader.
Birgitta har aldrig tidigare visat intresse för att gräva, men sen hon fick flytta in i ett riktigt glasterrarium i höstas har hon grävt sig inte en håla eller grotta eller gång eller så, utan en grund grop. Som hon omgett och delvis täckt med silke, och där sitter hon. En bit ifrån väggen med värmemattan vilket är var spindlarna vanligtvis placerar sina bon, och utan att utnyttja den träbit jag placerat som gömställe eller stomme för ett bo i terrariet. Jaja, hon gör som hon vill, och vill hon sitta i en grund grop utan ordentligt tak över huvudet får hon väl göra det.
Doris verkar nöjd med livet, där har det inte hänt så mycket. Hon sparkade ju av sig massor av nässelhår i samband med flytten till Finland, men sen senaste ömset ganska snart efter flytten har hon inte fått några nya kala fläckar alls. Och hon är ju så fin när hon inte är flintis på rumpan, lockiga Doris.
Marianne har grävt en väldig massa, åstadkommit tunnlar under jord och stora jordhögar ovan jord, och kastat omkring en väldigt stor plastväxt. Jag har faktiskt inte sett henne på ett bra tag, men mat försvinner och nya spår av schaktningsarbeten dyker upp, så det finns ingen anledning att inte anta att hon mår bra.
Kontorsspindeln Ingalill är numera ofta framme i terrariet - dock bara när jag är där eller möjligtvis Kaj, när någon annan kommer dit och vill titta på henne råkar hon nästan alltid sitta inne i sitt bo. Hon (och jag) kommer tyvärr snart att bli tvungna att flytta från seminariet - högskolan har hyrt ut seminariebyggnaden till Ekenäs bibliotek, vars egna lokaler ska renoveras, så jag, Kaj och Ingalill kommer att tvingas flytta upp i huvudbyggnaden i maj. Vilket är både bra och dåligt - bra för att vi slipper springa fram och tillbaka mellan seminariet och huvudbyggnaden så fort vi behöver träffa någon och av sociala skäl, dåligt för att det gamla fina trähuset ju är så mycket charmigare. Menmen, det blir säkert bra. Det jag mest undrar över är hur i all världen seminariet ska fungera som stadsbibliotek? Det är ett jättefint hus, men det är ju även det i behov av renovering. Att det är lite slitet spelar väl mindre roll eftersom det nu är en tillfällig lösning för biblioteket, men toaletterna är få och dåliga och handikappanpassning exsisterar förstås inte i en byggnad från 1870 - och det är ju gott om pensionärer och därmed gott om rullatorer och liknande i Ekenäs, och jag kan tänka mig att de hör till de flitigare biblioteksbesökarna. Samtidigt känns det bra att ha ett bibliotek på campus! Dessutom så pågår det ju en hel del undervisning i semninariebyggnaden och man kan ju undra vart de kurserna ska ta vägen - har de verkligen undervisningslokaler så att de kan flytta de aktiviteterna till huvudbyggnaden? Är nog inte roligt att reda ut schemaläggningen på skolan, och Aronia kommer ju dessutom att behöva använda en lokal i huvudbyggnaden för sina möten som hittills hållts i seminariet. Men nu blev det ju mycket bibliotek och seminarium och flytt här och lite om Ingalill. Men det finns inte mycket mer att säga om henne - dock är det självklart för folket på Aronia att det inte bara är Kaj och jag som behöver ett nytt rum i huvudbyggnaden, utan Kaj, jag och Ingalill.
Ingalills yrkesroll
Ingalill bor ju numera inte här hemma utan på mitt kontor. Hennes rykte har snabbt spritt sig så att även kolleger som aldrig sett henne vet vad hon heter. Och det är intressant - Ingalill är verkligen etablerad som en individ såtillvida att hon inte är känd som "spindeln", "Kajsas spindel" eller liknande, utan som just "Ingalill". När mina kolleger pratar om henne med varandra pratar de om henne som Ingalill, även när jag inte är närvarande.
Intressant är att det är en av mina poänger med att ha namn på spindlarna - det är inte alla som har det på sådana husdjur som spindlar, akvariefiskar med mera - och det är roligt att det fungerar. Jag hade förstås döpt dem i vilket fall, men det finns andra syften och fördelar med att ha namn även på sådana husdjur som inte lystrar till namn eller kanske inte ens har så väldigt mycket till personlighet jämfört med husdjur som hundar och katter. Ett namn etablerar djuren som individer, personligheter och husdjur snarare än namnlösa kryp, det visar andra att jag betraktar dem som individer och inte bara något man har i ett terrarium som en häftig inredningsdetalj, och skiljer ut mina husdjursspindlar från när jag pratar om spindlar jag använder som studieorganismer eller försöksdjur.
Ingalill betraktas absolut som en individ och en personlighet på Aronia, och det kommer att bli intressant att se hur detta utvecklas när jag (och Ingalill) troligen nu i höst kommer att flytta från seminariebyggnaden där jag har kontor just nu till Aronias avdelning i huvudbyggnaden. Kommer Ingalill att bli en ännu mer integrerad del av Aronia om hon även befinner sig närmare rent fysiskt? Ska bli intressant att se.
Intressant är att det är en av mina poänger med att ha namn på spindlarna - det är inte alla som har det på sådana husdjur som spindlar, akvariefiskar med mera - och det är roligt att det fungerar. Jag hade förstås döpt dem i vilket fall, men det finns andra syften och fördelar med att ha namn även på sådana husdjur som inte lystrar till namn eller kanske inte ens har så väldigt mycket till personlighet jämfört med husdjur som hundar och katter. Ett namn etablerar djuren som individer, personligheter och husdjur snarare än namnlösa kryp, det visar andra att jag betraktar dem som individer och inte bara något man har i ett terrarium som en häftig inredningsdetalj, och skiljer ut mina husdjursspindlar från när jag pratar om spindlar jag använder som studieorganismer eller försöksdjur.
Ingalill betraktas absolut som en individ och en personlighet på Aronia, och det kommer att bli intressant att se hur detta utvecklas när jag (och Ingalill) troligen nu i höst kommer att flytta från seminariebyggnaden där jag har kontor just nu till Aronias avdelning i huvudbyggnaden. Kommer Ingalill att bli en ännu mer integrerad del av Aronia om hon även befinner sig närmare rent fysiskt? Ska bli intressant att se.
Fintrådigt
Vänster till höger:
Sytråd
Hårstrå
Tjockare spindeltråd (fågelspindelsilke)
Två tunnare spindeltrådar (fågelspindesilke, samma spindel)
Och sen kan vi betänka att större spindlar gör tjockare trådar, och en fågelspindel är en VÄLDIGT stor spindel. Det vore intressant att ha med en tråd gjord av en mer normalstor spindel också, det kommer kanske...
Sytråd
Hårstrå
Tjockare spindeltråd (fågelspindelsilke)
Två tunnare spindeltrådar (fågelspindesilke, samma spindel)
Och sen kan vi betänka att större spindlar gör tjockare trådar, och en fågelspindel är en VÄLDIGT stor spindel. Det vore intressant att ha med en tråd gjord av en mer normalstor spindel också, det kommer kanske...
Matdags
Känsliga läsare varnas för innehållet i det här blogginlägget!
På sommaren är det lätt att ge fågelspindlarna här hemma variation i maten i form av viltfångade byten, som omväxling till kackerlackorna som utgör stapelfödan större delen av året. Något jag utnyttjar så mycket jag kan eftersom utbudet på passande foderinsekter annars är klent och fågelspindlar är, som så många andra spindlar, generalister som mår bra av lite variation.
Spindelmat finns bakom huset!
Så här års är det gott om gräshoppor och vårtbitare ute, och just nu är det väldigt gott om grön vårtbitare här - något som passar mig utmärkt eftersom det annars är svårt att hitta svenska kryp som är stora nog att fungera som fågelspindelbyten. Dessutom tycker spindlarna väldigt mycket om dem! Även de skyggare och mindre glupska av spindlarna kastar sig ofta över dem så fort de släpps in i terrariet, något som inte är lika vanligt med kackerlackorna.
Till och med Kerstin har satt i sig två stycken stora vårtbitare med bara ett par dagars mellanrum, och hon är annars ganska liten i maten. Och den första hon fick åt hon direkt sittande längst i terrariet - annars väntar hon ofta med att jaga tills kvällen, äter utom synhåll och man vet att hon ätit bara för att hon dumpar de oätliga resterna (skal) längst fram i terrariet (något alla spindlarna gör).
Lisbeth hör inte till de skyggare spindlarna dock - öppen och framåt och inte det minsta blyg. Vårtbitaren avrättas och förtärs över vattenskålen i terrariets framkant med full insyn.
Och hushållets matvrak Birgitta tvekar förstås inte heller, utan kastar sig över allt i matväg direkt oavsett vad det är - och kastar sig dessutom över sådant som inte är ätbart också bara ifall att (här får man akta fingrarna). Birgitta har också sämst bordsskick av alla spindlarna - hon tuggar så att det krasar när hon äter.
Bytet nedlagt!
På sommaren är det lätt att ge fågelspindlarna här hemma variation i maten i form av viltfångade byten, som omväxling till kackerlackorna som utgör stapelfödan större delen av året. Något jag utnyttjar så mycket jag kan eftersom utbudet på passande foderinsekter annars är klent och fågelspindlar är, som så många andra spindlar, generalister som mår bra av lite variation.
Spindelmat finns bakom huset!
Så här års är det gott om gräshoppor och vårtbitare ute, och just nu är det väldigt gott om grön vårtbitare här - något som passar mig utmärkt eftersom det annars är svårt att hitta svenska kryp som är stora nog att fungera som fågelspindelbyten. Dessutom tycker spindlarna väldigt mycket om dem! Även de skyggare och mindre glupska av spindlarna kastar sig ofta över dem så fort de släpps in i terrariet, något som inte är lika vanligt med kackerlackorna.
Till och med Kerstin har satt i sig två stycken stora vårtbitare med bara ett par dagars mellanrum, och hon är annars ganska liten i maten. Och den första hon fick åt hon direkt sittande längst i terrariet - annars väntar hon ofta med att jaga tills kvällen, äter utom synhåll och man vet att hon ätit bara för att hon dumpar de oätliga resterna (skal) längst fram i terrariet (något alla spindlarna gör).
Lisbeth hör inte till de skyggare spindlarna dock - öppen och framåt och inte det minsta blyg. Vårtbitaren avrättas och förtärs över vattenskålen i terrariets framkant med full insyn.
Och hushållets matvrak Birgitta tvekar förstås inte heller, utan kastar sig över allt i matväg direkt oavsett vad det är - och kastar sig dessutom över sådant som inte är ätbart också bara ifall att (här får man akta fingrarna). Birgitta har också sämst bordsskick av alla spindlarna - hon tuggar så att det krasar när hon äter.
Bytet nedlagt!
Kerstin i sommardräkt
Kerstin valde Skåldödagen för att ömsa skinn, och blev naturligtvis så otroligt vacker efteråt som man har en tendens att glömma att en rosea kan vara. Obs - den som är spindelrädd slutar lämpligtvis läsa nu...om man inte vill fortsätta i terapisyfte förstås.
Tyvärr en otroligt dålig bild, men visar tydligt skillnaden i färg före och efter öms. Nyömsad spindel (ljusare) längst fram, det gamla skinnet sticker upp bakom längs väggen.
Närbild på de rosa iriserande håren på framkroppen - och notera att det här är en bild på det gamla, ömsade skinnet, de nya har mycket mycket mer lyster (men Kerstin har gått och gömt sig så ni får ingen bild på dem).
Och så här ser en spindelmun ut, bara så ni vet. Det är sånt här som är svårt att få se på nära håll på själva spindeln, men på ett ömsskinn kan man titta och fotografera utan att störa och stressa. Bilden är tagen underifrån, ni ser ett par av frambenen på vardera sidan och så käkarna med "tänderna" överst och munnen under dem. De långa tänderna är rörliga och fungerar lite som en fällkniv - i vila ligger de nästan tryckta mot käken, när de ska användas fälls de ut.
"Pälsen" på fötterna har en helt annan struktur än den på spindelns kropp i övrigt, den är kort, väldigt tät och påminner om plysch. De här håren ger spindeln väldigt bra grepp (de kan klättra på helt släta vertikala ytor som t.ex. glas), och notera att den har dem inte bara under själva foten, den yttersta leden som är den som spindeln går på, utan även på den näst yttersta leden.
Nyömsad och fin.
Tyvärr en otroligt dålig bild, men visar tydligt skillnaden i färg före och efter öms. Nyömsad spindel (ljusare) längst fram, det gamla skinnet sticker upp bakom längs väggen.
Närbild på de rosa iriserande håren på framkroppen - och notera att det här är en bild på det gamla, ömsade skinnet, de nya har mycket mycket mer lyster (men Kerstin har gått och gömt sig så ni får ingen bild på dem).
Och så här ser en spindelmun ut, bara så ni vet. Det är sånt här som är svårt att få se på nära håll på själva spindeln, men på ett ömsskinn kan man titta och fotografera utan att störa och stressa. Bilden är tagen underifrån, ni ser ett par av frambenen på vardera sidan och så käkarna med "tänderna" överst och munnen under dem. De långa tänderna är rörliga och fungerar lite som en fällkniv - i vila ligger de nästan tryckta mot käken, när de ska användas fälls de ut.
"Pälsen" på fötterna har en helt annan struktur än den på spindelns kropp i övrigt, den är kort, väldigt tät och påminner om plysch. De här håren ger spindeln väldigt bra grepp (de kan klättra på helt släta vertikala ytor som t.ex. glas), och notera att den har dem inte bara under själva foten, den yttersta leden som är den som spindeln går på, utan även på den näst yttersta leden.
Nyömsad och fin.
Ingalill får besök
Ingalill är "kontorsspindel" på mitt jobb, hon bor i ett ganska trevligt inrett (hon har fått lite renoveringsarbete gjort) terrarium på mitt kontor. Ryktet att jag hade en fågelspindel på kontoret spred sig snabbt på Aronia, och Ingalill har nu blivit något av en sevärdhet. Till den grad att när det kommer folk till mitt kontor och knackar på är det oftast Ingalill de vill träffa, inte mig.
Hittills har en stor del av Aronias personal varit och tittat, och i dag dök hela städpersonalen upp i samlad tropp, 6-7 pers, och frågade om de fick titta på spindeln. Och visst fick de det! Det är faktiskt en av anledningarna till att jag har en fågelspindel på jobbet - att sprida lite kunskap och öka toleransen vad gäller den här ofta ganska missförstådda djurgruppen. En stor, levande spindel ger alltid upphov till frågor, och de flesta är ganska intresserade, oavsett om de gillar spindlar eller inte. Ingalill är också en väldigt bra isbrytare, jag hade t.ex. helt säkert inte fått tillfälle att träffa så här många av städpersonalen och prata så mycket med dem annars.
Så jag öppnade terrariet så de kunde titta ordentligt. Öppet terrarium = mer spännande, även om spindeln sitter längst bak i ett hörn och inte rör sig ur fläcken - vilket i sig också ger intryck av ett lugnt och ofarligt djur när vi kan stå där och prata med terrariet öppet utan att spindeln gör minsta försök att smita., Jag berättade lite om fågelspindlar och arten och svarade på diverse spindelfrågor om allt möjligt. En av de äldre i sällskapet sade lite längtansfullt "hon ser så mjuk ut...!", så hon fick klappa lite försiktigt och konstaterade att "det känns ju precis som kattpäls!". Sen blev hon orolig för att Ingalill skulle tycka att vibrationerna från golvboningsmaskinen var jobbiga...
Det här är ett mycket gott skäl att ha en fågelspindel på jobbet - vad som för de flesta av dessa 6-7 personer först var ett läskigt kryp betraktas nu som en individ med mjuk päls som kan ha synpunkter på vad som pågår i hennes omgivning! Det är otroligt hur en lugn fågelspindel och lite information om den kan ändra folks uppfattning om en hel djurgrupp, jag har varit med om det förr och det är alltid lika fantastiskt att se. Bra jobbat Ingalill!
Ingalill - kunskapsspridare och spindelambassadör.
Pausspindel II
Ifall det dröjer lite tills jag lyckas blogga igen får ni en pausspindel att njuta av. Denna gång Birgitta, som helt oväntat ömsade skinn häromdan. Något jag inte räknat med eftersom det inte var så länge sen sist. Men fin blev hon!
När en fågelspindel ska ömsa skinn lägger den sig normalt på rygg. Det betyder alltså inte att det är något fel på den eller att den är död, även om den ligger orörlig - en spindel som mår dåligt lägger sig aldrig platt på rygg. Men när den ska ömsa skinn gör den det, helt enkelt för att det är praktiskt. Det gamla skinnet spricker över ryggen, sedan kan spindeln skjuta av sig det uppåt, och kränga av sig skinnet på benen som när man drar av ett par stövlr. Eller åtta par i det här fallet. Och om man har ett par stövlar som sitter tajt utan stövelknekt till hands kan man ofta itne bara dra foten ur den utan måste trycka ifrån. Och eftersom spindlar inte har några stövelknektar är ryggpositionen bättre än att ligga på mage för det ändamålet.
Man blir lite frestad att klia henne på magen...men det hade varken uppskattats eller varit särskilt bra.
Klart! Spindeln längst fram, det gamla skinnet längst bak.
Nyömsad och vårfin med sammetsmjuk päls. Det nya skinnet har inte stelnat än, därav den något märkliga ställningen som inte riktigt är hur en fågelspindel normalt ser ut - hade det inte varit direkt efter ett öms hade man blivit orolig, men här har hon helt enkelt inte riktigt någon styrsel på benen än. Men det kommer.
När en fågelspindel ska ömsa skinn lägger den sig normalt på rygg. Det betyder alltså inte att det är något fel på den eller att den är död, även om den ligger orörlig - en spindel som mår dåligt lägger sig aldrig platt på rygg. Men när den ska ömsa skinn gör den det, helt enkelt för att det är praktiskt. Det gamla skinnet spricker över ryggen, sedan kan spindeln skjuta av sig det uppåt, och kränga av sig skinnet på benen som när man drar av ett par stövlr. Eller åtta par i det här fallet. Och om man har ett par stövlar som sitter tajt utan stövelknekt till hands kan man ofta itne bara dra foten ur den utan måste trycka ifrån. Och eftersom spindlar inte har några stövelknektar är ryggpositionen bättre än att ligga på mage för det ändamålet.
Man blir lite frestad att klia henne på magen...men det hade varken uppskattats eller varit särskilt bra.
Klart! Spindeln längst fram, det gamla skinnet längst bak.
Nyömsad och vårfin med sammetsmjuk päls. Det nya skinnet har inte stelnat än, därav den något märkliga ställningen som inte riktigt är hur en fågelspindel normalt ser ut - hade det inte varit direkt efter ett öms hade man blivit orolig, men här har hon helt enkelt inte riktigt någon styrsel på benen än. Men det kommer.
Pausspindel
Medan ni väntar på avslöjandet av det rätta svaret på ögonfrågan får ni njuta av en bild på lockiga Doris (nej, hon är inte det rätta svaret på frågan).
¨
Snart är det dags att gå på spindeljakt i alla terrarierna för att fånga in spindlisarna för transport till Finland. En uppgift jag inte helt ser fram emot - det känns otrevligt att behöva jaga spindlarna i sin förmodat trygga hemmiljö. Vissa av dem tar det med ganska stort lugn, medan andra är mer lättstressade. I synnerhet Doris kommer jag troligen att få mer eller mindre gräva fram, och hon kommer garanterat att reagera genom att sparka nässelhår för sådan är Doris - med en hårlös fläck på den i nuläget helt pälsklädda rumpan som resultat. Men det är nödvändigt, för transporten blir för spindlarnas del väldigt mycket säkrare om de får resa i små burkar där varken de eller terrarieinredningen kan kastas omkring.
Spiiindlarna!
Det har inte handlat så mycket om fågelspindlarna på sistone, så här kommer lite bilder. Inte på alla dock, eftersom alla inte behagade ställa upp som fotomodeller.
Lisbeth
Ingalill
Doris
Närbild på Doris lockar.
Birgitta
Något jag tycker är väldigt gulligt på fågelspindlar är den lilla hårtofsen de har precis bakom ögonen.
Men det är förstås inte alla som tycker sånt är gulligt...Just Birgitta ställde till visst bekymmer för Annika, som bodde över här i natt. Jag var på rep i går kväll, så spindelrädda Annika fick nyckel till lägenheten och skickades hem ensam. Och det hade nog gått bra om inte Birgitta, som vanligen inte gör mycket väsen av sig, valt just denna kväll att vara ovanligt aktiv och klättra runt en massa i terrariet...Så när jag i ringde Annika senare under kvällen för att höra hur det gick uppehöll hon sig i köket, av rädsla för spindlar i allmänhet och Birgitta i synnerhet. Stackare, inte lätt att vara ensam i min lägenhet om man är spindelrädd, men väldigt modigt! När jag kom hem hade Annika dock övervunnit sin rädsla tillräckligt för att inta tv-soffan (bra jobbat, soffan står mitt i rummet med spindelterrarier utströdda runtomkring). Birgittas terrarium fick stå utom synhåll bredvid min säng under natten...
En som tur är mindre skräckframkallande ciklid.
Lisbeth
Ingalill
Doris
Närbild på Doris lockar.
Birgitta
Något jag tycker är väldigt gulligt på fågelspindlar är den lilla hårtofsen de har precis bakom ögonen.
Men det är förstås inte alla som tycker sånt är gulligt...Just Birgitta ställde till visst bekymmer för Annika, som bodde över här i natt. Jag var på rep i går kväll, så spindelrädda Annika fick nyckel till lägenheten och skickades hem ensam. Och det hade nog gått bra om inte Birgitta, som vanligen inte gör mycket väsen av sig, valt just denna kväll att vara ovanligt aktiv och klättra runt en massa i terrariet...Så när jag i ringde Annika senare under kvällen för att höra hur det gick uppehöll hon sig i köket, av rädsla för spindlar i allmänhet och Birgitta i synnerhet. Stackare, inte lätt att vara ensam i min lägenhet om man är spindelrädd, men väldigt modigt! När jag kom hem hade Annika dock övervunnit sin rädsla tillräckligt för att inta tv-soffan (bra jobbat, soffan står mitt i rummet med spindelterrarier utströdda runtomkring). Birgittas terrarium fick stå utom synhåll bredvid min säng under natten...
En som tur är mindre skräckframkallande ciklid.
Nytt år, nya tag...
Kerstin har efter att länge ha tagit det ganska lugnt startat schaktningsarbetet inför ett nytt tunnelprojekt, eller vad det nu kan tänkas bli. Vilket innebär att jag har att se fram emot en tid när jag får gräva upp hennes vattenskål varje dag och så småningom även gräva fram hennes övriga inredningsdetaljer. Och även om jag inte är helt överrens med henne vad gäller terrarieinredning (där Kerstin är en stor anhängare av stilen "nyplöjd åker") är hon ju så söt när hon kommer promenerande med en jordklump i munnen (och sedan slätar ut jorden ordentligt så att ytan blir jämn och fin) att allt är henne förlåtet...
Marianne
Eftersom den förra bilden på Marianne var ganska kass på själva spindeln kommer här en bättre på Marianne, som gör henne mer rättvisa utseendemässigt. Här är hon dock nere på marken, som hon brukar vara.
Hemmakrypen
Ja det har ju inte varit många rapporter om spindlarna på ett tag nu. Och det blir inga nu heller, förutom att Marianne fått för sig att hon är en trädlevande fågelspindel istället för en som gräver ner sig i marken, och bestigit rotknölen hon har i sitt terrarium...
Men det finns fler kryp än husdjurskrypen härhemma. Främst förstås de små klotspindlarna av arten Steatoda bipunctata som är frilevande i lägenheten och som jag är väldigt rädd om. På sista tiden har jag haft mycket blomflugor, och de är populära hos klotisarna (som är väldigt trevliga att ha av den anledningen). Särskilt mycket mat finns det förstås om man har sitt nät i fönsterkarmen, och den här har så att det räcker och blir över. Spindeln på bilden gör ju uppenbarligen väldigt mycket större nytta som skadedjursbekämpare än den gjort om den bara fångat så mycket den kunde äta...
I vädringsfönstren i lägenheten övervintrar en del kryp och jag nänns inte störa dem, inte ens flugorna som är vanligast. Ibland när det är hyfsat varmt och blir en solig dag då värmen står på fönstren vaknar en eller ett par av dem och irrar sig in. 
Trevligare är det när man någon gång får påhälsning av en guldögonslända (eller Evinrude, som pappa kallar dem allihop efter trollsländan i Bernard och Bianca).
Halloweenspindel?
Egenligen borde jag kanske spara den här bilden till allhelonahelgen, men jag kan ju inte hålla mig...Ingalill ömsade skinn nyligen och när hon häromdan hade klättrat upp på väggen i terrariet såg jag att hon då passat på att lägga sig till med en ny och tuffare image! Är det här en modern spindels version av aposematism (varningsfärger och teckningar) tro? 
Förvisso skulle det i så fall vara ganska missvisande, eftersom Ingalill inte direkt är särskilt farlig - hon är inte särskilt giftig även om hon skulle få för sig att bitas vilket i sig är rätt otroligt. Så kanske är det frågan om mimicry i stället (av mänskliga varningssignaler?!).
Söndagsmiddag...
...känsliga läsare varnas.
Gunilla äter middag (kackerlacka).
