trevlig halloween
Inte för att jag firar den. Men mina favvisdjur lämpar sig ju så utmärkt för just denna högtid att jag bara måste göra ett halloweenkort. Och trevligt denna helg kan man ju ha oavsett om man firar halloween eller inte. Egentligen borde årets halloweenbild vara den på Ingalill med en dödskalleteckning på bakkroppen, men den bilden har jag ju redan bloggat så istället får det bli en skuggspindel.
så mycket färg vi inte ser!
Jag kom in till en kompis på zooekologen för ett tag sen när hon och en kollega höll på att testa vilka våglängder olika vita papper (för våra ögon exakt lika vita) reflekterade, för att bestämma vilket hon skulle använda i sina försök med blåmesar - för de vita pappren var inte alltid vita för fåglarna. Hennes forskning handlar om byteskamouflage, och en stor del av hennes disputation handlade också just om hur hennes rovjdur i försöken (blåmesarna) uppfattade de kamouflerade bytena jämfört med hur vi tyckte att det såg ut.
Och här är ett annat exempel på det:
http://news.sciencemag.org/sciencenow/2010/10/scienceshot-black-and-white.html?etoc&sms_ss=facebook&at_xt=4cc3e4ada1b9e216%2C0
Många insekter, spindlar, och andra djur) ser UV-ljus, och efter att ha varit med på papperstestet ovan så undrar jag om mina spindlar härhemma ser alla vita papper jag har framme som ett sammelsurium av olika vita och ultravioletta nyanser. Nu ser inte mina spindlr särskilt bra, så kanske är det bara ett enda sudd av färger, däribland ultraviolett? Hur uppfattar de den vita väggen bakom terrarierna, för är den verkligen vit? Kanske tur att det ska bli gult där också så småningom, för gult vet jag i alla fall att de uppfattar som gult.
Och i naturen finns det jättemycket vackert som vi inte ser, blommor som vi tycker är enfärgade har vackra mönster i ultraviolett för att locka pollinatörer, blåmesars blåa hätta på huvudet är i själva verket ultraviolett (styrkan i färgen signalerar dominans), och de vanliga vita kålfjärilarna som vi ofta tycker är lite tråkiga jämfört med många i vårt tycke betydligt mer praktfulla fjärilar är egentligen inte alls vita utan ultravioletta! Åtminstone hannarna (vilket också gör att det egentligen finns en väldigt mycket tydligare könsdimorfism än vad det kan verka för oss). Och eftersom vi inte ser UV så ser de naturligtvis inte ut som på bilden ovan heller, för där används ju helt enkelt en rosaviolett färg för att symbolisera det ultravioletta som vi inte uppfattar.
Undrar hur en promenad längs fjärilsslingan på Lillängen egentligen sett ut om man sett ultraviolett?
En spindel jag ofta funderar över vad gäller ultraviolett ljus är blomkrabbspindeln, som kan skifta färg för att matcha blomman den sitter på. Men man ser ofta vita blomkrabbspindlar på rosa/lila blommor, och jag undrar - är den egentligen bättre färgmatchad än jag uppfattar den som? Har spindeln egentligen den färg jag tycker att den har? Har blomman det? Skulle gärna vilja testa det här någon gång.
Coola teorier!
Har ni tänkt på hur ovanlig ekologisk vetenskap är inom skönlitteraturen? Och hur ovanlig biologi överlag är förutom sådant som är kopplat till genetik och medicin? Och det gäller även inom den gren av skönlitteraturen där just naturvetenskap är väldigt viktig, science fiction. Inte för att jag är någon expert, för jag är väl inte en jättesciencefictionfantast direkt, men att jag inte är det beror säkert mycket på just att "min" vetenskap är så underrepresenterad. För som den forskarnörd jag är borde jag ju verkligen gilla science fiction, eller? Och det gör jag ibland, men det är liiite för mycket teknologi, fysik, astronomi, och genetik och alldeles alldeles för lite ekologi. Inte för att icke-biologiska naturvetenskaper på något vis är ointressanta, men det vore väl trevligt med lite variation? Men när det någon gång förekommer lite mer biologi verkar det som om genetik är den enda biologiska vetenskap som science fictionförfattarna klarar att beskriva på ett åtminstone pseudovetenskapligt sätt - allt annat blir bara flum. Science fictiongenren vågar använda invecklade fysiska begrepp som kvantumteori, kaosteori med mera, men inte ens inom historier där ekologiska begrepp hade passat bra, där t.ex. arters anpassningar till extrema miljöer eller miljöpåverkan och utarmning av naturresurser är viktiga för storyn, klarar man av att använda ens termen ekologi...
Jag kom att tänka på det här eftersom jag råkade se ett avsnitt av en science fictionserie på tv häromdan, den klassiska varianten som utspelar sig på ett rymdskepp i yttre rymden (nä, inte Star Trek). Se och se, tv:n stod på men jag tittade inte...men jag uppsnappade väl lite ord här och där och de var oftast relaterade till fysik. Folket svängde sig med ofta med fysikteorier med coola namn, och jag föreställer mig att mycket av det som tilltalar science fiction-fantasterna (och dit räknar jag även författarna) är just den där coola vetenskapsterminologin: Relativitetsteori och kaosteori och schrödingerekvationer och kvantmekanik och strängteori och händelsehorisonter med mera med mera...och kanske lite genetik också, lite DNA och kromosomer och nukleotider och aminosyrasekvenser...Men varför vet alla allt om den där fjärilen som flaxar med vingarna i kaosterorin och ingenting om de fjärilar som flaxar mellan patcher i metapopulationsdynamiken i ekologisk vetenskap? Är det så att science fiction-genren inte använder ekologisk vetenskap eftersom de uppfattar det som skogsmulleflum och inte ens har brytt sig om att sätta sig in i vår terminologi? För visst finns det massor av cool terminologi (och cool vetenskap!) även här.
För rätt länge sen råkade jag se ett annat science fictionserieavsnitt, även detta utspelade sig i yttre rymden, men i denna serie fanns det folk som bodde på planeter långtlångtborta och var ansatta av läskiga rymdmonster som jagade dem och åt dem, vilket hjältarna från jorden naturligtvis skulle råda bot på. Vilket för en ekolog genast väckte frågor som: Hur ser predator-bytesdynamiken ut här? Hur skiljer sig egenskaper och livshistoriestrategier mellan människorna därute som lever med en högt specialiserad predator och människorna från jorden som inte har någon naturlig predator? Och varför diskuterades inte över huvud taget lösningar som bygger på kända och etablerade ekologiska vetenskapliga teorier? Varför fick man inte se ekologer fylla whiteboardtavlor med Lotka-Volterraekvationer och göra datorsimulationer av modeller byggda på predator-bytesdynamik? Varför var den enda expert som uttalade sig om predatorns (definitivt inte mänsklig) fysiologiska egenskaper en läkare, inte en biolog?
Men hör/läser ni någon gång något alls inom skönlitteraturen där ekologer eller ekologiska teorier med coola namn förekommer, förutom möjligtvis "evolutionsteori" och "survival of the fittest"? Har ni t.ex. hört talas om the Red Queen theorem, Yoda´s power law (nä, har inget med Star Wars att göra), the Blietzkrieg hypothesis, founder effect, K och r-strateger, top down theory, selfish herd, extinction vortex, the sexy son hypothesis, öbiogeografi, the ghost of competition past, the atto-fox problem, sexuella konflikter (nä, har inget med våld i hemmet att göra), the life-dinner principle, eller metapopulationsdynamik...? Ska man utifrån science fiction-genrens användande av vetenskaplig terminologi dra slutsatsen att folk i allmänhet är mycket mindre bevandrade i ekologisk teori än i t.ex. fysisk/teknologisk? Behöver man se formler för att förstå att en naturvetenskap är en naturvetenskap? Hade det hjälpt om man sett mer av Lotka-Volterraekvationer och Yoda´s power law och funktionella responser typ I II och III och mindre av miljöproblem och bilder på söta utrotningshotade djur i media? För tyvärr verkar miljö- och naturvårdsfrågor vara de enda sammanhang där ekologer någonsin syns i media - vilket förstås inte är fel, men det ger en väldigt skev bild av ekologisk vetenskap som helhet.
Om jag trodde mig ha några som helst skönlitterära talanger skulle jag skriva ekologisk science fiction...Men det tänker jag inte göra. Däremot tror jag att årets adventskalender ska få handla om ekologiska teorier med coola namn, vad säger ni om det?
Jag vet!
Men eftersom allt och alla pratar och skriver om den tidiga snön så tycker jag ju egentligen inte att jag behöver göra det också. Men det ser rätt skumt ut med snö när träden fortfarande har så här mycket löv kvar. Och även om jag gillar snö tycker jag det här är för tidigt för vinter - jag vill ha mer fina soliga höstdagar, med gula löv, doften av multnande löv i skogen, lingon och svamp att plocka, och årets sista vargspindlar och daggtäckta mattvävarnät i blåbärs- och lingonriset...
Å andra sidan är det typiska gråfuktiga novembervädret ju så otroligt trist att en tvär övergång från oktoberhöst till vinter vore att föredra. Fast den övergången kunde ju fått ske lite senare, men man kan väl hoppas än kanske?
Fåglarna har också konstaterat att det blivit kallt och småfåglarna här håller sig nära hus och folk på jakt efter mat. Blåmesarna och talgoxarna gör påhälsningar på balkongen trots att det inte finns något att äta där än, och i går morse hade jag en talgoxe inne i köket också. Det är absolut dags att börja vintermata, så talgbollar och jordnötter ska hängas ut i dag.
Jag känner mig i alla fall ovanligt väl vinterrustad för att vara jag. Jag har nya varma skor som ersättning för mina älskade svarta kängor, som håller på att falla sönder. Vilket i det här fallet innebär att sulorna börjar lossna, något som gör dem väldigt olämpliga i fuktig väderlek eftersom ingen impregnering i världen biter på glapp mellan sulan och skon. Och inte blev det bättre av att en häst med hovar som skäggprydda middagstallrikar ställde sig på tårna för några veckor sen, så jag har äntligen skaffat ett par nya. Jag tycker inte om att shoppa skor, så jag undviker ofta sådant tills jag är så illa tvungen eftersom de jag har håller på att ramla sönder. Men nu är det gjort. Och jag har ny vinterjacka också som jag köpte förra vintern, naturligtvis även det för att den jag hade bokstavligen höll på att falla i bitar (jag har exakt samma inställning till att handla jackor som att handla skor). Jag stod ut med hålen ett bra tag, men när blixtlåset gick sönder så att jag inte kunde knäppa den när det var 15-20 grader kallt ute fick jag bita i det sura äpplet och skaffa en ny. Så nu har jag allt jag behöver i klädväg för en hård vinter.
Den nya jackan hänger dock fortfarande i förrådet eftersomdet inte är förrän nu den senaste veckan jag tycker att det blivit kallt nog att motivera vinterjacka. Så jag har gått i min väldigt trasiga gröna fältjobbar/vår/sommar/höstjacka med tjocka tröjor under. Men nu är det minusgrader och för kallt för den gröna trots både underställ, en stickad tröja och en fleecejacka under, så nu ska jag plocka fram vinterjackan ur förrådet. Och kanske måste jag sedan till våren ta farväl av min högt älskade gröna jacka, en följeslagare i vått och torrt (bokstavligen) sedan mer än tio år tillbaka, och införskaffa en ersättare. Hur jag nu ska kunna hitta en.
Vart tog det vackra höstvädret vägen?
Efter flera mycket arbetsintensiva veckor med avseende på brassbandet, både med mycket spelande men framför allt med mycket arbete runtom de två konserterna förra helgen, har jag verkligen sett fram emot att det hela skulle vara över. Inte för att jag inte tycker det har varit roligt, det gör jag - det är ju därför jag håller på! - men oj vad jag dessa dagar, som ofta varit soliga och vackra, längtat efter att få tid att gå ut i den vackra höstskogen som sprakar av färg! Nu har jag det, men vad händer? Jo naturligtvis:
1. Vädret övergår från soligt och klart höstväder till gråtrist, fuktigt, råkallt och regnigt novemberväder.
2. Jag blir förkyld.
Naturligtvis. Så nu hoppas jag att det fina höstvädret kommer tillbaka innan alla de gula och röda löven blåst ner, och att jag då inte är för förkyld för att tillbringa lite tid utomhus. Men jag vet ju också att brassbands-SM närmar sig, dvs ännu en intensiv period med mycket repande...
Halloweenspindel?
Egenligen borde jag kanske spara den här bilden till allhelonahelgen, men jag kan ju inte hålla mig...Ingalill ömsade skinn nyligen och när hon häromdan hade klättrat upp på väggen i terrariet såg jag att hon då passat på att lägga sig till med en ny och tuffare image! Är det här en modern spindels version av aposematism (varningsfärger och teckningar) tro? 
Förvisso skulle det i så fall vara ganska missvisande, eftersom Ingalill inte direkt är särskilt farlig - hon är inte särskilt giftig även om hon skulle få för sig att bitas vilket i sig är rätt otroligt. Så kanske är det frågan om mimicry i stället (av mänskliga varningssignaler?!).
höstfärger
Brassband begränsar bloggandet...
Jag är inte jätteflitig på att blogga just nu, och det beror på ett visst brassband som med anledning av sitt fyrtioårsjubileum kommit på den briljanta idén att ge två konserter samma helg. Inte två föreställningar av samma konsert alltså, utan två olika konserter med olika repertoar. Det innebär mycket repeterande och för min del även väldigt mycket jobb med programblad, annonser med mera tryckmaterial och pr-arbete (det blir ju liksom dubbelt av allt...). Som tur är har ju Elin hjälpt till och gjort en fantastiskt fin affisch för den större av de två konserterna - den på Nybrokajen med Margareta Bengtson som gästartist. Vi repade med henne i torsdags och det kommer verkligen att bli en bra konsert! Med en lagom blandning av klassisk brassbandsrepertoar och "jazz/visa" (eller vad man nu kallar det Margareta sjunger?). Så om någon läsare av den här bloggen skulle råka vara i Stockholm nästa helg - missa inte "New Waves" på Nybrokajen 11, söndag 17 oktober 16.00!
Och när jag nu gått från att ursäkta mig för att jag jobbar för mycket med bandet för att hinna blogga till att istället göra reklam för nämnda band kan jag ju fortsätta med att även tipsa om vår jubileumskonsert i Solna på lördag. Detta blir en bkonsert av mer klassiks brassbandstyp, dvs i stort sett enbart originalmusik för brassband. Vi har också två duktiga gästsolister på kornett och tuba. Vill man lyssna på detta så gör man det lördagen den 16/10 17.00 i Råsunda kyrka, Solna.
Djurgården från hästryggen
.
Hästbilder blev det ju inte så många då, fast jag fick i alla fall en (men bara en...) bra bild på "min" pålle, From, som inte var fullt så from som namnet antyder - han var inte så gammal, bara sex år, och tydligen lite tonårsupprorisk. Men väl ute och väl uppe på hästryggen gick allt bra (bortsett från det där att djurgården ju är full av blad som bara måste smakas på). Men det där med väl uppe på hästryggen var bara det ett kapitel för sig - för From var en rejält stor häst! Korsning Shire/Frieserhäst, och även om jag tyvärr inte har någon bild där man faktiskt ser hur stor han är (en sån skulle jag ju sett till att ta!) så kan man i alla fall få en liten uppfattning kanske om jag avslöjar att jag ganska precis nådde upp att titta över boxdörren.
Men man hade fin utsikt uppifrån hans rygg när man red!
Petra och Mio - tyvärr är bilden väldigt suddig, men man ser ju hur fint Petra matchat hjälmen med hästen i alla fall.
Lars och Prinsiss. Johan och Lars tittade längtansfullt på westernsadlarna i sadelkammaren när vi gjorde i ordning hästarna - kanske får det bli westernridning nästa gång?
Måste också erkänna att det räckte att ta in From från hagen för att jag skulle tycka att alla andra hästar var jättesmå - minst var Petras fjordhäst och de brukar ligga runt ponnygränsen (147 cm), alla andra var 150 sådär och uppåt...Hästar som From borde egentligen fått en egen kategori - ponny, stor häst, enormt stor häst. Men fin var han, och jättetrevlig att rida (bortsett från att han ville ha fikapauser hela tiden). Önskade att vi inte hade behövt rida på led hela tiden, det hade varit roligt att få känna hur det känts om han fått länga lite mer på stegen i galoppen...
Doktorspromovering i Stadshuset
Föräldrarna har anlänt till stadshuset och väntar nu på att ceremonin ska börja.
Och så mamma och jag.
En fanborg. Det var intressant att under den några timmar långa ceremonin följa de ständiga och elegant genomförda avbytena av studenterna som stod i trappan och höll fanorna.
Ceremonin inramades av fin musik - det blev opera och klassiskt, brassensemble från musikhögskolan och studentsångare från universitetet (ssom även underhöll under middagen). Och massor av fanfarer. Jag visste inte att varje fakultet har sin egen fanfar, men så är det tydligen.
Vid själva promoveringen får man gå fram till promotorn för den fakultet man tillhör (naturvetenskapliga i mitt fall), och så får man en lagerkrans och ett diplom (om man är filosofie doktor). Fast vi som disputerade redan förra året har ju redan fått våra diplom, så vi fick bara tomma rullar för syns skull.
Jag blev promoverad och min handledare Peter blev professorsinstallerad. Här ser det ut som om hans f.d. doktorand tittat för djupt i glaset redan här under välkomstdrinken och som om han tycker det är lite smått pinsamt att bli sedd med mig, men så är naturligtvis inte alls fallet. Notera också hur jag nogsamt och perfekt färgmatchat klänningen med lagerkransen.
Mamma, fin som en prinsessa i sin eleganta paljettprydda stass.
Moren och faren i Gyllene salen (fint rim va?). Det här hade varit en väldigt fin bild om det inte varit för Engelbrekt på väggen som ser ut som om han ska till att hugga pappa i huvudet med yxan...
