Jag har ju utlovat bilder från Muhu och det för ganska länge sen - men jag har helt enkelt inte haft tid. Men här kommer de!
Jag, kollegan R och min examensarbetare A besökte alltså Muhu i Estland i slutet av juni. Resan präglades av diverse tekniska haverier och mankemang med allt från båtbokningar till mobiltelefoner och bilar, men var på det hela taget en trevlig upplevelse trots att vädret inte visade sig från sin allra bästa sida.
Båtresan Helsingfors-Tallinn tog bara två timmar vilket kändes otroligt lite, mer van som man är vid att åka till Sverige vilket tar sådär ett halvt dygn. Det känns absolut som om man borde göra en ren nöjesutflykt till Tallinn någon gång - för nu hann vi inte se nåt av stan. Jag kan bara konstatera att det inte var helt enkelt att ta sig ut ur Tallinn - en kombination av rusningstrafik och dålig skylning gjorde att vi körde fel några gånger, men till slut tog vi oss ut ur stan åt rätt håll (dvs i riktning utåt skärgården och inte mot Narva och Ryssland).
Bilresan till Muhu var trevlig - när man väl kom ut ur Tallinn vsade det sig att vägarna var bra, trafiken gles, och landskapet omväxlande med lövskog och öppna fält. Tillräckligt likt Skåne för att jag skulle känna mig som hemma bortsett från arkitekturen, medan finländarna tyckte det var väldigt exotiskt. Vi såg massor av storkar också.
Efter att ha åkt färja från fastlandet till Muhu tog vi oss till den lilla byn Nõmmküla på norra Muhu, där vi möttes upp av en av våra estniska projektpartners som visade oss vägen längs små små grusvägar till det bed and breakfast där vi skulle bo. Innehavaren skulle dessutom fungera som vår tolk under vistelsen. För alla ester kan förstås inte engelska även om de yngre ofta är bra på det och inte ens finländarna förstår det trots att språken tydligen är ganska närbesläktade. Fast ibland tycker jag att det låter lite svenskaktigt också när man hör dem prata (vilket förstås kan vara sant, det finns säkert en del svenska inblandat från den svenska tiden), men jag förstår förstås ingenting alls. Till exempel heter uttagsautomat "pangaautomat" (i Finland heter de Otto). Sen är de väldigt förtjusta i både dubbla vokaler (liksom finskan) och prickar och vågor över vokalerna (ta bara exemplet Nõmmküla), vilket ju varken liknar svenska eller finska (bortsett från ä och ö).
Vädret de första dagarna var ganska trist, men så småningom klarnade det upp och blev jättefint och Muhu visade sig från sin bästa sida. Som ekolog njöt jag i stora drag av de fantastiskt fina enbetesmarkerna som fortfarande finns kvar i hyfsad mängd, i synnerhet på norra delen av ön där det även finns en del alvarmark. Tyvärr minskar betesmarkerna dock i både kvantitet och kvalitet - många har övergetts och är mer eller mindre igenväxta, en hel del har fått växa igen helt och blivit tråkig och betydligt artfattigare tallskog, och mycket mark har styckats upp och blivit tomter för sommarhus (enligt en lokal ekolog är det väldigt svårt att få till stånd samarbeten mellan sommarstugeägarna för att beta strandängarna ens när de enskilda markägarna inte behöver vara inblandade alls utöver att låta någon stängsla in marken och släppa får på den, vilket är jättesynd). Vår tolk berättade att det fanns 17 orkidéarter bara på hennes marker (förutom att driva ett B&B och jobba som tolk har hon även får).
Fin hagmark! De rödaktiga gräsvipporna på översta bilden är darrgräs, som (liksom prästkragen) är en karaktärsart för blomsterrika ängs- och hagmarker. De blå blommorna är toppklocka (en blåklocka). På understa bilden syns rödklöver, backklöver (vita), getväppling (gula) och en orkidé.
Estniskt lantrasfår.
Strandbete med estniska hästar (som är rasen, inte bara nationaliteten).
Intervjuer fick jag inte gjort så många som jag kunnat önska, men några blev det, och As jobb med båtturister gick inte heller helt enligt förväntningarna - inte på grund av bristande samarbetsvilja utan helt enkelt för att den dåliga sommaren gjorde att det var väldigt lite turister ute (och Estland har heller inte båtturism i den skala det förekommer i Sverige och Finland till att börja med). Men för min del känns det väldugt nyttigt bara att ha fått se stället, eftersom miljön och naturen skiljer sig ganska mycket från de svenska och finska öarna vi jobbar med.
Tredje dagen besökte vi byn Koguva, som var fantastiskt fin och något av ett friluftsmuseum (fast det bodde folk där, det var inte enbart en museiby!) Överlag har Muhu överlevt sovjetstyret i väldigt gott skick, främst för att det var militärt område så det exploaterades inte särskilt mycket. Därför finns det också kvar en hel del fina gamla traditionella byggnader - och Koguva i synnerhet sticker ut! Det var verkligen otroligt fint där, och den dagen var vädret också riktigt fint så vi passade på att turista lite och besöka museet där. Eftersom vi befann oss på den sidan av Muhu som är närmast Ösel passade vi också på att köra en kort tur över till Orissaare på Ösel (som heter Saaremaa på estniska, och på finska) för att låta A dela ut enkäter i gästhamnen där.
Koguva. De traditionella husen här, oftast omålade och med halmtak, är verkligen fina!
Fisk på tork under halmtaket (Koguva är en fiskeby, även om själva byn ligger ett par hundra meter från hamnen).
Ladusvalor under halmtaket. Det här svalparet hade både en kull flygga ungar som hängde i närheten, och en kull nya ungar i boet.
De lite nyare husen (nyare än de med halmtak, men från före sovjettiden) är också ofta väldigt vackra.
Husen från sovjettiden, vilka som tur är inte är så vanliga på Muhu, är däremot otroligt fula (dem blir det ingen bild på minsann!) och ofta väldigt fallfärdiga. Och eftersom ingen är intresserad av att ens försöka hålla dem i skick (de är tydligen inte bara fula utan även av så dålig kvalitet att ingen vill ha dem) står de ofta och förfaller vilket förstås gör dem ännu fulare. I färjehamnen på Muhu finns en stor byggnad som är museum, men den är i så dåligt skick att man inte kan gå in utan får nöja sig med att förfasa sig över det utifrån...
Mitt i denna vackra historiska miljö hittade vi även den fantastiskt färgglada husvagnen nedan (ja den var ju inte direkt lätt att missa, om man säger så...), som i någon slags turismreklamsyfte dekorerats med traditionella Muhu-färger och mönster. Blommönstren är traditionella broderimönster och det randiga mönstret finns på deras folkdräkter - det är lite intressant att man traditionellt inte målar husen alls vilket gör hela bymiljöerna väldigt dämpat gråbruna, medan alla traditionella textilier däremot går i väldigt starka färger (så färgpigment hade man tydligen tillgång till...). De traditionella broderierna påminner en del om skånska yllebroderier i färgerna - liksom i Skåne broderade man gärna i starka, klara färger på mörk eller klart färgad bakgrund.
Utanför Koguva stod denna lite udda trädgårdsprydnad som absolut är att föredra framför trädgårdstomtarna på Raseborgsvägen 24 (och som väl verkligen hade prytt sin plats på Önnerupsrasten?).
Det blev mycket runtåkande på små och mer eller mindre bra grusvägar, och tredje dagen fick Laban en sten inkilad nånstans mellan bromsklossen och bromsskivan och blev tvungen att besöka den lokala bildoktorn för att få den bortplockad. Laban framstod för ovanlighetens skull i väldigt god dager på parkeringen där, med rosalackad silvertejpslappning där fram och allt...
Laban har hamnat i dåligt sällskap?
Fjärde dagen hade vi hunnit prata med alla lokala förmågor som vår kontaktperson bokat upp oss med, så vi körde till Kuressaare, den största orten på Ösel, för att låta A besöka gästhamnen där. I Kuressaare åt vi också till vår stora glädje den bästa lunch vi fick under resan - Muhu är enormt vackert, och där finns det mesta man kan behöva under en kortare resa, men vi kan bara konstatera att det är väldigt ont om matställen och den enda restaurangen förutom ett lyxhotell (dit åkte vi aldrig, men vi ska dit i höst) var en fiskrestaurang som var så trist att den snabbt blev något av ett internt skämt. I Kuressaare däremot fanns det gott om restauranger och vi kan även rekommendera det otroligt billiga cafét i Orissaare på Ösel, där vi lunchade dagen före, som hade riktigt god fisksoppa! Jag betalade lunchen den dagen och det gick på sådär 4 euro för tre personer (fisksoppan kostade 1 euro). Den eländiga fiskrestaurangen på Muhu var inte dyr (strax under normala lunchpriser), men den var ändå allt annat än prisvärd...
Kuressaare. Sidogata till det stora turiststråket - här är rent allmänt väldigt fint, även om det tyvärr också finns en del hus som står och förfaller.
På kvällarna kunde man ta en kvällspromenad i fårhagen som tillhörde stället vi bodde på och titta på fin hagmarksflora och kryp. Krypen var det dock tyvärr inte så gott om förrän sista kvällen på grund av vädret - men andra dagen med sol exploderade det av blåvingar, mycket puktörneblåvingar men även gott om mindre blåvinge (som inte är så vanlig i Sverige).
Rödsyssla (en av de 17 orkideerna i hagen. Jag hittade bara 5-6 olika, men jag var ju där en mycket begränsad tid, jag lade egentligen bara märke till de som blommade just då och jag vadade heller aldrig ut i kärret i hagen).
Flugblomster. Det här är en orkidé som luras - för att fortsätta på temat som inleddes av Adam och Eva-orkidén i inlägget från Jungfruskär. Flugblomstrets blomma ser ut som honan av en viss stekel, stekelhannen tar miste och försöker para sig med blomman, och eftersom det tar ett antal försök innan han lär sig och ger upp hinner han försöka med flera blommor - vilket innebär att de blir pollinerade utan att växten behöver producera nektar.
Sista dagen på Muhu flög det som sagt väldigt mycket blåvingar!
Blåvingar har en speciell livscykel, äggen läggs på en värdväxt som larverna sedan lämnar varpå de adopteras och föds upp av myror (något som kan verka minst lika konstigt om inte konstigare än, säg t.ex., att ett barn uppfostras av vargar). Larven utsöndrar en söt vätska som myrorna gillar, så de tar hand om larven. När den kommer ur puppan som färdigutvecklad fjäril är det alltså i myrboet, under jord, och sen får den ta sig ut med vingar och allt.
Mindre blåvinge
Getväppling - värdväxt för mindre blåvinge.
Mindre blåvinge på blommande darrgräs. Dålig bild, men man ser att fjärilen gör skäl för namnet mindre blåvinge - kroppen är i samma storleksklass som småaxen på gräset.
Spindelbo i darrgräs (spindeln var inte hemma tyvärr).
Hemma var däremot labyrintspindlarna, som det formligen kryllade av i hagmarkerna på Muhu.
Labyrintspindeln tillhör familjen trattspindlar, och man förstår varför de heter så om man tittar närmare på boet.
Honungsbi på alsikeklöver (undrar vad den klövern heter i andra länder, den kan ju knappast heta alsikeklöver någon annanstans...).
Det har kommit ut en ny bok i Sverige om bärfisar, den har jag tänkt skaffa mig för jag gillar dem. Här ett rödbent stinkfly.
Och en strimlus.
Toppklocka och backklöver (och darrgräs).
I kärret i hagen fanns massor av gräsull, som var ett nytt växtkryss för mig!
Och i vissa av vipporna bodde vad, om inte Larinioides cornutus. Förstås. Och en gräsullsvippa ser absolut ut att vara ett ganska mysigt ställe att bo på.
L. cornutus kommer, liksom många andra hjulspindlar, i massor av färgvarianter även om de oftast ligger åt det beige hållet. Men de varierar från kontrastrik nästa svart-vit teckning till mer enfärgat beige i olika nyanser, med inslag av rosa, gult och brunt i grundfärgen. Spindeln på bilden ovan är nog det närmaste man kan säga vara någon slags standardfärg - ljus beige botten med mörkare brun teckning, och lite vitt i de ljusa teckningarna. De här färgvarianterna är oftast väl korrelerade med omgvningen och jag skulle vilja göra något vetenskapligt med det någon gång, men jag vet inte riktigt vad...
Här en gulare variant. Gult ser man inte så ofta - men det kanske helt enkelt bara är en ovanlig färg i just den miljö där jag oftast ser de här (vass vid havsstränder)? På den här spindeln är också de ljusa tvärbanden ovanligt breda och tydliga.
Och här en som går lite mer i rosa ton.
På den nya listan med svenska namn på svenska spindelarter har L. cornutus fått heta vasshjulspindel - ett i mitt tycke utmärkt namn, jag har alltid retat mig lite på att Tetragnatha extensa blivit kallad vasspindel medan L. cornutus, som är minst lika knuten till vass och ofta förekommer i större antal på stränder än T. extensa (även om den också är vanlig) inte haft något svenskt namn alls. Men nu blir den alltså troligen (listan är inte fastlagd än) döpt till vasshjulspindel, och T. extensa har fått byta till mässingssträckspindel. Ett namn den kursansvarige på faunistikkursen i Lund som jag undervisar på är smått irriterad över eftersom det förstås är mycket krångligare att komma ihåg än vasspindel, men det passar absolut bra - det är en sträckspindel, hela släktet sträckspindlar är svagt metallskimrande för blotta ögat, och om man tittar på T. extensa i förstoring ser bakkroppen ut att vara täckt av fläckar av blankpolerad mässing).
Mässingssträckspindel i sitt nät.
Under hemresan gjorde vi bara en felkörning i Tallinn (skylten mot färjeterminalen var helt dold bakom ett träd). Denna felkörning var dock lite mer opraktisk än de vi gjorde på ditvägen eftersom Rs mobiltelefon inte fungerade, så vi kunde inte ringa och säga att vi var fel. Jag och A körde alltid först eftersom vi var två i bilen, så A kunde agera kartläsare, dessutom har åtminstone jag tydligen bättre lokalsinne än R (vilket man inte skulle kunna tro att döma av antalet felkörningar, men vi vet förstås inte hur det blivit om R kört först). Inte för att det hjälper så mycket när skylten till färjeterminalen inte syns - jag antog då att vår terminal låg åt samma håll som de andra färjeterminalerna (tre av fyra låg på samma ställe, vår ensam skulle naturligtvis vara åt rakt motsatt håll). men det gjorde inget, för vi kom ändå dit så tidigt att vi hann med en tidigare färja hem. Vilket på ett sätt var synd, för det hade varit trevligt att hinna se sig om lite i Tallinn, men det var förstås skönt att inte komma hem så sent på kvällen som jag hade gjort annars.
Vi ska tillbaka till Muhu i september, då har vi möte där och vi har också tänkt att vi ska hinna utförska Ösel lite mer.
Det här är alltså det sista avsnittet i serien inlägg om skärgårdsexkursionen till Jurmo och Jungfruskär, ber om ursäkt för att det dröjt. Har man inte läst tidigare inlägg i ämnet kan det vara en god idé att göra det först.
Efter en torsdag eftermiddag/kväll och fredag förmiddag med exkursioner på Jurmos ljunghedar begav vi oss till Jungfruskär, långt ut i Åbolands ytterskärgård och inte långt från Åland. Jungfruskär utgör den allra yttersta utposten i norr och i väster av Skärgårdshavets Nationalpark, en stor och vidsträckt nationalpark dit för övrigt även Jurmo hör.
Jungfruskär har ingen reguljär båtförbindelse, vi åkte dit medelst taxibåt och en båt tillhörande Forststyrelsen (finska motsvarigheten till skogsvårdsstyrelsen, dit vår guide hörde. Forststyrelsen är åtminstone att döma av vad jag sett hittills bättre än sin svenska motsvarighet på det där med naturvård, men jag ska inte säga för mycket vad gäller det.). På vägen åkte vi förbi ett skär där det ska finnas en liten tordmulekoloni och hoppades på att få se någon sådan, men det fick vi tyvärr inte. Det var gott om sillgrisslor, men inga tordmular. Synd. Men vädret var fint och skärgården är fin så det var på det hela taget en trevlig båttur.
Jungfruskär ligger som sagt i ytterskärgården, men naturen var snarare innerskärgård och med helt fantastisk natur där man gör ett väldigt bra jobb med att bibehålla det som finns kvar av de gamla ängs- och hagmarkerna och restaurera det som börjat växa igen. Inte bara på delar av ön utan på hela.
Strandäng på Jungfruskär.
Stora delar av Jungfruskär är traditionellt löväng, dvs man hävdade huvudsakligen genom slåtter och tog inte bara hö från marken utan hamlade lövträd för att använda lövet som vinterfoder till djuren. Bönderna som gjorde detta var inte bosatta på Jungfruskär, utan man samlades där en eller ett par gånger om året för gemensam slåtter, lövtäkt/hamling, fagning och annat som behövdes göras, och man hade några torpare boende på ön för att sköta det löpande underhållet under resten av året. Torparna hade det ganska fattigt, men fick hålla några egna djur på bete på ön (typiskt en ko och elva får per torp). På ön finns därmed både slåttermarker/lövängar och betesmarker, framför allt skogsbete. Främsta inkomstkällan var förstås fiske, och man odlade egentligen inget utöver potatis till husbehov. Efterhand som tekniken blev bättre med båtar och fiskeredskap blev fisket ännu viktigare ängs- och haggmarkerna började växa igen, senare under 1900-talet skedde samma avfolkning på Jungfruskär som i stora delar av skärgården i övrigt. 1980 tog Forststyrelsen över skötslen av ön och har sedan dess jobbat på att sköta markerna enligt traditionell hävd, och att återställa det som är igenväxt. Man har ett par förvaltare boende på ön och flera av de gamla torpen används som logi för tillfälliga besökare (som vi).
Här bodde vi, Bons heter stället.
När jag åkte från Ekenäs hade syrenerna slagit ut, här längre norrut och ute i ytterskärgården blommade häggen fortfarande för fullt. Jag tyckte att jag var ledig mellan syren och hägg istället för tvärtom...
Just den här väldigt stora häggen blommade helt enormt!
Vi ägnade fredagen åt lövängar. Helt fantastiska lövängar, av en omfattning jag aldrig sett förr! Hamlade träd av flera olika trädslag och slåtteräng på marken - träden på ängarna ger naturligtvis den höga artrikedom som är förknippad med skåttermarker en extra dimension, och hamlingen gör att träden aldrig blir så bredkroniga att de skuggar ut ängsfloran ens alldeles under träden.
Vi fick se de här lövängarna från sin allra bästa sida på fredagen - vädret var fint och det här var den tiden på året när ängar är som allra vackrast. Det blommade massor av Adam och Eva, massor av gullvivor, massor av midsommarblomster (skogsnäva), massor av humleblomster och en hel massa andra ängsblommor. Darrgräset hade tyvärr inte slagit ut än (men se kommande inlägg från Estland) men älväxingen stod i full blom med vackra mörklila ax.
Adam och Eva är en orkidé med blommor i två färger (Adam rosalila och eva gul). Detta är ett sätt att lura pollinatörer att jobba gratis - blommorna har ingen nektar, men de färgglada blommorna signalerar till insekter att den har det så de kommer förgäves att besöka den i hopp om mat. Med blommor i olika färg på olika plantor kommer insekterna att bli lurade två gånger - när de insett att det inte finns något att hämta hos de lila blommorna kan de fortfarande bli lurade att besöka de gula och tvärtom, och på det viset tar det längre tid innan den enskilda insekten helt överger både Adam och Eva och fler blommor hinner bli pollinerade.
Ängsbräsma.
Knölsmörblomma.
Jungfrulin.
Ängsviol. Denna bör också ses som en rättelse från midsommarinlägget - jag hade bråttom och tog första bästa bild på små blå blommor och det råkade bli teveronika istället för blå viol. Och det funkar ju inte i visan (gullviva, mandelblom, kattfot och teveronika...nä), så här är den nu.
Skogsnäva (midsommarblomster).
Humleblomster.
Gullviva.
Rödblära.
Fantastiska blomsterängar! Steffe letar efter något speciellt, minns inte vad. Någon orkidé tror jag.
Fredagen avslutades med korvgrillning på stranden, något som tas på stort allvar av finländarna eftersom det innefattar två maträtter som båda är viktiga och betraktas som typiskt finska - korv och senap. Senapen kommer så småningom att få ett eget inlägg i serien finska företeelser, det har varit en tanke ganska länge men det har inte blivit av än. Korven ska nog få ett sådant inlägg den också bara för att jag ska slippa gå ifrån ämnet och skriva massor om korv här...men kvällen blev väldigt fin!
På lördagen hade väderleksrapporten förutspått regn, och den fick alldeles rätt. Det blev till och med mer regn än förutspått. Det regnade hela dagen, och ösregnade en stor del av tiden, men det hindrar förstås inte ett sällskap bestående av biologer att ge sig ut (kameran fick dock inte följa med). Dagens förmiddagsexkursion gick i skogsmiljöer och ägnades åt restaureringsprojekt som jag förstod det (eftersom det hela var på finska...). Lundhagskängorna bevisade återigen sin förmåga att hålla regnet ute lika effektivt som gummistövlar i blött lingon- och blåbärsris och leriga stränder, det största problemet var blöta, hala klippor vilka är en av Lundhagskängornas svaga punkter. Exkursionen blev dock lite kortare än den skulle ha varit just på grund av hala klippor eftersom det dels tog längre tid att ta sig fram, dels valde exkursionsledaren att skippa ett område med strandängar som man nådde genom att klättra på en smal klipphylla som var väldig hal i regnet...
Lördag eftermiddag var fri för egna strövtåg, och jag hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt tillbaka till den mest blomrika av lövängarna och slaghåva efter spindlar och andra roliga kryp där, men det blev det inget av med. Det ösregnade verkligen och det fungerar dåligt att slaghåva då. Det fungerar dåligt i blöt vegetation utan att det fortfarande regnar och nu var det verkligen ingen idé. Så jag gick lite runt torpet och ner i skogskanterna på den närbelägna strandängen och letade nätvävande spindlar eftersom spindelnät syns bra när de är blöta, men dels var det inte mycket att titta på beroende på det pågående generationsskiftet hos den här gruppen, dels regnade det så intensivt att många nät slogs sönder. Det klarnade upp lite framåt kvällen, men allt var förstås fortfarande dyblött ute och vegetationen hann aldrig torka upp innan vi reste därifrån på söndagen trots att det var soligt och fint igen då.
Lördag kväll tittade solen äntligen fram igen, vissa njöt av detta på verandan vid stugan nere vid stranden, vilket även kunde kombineras med fågelskådande i viken utanför.
.
Eller för den delen fågelskådande på bryggan, under vilken det bodde ladusvalor.
Det här tror jag är en hoppfluga? I alla fall så har jag ju påstått att jag ska ta fler bilder på flugor där man ser färgerna på vingarna, men jag lyckas sällan med det. Men här ser man lite.
Mera flugor. Dentill vänster är en parasitfluga, den till höger tror jag är en rovfluga.
Den förmodade rovflugan igen.
På söndagen gjorde vi en förmiddagsexkursion till mer skogsbeten och f.d. lövängar där restaurering pågick.
Skogslök.
Skogskardborre.
Hönsbär.
Jungfruskär ligger nära ganska stora farleder, och under andra världskriget hade finska försvaret en vaktpost här. Därför rådde länge besöksförbud på stora delar av ön, men i slutet av 1990-talet lade försvaret ner sin verksamhet här och överlät markerna åt Forststyrelsen så att de kunde införlivas med nationalparken. Förutom mark lämnade militären efter sig tre jättestora kanoner (en av dem "kamouflerad" genom att ha byggts in i en röd liten skärgårdsstuga med vita knutar så att bara röret sticker ut-tyvärr har jag ingen bild), några skyttegravar och en del byggnader, däribland en rejält tilltagen bastu - vilken används flitigt och förstås är det man nog är gladast att försvaret lämnade efter sig på ön...
Kanonerna har lämnats kvar på ön som sevärdheter. De är enormt stora och eftersom jag hade makroobjektivet på kameran fick jag inte med en hel i bild - så ni får röret och själva kanonen för sig. De ter sig ganska groteska i det vackra lummiga kulturlandskapet - men de är en del av öns historia och har därmed sin plats i landskapet. Intressant är också historien om det ryska bombplan som sköts ner och vars vrakdelar användes för att reparera dörren till en lokal potatiskällare (men vrakplundring är ju nu något av en traditionell sysselsättning i skärgården...).
Nuförtiden förekommer ingen egentlig ekonomisk verksamhet på Jungfruskär, utan Fortsstyrelsen sköter området enligt traditionell hävd med hjälp av några förvaltare som bor på ön. Man ser gärna en utveckling av naturturismen på ön och har därför bl.a. anlagt en ny brygga för båtturister, en naturstig, och det ordnas guidningar sommartid. Jag har inte klart för mig längre om man gör det fortfarande eller om förvaltarna nu står för allt jobb, men länge ordnade man "läger" för frivilla en gång om året på försommaren under den period då det krävs en stor arbetsinsats med slåtter, fagning med mera. Vår guide från Forststyrelsen klagade över att man hade vissa problem med att män var lata med att kratta (jag vet inte om lathet i just detta avseende är en typiskt finsk eller typiskt manlig företeelse - se tidigare inlägg om lövblås som en finsk företeelse) men trodde att man kanske snart skulle ha en maskin som kunde kratta - hans teori var att bara det fanns knappar att trycka på skulle männen nog bli betydligt arbetsvilligare. Krattningen är också den nuförtiden största arbetsinsatsen - slåttern sköts till stor del med slåtterbalk även om viss slåtter med lie fortfarande förekommer.
Man jobbar också på att restaurera mer igenvuxna marker, vissa av dem betesmarker, andra lövängar. Betena är till stor del skogsbeten, och de betas alla i dag, men i vissa av dem hade igenväxningen gått så långt att man behöver röja bort i synnerhet enbuskage och även glesa ut skogen lite. Idealt ska skogen på ön hållas som betad lövskog, inte tallskog. Det finns också ett skogsparti där man en gång i tiden haft mnemosynefjäril, och den marken sköter man idag enligt riltlinjer för svenska mnemosynehabitat i förhoppning om att få tillbaka arten (fast jag tror nog att det krävs inplantering också i så fall...).
På söndag eftermiddag åkte vi taxibåt tillbaka till Nagu, där Laban väntade för vidare färd hem till Ekenäs. På det hela taget var det en väldigt trevlig tur och fantastiska miljöer att få se, med lördagens eländiga regnande som enda minus.
Ljusa fina sommarkvällar - bilderna är tagna vid halvtolvtiden.
Det är veckan före midsommar och älvdans på strandängen.
Det var det sista från den därJurmo-Jungfruskärsexkursionen. Snart kommer mer bilder (och mer svammel) från fina kulturmiljöer i skärgården här på bloggen, då från Muhu i Estland där jag tillbringade en stor del av förra veckan.
