Chefen för svensk dagfjärilsövervakning skickade mig den här fina annonsen för min övergivna fjärilsinventeringslokal i Flemingsberg, som han tydligen visat upp på ett föredrag i Stockholm...och hade jag varit kvar hade jag satt igång med inventeringarna nu, även här i Finland flyger de första vårfjärilarna.

Fjärilsslinga i Flemingsberg, någon?




Om ni har svårt att läsa texten så lyder den:
"Lillängen - en trevlig fjärilsslinga med ett flertal dagfjärilsarter tillgänglig i Flemingsberg omgående pga flytt till Finland. Endast använd ett år. Lättinventerad, pendlingsmöjligheter. Något för den händige. Missa inte tillfället!"

Jag tänker inte avslöja svaret på förra "Hitta djuret" riktigt än, men här kommer en till i vilket fall. Inte så svår, men jag tyckte den här var så söt. 

Jag kan glädja mina matmiffon till systrar (för den icke insatte syftar begreppet "matmiffo" på en person som behöver speciell hänsyn vad gäller mat, vare sig det är av medicinska skäl eller eget val. Ett matmiffo kan man därmed vara om man t.ex. är vegetarian, vegan, allergiker, gluten- eller laktosintolerant, med mera med mera) med att Finland är mycket bättre än Sverige på det här med matmiffoalternativ, både vad gäller att ha alternativ, och märkningar.

I synnerhet verkar det vara så vad gäller mjölk, där de laktosfria och låglaktosalternativen (ja, det finns två grader alltså) tillsammans nästan är fler än de vanliga. Och de förekommer i stor mängd i butikerna, inte som ett fåtal förpackningar som står lite undanskymt för sig själv. När man till detta lägger att det finns flera olika mjölkmärken och att dessa (liksom hemma) kommer i olika fetthalter (även de laktosfria alternativen) blir mjölkdisken ett område som tar lite tid att navigera sig i för den till Finland nyanlände som inte sedan tidigare är förtrogen med utbudet. Dessutom är inte de varianter som finns riktigt desamma som i Sverige - det som heter lättmjölk här motsvarar den svenska mellanmjölken, något som motsvarar lättmjölk finns inte men det finns en enprocentig mjölk ("ettans mjölk") och en helt fettfri. Mjölk med högre fetthalt än mellanmjölk är ganska sällsynt och går under namnet "helmjölk" (vet inte om detta motsvarar vår standardmjölk eller inte).

Detsamma gäller i princip alla mjölkprodukter, av alla slag. man är också duktig på att skriva ut om varor är gluten- och/eler laktosfria, till den grad att det nästan går lite överstyr ibland och varor som inte borde behöva märkas märks. jag såg till exempel en köttbit som var märkt som laktos-och glutenfri. Visst kan man lyckas stoppa de mest märkliga saker i mat som inte borde innehålla tillsatser, men en köttbit som inte är varken tillagad, marinerad, eller på annat sätt tillredd borde väl inte behöva en sådan märkning kan man tycka. Jag har hittills inte hittat några märkta laktosfria bananer eller glutenfri ost, men inget verkar omöjligt.

För övrigt har finska Arla väldigt snygga kokamouflagemönstrade mjölkförpackningar.

Ber om ursäkt för att denna påskhälsning är lite försenad, det beror på att jag inte har något internet hemma och hellre har ägnat mig åt att så fröer och fixa på min soliga balkong än åkt till jobbet för att kolla mail, blogg med mera. Men påsken är ju inte över än, så glad påsk!

Istället för påskkort får ni lite vårbilder från Ekenäs, och lite mer uppdateringar om hur det ser ut hemma hos mig.

I det här huset bor jag. Ett av fyra likadana hus som i Ekenäs går under beteckningen "sandhålet" (tydligen var det ett sådant här innan husen byggdes) eller "höghusen" eftersom de tydligen var de första flervåningshus som byggdes i Ekenäs. Den senare beteckningen är lite rolig när man precis flyttat hit från åttonde våningen i ett elvavåningshus. Kanske inte de vackraste husen i Ekenäs, men säkert de mest välskötta! Allt är väldigt pyssligt och ordentligt, till den grad att det blir ganska roligt ibland.

Till exempel pyntet! Så här ser det ut i porten till huset nu i påsk...någon har alltså lagt en bordduk på golvet i entrén, och på denna placerat ett påskris som är lite för litet för att passa så bra stående på golvet, och ett gäng små porslinshöns. Påskris hade jag nog väntat mig att se eftersomdet är så pyssligt här, men bordduk och små små porslinshöns på golvet...nja, men måste ju beundra engagemanget.




Så här ser gården ut, notera fågelholkarna (de är många!) och den lilla bron över den långa rabatten som (liksom området bakom den) är helt full av krokus, scilla och andra vårlökar även om det syns dåligt på bilden. De smutsiga högarna i förgrunden är snö.

Uppe hos mig ser det nu ut så här på balkongen. Den är inglasad och har söderläge - rena växthuset.




Humlen hade precis kommit upp när jag flyttade in, och nu formligen invaderar den sin omgivning i rasande fart, man måste hålla ögonen på den för att den inte ska ta sig alltför stora friheter med möbler och annat som kommer i dess väg.
 



Och snart blir det skörd av egenodlad chili!

Mamma har efterlyst en bild på soffan och soffbordet, införskaffade för en mycket ringa summa från det närbelägna Emmaus. Här är de. Soffan är inte alls så rödbrun som den ser ut på bilden, utan beige.  

Naturligtvis måste närnaturen i Finland utforskas!

I Ekenäs finns ett naturreservat (eller var de flera som sitter ihop?) i princip i stan, så där var jag igår. Området är i tre delar: Hagen och Ramsholmen, som är gamla hagmarker (som tyvärr inte betas) med blandskog, till största delen lövskog. Fina hassellundar, mycket al och alsumpskog nära vattnet, men även en del ek och annat. Trädet på bilden nedan är nog den största al jag nånsin sett - det är sällan man ser sådana riktigt gamla och stora.



Än så länge ser det hela rätt trist ut, men när väl vårblomningen kommit igång om ett par veckor sådär kommer detta att bli ett hav av vit-och blåsippor. Och av den myckna lövförnan att döma kanske man kan hoppas på Hygrolycosa rubrofasciata-spel (H. rubrofasciata är en vargspindel som trummar på vissna löv som uppvaktningsbeteende)?

Alen blommar rött. Fint, om än allergiframkallande.

Det har pratats en del om Ramsholmen på jobbet förra veckan på grund av det otroligt korkade "naturvårdsbeslutet" att såga ner flera över 200 år gamla tallar. Skandal! Och man kunde väl åtminstone lämnat några högstubbar, om man avverkar i naturvårdssyfte är det ganska onödigt att såga träden så här nära marken.




Storleksmässigt kan ni jämföra stubben med stigen, som är ett elljusspår och bred som en cykelväg - den här stubben har en omkrets på 3-4 m och det var inte den största av de tallar som huggits. Uppenbarligen gjordes det här eftersom skötselplanen förområdet säger att lövträden ska gynnas och barrträden ska bort, vilket är korrekt för ett område som detta, med lövskog av lundkaraktär med mycket hassel och ek, vilket är en naturtyp som är ganska sällsynt i Finland. Men bara för att det är rätt på pappret bör man inte vara så här mycket paragrafryttare - om tallarna skuggat eller trängts med stora äldre lövträd, framför allt ekar, hade det varit ett rätt beslut. Men lövvegetationen där flera av de här tallarna stod består främst av buskvegetation med hassel och andra mindre lövträd och buskar. Den är fin och säkert artrik, men den tar ingen direkt skada av att det står några gamla tallar här och där så länge de inte är för många eller står ganska tätt (och så var det inte). Tråkigt, det är väldigt sällan man alls ser så här gamla tallar, de kunde gått fått stå tills de ramlade av sig själva... Men några finns kvar i alla fall. 

Längst ut i området ligger Högholmen, en mindre ö som också varit betesmark att döma av inslagen av ek och en, men numera mest består av tallskog även om en del fina gamla ekar finns kvar. Här finns också en stor utstickande sandrevel med vassbälten runt som säkert är ett jättebra fågelskådarställe när isarna väl försvinner. Till Högholmen kommer man på en gångbro över det lilla sundet mellan Ramsholmen och Högholmen.

I det smala sundet är det mycket vass, och i den öppna rännan är vattnet strömt och öppet vilket utnyttjas av ett gäng storskrakar. Efter mig på bron kommer ett gäng mer seriösa fågeskådare med tubkikare som parkerar sig på bron. Men utdelningen för deras del blev nog lite klen, verkar inte som om det fanns mer att titta på än storskrake, några gräsänder och då och då överflygande kråkor och måsar...

Herr och fru storskrake (dålig bild tyvärr - de var långt borta).




Fram till bron har det funnits cykelvänliga breda gångvägar, men på Högholmen är det betydligt mindre tillrättalagt. Vilket är trevligt tycker jag, även om det var bitvis lite svårframkomligt på grund av främst snösmältningen som gjorde att alkärren svämmade över med vatten. Det ni ser (eller inte ser, rättare sagt) nedan är stigen.




Det ser vintrigt ut på bilden ovan, och isen ligger fortfarande på fjärden...men vädret var mycket bättre än vad det ser ut att vara på bilderna (det var faktiskt sol - syns på skuggorna i skogen på bilden ovan), solen värmde och snön smälter fort nu.

Och även om det är snöfläckar kvar är det mest barmark nu, och snart blir det vit- och blåsippor i massor här!

Tills de slår ut får man nöja sig med en färgklick bestående av några vilda vinbär som satt kvar på en buske och lyste upp i den gråbruna omgivningen.

 


Småkrypen var också igång i vårsolen (äntligen!): Citronfjärilar, påfågelsögon), flera jordhumlehonor som letade efter ställen att bygga bo, gråsuggor, flugor och myggor. Och spindlar förstås, vargspindlarna har också vaknat nu även om de än så länge bara är aktiva när det är soligt och varmt. Men det var det ju den här dagen.

Pardosa lugubris är ofta en av de första vargspindlar man ser på våren. Lätt igenkännlig (för att vara Pardosa) med en bred och jämn ljus rand längs framkroppen.

Det här borde egentligen vara en del av inlägget om Ramsholmen och Högholmen, men det blev så långt så det får bli ett inlägg till.

Hela det området, men i synnerhet Högholmen, är fullt av död ved i massor. Här står döda och halvdöda träd kvar, och de som faller får ligga. Ibland klagar folk på att naturreservat som detta ser ostädade ut, med mycket ris och nedfallna träd som får ligga och skräpa, men som ekolog blir man glad. Det är så här det ska se ut i en skog - den döende och döda veden är otroligt värdefull ur naturvårdssynpunkt.

Och här märks också att den myckna döda veden gett utdelning, i hela reservatet hör man mycket hackspett, det finns spår efter flera arter vedlevande skalbaggar på både stående och fallna trädstammar, och jag som inte direkt kan så mycket om tickor ser bara på högholmen säkert tio olika arter. Död ved lever!


Lämna död ved i skogen, varför? Därför:




Komocka? nej, ticka.




En ticka till, av en annan art.

Och några till.

Ja, "Hitta djuret!" på finska alltså. Det här är det första av säkerligen åtskilliga "Hitta djuret" från Finland.

Det är ju även årets första "hitta djuret", det har ju varit dåligt med sådant ett tag vilket naturligtvis beror på att det finns så få djur att hitta under vintern. Inte bara här på bloggen alltså utan även ute i naturen. Men jag hittade ett djur när jag var ute i söndags (ja flera faktiskt, men det finns bara ett på bilden), hittar ni det också?





Inte så svårt va? Så ni får en till:

Efter ett par dagar utan internet kommer här äntligen en rapport österifrån. Tack alla som hjälpte till med flytten: Lasse, föräldrarna, och systrarna (och tack för våffeljärnet! Har inte invigt det än, men det kommer. Och tvålen och ljuset pryder badrummet). 

Petra hjälper till att måla, grant utstyrd i rosa för att kontrastera ordentligt mot den gula färgen hon ska måla med.




Själva flytten till Finland gick väldigt problemfritt, jag, föräldrarna och krypen kom fram som vi skulle och likaså flyttbilen. Jag har fortfarande flyttlådor överallt, men det börjar likna något. Och idag har jag införskaffat en liten soffa och ett soffbord från Emmaus så att jag har en trevligare sittplats än pinnstolar. 

Jag bor i en etta i ett litet område med fyra hyreshus som här kallas för "sandhålet" (eftersom det var så det tydligen såg ut där innan husen byggdes), eller "höghusen" eftersom det är nästan de enda husen i Ekenäs med fler än tre våningar (närmare bestämt fem). Och jag bor bara en trappa upp, vilket känns konstigt (men bra!) efter att ha bott på åttonde våningen i ett elvavåningshus. I huset bor många pensionärer, vilket innebär att det är väldigt pyssligt och fixat och ordnat överallt, med blomkrukor vid dörren och en välbesökt fågelrestaurang i mattpiskarställningen på gården. 

När jag flyttade in hälsades jag välkommen av en darrspindel,en spindel jag faktiskt inte trodde fanns i Finland (kollade på nätet och där påstås den ha hittats här första gången så sent som 2000). Men där satt den i taket. Sen skrämde jag bort den när jag borrade i en vägg, och sen dess har jag inte sett den. Men den sitter väl i något krypin nånstans.

Lägenheten är nyrenoverad och jättefin, även om ett fåtal mer pittoreska inslag från forna tider finns kvar. Som t.ex. den mörkgröna färgen på fönsterkarmen och balkongdörren, och de mest skrikigt brandgula persienner jag nånsin sett. Men eftersom lägenheten har söderläge är jag glad åt persiennerna oavsett färg, och kommer att vara ännu gladare åt dem i sommar misstänker jag.




Men bortsett från persiennerna är allt väldigt nytt och fräscht och fint. Balkongen är enormt stor och jag längtar tills det blir varmare och den kan fyllas med växter istället för flyttlådor. För flyttlådor är lägenheten för tillfället full av, även om jag jobbar lite i taget på att bli av med dem.

Köket.

Mamma beklagade sig över bristen på kökskrokar - det är fixat nu.




Mer bilder från lägenheten kommer när det är lite mer uppackat och möblerat och alla flyttlådorna förpassats ner i källaren.

Spindlarna är också inflyttade i sina terrarier, till visst obehag för mig eftersom jag var dum nog att en dag sätta på mig en tröja (alla andra var ju nedpackade...) som legat runt lådorna spindlarna var packade i under flytten och som det (skulle det visa sig) hamnade en del brännhår på vid urpackningen. Och inte blev det bättre av att jag sedan var dum nog att rätta till inredningen i Doris terrarium med händerna - Doris är den värsta hårsparkaren av alla mina spindlar, brännhåren flög i terrariet när jag fångade henne inför flytten och nu finns de förstås kvar i jorden där. Men jag får skylla mig själv.

Kerstin gillar inte att jorden i terrarriet är fuktig. Men det behövdes verkligen fuktas lite, det var jättetorrt ju!

Birgitta, nyömsad och fin.




Om någon tror att spindlarna har något emot att vara nerpackade i små burkar fodrade med så mycket papper att de knappt kan röra sig, så nej, faktum är att det är ganska motvilligt de klättrar ur och man får ofta mer eller mindre knuffa eller stjälpa ur dem (till skillnad mot en plastburk utan fodring, som de oftast inte alls vill vara i om de kan slippa och genast klättrar ur när man öppnar locket). Med Lisbeth blev det till och med dragkamp om burken!

Bilden är dålig tyvärr, men Lisbeth har tag med frambenen i kanten motsatt min hand, och håller emot.  

 


Lisbeth, välkamouflerad.




Marianne

På Doris och Ingalill har jag inga nya bilder nu, Doris för att hon är så nervös av sig och genast sprang och gömde sig när hon kom in i terrariet igen, Ingalill för att hon bor på mitt kontor och jag har inte tagit med mig kameran dit (än).   

På jobbet är jag också inflyttad, och så även Ingalill. Jag har inte mycket mer än fem minuters cykelväg till jobbet, vilket känns otroligt lyxigt efter Stockholmsårens alla bussar, tunnelbanor och pendeltåg. Otroligt smidigt (och otroligt bra även ekonomiskt förstås). Jag delar kontor med den också nyanställde administrativa chefen inom Green islands-projektet (vid namn Kaj!) ute i ett fantastiskt charmigt gammalt lärarinneseminarium (fint trähus från 1800-talet). Kaj börjar dock inte förrän första maj, så än så länge är jag ensam i seminariet förutom studenter som har lektioner där och en del byggjobbare (eftersom huset håller på att renoveras). Men eftersom seminariet än så länge saknar internetuppkoppling, och jag dessutom inte har fått någon jobbdator än, så är jag inte där så mycket utan sitter för tillfället med min egen dator i ett extrarum i Aronias korridor i huvudbyggnaden på högskolan. Men snart ska jag ha fått en jobbdator hoppas jag (jag har inget internet hemma heller än, men ska ta tag i det också snart).

Ifall det dröjer lite tills jag lyckas blogga igen får ni en pausspindel att njuta av. Denna gång Birgitta, som helt oväntat ömsade skinn häromdan. Något jag inte räknat med eftersom det inte var så länge sen sist. Men fin blev hon!

När en fågelspindel ska ömsa skinn lägger den sig normalt på rygg. Det betyder alltså inte att det är något fel på den eller att den är död, även om den ligger orörlig - en spindel som mår dåligt lägger sig aldrig platt på rygg. Men när den ska ömsa skinn gör den det, helt enkelt för att det är praktiskt. Det gamla skinnet spricker över ryggen, sedan kan spindeln skjuta av sig det uppåt, och kränga av sig skinnet på benen som när man drar av ett par stövlr. Eller åtta par i det här fallet. Och om man har ett par stövlar som sitter tajt utan stövelknekt till hands kan man ofta itne bara dra foten ur den utan måste trycka ifrån. Och eftersom spindlar inte har några stövelknektar är ryggpositionen bättre än att ligga på mage för det ändamålet.

Man blir lite frestad att klia henne på magen...men det hade varken uppskattats eller varit särskilt bra.  

 


Klart! Spindeln längst fram, det gamla skinnet längst bak.

Nyömsad och vårfin med sammetsmjuk päls. Det nya skinnet har inte stelnat än, därav den något märkliga ställningen som inte riktigt är hur en fågelspindel normalt ser ut - hade det inte varit direkt efter ett öms hade man blivit orolig, men här har hon helt enkelt inte riktigt någon styrsel på benen än. Men det kommer.

 

Ja, det har ju stått lite still på bloggen nu, och det beror förstås på att jag varit så upptagen med att flyttpacka och fixa med annat inför flytten. Men flytten är inte enda anledningen till att jag varit upptagen, jag har mitt i flyttstöket ägnat mig åt att införskaffa ett körkort också - ganska många år för sent, men bättre sent än aldrig och idag var det klart! Det ironiska är nu bara att jag kört upp så precis innan jag flyttar att jag inte hinner få det riktiga kortet innan jag åker till Finland, och den där tillfälliga lappen gäller inte utomlands...suck. Jaja, i Ekenäs är det ändå cykelavstånd till allt.

Men flyttpackande och övrigt flyttfixande är ändå det som åtminstone känns som omd et tar mest tid just nu, varav det senare visat sig ta mycket mer tid och vara mycket besvärligare än det förra. Framför allt verkar det råda ett fenomen där alla jag ringer till först är väldigt svåra att få tag på, och när jag väl får tag i dem vet de itne vad jag behöver veta och ska de ringa tillbaka (eller maila) och ge mig den information/de besked jag behöver väldigt snart, sen gör de inte det och jag måste få tag i dem igen vilket är lika svårt som första gången. Man kan bli galen för mindre.

Men här är nu lite uppdateringar i alla fall. Hade jag varit en lika ambitiös bloggare som Elin hade jag gjort ett eget inlägg för varje ämne, och sett till att alla eller åtminstone de flesta illustrerats med en bild. Men nu gör jag istället som jag tenderar att göra och svamlar en väldig massa text i samma inlägg istället. Fler uppdateringar. Jag har i helgen också gjort två högvaktsspelningar med Sjövärnskårens musikkår, mina sista innan jag flyttar. Som för övrigt inte alls var med Sjövärnskårens musikkår eftersom spelningarna även var kårens första som nybildade Hemvärnets Musikkår Södertörn. Fast vi spelade liksom lite under dubbla identiteter eftersom vi presenterades som HvMk Södertörn, men eftersom vi inte hade hunnit få nya märken och grejer var uniformerna fortfarande Sjövärnskårens. Inte för att skillnaden är så rysligt stor eftersom kåren kommer att behålla sin marina identitet även som hemvärnskår och alltså fortfarande ha marinblå uniform, inte hemvärnets gråa. Jaja. Spelningarna gick sådär för kåren, delvis av egen förskyllan, delvis beroende på diverse yttre omständigheter. Men nu har jag nästan uppfyllt alla orkestrala plikter - spelningar avklarade, styrelseuppdrag åt brassbandet slutförda. Det enda som återstår är att lämna tillbaka sjövärnsuniformen till förrådet på amfibieregementet, vilket är ett typiskt fall där telefonkontakten fungerat som i beskrivningen ovan.

Och det mesta runt själva flytten är fixat. Boendet i Finland är det som löpt mest problemfritt - min blivande hyresvärd mailade till och med i dag och frågade om han skulle sätta igång kyl och frys innan jag kom dit. Min lägenhet är uthyrd, dock med en formalitet kvar som måste ordnas vilket återigen är ett exempel på den där få-tag-i-folk-problematiken...och en flyttfirma har anlitats för att forsla bohaget från punkt A till B. Men så fort man fixat en sak dyker det upp massa andra, varav en del inte alls har med flytten att göra. Allt ska liksom göras precis just nu. Tre dar kvar, sen börjar fixandet med massa saker i Finland istället! Ojoj, jag kanske till och med kan sova på finlandsbåten den här gången?