Som ni kanske märkt har det rått viss brist på aktivitet från min sida på bloggen på sistone, detta beror på att deadline för vetenskapsrådet Formas stora årliga utlysning av forskningsmedel, däribland postdocstipendier, var igår. Så jag har varit för upptagen med att skriva på ansökan dit för att skriva på bloggen, men nu så! Formasansökan är inne, håll tummarna.

Den här gången gäller det en ansökan för att få jobba med marina subsidier tillsammans med Wendy Anderson i USA. Efter en lång tids bollande av först idéer och sedan själva ansökan har vi fått ihop ett projekt om spindeldiversitet på öar som vi gillar, sen är det bara att hoppas att Formas gillar det också...

Kan nämna att projektet hittills inneburit totalt 69 mail mellan mig och Wendy, plus att jag mailat lite med Peter och Formas också. Vilket troligen innebär att jag och Wendy skrivit minst lika mycket text i form av mail som i själva ansökan. Vilket i sin tur får mig att vara glad att jag inte gjorde det här förra året, inte bara för att jag ju skrev avhandling då, utan även för att Botans mailserver klappade ihop precis i den mest intensiva perioden före Formas deadline - vilken katastrof när man måste kommunicera tätt och ofta med folk på andra sidan världen!


Fältlokaler om det här går igenom blir San Juan Islands i nordvästra USA - rätt likt skärgårdarna här, eller hur? Små klippiga öar med tallar på...

Våren är på framfart, och därmed även krypen. Vill man ha en anledning att ge sig ut och titta på kryp kan man anmäla sig till svensk dagfjärilsövervakning, som startar i år. Det innebär att data från frivilliga fjärilsinventerare kommer att samlas in och sammanställas för att ge en bild av dagfjärilarnas utbredning och antal i Sverige för att man ska kunna följa förändringar. Det här kan man hjälpa till med om man som i mitt fall sedan tidigare tycker det är roligt att titta på fjärilar, eller om man helt enkelt vill lära sig mer - det är bara att anmäla sig och boka en lokal att inventera (se länk nedan)!

http://www.zoo.ekol.lu.se/butterfly/

En lokal är antingen en punktlokal (t.ex. en trädgård) eller en slinga (en kortare promenadväg längs vilken man går och räknar fjärilar), jag har förstås bokat in en slinga på ett ställe härutanför som jag vet sen förra sommaren är ganska trevligt ur fjärilssynpunkt. Och jag försöker övertala föräldrarna att inventera sin trädgård eftersom jag vet att den är en ganska bra fjärilslokal. Ni kommer därför säkerligen att få läsa och se en hel del bilder från min slinga "Lillängen" här på bloggen framöver. Eftersom jag är för upptagen med att skriva Formasansökningar just nu har jag inte varit på platsen sen snön smälte, men här är ett par fjärilsbilder tagna där från förra sommaren (utom nässelfjärilen, den bilden är från Blentarp). Föräldrarna, se och lär! Alla de tre arterna nedan finns i er trädgård.


                            Tistelfjäril. Påminner i stort sett om en urblekt nässelfjäril, fast större.

Tistefjäril




Nässelfjäril, för jämförelse. Notera de intensivare färgerna, den mörkare kroppen och framför allt de små blå prickarna längs vingkanterna, som tistelfjärilen saknar.





Silverstreckad pärlemorfjäril




Silverstreckad pärlemorfjäril igen, denna gång ett par. Ber känsliga läsare om ursäkt för att jag visar sånt häringa fjärilssnusk på bloggen, men på den här bilden ser man tydligt varifrån arten fått namnet "silverstreckad" och för er som vill lära er känna igen den är det alltså undersidan av vingarna man tittar på - silverbanden på grönaktig botten är unikt för arten, alla våra andra pärlemorfjärilar har vita prickar eller fläckar på vingarnas undersida, inte ränder. Storleken är också utmärkande - det här är vår största art pärlemorfjäril.

...tycker jag som ekolog förstås generellt är något fantastiskt, och hittills i år har den ju gjort sig mer än normalt påmind. Först genom en riktig vinter för en gångs skull, vilket jag personligen tycker är mycket bättre än de vanliga 4-5 månaderna av novemberslask (trots allt kollektivtrafikskrångel). Och nu när man ser hur mycket bekymmer en isländsk vulkan kan ställa till med!  

Jag hade inte tänkt blogga om nämnda vulkan för det gör ju så många andra redan och jag har inte något nytt att tillägga - men jag är rätt glad att jag inte har några flygresor inplanerade! Folk är strandade lite överallt, inklusive systern med make på Filippinerna (men ska man nu vara strandad någonstans är det ju bra att åtminstone vara det på ett ställe med fina stränder och badvänligt klimat). 


"Åh nej, vi som trodde att de äääntligen skulle åka sin väg så att vi kan få lite lugn och ro på det här stället!" (bilden knyckt från Elins blogg)

Själv är jag strandad inomhus, inte på grund av vulkanutbrott utan på grund av att dödslinjen för Formas årliga utlysning av forskningsmedel närmar sig och jag skriver på en ansökan. Utom just nu, för nu bloggar jag ju bevisligen. Ute är vädret fint och jag hade gärna gått en längre söndagspromenad (till exempel kollat min fjärilsslinga - ska göra ett eget inlägg om den) men jag behöver handla också så jag får nog nöja mig med en kortare tur till affären. Och det är ju typiskt att det alltid är fint väder när man har viktiga saker att göra inomhus...

Gunilla har nu utvidgat hålet hon gjorde (för att kunna sticka ut svansen) i botten av blomkrukan hon bor i så att det är stort nog för hela henne att komma genom. Så nu har boet två in- och utgångar. Om man tittar in i krukan ser man att bakdörren till och med har en svängdörr i form av ett blad som hänger för.  

Nu har ju inte krypen förekommit här på bloggen på ett tag, och jag förstår att alla som läser denna blogg förstås är djupt engagerade i spindlisarnas och Gunillas öden och äventyr. Så därför gör bloggen idag ett hemma hos-reportage i terrarierna.

Först hälsar vi på hos Doris, som tyvärr sprang och gömde sig när bloggen knackade på. Ett beteende som är typiskt för blyga lilla Doris (som dock inte är så liten längre), därför blir det heller ingen bild. Kanske kan jag återkomma om Doris går med på att träffa bloggen en annan dag.  

Istället går vi till grannen Marianne, som är mycket nöjd med den nya inredningen i terrariet som jag skrev om här på bloggen för en tid sedan. Intressant är att Marianne, som är en marklevande, grävande spindelart, sedan renoveringen av bostaden utnyttjar terrariet mycket mer på höjden än hon gjorde tidigare (även om

Jag ska vicka i symfoniorkester på en operakonsert nästa helg, vilket ska bli trevligt som omväxling. Jag skulle inte vilja spela i symfoniorkester permanent, det är för lite att göra, men någon gång ibland är det kul att få spela klassiskt med stråkar och allt. Hittills har jag varit på ett rep, och de är alltid intressanta med just denna orkester. För det första är första repet jag är med på inför en konsert alltid en övning i a vistatransponering eftersom jag aldrig får noterna i förväg...den här gången är det dock enklare än vanligt eftersom det mesta faktiskt är Bb-stämmor som inte behöver transponeras, några C-stämmor (inga problem där) och så ett par A-stämmor som är svårare. Men det går absolut att reda ut, värst är Pomp and circumstance där det är lite sextondelslöpningar och förstås temat (men det vet man ju åtminstone hur det ska låta så det kan man i stort sett spela utantill).

Dessa rep är också intressanta rent orkestersocialt. Jag har aldrig varit med om maken till oordnade rep! Tempot på repen är plågsamt långsamt, orkesterdisciplinen är under all kritik och repen är på det hela taget inte särskilt effektiva i något avseende. Innan jag första gången spelade i S:t Eriks trodde jag att mycket värre än Romele Musikkår på en dålig dag blir det inte vad gällde orkesterdisciplin, men S:t Eriks slår dem med hästlängder. Alla har åsikter om allt, inklusive musikaliska tolkningar, det diskuteras och grälas och dirigenten blir ibland rentav överkörd av orkestermedlemmar som vill repa vissa saker. Dirigenten i sin tur blir frustrerad och irriterad. Som trumpetare har man ju rätt mycket paus när man spelar symfoniorkester, och brasset generellt inlåter sig heller inte i några av alla de här diskussionerna så vi sitter mest längst bak och skrattar åt alltihop. Jag är ju bara inhoppare också, men hade jag varit permanent medlem här hade jag troligen slutat ganska fort för i längden hade det blivit riktigt jobbigt att lyssna på de ständiga diskussionerna. Nu är det lite underhållande, rena såpoperan ibland...  

Till och råga på eländet låter det fruktansvärt illa, och om jag inte hade spelat med den här orkestern några gånger förr och vet bättre hade jag blivit helt förskräckt av tanken på att detta ska framföras på konsert om mindre än två veckor. Men nu har jag spelat med dem förr och vet att S:t Eriks på ett närmast magiskt sätt förvandlas till det bättre när det blir dags för konsert: Många orkestrar är förvisso bra på att skärpa sig när det väl gäller, men här tror man knappt att det är samma orkester. Och tur är väl det. Med tanke på hur illa det låter på repen generellt så är det kanske inte konstigt heller att dirigenten sällan petar i vad trumpetarna gör ens när vi transponerar fel, missar nyanser eller helt enkelt stämmer fruktansvärt dåligt, vilket vi gjorde nu sist. Hade det varit Solna Brass hade man aldrig kommit undan med det, och när man är van vid att dirigenten anmärker på smådetaljer känner man sig nästan utlämnad när man plötsligt kommer undan med i stort sett vad som helst.

Och förresten, är det inte fruktansvärt optimistiskt av en kompositör att skriva fem p:n (pianopianopianopianissimo) i en trumpetstämma? 

Det skrivs mycket om taxonomiska grupper som t.ex. ordningar, familjer med mera på den här bloggen. Här kommer en liten snabb genomgång av hur den allmänna taxonomiska indelningens för djur fungerar (detsamma gäller i stort sett även andra organismgrupper). 

Grunden för att klassificera organismer är förstås att det är praktiskt nödvändigt. Eller som en lärare jag hade i zoologi sade "Om vi inte vet vad någonting är så ger vi det ett namn, och sen vet vi vad det är!". Det system vi har för att klassificera och namnge organismer i dag härrör från Linné, men behovet att klassificera och namnge har alltid funnits och människan har ägnat sig åt det under hela sin historia, det är inget som Linné var den första att hitta på. Innan man hade tillgång till dagens genetiska metoder och innan evolutionsteorin fanns grundade man i stället klassificeringen på ytliga likheter, ett exempel på detta är Linnés sexualsystem för växterna där klassificeringen baseras på ståndarnas och pistillernas antal och konfiguration. Sådana här system kan innebära att arter hamnar i samma grupper trots att de egentligen inte är särskilt nära släkt. 

Även i dag baseras den faktiska uppdelningan av arter i släkten, familjer med mera ofta på morfologiska likheter, även om man inom dagens systematik strävar efter att klassificera organismer på ett sätt som speglar deras evolutionära historia, dvs hur de är släkt med varandra. Men det är ofta inte helt klart exakt hur nära släkt organismer ska vara för att räknas till t.ex. samma släkte - det skiljer sig dels mellan olika organismgrupper helt enkelt för att klassificeringen ska bli praktiskt hanterlig, dels handlar det om vilka metoder man använder för att särskilja arterna, och dels om enskilda taxonomers bedömningar. Det är också därför som det hela tiden sker förändringar i systematiken - arter flyttar runt mellan släkten, familjer med mera, byter namn, och för att göra det hela ännu besvärligare är det ofta oklart vad som egentligen betraktas som en art. Men det geniala med Linnés klassificeringssystem var just det att systemet i sig inte påverkas av att enskilda grupper läggs till, tas bort, eller byter status inom ramarna för systemet - allt får plats (Linné klassificerade till och med bergarter och mineraler inom systemet). Värt att nämna är dock att just spindlar är den enda djurgrupp där nomenklaturen (namngivningen) inte baseras på Linnés namn, utan på en annan svensks arbete, Carl Clerck som var samtida med Linné (namngivningen sker dock enligt Linnés system).

Det praktiska arbetet med det här görs förstås av ett stort antal taxonomer över hela världen som hittar, beskriver och namnger arter. Eftersom det ofta blir frågan om bedömningar som enskilda forskare måste göra  finns internationella råd inrättade som ska hålla reda på att regelverket följs och att det finns en internationell konsensus om klassificering och namngivning. Det finns ett sådant här råd för växter, International Commission on Botanical Nomenclature (ICBN) och ett för djur, International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN).
De publicerar regelverket, reviserar när det behövs, fungerar som rådgivare och fattar beslut i fall där det råder oenighet. 

Här är länken till ICZN om man vill se vad det är för något: http://www.iczn.org/
 
Problematiken med var i systemet organismer ska placeras och de oenigheter som uppstår härrör förstås framför allt från det faktum att vi vill klassificera det vi ser här och nu, medan evolution är en ständigt pågående process. Alla "arter" vi ser kan betraktas som evolutionära övergångsformer där artens enskilda egenskaper liksom deras likhet med andra arter befinner sig i ständig förändring, och det är därför ofta svårt att avgränsa vad exakt som är en art och vad som är lokala anpassningar hos populationer av samma art. Men människor har svårt att tänka i processer, vi vill kunna dela in världen i arter och andra grupper som fungerar som fast avgränsade enheter...men likväl fungerar systemet hyfsat för att uppfylla de flesta av våra behov.

För vargspindeln Pardosa agricola är det är oklart om vi i Sverige har två former som skiljer sig åt utseendemässigt, eller om det faktiskt är frågan om två olika arter.

---

Så här ser hierarkin ut för indelningen av djur (det fungerar likadant för andra organismer, men vissa av termerna är olika). Jag använder min jobbspindel nummer ett, Pardosa amentata, som exempel. Som synes använder jag svenska namn där sådana existerar, och då sätter jag det latinska inom parentes. Enligt korrekt skrivsätt skriver jag alla grupper som ligger hierarkiskt ovanför släkte ickekursiverat och med stor begynnelsebokstav, släktnamnet skrivs kursiverat med stor begynnelsebokstav, och artnamnet skrivs kursiverat med stor begynnelsebokstav i släktnamnet och liten begynnelsebokstav i aretepitetet. Notera att artepitetet amentata inte är ett artnamn - ett artnamn är alltid tvådelat och utgörs av släktnamnet + artpetitetet.

Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Familj: Vargspindlar (Lycosidae)
Släkte: Pardosa
Art: Pardosa amentata

Vargspindeln Pardosa amentata




Sedan petas det ibland in mellansteg mellan de här grupperna där man tycker att det behövs. Till exempel är stammen leddjur uppdelad i flera understammar, och spindeldjuren tillhör understammen palpkäkar tillsammans med havsspindlar och dolksvansar (spindeldjuren har ju palper, inte antenner, det skrev jag om i förra inlägget). Ordningen egentliga spindlar är också uppdelad, i två underordningar, mygalomorfa och araneomorfa spindlar. Alla våra svenska spindlar utom en enda art hör till de sistnämnda. Om vi använder även dessa mellansteg ser klassificeringen av Pardosa amentata ut så här:

Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Underordning: Araneomorphae
Familj: Vargspindlar (Lycosidae)
Släkte: Pardosa
Art: Pardosa amentata

---

Fågelspindlar hör däremot till de mygalomorfa spindlarna (de särskiljs på bland annat hur käkarna är uppbyggda). Om vi tittar på klassificeringen för en fågelspindel, t.ex. Kerstin, ser den ut så här. Notera att här har man petat in ytterligare ett steg, en överfamilj:

Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Underordning: Mygalomorphae
Överfamilj: Theraphosoidea
Familj: Fågelspindlar (Theraphosidae)
Släkte: Grammostola
Art: Grammostola rosea

Kerstin, en Grammostola rosea

---

Om vi skulle titta på en lockespindel, t.ex. den vanliga arten Phalangium opilio, i stället skulle klassificeringen se ut så här. Notera att här har vi inte bara överfamiljer, utan även även underfamiljer:

Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Ordning: Lockespindlar (Opiliones)
Underordning: Eupnoi
Överfamilj: Phalangioidea
Familj: Phalangiidae
Underfamilj: Phalangiinae
Släkte: Phalangium
Art: Phalangium opilio

---

Avslutningsvis klassificerar vi även kejsarskorpionen Gunilla, som representant för en tredje ordning i klassen spindeldjur.

Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Ordning: Scorpioner (Scorpiones)
Familj: Scorpionidae
Släkte: Pandinus
Art: Kejsarskorpion (Pandinus imperator)

                                                
                                                 Kejsarinnan Gunilla den stora

Per frågade om lockespindlar och egentliga spindlar i en kommentar till inlägget "vårkryp", och jag känner att jag behöver reda ut vad som är vad och att det blivit en väldigt lång kommentar så i stället blir det ett väldigt långt inlägg. Igen.

Vi börjar systematiklektionen i klassen spindeldjur (Arachnida) som liksom insekter, kräftdjur och mångfotingar hör till leddjuren. Spindeldjuren delas vidare in i en rad ordningar, som bland annat kvalster, klokrypare, skorpioner, lockespindlar och egentliga spindlar. För att ge en tydligare bild av vilken nivå i systematiken vi befinner oss på kan vi jämföra med insekterna, där t.ex. skalbaggar, fjärilar och steklar är några av många ordningar i klassen egentliga insekter. Att kalla en lockespindel för spindel är alltså lika felaktigt som att kalla en skalbagge för fjäril.

Spindeldjuren skiljs från andra leddjur på att de har åtta ben, saknar antenner och i stället har ett par pedipalper. Pedipalperna är det som ser ut som ett par små ben som sitter längst fram på var sida om käkarna (se bilden på Kerstin nedan). De används delvis till samma saker som de övriga leddjurens antenner, dvs känsel och lukt, men har även en rad mer handgripliga användningsområden som att hålla, lyfta, gräva, gripa med mera. Ett universalredskap helt enkelt. Hos skorpioner och klokrypare har pedipalperna klor längst ut. Hos de egentliga spindlarna används pedipalperna även som parningsorgan hos hannarna. 

Den mest kända ordningen spindeldjur är förstås de egentliga spindlarna (Araneidae). Dessa indelas i sin tur i en rad familjer, av vilka ni stött på en del här på bloggen - Vargspindlar, hoppspindlar, fågelspindlar, hjulnätsspindlar, taknätspindlar med flera (men inte lockespindlar!) är familjer i ordningen egentliga spindlar. De egentliga spindlarna skiljs från alla andra spindeldjur bland annat på att de har en tvådelad kropp och körtlar som producerar silke. Alla spindlar, utan undantag är rovdjur. De flesta spindlar jagar med gift, vilket produceras i körtlar kopplade till käkarnas giftklor. Andra giftiga spindeldjur kan ha giftkörtlarna på andra ställen, t.ex. sitter de i klorna hos klokrypare och i svansen hos skorpioner.


Fågelspindlarna hör till de egentliga spindlarna: Tvådelad kropp, åtta ben, palper.




Lockespindlarna (Opiliones) är alltså inga egentliga spindlar, men misstas ofta för sådana eftersom de är lite lika - lockespindlarna är de där krypen med en liten klump till kropp och väldigt långa, tunna ben (som lätt ramlar av. Lockespindlarna skiljer sig från de egentliga spindlarna i en rad avseenden, och är i många fall mer lika t.ex. kvalster än spindlar. Kroppen är inte tvådelad utan är sammansmält till en enda kompakt kropp, och kroppen är ofta segmenterad, vilket bland egentliga spindlar bara förekommer hos ett litet fåtal primitiva arter. Lockespindlarnas ögon sitter inte längst fram på kroppen som de egentliga spindlarnas, utan längre upp på kroppen. Lockespindlar producerar varken silke eller gift och är sällan renodlade rovdjur (även om det finns enskilda arter som är det) utan oftast allätare som både fungerar som rovdjur, asätare och nedbrytare. 


Lockespindel: Kropp i ett stycke, åtta långa, tunna ben, palper 





Så, nu lämnar vi systematiken och ger oss tillbaka till namnfrågan - varför heter lockespindlarna lockespindlar? Ordet locke är alltså ett gammalt fornnordiskt ord för spindel. Det är möjligt och rentav troligt att ordet använts som samlingsnamn för både lockespindlar och egentliga spindlar, det här var trots allt långt innan man började systematisera. Nu spekulerar jag, men jag skulle tro att de egentliga spindlarna helt enkelt med tiden bytte namn till spindlar (av spinna) som ju är ett mer beskrivande namn på de silkeproducerande spindeldjuren. Historien förtäljer inte om lockespindlarna behöll det gamla namnet locke redan på ett väldigt tidigt stadium, eller om de kanske fick tillbaka det senare när man började systematisera djurriket och behövde olika ord för att skilja ordningarna åt. Det är kanske också troligt att man lade till ordet spindel efter locke efter att ordet lockes ursprungliga beydelse fallit i glömska och man behövde förtydliga vilken typ av djur det var man talade om, utan att bry sig om eller ens veta att det blev kaka på kaka?

Lite fler spindelnamn: På danska och norska heter lockespindlar mejere och egentliga spindlar edderkopper. På engelska heter lockespindlar harvestmen och egentliga spindlar spiders (och det finns även ett äldre engelskt ord för spindel, coppe, som nu bara lever  kvar i ordet cobweb, spindelväv, och som uppenbarligen är besläktat med danskans edderkopper). I de här länderna verkar förvirringen hos gemene man apropå vad som är en spindel och vad som är en lockespindel vara mycket mindre än i Sverige, där lockespindlarna ofta tros vara egentliga spindlar - kanske är det lättare att hålla isär djuren om namnen är mer olika? Säger man lockespindel i Sverige vet många inte alls vilket djur man pratar om, och om man vet så tror man ändå att det är en slags egentlig spindel, liksom t.ex. vargspindel eller hjulnätsspindel. Medan en engelsktalande person som regel har helt klart för sig vilket djur man pratar om när man säger harvestman. Den enda bok jag har om lockespindlar är en dansk sådan, och där antyds det att man i Danmark ofta blandar ihop mejerne med harkrankar snarare än med spindlar. 

Apropå Pers kommentar om att man kanske bara kände till en mindre delmängd av vad vi i dag systematiskt räknar in bland spindeldjuren så tror jag inte det har med namnfrågan att göra i just fallet lockespindlar och spindlar - man kände absolut inte till lika många arter som vi gör idag, men man kände säkert mycket väl till de vanligare och man hade troligen bättre koll på lockespindlar och att de skiljer sig från egentliga spindlar än vad många i har i dag, när vi ofta inte har samma kontakt med naturen omkring oss. Däremot behöver detta förstås inte ha återspeglats i namnen eller i hur man delade in djuren - det fanns säkerligen indelningar, men de var troligen ganska olika på olika platser. Det finns än i dag folkslag som använder helt andra systematiska indelningar än vad vi i västvärlden och inom vetenskapen gör.

Sedan tillkommer det besvärliga faktum att organismer heter olika saker på olika ställen, och det dröjde ända till 1700-talet och Linné innan det fanns ett system som gjorde att folk från olika platser (åtminstone de med högre utbildning) kunde prata med varandra om djur och växter och vara säkra på att de pratade om samma organism.  I dag kan man enkelt se problemet om man åker bara från Malmö till Köpenhamn och börjar prata om lockespindlar med danskar som kanske inte förstår ordet, medan man själv kanske inte förstår mejere. För bara ett par hundra år sedan fanns samma problem även inom länderna, även mellan ganska närbelägna orter (ofta var namnen mycket lokala). I en bestämningsbok om fiskar som jag har har man tagit med även de lokala namnen på arterna, och fisken elritsa (Phoxinus phoxinus), en kommersiellt ointressant liten sötvattensfisk som aldrig använts annat än till betesfisk, har i den boken hela 28 svenska namn (och det har säkert funnits fler)! Och det är namn som används i dag - i Jämtland blir man t.ex. inte förstådd även av folk som har bra koll på fiskarna i de lokala vattnen om man säger elritsa, för där heter fisken i fråga blindsill...

Nu har jag kommit från ämnet, så därmed slutar jag svamla och avslutar med ännu en bild på en lockespindel.

I går var jag och en orkesterkollega på Skansen för att bese deras nya spindelutställning. Jag har skrivit om denna utställning förut på bloggen och tror att jag utlovade en recension då, så här kommer den.

Allmänt omdöme får nog bli...nja. Utställningen motsvarade absolut mina förväntningar, vilket i det här sammanhanget inte är positivt eftersom mina förväntningar var ganska låga. Jag hade blivit väldigt lycklig om den överträffat dem bara lite. Därmed inte sagt att den inte är värd att besöka. Men den är bara värd att besöka om man inte redan har fågelspindlar som husdjur och inte kan särskilt mycket om spindlar.

Krypdelen av Skansenakvariet var tidigare väldigt liten och fanns i ett ljust rum sist precis före utgången, och jag har alltid uplevt den som något av en antiklimax efter efter utedelen med lemurer, surikater och annat och alla de mysiga utställningslokalerna med mer eller mindre dämpad belysning och tropisk känsla. Tyvärr är det fortfarande så, den stora skillnaden är antalet djur i det sista ljusa rummet utökats rejält mycket. Många fler spindlar alltså, men fortfarande en antiklimax. 

Man visar nu upp en störrre bredd av fågelspindlar från olika delar av världen och med olika levnadssätt, men framför allt har man satsat på storlek och prickat in många av de riktigt stora fågelspindelarterna. Men hur många djur med "detta är en av världens största spindelarter" behöver man egentligen, det blir inte så mycket mer spännande efter de första två...och det säger jag trots att jag ju gillar spindlar och absolut uppskattar alla arter.

Utställningen har en uppdelning efter klimat, med torrlevande arter på ena sidan rumet och regnskogsarter på den andra. Det var väl bra. Tyvärr har man inte riktigt tänkt till vid inredningen av terrarierna - de var vackert inredda men inte alltid på ett sätt som passade arterna i dem och överlag hade de flesta djuren troligen också trivts bättre i mer dämpad belysning. 

Marklevande regnskogsarter hade det ändå ganska bra, men trädlevande arter hade inget att klättra på och inga gömställen - det här är alltså arter som vill bo i ihåliga träd, under en bit lös bark på en trädstam eller liknande. Det är inte svårt att ordna ett gömställe av den typen i ett terrarium, men nu såg det verkligen helt fel och ganska beklämmande ut med trädlevande spindelarter som satt och tryckte i ett hörn på marken! Och ur ren uppvisningssynpunkt kommer de här arterna heller inte till sin rätt på det viset.

Lika fel var de vackra ökenterrarierna, som hade bottensubstrat av sand ovanpå akvariegruset. Om de inte har någon annan smart teknisk lösning än bara en vattenskål i terrariet för att hålla luftfuktigheten uppe så är ett sådant terrarium för torrt även för ökenlevande arter! Man verkar ha glömt att det finns en viktig skillnad mellan klimatet i den miljö där djuret lever och det mikroklimat som råder i de delar av miljön där djuret faktiskt uppehåller sig. I ett litet terrarium är det de senare klimatförhållandena man måste efterlikna snarare än klimatet i öknen som helhet...Som tur är är ökenarter tåligare än regnskogsarter vad gäller variationer i luftfuktighet och temperatur, men vårt inomhusklimat är för torrt även för en ökenlevande spindel och lös sand och akvariegrus håller inte kvar och stabiliserar inte luftfuktigheten, vilket lätt innebär väldiga svängningar i luftfuktighet. För grävande arter är det heller inte bra substrat att gräva och innebär att sådana arter inte har möjlighet att utöva dessa naturliga beteenden.

Sist men inte minst tycker jag fortfarande att spindelutställningen hade tjänat mycket på att man visat upp ett bredare utbud av den mångfald spindelvärlden har att erbjuda. Den enda representanten för andra spindeldjur än spindlar var skorpioner, och det finns ju faktiskt en del andra väldigt häftiga spindeldjur att visa upp också. Och varför inte ha ett skorpionterrarium med UV-lampa, något som varit otroligt häftigt eftersom skorpioner lyser i UV-ljus! Spindlarna var i stort sett bara fågelspindlar vilket också är lite trist - det fanns bara en enda representant för de egentliga spindlarna, en svart änka vars farlighet underströks onödigt mycket genom att den placerats i en liten glasbehållare inuti en större monter. Men när man nu satsat så mycket på storlek, varför inte en vacker Nephilaart med ett gyllene hjulnät på sådär två meter i diameter? Ja, jag ska inte svamla mer om vad man kunnat ha på en spindelutställning, för jag vet att jag gjorde det i det inlägget där jag skrev om den här utställningen för första gången och det här blir ett nog långt inlägg ändå.

Med detta sagt är Skansenakvariet väl värt ett besök av andra anledningar, men spindeldelen är fortfarande något av en antiklimax och ännu mer så om man själv råkar kunna något om spindlar. Om man hälsar på mig får man inte se lika många spindlar eller ett lika brett utbud som på Skansen, och absolut inte lika fint inredda terrarier, men däremot får man se djur som trivs och där terrarierna är inredda med det som högsta prioritet. Däremot hade jag ändå kunnat göra mycket mer för att terrarierna skulle se trevliga ut också...och det kanske kommer en dag, men i så fall aldrig på djurens bekostnad. Nu ska jag inte gnälla mer, utan konstatera att större delen av Skansenakvariet är jättefint och värt ett besök.


Just denna dag var vädret fantastiskt, därför gick vi naturligtvis en runda runt resten av Skansen också i det fina vädret och avslutade med fika utomhus innan vi promenerade in till stan. 

                           

                               Solbadande (eller kanske mediterande?) lemur

Kan tolkas på två sätt. Dels som alla de tidiga småkrypen som börjar titta fram så här års (ett säkert vårtecken), dels som min favoritaktivitet så här års, att leta efter de första småkrypen vilket tenderar att innebära visst krypande. Krypabstinensen är nämligen stor efter vintern trots alla åttfotingarna som finns att beundra härhemma året om. Häruppe är det ännu lite väl tidigt att leta kryp även om de första har börjat titta fram även här, men nere i Blentarp över påsken passade jag förstås på. Ni har redan sett ett par av fynden på bild, spindeln på påskkortet och stenkryparen i förra inlägget, men här kommer några till.


En av de sista spindlarna man ser om hösten och en av de första om våren är den allmänna taknätspindeln, Linyphia triangularis, som här på typiskt taknätspindelmanér hänger upp och ner under sitt platta nät.




Ett vårligt bi furagerar i vintergäcken (om Lars eller Elin läser det här, apropå bin: Ja Lars, sälgen blommar i Skåne).




Och naturligtvis är vargspindlarna framme - en Pardosa (säkerligen P. amentata) njuter av vårsolen.

Tittut!




                                            Nyckelpigorna är också i farten, förstås.

Inga kryp, men tranorna fick ändå vara med - de har brått norrut nu till dans- och häckningsplatser.

Och sist och även minst är en mycket mycket liten spindel som bor i föräldrarnas idegranar. Det är en Araniella av något slag, dvs en liten hjulnätsspindel, men exakt art kan jag inte riktigt säga. Den är inte adult än heller, den ska bli åtminstone lite större (jämför med barret den sitter på på första bilden - den är väldigt liten!). Väldigt vårfotograferad var den också. 

 

Under påsken hade jag och föräldrarna besök av Saga medan matte och husse var bortresta. När man nu inte riktigt har möjlighet att ha hund själv är det ju väldigt trevligt att få låna någon annans några dar ibland, tack för lånet, Annelie!


Skogspromenad med öronen på svaj (nej, det blåser inte)





Mamma och Saga myser i soffan.

Saga är ju dessutom en väkldigt lättpassad vovve, hon hade inte ens något emot att Petra och jag övade fiol! Nog för att matte sa att hon börjat höra dåligt, men om hon inte bara står ut utan dessutom frivilligt kommer in i rummet när vi övar... För jämförelse kan nämnas att sist vi övade fiol tillsammans var vi hemma hos Petra, och då stängde stackars Johan in sig på toaletten tillsammans med sin gitarr - tur att den där studion snart är klar, eller?

Av detta kan vi konstatera att:

1. Petra och jag kan inte spela fiol.
2. Om inte Saga är ännu mer hörselskadad än matte antydde, så måste hon åtminstone vara totalt tondöv.
3. Petra och jag kan inte spela fiol.

...på vilket djur som gömmer sig i hålet kommer här. Svaret är: En stenkrypare!

Rätt svar lämnades av Erika som trots att hon själv sysslar med vattenlevande kryp även kan sin terestra faunistik. Bodil svarade en tusenfoting, och det får väl också anses som rätt! Per gissade däremot på en skalbagge med ledning av benens antal, men tyvärr syntes ju inte alla benen på bilden eftersom bara djurets bakände stack ut ur hålet. Bättre lycka nästa gång!

Lite termer: På svenska kallas alla såna här väldigt avlånga djur med massor av ben ofta tusenfotingar, men den korrekta termen är egentligen mångfotingar. På latin heter gruppen Myriapoda, vilket egentligen betyder tiotusenfoting...så många ben har de dock aldrig, och inte tusen heller för den delen även om det finns arter som har många hundra.

 Bland mångfotingarna skiljer man på enkelfotingar, med ett benpar per kroppsegment (som den på bilden ovan), och dubbelfotingar med två benpar per kroppssegment (på engelska kallas dubbelfotingar för tusenfotingar (millipeds) och enkelfotingar för "hundrafotingar (centipeds)). Det finns även en del andra grupper av "fotingar" men de här två grupperna är de man oftast stöter på.

De här två grupperna skiljer sig även i andra avseende än utseendet, kanske främst på att enkelfotingarna alltid är rovdjur medan dubbelfotingarna ofta är nedbrytare. Enkelfotingar jagar med gift men har istället för tänder ett ombildat benpar (som kallas käkfötter) på segmentet bakom huvudet som giftet injiceras i bytet med (man kan ana sig till dem på bilden ovan, de är ljusa, samma färg som benen men tjockare, och ligger längs vardera sidan av huvudet).

 

Glad påsk allihop! Påskkortet är kanske inte så påskigt, men desto mer vårligt eftersom det föreställer en av årets första spindlar ute i vårsolen.

Och tycker ni inte att påskpysslet i det förra inlägget är nog kan ni få en liten gåta till här: Vad är det som är konstigt med spindelfotot ovan?