Operadax
Dessa rep är också intressanta rent orkestersocialt. Jag har aldrig varit med om maken till oordnade rep! Tempot på repen är plågsamt långsamt, orkesterdisciplinen är under all kritik och repen är på det hela taget inte särskilt effektiva i något avseende. Innan jag första gången spelade i S:t Eriks trodde jag att mycket värre än Romele Musikkår på en dålig dag blir det inte vad gällde orkesterdisciplin, men S:t Eriks slår dem med hästlängder. Alla har åsikter om allt, inklusive musikaliska tolkningar, det diskuteras och grälas och dirigenten blir ibland rentav överkörd av orkestermedlemmar som vill repa vissa saker. Dirigenten i sin tur blir frustrerad och irriterad. Som trumpetare har man ju rätt mycket paus när man spelar symfoniorkester, och brasset generellt inlåter sig heller inte i några av alla de här diskussionerna så vi sitter mest längst bak och skrattar åt alltihop. Jag är ju bara inhoppare också, men hade jag varit permanent medlem här hade jag troligen slutat ganska fort för i längden hade det blivit riktigt jobbigt att lyssna på de ständiga diskussionerna. Nu är det lite underhållande, rena såpoperan ibland...
Till och råga på eländet låter det fruktansvärt illa, och om jag inte hade spelat med den här orkestern några gånger förr och vet bättre hade jag blivit helt förskräckt av tanken på att detta ska framföras på konsert om mindre än två veckor. Men nu har jag spelat med dem förr och vet att S:t Eriks på ett närmast magiskt sätt förvandlas till det bättre när det blir dags för konsert: Många orkestrar är förvisso bra på att skärpa sig när det väl gäller, men här tror man knappt att det är samma orkester. Och tur är väl det. Med tanke på hur illa det låter på repen generellt så är det kanske inte konstigt heller att dirigenten sällan petar i vad trumpetarna gör ens när vi transponerar fel, missar nyanser eller helt enkelt stämmer fruktansvärt dåligt, vilket vi gjorde nu sist. Hade det varit Solna Brass hade man aldrig kommit undan med det, och när man är van vid att dirigenten anmärker på smådetaljer känner man sig nästan utlämnad när man plötsligt kommer undan med i stort sett vad som helst.
Och förresten, är det inte fruktansvärt optimistiskt av en kompositör att skriva fem p:n (pianopianopianopianissimo) i en trumpetstämma?
Hade ingen aning om att det fanns så många p:n inom musiken; som mest stötte jag på 2 stycken (pianopianissimo) under min tid som "pianist".
En parallell till din observation om oreda vid orkesterrepen; jag blir själv ganska häpen när eftersläntande elever bara kliver in i lokalen och tar plats - utan att vare sig hälsa, presentera sig eller ursäkta sin sena ankomst. På "min" tid var det minsann annorlunda.
Jag menar alltså vid föreläsningar på universitetsnivå!
I synnerhet i brassbandsrepertoaren stöter man på fyra p:n ibland och tre är inte särskilt ovanligt, men fem - det är sällsynt det. Undrar om jag nånsin sett det förr (5 f har jag sett, men det är också väldigt ovanligt - och tur är kanske det).
Själv är jag rätt fascinerad över den dåliga orkesterdisciplinen i den här orkestern - det är ju ändå frågan om vuxna människor, och medelåldern är ganska hög. Men faktum är att just här är det faktiskt de äldre medlemmarna som är värst - de yngre håller tyst och spelar utan att ifrågasätta.
De flesta av de studenter jag haft brukar faktiskt vara i tid och be om ursäkt om de inte är det, men själv tycker jag också att en del av problemet är att lärarna på universitetsnivå ofta accepterar lite slappare disciplin i lite för stor utsträckning. Till exempel genom att vänta några minuter extra med att börja föreläsningen om det saknas många studenter, vilket ju missgynnar de som faktiskt är i tid och får sitta och vänta. Dessutom tycker jag att det finns en poäng i att börja när man ska även för att det blir lite pinsammare att komma inramlande för sent om föreläsningen väl börjat.
Menar du forte...fortissimo? Även där har jag bara sett 2 stycken.
Håller med dig till 100%.
Ja, vad gäller forten har jag också sett fem stycken. Fortefortefortefortissimo...förekommer ibland i t.ex. brassbandstävlingsstycken, men oftast nöjer man sig med tre eller fyra när det ska vara riktigt starkt.
