Nej, detta inlägg ska inte handla om militant New Age eller något ditåt, utan om ost. Närmare bestämt den finska blåmögelosten Aura. 

I Finland äter man förstås ost, inget konstigt med det. Generellt verkar man här (om man ska döma av ostdiskarna i butikerna) främst gilla lite starkare ostar, och för mig som till vardags helst har mesiga hårdostar som mild Herrgårdsost på mackorna är det därmed svårt att hitta en vardagsost jag gillar trots dignande ostdiskar.

Men detta skulle inte handla om finländarnas ostpreferenser i allmänhet, utan om deras specifika förtjusning i blåmögelosten Aura (namnet kommer från Aura å som rinner genom Åbo och har alltså inget med en aura att göra). Aura är VÄLDIGT populär, inte minst i matlagning (och det passar kanske bra att just blåmögelost är så poppis här eftersom den är blåvit?). Så populär att det på menyer och liknande inte ens står "blåmögelost", utan bara "Aura" (det står inte ens "Auraost" utan man förväntas helt enkelt veta vad Aura är för något). Så om man nu i likhet med mig inte tycker om blåmögelost är det verkligen absolut nödvändigt att lära sig namnet Aura om man ska äta ute i Finland för att kunna undvika det! Inte ens på pizzerian går man säker - Aura är ett vanligt pizzapålägg i Finland. Den är också vanlig i sallader, pastarätter, gratänger, kycklingrätter, soppor, såser med mera med mera med mera, i princip kan man hitta den i nästan vad som helst. Och så äter man den naturligtvis som den är på kex eller så (eller "som sådan", som "som den är" heter på finlandssvenska). Man måste verkligen passa sig noga och lusläsa menyerna...

För övrigt är det på tal om finska företeelser flaggdag här idag. Något det ju är ganska ofta här, som tidigare nämnts.
   

 

Påsk är förstås inget speciellt för Finland, och i stort firas den som i Sverige men det finns ändå vissa små skillnader. Påskkärringstraditionen är en svensk tradition som är gammal nog för att finnas även i Finland, men den skiljer sig lite här. Jag lärde mig av min orkesterkollega Nanne i söndags att denna tradition dessutom inte bara skiljer sig mellan Finland och Sverige, utan även mellan finnar och finlandssvenskar.

Påskkärringarna i Finland reser uppenbarligen inte till Blåkulla på skärtorsdagen, som de svenska gör. Finska barn klär ut sig till påskkärring på palmsöndagen, dvs söndagen före påsk. Detta hänger tydligen ihop med traditioner från östra Finland knutna till den ortodoxa kristendomen - enligt den traditionen går man och delar ut dekorerade videkvistar i husen och läser en ramsa (och får godis som belöning, förstås), och sen har de traditionerna liksom rörts ihop med den svenska folktrons påskkärringar. Så nu är det påskkärringar som går med videkvistar och läser ramsor, och det gör de på palmsöndagen. De finlandssvenska barnen är istället påskkärringar på påskafton eller möjligen påskdagen. Nanne berättade också att vissa barn naturligtvis har förstått att utnyttja möjligheterna denna skillnad mellan finsk och finlandssvensk kultur innebär genom att följa bådas traditioner och därmed få två tillfällen att klä ut sig. Det är ju tur, tyckte Nanne, att de uppenbarligen ännu inte har upptäckt att de svenska påskkärringarna knackar dörr på skärtorsdagen för det hade ju i så fall kunnat utnyttjas det också. Själv fick jag inte besök av några påskkärringar förra söndagen (jag hade verkligen blivit överraskad i så fall!), och nu vet jag ju att det troligen inte kommer några i dag så jag får väl se hur det blir i helgen...  

Finland har för övrigt mycket egen matkultur knuten till påsken, mer än vad vi har - liksom i Sverige äts ägg och gärna lamm och lax, men sen har man en del egna specialiteter dessutom.

Och inte bara kycklingar kommer ju ur ägg...





Apropå ägg måste jag för övrigt rapportera att det för tillfället råder viss äggbrist i Finland - i går var äggen totalslut i butikerna. Anledningen är EUs nya burhönsbestämmelser som trädde i kraft vid årsskiftet (vilket ställt till problem för äggproducenterna med den gamla typen av burar som alltså numera är otillåtna, och en del har tvingats lägga ner) i kombination med den ökade efterfrågan till påsk. Och med brist på billiga burhönsägg ökar förstås efterfrågan på ägg från frigående höns och ekologiska ägg - med resultatet att även dessa tar slut eftersom de producenterna inte lyckats matcha efterfrågan nu till påsktider. Själv kan jag glatt avstå från ägg under påsken, tycker att det verkligen var på tiden att de där bestämmelserna ändrades (och helst hade de fått bli ännu hårdare). Så jag väntar med äggen tills det finns ekologiska sådana på hyllorna igen.

En finsk påskrätt som troligen aldrig skulle serveras på en svensk påskbuffé är blodkorv. Det är inte frågan om den där typen av blodkorv som man själv fick i skolan, som åts i nästan smörgåsstora tjocka skivor, utan den finska varianten är en mindre och smalare korv (som man liksom kan äta som korv utan att skiva den). Den här tiden på året säljs sådan blodkorv i lösvikt i affärerna.

Den påskrätt man som utlänning dock mest lägger märke till är memma, en efterrätt gjord på rågmjöl, malt och sirap. Hur det smakar vet jag inte, men såg att det till och med fanns små portionsförpackningar typ yoghurt eller risifrutti i affären så man kanske borde köpa sig en sådan bara för att prova? Den andra svenska postdocen på jobbet berättade att han när han precis flyttat hit köpte memma i tron att det var chokladkaka (det är utseendemässigt ganska likt kladdkaka) och naturligtvis blev grymt besviken...

Jag har väntat ganska länge med att blogga om just denna finska företeelse, men det måste göras om jag nu alls ska hålla på att blogga om finska företeelser (och någon gång vågar jag kanske ta tag i finsk tango på dragspel också, men det har jag faktiskt inte träffat på i samma utsträckning som hårdrocken)! 


Sätt för övrigt gärna igång detta youtubeklipp som soundtrack till det här inlägget.





Hårdrock är förstås inte i sig en enbart finsk företeelse, men den roll hårdrocken har i Finland är nog ganska unik. I Sverige är den ju lite hemlig och framför allt inte särskilt synliggjord - trots att det även hos oss känns som om det är en musikgenre som så många lyssnar på att man knappt längre kan tala om en subkultur, så hör man ändå aldrig hårdrock i t.ex. radio annat än i specialprogram för just detta. Så icke i Finland. Här är hårdrocken mainstream och den spelas gärna i radio. Och man drar sig inte för att blanda den med pop, schlager och rentav lite tango. 

Och även om jag inte själv är så där väldigt förtjust i hårdrock så kan jag tycka att det är bra att man på radio faktiskt spelar sådan musik som är allmänt populär, oavsett genre, snarare än att som i Sverige spela samma mainstreampophits med de stora artisterna från de stora skivbolagen om och om igen på alla kanaler.

Häromdan fick jag inom loppet av en halvtimme i en av de finlandssvenska radiokanalerna lyssna på både Ouvertyren till lätta kavalleriet framförd på dragspel, Cajsa-Stina Åkerström, och ett finskt hårdrocksband. Kan ni alls föreställa er en sådan variation i svensk radio (utom möjligen i ring så spelar vi eller musikkrysset)? Själv tycker jag att det är ganska underbart att man vågar blanda så här hejvilt.

Hur bra finnarna sen faktiskt är på hårdrock vet jag inte för det kan inte jag bedöma, men det finns uppenbarligen en enorm uppsjö av hårdrocksband inom alla möjliga hårdrocksgenrer (som jag inte har koll på). Jag känner inte igen många, men så är jag ju som sagt inte den rätte att uttala mig om det heller (jag är dålig på att komma ihåg namn på artister och musikgrupper av något slag). Men populärt är det! Hörde på radion idag att det är ett problem för ungdomen att hårdrock är så generationsöverskridande - för "vad kan Marilyn Mansons barn egentligen göra för att chockera?".

Och så icke-hårdrockare jag är tycker jag för övrigt nästan att det apropå den här bilden av hårdrockens allmänna finska popularitet är konstigt att jag ännu inte sett eller hört ett enda hårdrocksarr för blåsorkester här (tango däremot...). Det vore ju väldigt publikfriande att spela kan man anta...men det kommer kanske, för finska försvarets musikkårer ger åtminstone en Queenkonsert i Ekenäs nu i vår. Ingen hårdrock, men kanske ett litet steg åt det hållet - och jag känner att den kanske man måste gå på även om man inte är jätteförtjust i Queen, för det är ju nu inte så gott om tillfällen att få höra bra blåsorkestrar i Ekenäs så man bör kanske passa på oavsett vad som står på repertoaren.


Jag har för övrigt också hört "den finska folksjälen" och "hårdrock" nämnas i samma mening - bara det! I morse spelade klockradion hårdrock redan vid sjutiden, och direkt innan pratades det om ångest...Och man får nog som exilsvensk i Finland acceptera att det nog är så det är här och inte bli förvånad när man vaknar till hårdrock på morgonen, tätt följt av svensk schlager eller pop. Eller möjligen tango.

Om detta vägmärke faktiskt är en så väldigt finsk företeelse vet jag inte, men det är i alla fall inget man ser hemma i Sverige! Och det ska ni vara glada för...

Vägmärket ovan betyder förstås att hastigheten 60 upphör. Men notera att skylten inte säger något om vilken hastighet det är som gäller istället för 60! Detta är som tur är ofta ganska självklart, men långt ifrån alltid. 

Detta är en skylt jag spontant skulle gissa kunde förekomma efter ett vägarbete eller annan företeelse där man tillfälligt sänkt hastigheten en kortare sträcka. Men så är det inte, utan det här är en väldigt vanlig och flitigt använd skylt på finska vägar. Den används i samband med permanent sänkt hastighet på kortare sträckor på landsvägar där hastigheten annars är högre, t.ex. vid korsningar eller platser med bebyggelse på båda sidor om vägen (där det inte är motiverat att sänka hastigheten ännu mer, som inne i ett samhälle). Oftast är hastigheten sänkt en kortare sträcka vill säga, men vad som är en kort sträcka kan ibland vara väldigt relativt (se exemplet från vägen mot Pojo längre ner).


Tänk er följande scenario:

Du kör på en landsväg med hastighetsgräns 80 km/h. Plötsligt kommer en 60-skylt. Du sänker hastigheten till 60 (för du kör förstås helt lagligt och håller hastighetsgränserna, till skillnad från många finländare). Du passerar en korsning, och kanske rentav lite bebyggelse också - något som tydligen föranledde en hastighetssänkning. Och det är väl helt ok. Men när du passerat förbi det där förväntar du dig förstås att hastigheten höjs igen, och du förväntar dig som svensk att få information om detta meddelst en ny hastighetsskylt, troligen en 80-skylt. En stor, rund gladgul skylt med röda kanter och "80" i stora svarta siffror, det är vad du förväntar dig. Men inte då - dina förväntningarna kommer här rejält på skam!

Istället får du skylten ovan. En gråvit skylt (den är gråare i verkligheten än den är på bilden, och gråheten förstärks förstås ytterligare av att den förstås är smutsig också!) med siffran 60 i ljusgrått överstruken med ett snedstreck. Skylten är mindre än en normal hastighetsskylt och står dessutom nästan alltid endast på motsatt sida av vägen. Skylten betyder att 60 upphör, vilket i sin tur innebär att man får återgå till den högre hastighet som gällde före hastighetssänkningen (i det här fallet i 80). En gråmulen dag är denna gråa lilla skylt ganska svår att se (och inte alltid bara gråmulna dagar). Och eftersom den ofta bara står på motsatta sidan av vägen blir den ännu lättare att missa om du får möte. Får du möte med en lastbil eller buss precis innan skylten har du inte en chans att se den eftersom den inte direkt syns på särskilt långt håll (särskilt inte om det är mulet eller dimmigt). En vägskylt i GRÅTT! Vad tänkte de på? Den är dock mycket lättare att se på natten än på dagen eftersom den reflekterar bra. 

Även bortsett från att skylten är lätt att missa blir man också lätt lite förvirrad över vilken hastighet man ska köra i nu? Och nu lät det som om jag har dåligt minne och inte kommer ihåg vad jag körde i innan det blev 60, men det har jag inte och så enkelt är det inte alltid. Vad händer t.ex. om du inte kommer körande på den där 80-vägen, utan istället svänger ut på vägen från den där korsningen i exemplet ovan? Då är det 60 när du kör ut på vägen, och sen kommer det en "60 upphör"-skylt. Men om du kör ut mitt på 60-sträckan så vet du ju inte att det var 80 på vägen innan det blev 60...så då måste du gissa dig till hur fort du får köra! Oftast är det 80 på landsvägarna, men det kan också vara 100 (åtminstone under sommaren, för i Finland sänker man hastigheten på 100-sträckorna under vintern vilket jag tycker är bra), eller rentav 70 även om det är sällsynt. 

Ett annat exempel är vägen till Pojo, där orkestern jag spelar i repeterar om söndagarna. Från Ekenäs kör man dit först på den större vägen mot Helsingfors till den närmaste lite större orten Karis, och där svänger man in på en lite mindre väg som leder till bl.a. Pojo. På den vägen är det först 60 ganska länge eftersom det är mycket korsningar och infarter till både Karis och en del småorter, och man passerar även ett par rondeller där hastigheten är sänkt till 50. Och efter att man sen har kört i 60 ända sen början av vägen (med undantag för rondellerna) i en halvmil sådär - så kommer den plötsligt, den lilla grå skylten "60 upphör"! Och då kan man fråga sig vilken hastighet det egentligen är som gäller istället för 60 när man hittills aldrig kunnat köra i någon annan hastighet än 60 på den vägen utom i rondellerna (och det är uppenbarligen inte 50 man ska köra i)? Men det ska man uppenbarligen veta och då är 80 en lämplig kvalificerad gissning. Det är vinter nu, men på sommaren skullle det teoretiskt kunna vara 100 (vägen är stor nog för det), och det skulle även kunna vara 70 även om det är såpass ovanligt att det inte är något man spontant gissar på. Som tur är kommer i sinom tid en 80-skylt som bekräftelse på att man gissat rätt. Men för mig känns den här skylten som en väldigt onödig källa till förvirring - de kunde väl lika gärna satt upp en 80-skylt direkt? När det nu är första gången på den här vägen man alls får köra fortare än 60?


Det verkar också som om underhållet av de här skyltarna ofta är generellt sämre än det är för "riktiga" hastighetsskyltar. Det är inte ovanligt att de står lite halvt gömda i buskarna eller så (som om de inte var tillräckligt svåra att se för att de är små och grå!). På Kimitoön, en större skärgårdsö nordväst om Ekenäs som man passerar när man ska till ett par av våra Green Islands-projektöar, finns ett par ställen där de här skyltarna skulle ha funnits men är försvunna. Lokalbefolkningen vet förstås att "här är det 80 igen," men för alla andra är det ren gissningslek...



Glöm inte hålla utkik efter den om ni kör i Finland - "hastighetsbegränsning upphör"!

Kungliga tilldragelser är normalt inte sådant jag gärna bloggar om, och det här handlar heller inte om tillökningen i kungahuset i sig utan snarare om den finska reaktionen på det. I en republik skulle man ju lätt kunna tro att denna händelse skulle gå ganska obemärkt förbi och snarast få viss uppmärksamhet i skvallerpressen samt som en mindre notis bland utlandsnyheterna. Men inte då - detta var en huvudnyhet i finska media i går.

Dessutom är det uppenbarligen så att man som inflyttad svensk i Finland automatiskt är expert på det svenska kungahuset och förväntas kunna och vilja uttala sig om det i media. Så när jag kom till jobbet i går möttes jag av en väldigt överentusiastisk och uppspelt radiojournalist som ställde frågor i stil med hur jag kände inför denna stora händelse? Vad betydde detta för mig? Vad tyckte jag att prinsessan skulle heta? Hur skulle jag fira?

Det var ju tur att jag faktiskt hade hört nyheterna på radio på morgonen, för annars hade jag inte ens vetat om att det fötts ett barn...men radiojournalisten var nog ändå lite smått besviken över bristen på entusiasm och intresse hos både mig och den andre svensken på Aronia som också blev intervjuad. Men en naturvetenskaplig forskningsinstitution är nu troligen inte det bästa stället att leta efter rojalister på.

I alla fall lyckades jag hålla tand för tunga och inte ge några provocerande svar på frågorna. Jag svarade till exempel inte på frågan om hur jag skulle fira att jag skulle tillbringa kvällen med att i sällskap med forskarkolleger se en belgisk film (Bullhead) om skumma köttaffärer, som av den doktorand som var ansvarig för filmvalet beskrevs som "apparently not a romantic comedy".

För att vara ett land som i modern tid valt att vara en republik verkar finländarna i alla fall vara väldigt förtjusta i kungligheter, åtminstone att döma av det stora mediaintresset. Jag vet dock inte om detta speglar hela Finland eller om det mest är en finlandssvensk företeelse att intressera sig för det svenska kungahusets förehavanden?

Men de flaggade åtminstone inte!

I dag är det flaggdag här i Finland. Den här gången är det Runebergsdagen, naturligtvis till minne av nationalskalden Johan Ludvig Runeberg - han som skrev Fänrik Ståls sägner, ni vet, och därmed också texten till finska nationalsången (som är hämtad ur fänrik ståls sägner).

(undrar för övrigt vad Sannfinländarna tycker om att Finlands nationalskald var finlandssvensk och skrev på svenska, inklusive texten till nationalsången?) 

Finland är för övrigt intressant vad gäller det här med flaggdagar, och som svensk är flaggdagarna här ofta intressantare än hemma eftersom så många av våra egna är förknippade med kungligheter eller politik (förutom de stora högtiderna jul, nyår och midsommar, Nobeldagen och nationaldagen). Men här flaggas det mycket oftare, och ofta utan för en utomstående uppenbar anledning såsom nationaldag eller liknande, och då måste man förstås ta reda på varför. 

I dag är det alltså Runebergsdagen då man firar sin nationalskald. Och den är ganska typisk som flaggdag - man har många flaggdagar förknippade med just kultur i Finland, framför allt litteratur, men det finns förstås även en Sibeliusdag. Man har också många flaggdagar förknippade med patriotism och nationalitet och liknande, vilket ju inte är så konstigt i ett land som blev självständigt såpass sent och som såpass nyligen varit i ganska många krig. På det hela taget har man betydligt fler flaggdagar än Sverige (trots bristen på kungligheter med födelsedagar och namnsdagar) så som svensk tycker man att det flaggas lite titt som tätt hela tiden här. Förutom ovannämnda anledningar att flagga är även fars dag och mors dag flaggdagar, och man har en jämlikhetsdag som är flaggdag vilket ju är ett trevligt initiativ (även denna dag är för övrigt också förknippad med litteratur eftersom den är döpt efter en kvinnlig författare. Ungefär som om vi haft en flaggdag för Fredrika Bremer (som för övrigt föddes  Finland) i Sverige). 


Den finska flaggan smälter in väl i vinterlandskapet. Om de gjort korset mörkgrönt istället hade den knappt synts...

  

I dag handlade jag tvättmedel. Som ekolog arbetande med miljöfrågor i Östersjöns skärgårdar vill man ju leva som man lär, och det är kan jag konstatera då ganska deprimerande att handla tvättmedel i Östersjölandet Finland eftersom nästan allt innehåller fosfater.

I Sverige råder sedan flera år förbud mot fosfater i tvättmedel av miljöskäl - det är förvisso inte det största av fosforutsläppen till Östersjön, men det är å andra sidan enkelt att göra något åt eftersom det finns bra alternativ till fosfaterna, och "många bäckar små"... (bokstavligen). I Sverige fanns det också redan innan förbudet trädde i kraft ganska många fosfatfria tvättmedel på marknaden - inte bara speciella "miljömärken", utan det fanns ofta fosfatfrial alternativ även bland de vanliga stora tvättmedelsmärkena om man bara gav sig till att läsa innehållsförteckningarna ordentligt. I synnerhet de flytande tvättmedlen var i de flesta fall helt utan fosfater långt före förbudet.  

Så icke i Finland, ett land som enligt min kollega Kaj siktar på att bli bäst i världen på miljö (se tidigare inlägg om "Finland-bäst i världen"). Här sitter det långt inne med ett fosfatförbud, och inte minst märks det i affärerna. Där det i Sverige fanns ett flertal fosfatfria alternativ långt innan fosfater förbjöds finns det i Finland ytterst få. Här är det verkligen bara och enbart märken med utpräglat miljövänlig profil som är fosfatfria, och inget av dessa få märken är finsktillverkat - i den största livsmedelsbutiken (en stormarknad) här i Ekenäs, med ett överlag stort utbud av både det ena och det andra, finns enbart två fosfatfria tvättmedel: svenska Grumme (som heter Lumme i Finland) och det belgiska märket Ecover. Det senare har jag inte provat (men deras diskmedel är bra). Grumme använder jag gärna eftersom de inte bara plockat bort fosfaterna, utan även använder såpa istället för zeoliter som ersättning för fosfaterna som avhärdare. Och visst blir det precis lika rent!  

Man kan verkligen undra varför det sitter så långt inne att sluta med fosfat som avhärdare i tvättmedel i ett land där vattnet nästan överallt redan är mjukt, dvs där behovet av avhärdare faktiskt är förhållandevis litet? Och i ett land där man också har förhållandevis mycket kust och mycket skärgård (med mycket skärgårdsturism och sommarstugor), dvs där det finns många bristfälliga privata avlopp där fosforn går rakt ut i Östersjön, och många kustnära reningsverk som måste använda onödiga mängder fällningskemikalier för att bli av med fosfor från privathushåll som egentligen inte alls hade behövt använda tvätt- och diskmedel med fosfater. Man kan också undra varför butikerna inte väljer att satsa mer på just "skärgårdsmiljövänliga" produkter i en skärgårdsstad som Ekenäs? Det kan man undra.

Pers senaste inlägg på sin blogg handlar om bröd, och om skillnaden mellan arbete och göromål, där detta att skiva bröd uppenbarligen hör till det senare och inte det förra. Per ställer vidare frågan hur detta göromål ska betraktas i modern tid där så mycket av brödet i butikerna säljs färdigskivat.

http://slannajten.blogg.se/2012/january/arbete-och-goromal.html

Det här med arbete och göromål tänkte inte jag blogga om, det har ju redan Per gjort så bra. Istället tänkte jag för den som undrar berätta om brödet i Finland. Brödutbudet i butikerna varierar förstås, men de färdigförpackade färdigskivade fabrikstillverkade bröden finns även här och är liksom i Sverige väldigt trista - det är till stor del samma märken som i Sverige, även om Fazer kanske är något större här av uppenbara skäl. Och jag har aldrig gillat Fazers bröd, som jag tycker är dåliga även om man enbart jämför med andra tråkiga fabrikstillverkade och färdigskivade bröd - Fazer bör bli vid sin läst och hålla sig till att göra choklad!

Mjukt bröd i finska butiker är dessutom väldigt dyrt, mycket här är överlag dyrare än i Sverige men just vad gäller bröd är prisskillnaden väldigt påtaglig (att fika och äta kaka på ett konditori är dock inte alls så mycket dyrare och ofta rentav billigare än i Sverige, märkligt nog). Men nu köper jag normalt ganska lite mjukt bröd eftersom jag föredrar knäckebröd, och knäckebröd är inte lika hutlöst dyrt som det vanliga mjuka brödet. Finland har för övrigt sin egen variant på knäckebröd - platta kakor av grovt, mörkt rågbröd som torkats tills det är knäckebrödshårt. Jag har provat, men är inte så förtjust i det (det smakar som väldigt torrt mörkt bröd, helt enkelt). 

Detta att jag normalt föredrar knäckebröd innebär också att när jag köper mjukt bröd tycker jag att jag kan kosta på mig att köpa lite bättre bröd, det som inte är färdigskivat och fabrikstillverkat. Antingen från bageriet eller från butikerna. För många av butikerna här säljer inte bara "fabriksbröd" utan även bröd från lokala bagerier i trakten, och då är det förstås frågan om en helt annan kvalitet och smak. 

Ett bröd som framför allt märks här i Ekenäs är "skärgårdsbröd", ett bröd jag även stött på i ett bageri i Öregrund när jag fältjobbade på Gräsö, så det finns i åtminstone delar av svenska skärgården också - men om det är en skärgårdsföreteelse som verkligen finns på båda sidor av gränsen eller om det är en finsk skärgårdsföreteelse som spritt sig till vissa svenska öar vet jag inte. Letar man på nätet ser man bilder på massor av så kallat "skärgårdsbröd" som inte alls ser ut som det här brödet. Så jag tippar på det senare, att det är en finsk skärgårdsföreteelse, för allt skärgårdsbröd man ser här är av samma typ. Och det är då kanske inte konstigt att hitta det just i Öregrund på den svenska sidan eftersom norra Upplands skärgård ligger ganska nära Åland. 

Skärgårdsbrödet är typiskt väldigt grovt och mörkt (nästan svart i färgen, det på bilden nedan är faktiskt ovanligt ljust) och gjort på bl.a. malt och surmjölk. Det är ganska sött, saftigt och håller sig väldigt länge, det är bakat i form och säljs ofta förpackat i aluminiumfolie, inte plastpåse. Här i finska skärgården ser man det som tillbehör på precis alla restauranger och serveringar (ungefär som knäckebröd i Sverige), och blir man hembjuden på mat ute i skärgården är det också alltid skärgårdsbröd som serveras till maten. Brödet är tillräckligt av en lokal företeelse för att det inte ska finnas någon färdigskivad fabriksvariant, utan det som finns i butikerna kommer från bagerier i trakten. Samma bagerier gör förstås även andra slags bröd och de är generellt goda (men dyra). Skärgårdsbröd passar för övrigt väldigt bra som tillbehör till fisk, förstås.

På jobbet fick jag frågan om vi firar lilla jul i Sverige. Javisst gör vi det svarade jag.

Då tänkte jag ju på lilla julafton, men det visade sig att med det finska "lilla jul" åsyftas inte alls den 23 december utan första advent. Medan man i Sverige ibland är ganska petig med att advent inte är detsamma som jul och att det (åtminstone ur kyrklig synpunkt) är två vitt skilda högtider (även om man i vilket fall ändå tjuvstartar med glöggen, pepparkakorna och lussekatterna), så har man i Finland istället gått på linjen att advent verkligen ska vara en slags förfest till julen. Till den grad att man i affären säljer julskinkor i miniformat för denna högtid!

Finska pepparkakor är för övrigt mycket tjockare än svenska och ofta lite ljusare i färgen, även om det också finns mycket importerade svenska pepparkakor i affärerna. Man ser också ofta finska pepparkakor med glasyr i ett tjockt lager som täcker hela kakan istället för snirkliga mönster (även om det finns det också). 

Förutom namnet och att det slås upp lite större som högtid är adventsfirandet annars ungefär detsamma verkar det som. Ljusstakar och stjärnor i fönstren osv. I mitt pyssliga hus har båda grannarna på min våning halmpynt på dörren, och huset har till och med en adventsstjärna i källarfönstret till cykelförrådet. Bara det.

I Finland är man av någon outgrundlig anledning väldigt förtjust i lövblås, ett redskap jag inte minns att jag nånsin sett särskilt mycket av före mitt doktorandprojekt där jag använde en i mitt fältarbete. Men om jag bortser från detta (jag använde en lövblås som "dammsugare" för småkryp, dvs den sög istället för att blåsa) så har jag aldrig i hela mitt liv sett (och hört) så mycket lövblåsar som under den korta tid jag bott i Finland! Jag har ofta sett (och hört) dem i parker och på gårdar ända sen jag flyttade hit, men den här tiden på året, när löven precis fallit av träden, är förstås högsäsong för dem. Överallt syns (och hörs!) män i arbetskläder med lövblåsare, och i dag har hela campus på Novia röjts från löv medelst till viss del krattor men (framför allt) lövblåsar.

Vad är det med finnar och lövblåsar? Varför tycker finnar det är nödvändigt att röja gården från löv och andra vissna växtdelar medelst lövblås även mitt i sommaren, dvs när det är så lite att det ärligt talat hade gått fortare att plocka upp det för hand om man nu inte tål ens enstaka löv på gräsmattan? I de flesta fall verkar de mest bara blåsa omkring skräpet dessutom. Och här på gården används den ofta för att röja de asfalterade infarterna till gårdarna från löv - varför? De är inte så stora, och efter vad det ser ut hade det gått fortare och varit ,ycekt effektivare att använda en kvast. Parkarbetarna på Novias campus var ordentliga och blåste ihop löven i stora högar för att sedan samla upp dem, men ärligt talat hade det nog gått fortare att kratta...ren lathet? Men som sagt, lövblåsen verkar vara standardredskapet för att samla ihop löst skräp i Finland på såväl gräsmattor som asfalterade ytor.

Har inte sett lövblås användas för att samla ihop skräp på torget än, men skulle inte bli ett dugg förvånad. 

Enligt min åsikt är lövblåsen mycket bättre lämpad som småkrypsdammsugare än för sitt avsedda användningsområde...nedan Anna i arbete. När jag höll på med det här hände det att folk på stranden tittade förvånat (undra på det), och vid ett tillfälle passerade en man i båt ön vi jobbade på och vände sen och kom tillbaka för att fråga vad vi gjorde. Här i Finland hade nog ingen lyft ett ögonbryn. 

Min kollega Kaj, berättade för mig att Finland har satt som mål att vara bäst i världen inom miljö. Hur det är med det kan diskuteras, men att Finland är bäst i världen är inte en helt ny idé:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-tredje-bast-i-varlden


http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-loser-varldens-problem

Och tydligen är Finland bäst i världen inom många områden. Min kollega Kaj berättade denna underbara historia på det temat:

När Kaj var liten fick han veta att finsk glass var bäst i världen. Sen en sommar åkte han med sin familj på semester till Italien. Där upptäckte Kaj att det fanns fler smaker på glass än vanlij...


Jag vill inte med detta säga att man ska dra paralleller mellan denna historia och miljöpolitik. Men kanske är det typiskt finskt att ha väldigt högt ställda mål, oavsett möjligheterna att uppnå dem? Ett annat exempel på detta är miljöplanen för Kimitoöns kommun, som Kaj visade mig. Se själva (läs särskilt underrubriken, och kom då ihåg att Finland ska vara bäst i världen):

http://media.kimitoon.fi/dynamic/uploads/pdf/mot/hallbar_utveckling/netti_eko_esite_12s_sv.pdf

Kimitoöns kommun ska enligt sina egna mål rädda Östersjön till 2020 ("Östersjön och skärgårdshavet i balans"). Hur en liten glesbefolkad skärgårdskommun ska uppnå detta förtäljer inte historien, trots att målen uppges vara konkreta och mätbara. Men det låter ju bra. Vi har funderat på att bjuda in kommunen till projektet som föreläsare, för vi tycker det skulle var intressant att få veta mer om detta - i synnerhet det där med "Östersjön i balans".

I söndags på orkesterrepet fick jag en finsklektion av en av mina trumpetarkolleger. Vilket visserligen inte betyder att jag kan någon finska alls, men jag har åtminstone lite bättre chans att uttala de finska styckena vi spelar rätt.

Finskt uttal är enkelt såtillvida att allt uttalas i stort sett som det skrivs. Det innebär också att alla ljud i ordet uttalas, dvs såvitt jag märkt finns det inte mycket "stumma" ljud eller ljud som är sammandragningar av flera bokstäver (det finns t.ex. inga sche-ljud annat än i lånord). Detta märkte jag när vi skulle spela Muistoja pohjolasta: Som svensk hade jag instinktivt betraktat h-et i pohjolasta som stumt och uttalat ordet pojolasta. Men när finnarna uttalar det så hörs h-ljudet (inte helt enkelt), medan däremot j-et inte hörs så mycket. Jag blev också upplyst att detta även ska appliceras på utländska ord/lånord/namn, t.ex. uttalar en äkta finne flygbolaget Finnair som finn-ajr, inte finn-är.  

Så på ett sätt enkelt: uttala allt som det skrivs, exakt, varje ljud för sig. Men sen blir det förstås mer komplicerat, för man måste då också komma ihåg att vissa bokstäver inte egentligen finns i finska annat än i lånord, medan däremot ljuden de representerar finns...och måste då betecknas med en annan befintlig bokstav, en som vi inte förknippar med det ljudet. Till exempel finns inte bokstaven F i finska, bara det! Vårt f-ljud stavas istället med v - men när man ska uttala v som f och när man ska uttala det som v har jag inte riktigt klurat ut än.

Ett annat sådant fall är bokstaven u, som finns på finska men uttalas som o (bokstaven u fnns alltså, men inte ljudet u verkar det som). O  uttalas istället som å, medan å som bokstav inte finns alls (annat än i svenska lånord). Detta kan man praktisera genom att till exempel betrakta marschen Muistoja pohjalasta igen: Som vi skulle se det borde alltså Muistoja skrivas Moiståja (men eftersom o/å i andra stavelsen är kort hade det ju egentligen kvittat på svenska om vi skrivit det som o eller å - kanske är det därför man reducerat bort å på finska? Tydligen heter bokstaven å "svenskt o" på finska.). Det är vanligt att man skriver ord med två likadana vokaler efter varandra, detta betyder att ljudet är långt och betonat - och det gäller även när det är dubbel konsonant efter.  

Vad är det med finländarna och ärtor?

Lagom lite före midsommar började det säljas jordgubbar i Finland. Precis som i Sverige säljs gubbarna både i affärern aoch i stånd på gator och torg, och precis som i Sverige är de hutlöst dyraförst för att sedan sjunka i pris efterhand. Men i Finland säljer man i jordgubbsstånden på gator och torg och utanför affärerna inte bara jordgubbar utan även färska hela ärtskidor i lösvikt. och det gäller precis alla stånd där man säljer jordgubbar. Jag har hittills inte sett ett enda stånd där det säljs jordgubbar där det inte också säljs ärtor (och oftast enbart jordgubbar och ärtor, inget annat). Och man ser folk med stora påsar ärtor, litervis. För övrigt säljs jordgubbar i flera av jordgubbsstånden här även i lösvikt, det tror jag aldrig jag sett i Sverige utom på självplockning.

Men vad är det speciella med finska ärtor? Jag försökte fråga kollegan Kaj men fick inget svar. Många av de företeelser jag reagerar över i Finland verkar ha gått Kaj förbi - jag frågade honom även om fenomenet glass med tjärsmak men det hade han aldrig sett påstod han (här i Ekenäs finns sådan glass både i frysdisken i affären och i glasstånden som säljer kulglass). Mamma (föräldrarna är för tillfället här och hälsar på) försökte fråga en försäljare om ärtorna men fick inte heller något svar - försäljaren var säsongsanställd och visste inget. Och nu börjar jag bli riktigt nyfiken. Jag har själv bara ätit ärtskidor i mat lagad av någon annan än mig vid ett tillfälle här i Finland, och då var de bara en av många ingredienser i sallad - och det var förvisso en väldigt delikat sallad, men jag undrar om ärtskidor som salladsingrediens verkligen kan motivera en särbehandling av ärtorna på samma sätt som jordgubbarnas speciella ställning bland frukt och bär? Och varför handlar folk dem i så stora mängder? Vad gör de med dem? Är det bara för att det är en säsongsvara, och de tänker frysa eller lägga in dem för bruk resten av året, eller finns det något speciellt man använder dem till?

Jag tänker försöka undersöka detta närmare och återkomma med ett svar. Till dess kan jag meddela att min egen ärtskörd slagit helt fel eftersom balkongen drabbats av spinn - det blev bara en enda ärtskida innan alla ärtplantorna dog spinndöden. Men det finns ju som tur är att köpa...

Tidsuppfattningen är märklig i Finland. Eller så är det kanske bara i Ekenäs? Jag vet inte för jag har inte direkt varit nån annanstans i Finland tillräckligt länge för att kunna ge ett omdöme. Men i Ekenäs ligger det så till med tiden att den går ganska långsamt. Eller till och med väldigt långsamt.

Det är i sig inte negativt, i alla fall inte enbart. Men om man själv kommer från ett ställe där tiden går mycket fortare, så fort att man ibland får anstränga sig att hinna med, som t.ex. Stockholm - då kan man lätt bli smått frustrerad i Ekenäs. Det jag blir mest frustrerad över är dock inte det att allting tar lång tid, utan att tidsangivelserna man får för hur lång tid något kommer att ta ofta är felktiga. I Ekenäs är alla nämligen obotliga tidsoptimister. Jag gillar inte tidsoptimister. Inte så att jag har något emot dem personligen, men eftersom jag själv är en sån där som alltid är i tid och verkligen betraktar deadlines som heliga, så blir det liksom alltid jag och min planering som drabbas negativt av tidsoptimisternas bristande tidsuppfattning.

Det är väldigt tydligt i Ekenäs. I Ekenäs tar allt inte bara längre tid än det borde, utan framför allt tar allt mycket längre tid än det är sagt att det ska göra.

När jag precis flyttat till Ekenäs gick jag till magistraten, som är den myndighet man som nyinvandrad gästforskare måste anmäla sig hos för att få ett finskt personnummer. Jag gick till magistraten, fyllde i ett par blanketter, och damen bakom disken sa: "Det kommer hem till dig senare i veckan". Det här var en tisdag, och vid det laget hade jag redan lärt mig att saker ofta tar lång tid i Ekenäs, så jag tolkade tidsangivelsen som att jag skulle ha stor tur om personnumret verkligen kom redan samma vecka, men att det förvisso var möjligt. Jag trodde att det snarare skulle komma efter helgen, dvs i början på veckan efter. Och jag hade rätt i att tidsangivelsen att det skulle ta ett par dagar var överdrivet optimistisk, men underskattade exakt hur överdrivet optimistisk. Pappret kom en vecka senare än jag trott, och en och en halv vecka senare än det var sagt...  

Jag kan som sagt leva med att saker tar lång tid, men jag vill veta hur lång tid de tar. Jag klagar inte på att något tar en vecka så länge jag vet att det kommer att ta en vecka, men jag vill inte ha optimistiska gissningar där jag sen måste gå och undra vad som hänt. För tillfället gör jag så att så fort något ska ta några dagar så avhåller jag mig från att undra tidigare än en vecka efter utsatt tid. Och jag då har jag fortfarande fel ibland, så jag funderar nu på att justera det uppåt.  

För två veckor sen sådär ringde jag fastighetsskötaren i mitt hus och bad att han skulle ändra namnet på namnskyltarna på min dörr och nere i porten. Jag fick reda på att för detta måste man fylla i ett papper och skicka in det till kontoret. Sagt och gjort. Jag fick pappret, fyllde i mitt finska personnummer och allt, och skickade in. Nu har det gått nästan två veckor och inget har gjorts med skyltarna, och jag har fortfarande bara en dittejpad papperslapp på min dörr som talar om att jag bor där...inte ett problem egentligen, men irriterande att det ska ta sån tid. Ska ringa nån dag, men jag tycker illa om att behöva ringa och tjata och fråga vad som händer.

Nyligen beställde jag bredband till lägenheten. Det gjorde jag på nätet, och fick då reda på att ett papper skulle skickas hem för påskrift. Jag har inte fått något papper än, och om det tar över en vecka för företaget att skicka papper på posten kan man verkligen undra hur lång tid det kommer att ta för dem att handlägga ärendet sen? Man kan tycka att en internetleverantör borde vara bättre på det där med kommunikation, men detta är ju trots allt Ekenäs. Jag ska ringa till dem snart - min policy är ju att vänta åtminstone en vecka för att kompensera för Ekenästid, men nu har det gått en och en halv så det börjar bli dags. 

Och nu ska jag sluta gnälla. Ekenäs är jättefint och det är som sagt inte alltid en nackdel att saker tar tid. Det är på ett sätt trevligt att saker får ta tid. Men jobbigt när man inte vet hur mycket tid...