Om man pratar om finskhet så får man lära sig ordet sisu, som spreds under finska vinterkriget och som syftar på finnländarnas mentalitet. Det ska betyda envishet, uthållighet, kampvilja och liknande (det finns ett finskt godis som heter sisu också, det smakar förstås tjära). Och det låter ju bra, och man föreställer sig lätt att finnländarna därmed skulle vara människor som är snara att ta tag i problem och orättvisor och inte låter sig hunsas. Och det verkar som om det är vad finländarna vill vara och är stolta över. men man ser itne mycekt uttryck för det i vardagen utan snarare det omvända. Vad man märker är att det finns en mycket stor tröghet och ovilja att acceptera alla former av förändringar, liksom en stor ovilja att själv försöka åstadkomma några förändringar även vad gäller sådant man inte tycker är bra. Det senare omfattar en fördragsamhet och förmåga att lugnt uthärda allt som är jobbigt utan att klaga, vare sig det gäller jobbet, samhället i stort eller något annat. Och det är ju också en form av envishet och uthållighet, att stå ut med krångel, stelbent byråkrati och besvärliga regelverk oavsett hur jobbigt det är utan att göra något åt det.

Är den finska envisheten i själva verket pragmatism? 

Härnedan finns ett exempel, en radiointervju som sändes här en morgon. Sådana intervjuer förekommer ofta i morgonradion och jag har hört flera i samma stil som den nedan, men det här är den jag kommer ihåg bäst. 

Radiointervjuaren (R) är en kvinna som låter väldigt pigg och glad och empatisk, men hon får verkligen inte mycket hjälp av sina intervjuobjekt (detta är något tillrättalagt för jag kommer inte ihåg den exakt ord för ord. Men ni förstår.). Intervjun är med en skolbusschaufför (B) och ämnet är den hårda vintern som varit och dess konsekvenser för en yrkeschaufför. Alla busschaufförens repliker framförs i en mycket lugn, saklig och tålmodig ton. Föreställ er också att radiointervjuaren ofta väntar en liten stund efter de korta svaren innan hon ställer en ny fråga, för att ge busschauffören tid ifall han spontant vill berätta något. Men det gör han aldrig och det blir något av en lite pinsam tystnad efter nästan varje svar. Ni får också föreställa er den finlandssvenska dialekten.

R - Det måste vara ett besvärligt jobb att köra buss en vinter som denna, så mycket snö som det varit?

B - Nej, så är det ju om vintrarna. 

R - Så du har inte haft svårigheter med vinterväglaget?

B - Nej, det har gått bra.

R - Vägarna har ju varit väldigt hala och det har varit mycket snö... 

B - Jo. Men det är ju vinter varje år.  

R - Men det måste ju bli väldigt svårt att hålla tiderna?

B - Jo.

R - Händer det att du inte hinner hämta barnen i tid på grund av vintervägarna?

B - Jo. det händer ju.

R - Men vad händer då?

B - De kommer hem lite senare.

R - Så barnen kan få vänta på att du ska komma?

B - Jo. Men de är ju i skolan.

(jag minns inte alls formuleringen här men vad han vill ha sagt, och får sagt på ett väldigt kortfattat sätt, är att det inte går någon nöd på barnen i skolan och att det inte skadar dem att få vänta lite).  

R - Borde man göra något åt väglaget?

B - Man plogar ju. Det gör man.

Jag minns inte mer, men det var en väldigt rolig intervju att lyssna på. Radiointervjuaren ansträngde sig hårt, man fick intrycket att hon velat ha uttalanden och klagomål om vädret, snöröjningen, förslag på förbättringar, och kanske skräckhistorier om riskerna med att köra buss med barn i på hala vägar, men hon fick ingenting alls. Busschauffören lät för övrigt som om även intervjun var ännu något han måste stå ut, på ett stoiskt och pragmatiskt sätt.