Naturligtvis måste närnaturen i Finland utforskas!

I Ekenäs finns ett naturreservat (eller var de flera som sitter ihop?) i princip i stan, så där var jag igår. Området är i tre delar: Hagen och Ramsholmen, som är gamla hagmarker (som tyvärr inte betas) med blandskog, till största delen lövskog. Fina hassellundar, mycket al och alsumpskog nära vattnet, men även en del ek och annat. Trädet på bilden nedan är nog den största al jag nånsin sett - det är sällan man ser sådana riktigt gamla och stora.



Än så länge ser det hela rätt trist ut, men när väl vårblomningen kommit igång om ett par veckor sådär kommer detta att bli ett hav av vit-och blåsippor. Och av den myckna lövförnan att döma kanske man kan hoppas på Hygrolycosa rubrofasciata-spel (H. rubrofasciata är en vargspindel som trummar på vissna löv som uppvaktningsbeteende)?

Alen blommar rött. Fint, om än allergiframkallande.

Det har pratats en del om Ramsholmen på jobbet förra veckan på grund av det otroligt korkade "naturvårdsbeslutet" att såga ner flera över 200 år gamla tallar. Skandal! Och man kunde väl åtminstone lämnat några högstubbar, om man avverkar i naturvårdssyfte är det ganska onödigt att såga träden så här nära marken.




Storleksmässigt kan ni jämföra stubben med stigen, som är ett elljusspår och bred som en cykelväg - den här stubben har en omkrets på 3-4 m och det var inte den största av de tallar som huggits. Uppenbarligen gjordes det här eftersom skötselplanen förområdet säger att lövträden ska gynnas och barrträden ska bort, vilket är korrekt för ett område som detta, med lövskog av lundkaraktär med mycket hassel och ek, vilket är en naturtyp som är ganska sällsynt i Finland. Men bara för att det är rätt på pappret bör man inte vara så här mycket paragrafryttare - om tallarna skuggat eller trängts med stora äldre lövträd, framför allt ekar, hade det varit ett rätt beslut. Men lövvegetationen där flera av de här tallarna stod består främst av buskvegetation med hassel och andra mindre lövträd och buskar. Den är fin och säkert artrik, men den tar ingen direkt skada av att det står några gamla tallar här och där så länge de inte är för många eller står ganska tätt (och så var det inte). Tråkigt, det är väldigt sällan man alls ser så här gamla tallar, de kunde gått fått stå tills de ramlade av sig själva... Men några finns kvar i alla fall. 

Längst ut i området ligger Högholmen, en mindre ö som också varit betesmark att döma av inslagen av ek och en, men numera mest består av tallskog även om en del fina gamla ekar finns kvar. Här finns också en stor utstickande sandrevel med vassbälten runt som säkert är ett jättebra fågelskådarställe när isarna väl försvinner. Till Högholmen kommer man på en gångbro över det lilla sundet mellan Ramsholmen och Högholmen.

I det smala sundet är det mycket vass, och i den öppna rännan är vattnet strömt och öppet vilket utnyttjas av ett gäng storskrakar. Efter mig på bron kommer ett gäng mer seriösa fågeskådare med tubkikare som parkerar sig på bron. Men utdelningen för deras del blev nog lite klen, verkar inte som om det fanns mer att titta på än storskrake, några gräsänder och då och då överflygande kråkor och måsar...

Herr och fru storskrake (dålig bild tyvärr - de var långt borta).




Fram till bron har det funnits cykelvänliga breda gångvägar, men på Högholmen är det betydligt mindre tillrättalagt. Vilket är trevligt tycker jag, även om det var bitvis lite svårframkomligt på grund av främst snösmältningen som gjorde att alkärren svämmade över med vatten. Det ni ser (eller inte ser, rättare sagt) nedan är stigen.




Det ser vintrigt ut på bilden ovan, och isen ligger fortfarande på fjärden...men vädret var mycket bättre än vad det ser ut att vara på bilderna (det var faktiskt sol - syns på skuggorna i skogen på bilden ovan), solen värmde och snön smälter fort nu.

Och även om det är snöfläckar kvar är det mest barmark nu, och snart blir det vit- och blåsippor i massor här!

Tills de slår ut får man nöja sig med en färgklick bestående av några vilda vinbär som satt kvar på en buske och lyste upp i den gråbruna omgivningen.

 


Småkrypen var också igång i vårsolen (äntligen!): Citronfjärilar, påfågelsögon), flera jordhumlehonor som letade efter ställen att bygga bo, gråsuggor, flugor och myggor. Och spindlar förstås, vargspindlarna har också vaknat nu även om de än så länge bara är aktiva när det är soligt och varmt. Men det var det ju den här dagen.

Pardosa lugubris är ofta en av de första vargspindlar man ser på våren. Lätt igenkännlig (för att vara Pardosa) med en bred och jämn ljus rand längs framkroppen.