Muhu!

Jag har ju utlovat bilder från Muhu och det för ganska länge sen - men jag har helt enkelt inte haft tid. Men här kommer de!

 

 

 

Jag, kollegan R och min examensarbetare A besökte alltså Muhu i Estland i slutet av juni. Resan präglades av diverse tekniska haverier och mankemang med allt från båtbokningar till mobiltelefoner och bilar, men var på det hela taget en trevlig upplevelse trots att vädret inte visade sig från sin allra bästa sida.

 

Båtresan Helsingfors-Tallinn tog bara två timmar vilket kändes otroligt lite, mer van som man är vid att åka till Sverige vilket tar sådär ett halvt dygn. Det känns absolut som om man borde göra en ren nöjesutflykt till Tallinn någon gång - för nu hann vi inte se nåt av stan. Jag kan bara konstatera att det inte var helt enkelt att ta sig ut ur Tallinn - en kombination av rusningstrafik och dålig skylning gjorde att vi körde fel några gånger, men till slut tog vi oss ut ur stan åt rätt håll (dvs i riktning utåt skärgården och inte mot Narva och Ryssland).

 

Bilresan till Muhu var trevlig - när man väl kom ut ur Tallinn vsade det sig att vägarna var bra, trafiken gles, och landskapet omväxlande med lövskog och öppna fält. Tillräckligt likt Skåne för att jag skulle känna mig som hemma bortsett från arkitekturen, medan finländarna tyckte det var väldigt exotiskt. Vi såg massor av storkar också.

 

Efter att ha åkt färja från fastlandet till Muhu tog vi oss till den lilla byn Nõmmküla på norra Muhu, där vi möttes upp av en av våra estniska projektpartners som visade oss vägen längs små små grusvägar till det bed and breakfast där vi skulle bo. Innehavaren skulle dessutom fungera som vår tolk under vistelsen. För alla ester kan förstås inte engelska även om de yngre ofta är bra på det och inte ens finländarna förstår det trots att språken tydligen är ganska närbesläktade. Fast ibland tycker jag att det låter lite svenskaktigt också när man hör dem prata (vilket förstås kan vara sant, det finns säkert en del svenska inblandat från den svenska tiden), men jag förstår förstås ingenting alls. Till exempel heter uttagsautomat "pangaautomat" (i Finland heter de Otto). Sen är de väldigt förtjusta i både dubbla vokaler (liksom finskan) och prickar och vågor över vokalerna (ta bara exemplet Nõmmküla), vilket ju varken liknar svenska eller finska (bortsett från ä och ö).

 

Vädret de första dagarna var ganska trist, men så småningom klarnade det upp och blev jättefint och Muhu visade sig från sin bästa sida. Som ekolog njöt jag i stora drag av de fantastiskt fina enbetesmarkerna som fortfarande finns kvar i hyfsad mängd, i synnerhet på norra delen av ön där det även finns en del alvarmark. Tyvärr minskar betesmarkerna dock i både kvantitet och kvalitet - många har övergetts och är mer eller mindre igenväxta, en hel del har fått växa igen helt och blivit tråkig och betydligt artfattigare tallskog, och mycket mark har styckats upp och blivit tomter för sommarhus (enligt en lokal ekolog är det väldigt svårt att få till stånd samarbeten mellan sommarstugeägarna för att beta strandängarna ens när de enskilda markägarna inte behöver vara inblandade alls utöver att låta någon stängsla in marken och släppa får på den, vilket är jättesynd). Vår tolk berättade att det fanns 17 orkidéarter bara på hennes marker (förutom att driva ett B&B och jobba som tolk har hon även får).

 

Fin hagmark! De rödaktiga gräsvipporna på översta bilden är darrgräs, som (liksom prästkragen) är en karaktärsart för blomsterrika ängs- och hagmarker. De blå blommorna är toppklocka (en blåklocka). På understa bilden syns rödklöver, backklöver (vita), getväppling (gula) och en orkidé. 

 

 

 

Estniskt lantrasfår.

 

 

 

Strandbete med estniska hästar (som är rasen, inte bara nationaliteten).

 

 

 

Intervjuer fick jag inte gjort så många som jag kunnat önska, men några blev det, och As jobb med båtturister gick inte heller helt enligt förväntningarna - inte på grund av bristande samarbetsvilja utan helt enkelt för att den dåliga sommaren gjorde att det var väldigt lite turister ute (och Estland har heller inte båtturism i den skala det förekommer i Sverige och Finland till att börja med). Men för min del känns det väldugt nyttigt bara att ha fått se stället, eftersom miljön och naturen skiljer sig ganska mycket från de svenska och finska öarna vi jobbar med. 

 

Tredje dagen besökte vi byn Koguva, som var fantastiskt fin och något av ett friluftsmuseum (fast det bodde folk där, det var inte enbart en museiby!) Överlag har Muhu överlevt sovjetstyret i  väldigt gott skick, främst för att det var militärt område så det exploaterades inte särskilt mycket. Därför finns det också kvar en hel del fina gamla traditionella byggnader - och Koguva i synnerhet sticker ut! Det var verkligen otroligt fint där, och den dagen var vädret också riktigt fint så vi passade på att turista lite och besöka museet där. Eftersom vi befann oss på den sidan av Muhu som är närmast Ösel passade vi också på att köra en kort tur över till Orissaare på Ösel (som heter Saaremaa på estniska, och på finska) för att låta A dela ut enkäter i gästhamnen där.

 

Koguva. De traditionella husen här, oftast omålade och med halmtak, är verkligen fina!

 

 

 

 

Fisk på tork under halmtaket (Koguva är en fiskeby, även om själva byn ligger ett par hundra meter från hamnen).

 

 

 

Ladusvalor under halmtaket. Det här svalparet hade både en kull flygga ungar som hängde i närheten, och en kull nya ungar i boet.

 

 

De lite nyare husen (nyare än de med halmtak, men från före sovjettiden) är också ofta väldigt vackra.

 

 

Husen från sovjettiden, vilka som tur är inte är så vanliga på Muhu, är däremot otroligt fula (dem blir det ingen bild på minsann!) och ofta väldigt fallfärdiga. Och eftersom ingen är intresserad av att ens försöka hålla dem i skick (de är tydligen inte bara fula utan även av så dålig kvalitet att ingen vill ha dem) står de ofta och förfaller vilket förstås gör dem ännu fulare. I färjehamnen på Muhu finns en stor byggnad som är museum, men den är i så dåligt skick att man inte kan gå in utan får nöja sig med att förfasa sig över det utifrån...

 

Mitt i denna vackra historiska miljö hittade vi även den fantastiskt färgglada husvagnen nedan (ja den var ju inte direkt lätt att missa, om man säger så...), som i någon slags turismreklamsyfte dekorerats med traditionella Muhu-färger och mönster. Blommönstren är traditionella broderimönster och det randiga mönstret finns på deras folkdräkter - det är lite intressant att man traditionellt inte målar husen alls vilket gör hela bymiljöerna väldigt dämpat gråbruna, medan alla traditionella textilier däremot går i väldigt starka färger (så färgpigment hade man tydligen tillgång till...). De traditionella broderierna påminner en del om skånska yllebroderier i färgerna - liksom i Skåne broderade man gärna i starka, klara färger på mörk eller klart färgad bakgrund.

 

 

 

Utanför Koguva stod denna lite udda trädgårdsprydnad som absolut är att föredra framför trädgårdstomtarna på Raseborgsvägen 24 (och som väl verkligen hade prytt sin plats på Önnerupsrasten?).

 

 

 

Det blev mycket runtåkande på små och mer eller mindre bra grusvägar, och tredje dagen fick Laban en sten inkilad nånstans mellan bromsklossen och bromsskivan och blev tvungen att besöka den lokala bildoktorn för att få den bortplockad. Laban framstod för ovanlighetens skull i väldigt god dager på parkeringen där, med rosalackad silvertejpslappning där fram och allt...

 

                          Laban har hamnat i dåligt sällskap?

 

 

 

Fjärde dagen hade vi hunnit prata med alla lokala förmågor som vår kontaktperson bokat upp oss med, så vi körde till Kuressaare, den största orten på Ösel, för att låta A besöka gästhamnen där. I Kuressaare åt vi också till vår stora glädje den bästa lunch vi fick under resan - Muhu är enormt vackert, och där finns det mesta man kan behöva under en kortare resa, men vi kan bara konstatera att det är väldigt ont om matställen och den enda restaurangen förutom ett lyxhotell (dit åkte vi aldrig, men vi ska dit i höst) var en fiskrestaurang som var så trist att den snabbt blev något av ett internt skämt. I Kuressaare däremot fanns det gott om restauranger och vi kan även rekommendera det otroligt billiga cafét i Orissaare på Ösel, där vi lunchade dagen före, som hade riktigt god fisksoppa! Jag betalade lunchen den dagen och det gick på sådär 4 euro för tre personer (fisksoppan kostade 1 euro). Den eländiga fiskrestaurangen på Muhu var inte dyr (strax under normala lunchpriser), men den var ändå allt annat än prisvärd...

 

Kuressaare. Sidogata till det stora turiststråket - här är rent allmänt väldigt fint, även om det tyvärr också finns en del hus som står och förfaller.

 

 

 

På kvällarna kunde man ta en kvällspromenad i fårhagen som tillhörde stället vi bodde på och titta på fin hagmarksflora och kryp. Krypen var det dock tyvärr inte så gott om förrän sista kvällen på grund av vädret - men andra dagen med sol exploderade det av blåvingar, mycket puktörneblåvingar men även gott om mindre blåvinge (som inte är så vanlig i Sverige).

 

Rödsyssla (en av de 17 orkideerna i hagen. Jag hittade bara 5-6 olika, men jag var ju där en mycket begränsad tid, jag lade egentligen bara märke till de som blommade just då och jag vadade heller aldrig ut i kärret i hagen).

 

 

 

Flugblomster. Det här är en orkidé som luras - för att fortsätta på temat som inleddes av Adam och Eva-orkidén i inlägget från Jungfruskär. Flugblomstrets blomma ser ut som honan av en viss stekel, stekelhannen tar miste och försöker para sig med blomman, och eftersom det tar ett antal försök innan han lär sig och ger upp hinner han försöka med flera blommor - vilket innebär att de blir pollinerade utan att växten behöver producera nektar.

 

 

Sista dagen på Muhu flög det som sagt väldigt mycket blåvingar!

 

Puktörneblåvinge.

 

 

Blåvingar har en speciell livscykel, äggen läggs på en värdväxt som larverna sedan lämnar varpå de adopteras och föds upp av myror (något som kan verka minst lika konstigt om inte konstigare än, säg t.ex., att ett barn uppfostras av vargar). Larven utsöndrar en söt vätska som myrorna gillar, så de tar hand om larven. När den kommer ur puppan som färdigutvecklad fjäril är det alltså i myrboet, under jord, och sen får den ta sig ut med vingar och allt.

 

                                       Mindre blåvinge

 

 

 

Getväppling - värdväxt för mindre blåvinge.

 

 

Mindre blåvinge på blommande darrgräs. Dålig bild, men man ser att fjärilen gör skäl för namnet mindre blåvinge - kroppen är i samma storleksklass som småaxen på gräset.

 

 

 

Spindelbo i darrgräs (spindeln var inte hemma tyvärr).

 

 

 

Hemma var däremot labyrintspindlarna, som det formligen kryllade av i hagmarkerna på Muhu.

 

 

 

 

Labyrintspindeln tillhör familjen trattspindlar, och man förstår varför de heter så om man tittar närmare på boet.

 

 

 

Honungsbi på alsikeklöver (undrar vad den klövern heter i andra länder, den kan ju knappast heta alsikeklöver någon annanstans...).

 

 

Det har kommit ut en ny bok i Sverige om bärfisar, den har jag tänkt skaffa mig för jag gillar dem. Här ett rödbent stinkfly.

 

 

 

                                   Och en strimlus.

 

 

 

Toppklocka och backklöver (och darrgräs).

 

 

I kärret i hagen fanns massor av gräsull, som var ett nytt växtkryss för mig!

 

 

Och i vissa av vipporna bodde vad, om inte Larinioides cornutus. Förstås. Och en gräsullsvippa ser absolut ut att vara ett ganska mysigt ställe att bo på.

 

 

L. cornutus kommer, liksom många andra hjulspindlar, i massor av färgvarianter även om de oftast ligger åt det beige hållet. Men de varierar från kontrastrik nästa svart-vit teckning till mer enfärgat beige i olika nyanser, med inslag av rosa, gult och brunt i grundfärgen. Spindeln på bilden ovan är nog det närmaste man kan säga vara någon slags standardfärg - ljus beige botten med mörkare brun teckning, och lite vitt i de ljusa teckningarna. De här färgvarianterna är oftast väl korrelerade med omgvningen och jag skulle vilja göra något vetenskapligt med det någon gång, men jag vet inte riktigt vad...

 

Här en gulare variant. Gult ser man inte så ofta - men det kanske helt enkelt bara är en ovanlig färg i just den miljö där jag oftast ser de här (vass vid havsstränder)? På den här spindeln är också de ljusa tvärbanden ovanligt breda och tydliga.

 

 

                               Och här en som går lite mer i rosa ton.

 

 

 

På den nya listan med svenska namn på svenska spindelarter har L. cornutus fått heta vasshjulspindel - ett i mitt tycke utmärkt namn, jag har alltid retat mig lite på att Tetragnatha extensa blivit kallad vasspindel medan L. cornutus, som är minst lika knuten till vass och ofta förekommer i större antal på stränder än T. extensa (även om den också är vanlig) inte haft något svenskt namn alls. Men nu blir den alltså troligen (listan är inte fastlagd än) döpt till vasshjulspindel, och T. extensa har fått byta till mässingssträckspindel. Ett namn den kursansvarige på faunistikkursen i Lund som jag undervisar på är smått irriterad över eftersom det förstås är mycket krångligare att komma ihåg än vasspindel, men det passar absolut bra  - det är en sträckspindel, hela släktet sträckspindlar är svagt metallskimrande för blotta ögat, och om man tittar på T. extensa i förstoring ser bakkroppen ut att vara täckt av fläckar av blankpolerad mässing).

 

 

                            Mässingssträckspindel i sitt nät.

 

 

 

Under hemresan gjorde vi bara en felkörning i Tallinn (skylten mot färjeterminalen var helt dold bakom ett träd). Denna felkörning var dock lite mer opraktisk än de vi gjorde på ditvägen eftersom Rs mobiltelefon inte fungerade, så vi kunde inte ringa och säga att vi var fel. Jag och A körde alltid först eftersom vi var två i bilen, så A kunde agera kartläsare, dessutom har åtminstone jag tydligen bättre lokalsinne än R (vilket man inte skulle kunna tro att döma av antalet felkörningar, men vi vet förstås inte hur det blivit om R kört först). Inte för att det hjälper så mycket när skylten till färjeterminalen inte syns - jag antog då att vår terminal låg åt samma håll som de andra färjeterminalerna (tre av fyra låg på samma ställe,  vår ensam skulle naturligtvis vara åt rakt motsatt håll). men det gjorde inget, för vi kom ändå dit så tidigt att vi hann med en tidigare färja hem. Vilket på ett sätt var synd, för det hade varit trevligt att hinna se sig om lite i Tallinn, men det var förstås skönt att inte komma hem så sent på kvällen som jag hade gjort annars.

 

Vi ska tillbaka till Muhu i september, då har vi möte där och vi har också tänkt att vi ska hinna utförska Ösel lite mer. 

 

Det tog en stund att läsa igenom, men det var det värt - mycket information med bra bildillustrationer genomgående! Jag har två frågor/funderingar: Du nämner halmtak, men var det inte vass - eller förekommer (förekom) det långstråhalmodling (t ex råg) där på plats? Ladusvalor med så pass åldersskilda ungar samtidigt i redet har jag nog aldrig upplevt; trots att jag genom åren hann se väldigt många ungfyllda svalbon i "stallen" under mina ungdomsår hemma på gården?

Jo, det är säkerligen vass - men jag kallar glatt alla stråtak för halmtak, även vass...

Nej, jag har inte heller sett svalor med två kullar i olika åldrar samtidigt, men det händer ju att de lyckas kläcka ut två kullar samma säsong. Den äldre kullen var inte i redet längre, men de höll sig i närheten - satt oftast på taknocken ovanför boet när de inte var ute och flög.

Dock förekom det absolut jordbruk här så det producerades nog en del halm åtminstone , även om fisket säkert var viktigare i just Koguva. Och eftersom det ligger vid havet var det säkert vettigare att använda vass till taken och spara råghalmen till djuren - det går ju åt en del till de här taken!