Det här är alltså det sista avsnittet i serien inlägg om skärgårdsexkursionen till Jurmo och Jungfruskär, ber om ursäkt för att det dröjt. Har man inte läst tidigare inlägg i ämnet kan det vara en god idé att göra det först.

Efter en torsdag eftermiddag/kväll och fredag förmiddag med exkursioner på Jurmos ljunghedar begav vi oss till Jungfruskär, långt ut i Åbolands ytterskärgård och inte långt från Åland. Jungfruskär utgör den allra yttersta utposten i norr och i väster av Skärgårdshavets Nationalpark, en stor och vidsträckt nationalpark dit för övrigt även Jurmo hör.

 

Jungfruskär har ingen reguljär båtförbindelse, vi åkte dit medelst taxibåt och en båt tillhörande Forststyrelsen (finska motsvarigheten till skogsvårdsstyrelsen, dit vår guide hörde. Forststyrelsen är åtminstone att döma av vad jag sett hittills bättre än sin svenska motsvarighet på det där med naturvård, men jag ska inte säga för mycket vad gäller det.). På vägen åkte vi förbi ett skär där det ska finnas en liten tordmulekoloni och hoppades på att få se någon sådan, men det fick vi tyvärr inte. Det var gott om sillgrisslor, men inga tordmular. Synd. Men vädret var fint och skärgården är fin så det var på det hela taget en trevlig båttur.

 

Jungfruskär ligger som sagt i ytterskärgården, men naturen var snarare innerskärgård och med helt fantastisk natur där man gör ett väldigt bra jobb med att bibehålla det som finns kvar av de gamla ängs- och hagmarkerna och restaurera det som börjat växa igen. Inte bara på delar av ön utan på hela. 

 

Strandäng på Jungfruskär.

 

Stora delar av Jungfruskär är traditionellt löväng, dvs man hävdade huvudsakligen genom slåtter och tog inte bara hö från marken utan hamlade lövträd för att använda lövet som vinterfoder till djuren. Bönderna som gjorde detta var inte bosatta på Jungfruskär, utan man samlades där en eller ett par gånger om året för gemensam slåtter, lövtäkt/hamling, fagning och annat som behövdes göras, och man hade några torpare boende på ön för att sköta det löpande underhållet under resten av året. Torparna hade det ganska fattigt, men fick hålla några egna djur på bete på ön (typiskt en ko och elva får per torp). På ön finns därmed både slåttermarker/lövängar och betesmarker, framför allt skogsbete. Främsta inkomstkällan var förstås fiske, och man odlade egentligen inget utöver potatis till husbehov. Efterhand som tekniken blev bättre med båtar och fiskeredskap blev fisket ännu viktigare ängs- och haggmarkerna började växa igen, senare under 1900-talet skedde samma avfolkning på Jungfruskär som i stora delar av skärgården i övrigt. 1980 tog Forststyrelsen över skötslen av ön och har sedan dess jobbat på att sköta markerna enligt traditionell hävd, och att återställa det som är igenväxt. Man har ett par förvaltare boende på ön och flera av de gamla torpen används som logi för tillfälliga besökare (som vi).

 

Här bodde vi, Bons heter stället.

 

När jag åkte från Ekenäs hade syrenerna slagit ut, här längre norrut och ute i ytterskärgården blommade häggen fortfarande för fullt. Jag tyckte att jag var ledig mellan syren och hägg istället för tvärtom...

                               

                                      Just den här väldigt stora häggen blommade helt enormt!

 

 

 

Vi ägnade fredagen åt lövängar. Helt fantastiska lövängar, av en omfattning jag aldrig sett förr! Hamlade träd av flera olika trädslag och slåtteräng på marken - träden på ängarna ger naturligtvis den höga artrikedom som är förknippad med skåttermarker en extra dimension, och hamlingen gör att träden aldrig blir så bredkroniga att de skuggar ut ängsfloran ens alldeles under träden.

 

Vi fick se de här lövängarna från sin allra bästa sida på fredagen - vädret var fint och det här var den tiden på året när ängar är som allra vackrast. Det blommade massor av Adam och Eva, massor av gullvivor, massor av midsommarblomster (skogsnäva), massor av humleblomster och en hel massa andra ängsblommor. Darrgräset hade tyvärr inte slagit ut än (men se kommande inlägg från Estland) men älväxingen stod i full blom med vackra mörklila ax.  

Adam och Eva är en orkidé med blommor i två färger (Adam rosalila och eva gul). Detta är ett sätt att lura pollinatörer att jobba gratis - blommorna har ingen nektar, men de färgglada blommorna signalerar till insekter att den har det så de kommer förgäves att besöka den i hopp om mat. Med blommor i olika färg på olika plantor kommer insekterna att bli lurade två gånger - när de insett att det inte finns något att hämta hos de lila blommorna kan de fortfarande bli lurade att besöka de gula och tvärtom, och på det viset tar det längre tid innan den enskilda insekten helt överger både Adam och Eva och fler blommor hinner bli pollinerade. 

 

 

 

                                     Ängsbräsma.

 

 

Knölsmörblomma.

 

 

                                         Jungfrulin.

 

 

Ängsviol. Denna bör också ses som en rättelse från midsommarinlägget - jag hade bråttom och tog första bästa bild på små blå blommor och det råkade bli teveronika istället för blå viol. Och det funkar ju inte i visan (gullviva, mandelblom, kattfot och teveronika...nä), så här är den nu.

 

 

                                  Skogsnäva (midsommarblomster).

 

 

Humleblomster.

 

 

                                        Gullviva.

 

 

Rödblära.

 

 

Fantastiska blomsterängar! Steffe letar efter något speciellt, minns inte vad. Någon orkidé tror jag.

 

 

Fredagen avslutades med korvgrillning på stranden, något som tas på stort allvar av finländarna eftersom det innefattar två maträtter som båda är viktiga och betraktas som typiskt finska - korv och senap. Senapen kommer så småningom att få ett eget inlägg i serien finska företeelser, det har varit en tanke ganska länge men det har inte blivit av än. Korven ska nog få ett sådant inlägg den också bara för att jag ska slippa gå ifrån ämnet och skriva massor om korv här...men kvällen blev väldigt fin!

 

 

 

På lördagen hade väderleksrapporten förutspått regn, och den fick alldeles rätt. Det blev till och med mer regn än förutspått. Det regnade hela dagen, och ösregnade en stor del av tiden, men det hindrar förstås inte ett sällskap bestående av biologer att ge sig ut (kameran fick dock inte följa med). Dagens förmiddagsexkursion gick i skogsmiljöer och ägnades åt restaureringsprojekt som jag förstod det (eftersom det hela var på finska...). Lundhagskängorna bevisade återigen sin förmåga att hålla regnet ute lika effektivt som gummistövlar i blött lingon- och blåbärsris och leriga stränder, det största problemet var blöta, hala klippor vilka är en av Lundhagskängornas svaga punkter. Exkursionen blev dock lite kortare än den skulle ha varit just på grund av hala klippor eftersom det dels tog längre tid att ta sig fram, dels valde exkursionsledaren att skippa ett område med strandängar som man nådde genom att klättra på en smal klipphylla som var väldig hal i regnet...

Lördag eftermiddag var fri för egna strövtåg, och jag hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt tillbaka till den mest blomrika av lövängarna och slaghåva efter spindlar och andra roliga kryp där, men det blev det inget av med. Det ösregnade verkligen och det fungerar dåligt att slaghåva då. Det fungerar dåligt i blöt vegetation utan att det fortfarande regnar och nu var det verkligen ingen idé. Så jag gick lite runt torpet och ner i skogskanterna på den närbelägna strandängen och letade nätvävande spindlar eftersom spindelnät syns bra när de är blöta, men dels var det inte mycket att titta på beroende på det pågående generationsskiftet hos den här gruppen, dels regnade det så intensivt att många nät slogs sönder. Det klarnade upp lite framåt kvällen, men allt var förstås fortfarande dyblött ute och vegetationen hann aldrig torka upp innan vi reste därifrån på söndagen trots att det var soligt och fint igen då.

Lördag kväll tittade solen äntligen fram igen, vissa njöt av detta på verandan vid stugan nere vid stranden, vilket även kunde kombineras med fågelskådande i viken utanför.

 

. 

Eller för den delen fågelskådande på bryggan, under vilken det bodde ladusvalor.

 

       

Det här tror jag är en hoppfluga? I alla fall så har jag ju påstått att jag ska ta fler bilder på flugor där man ser färgerna på vingarna, men jag lyckas sällan med det. Men här ser man lite.

 

 

Mera flugor. Dentill vänster är en parasitfluga, den till höger tror jag är en rovfluga.

 

                    

                                    Den förmodade rovflugan igen.

 

 

På söndagen gjorde vi en förmiddagsexkursion till mer skogsbeten och f.d. lövängar där restaurering pågick.

 

 

Skogslök.

 

 

 

                                  Skogskardborre.

 

 

Hönsbär.

 

Jungfruskär ligger nära ganska stora farleder, och under andra världskriget hade finska försvaret en vaktpost här. Därför rådde länge besöksförbud på stora delar av ön, men i slutet av 1990-talet lade försvaret ner sin verksamhet här och överlät markerna åt Forststyrelsen så att de kunde införlivas med nationalparken. Förutom mark lämnade militären efter sig tre jättestora kanoner (en av dem "kamouflerad" genom att ha byggts in i en röd liten skärgårdsstuga med vita knutar så att bara röret sticker ut-tyvärr har jag ingen bild), några skyttegravar och en del byggnader, däribland en rejält tilltagen bastu - vilken används flitigt och förstås är det man nog är gladast att försvaret lämnade efter sig på ön... 

Kanonerna har lämnats kvar på ön som sevärdheter. De är enormt stora och eftersom jag hade makroobjektivet på kameran fick jag inte med en hel i bild - så ni får röret och själva kanonen för sig. De ter sig ganska groteska i det vackra lummiga kulturlandskapet - men de är en del av öns historia och har därmed sin plats i landskapet. Intressant är också historien om det ryska bombplan som sköts ner och vars vrakdelar användes för att reparera dörren till en lokal potatiskällare (men vrakplundring är ju nu något av en traditionell sysselsättning i skärgården...).

 

 

 

Nuförtiden förekommer ingen egentlig ekonomisk verksamhet på Jungfruskär, utan Fortsstyrelsen sköter området enligt traditionell hävd med hjälp av några förvaltare som bor på ön. Man ser gärna en utveckling av naturturismen på ön och har därför bl.a. anlagt en ny brygga för båtturister, en naturstig, och det ordnas guidningar sommartid. Jag har inte klart för mig längre om man gör det fortfarande eller om förvaltarna nu står för allt jobb, men länge ordnade man "läger" för frivilla en gång om året på försommaren under den period då det krävs en stor arbetsinsats med slåtter, fagning med mera. Vår guide från Forststyrelsen klagade över att man hade vissa problem med att män var lata med att kratta (jag vet inte om lathet i just detta avseende är en typiskt finsk eller typiskt manlig företeelse - se tidigare inlägg om lövblås som en finsk företeelse) men trodde att man kanske snart skulle ha en maskin som kunde kratta - hans teori var att bara det fanns knappar att trycka på skulle männen nog bli betydligt arbetsvilligare. Krattningen är också den nuförtiden största arbetsinsatsen - slåttern sköts till stor del med slåtterbalk även om viss slåtter med lie fortfarande förekommer.

Man jobbar också på att restaurera mer igenvuxna marker, vissa av dem betesmarker, andra lövängar. Betena är till stor del skogsbeten, och de betas alla i dag, men i vissa av dem hade igenväxningen gått så långt att man behöver röja bort i synnerhet enbuskage och även glesa ut skogen lite. Idealt ska skogen på ön hållas som betad lövskog, inte tallskog. Det finns också ett skogsparti där man en gång i tiden haft mnemosynefjäril, och den marken sköter man idag enligt riltlinjer för svenska mnemosynehabitat i förhoppning om att få tillbaka arten (fast jag tror nog att det krävs inplantering också i så fall...).

På söndag eftermiddag åkte vi taxibåt tillbaka till Nagu, där Laban väntade för vidare färd hem till Ekenäs. På det hela taget var det en väldigt trevlig tur och fantastiska miljöer att få se, med lördagens eländiga regnande som enda minus.

 

Ljusa fina sommarkvällar - bilderna är tagna vid halvtolvtiden.

 

                       

                                   Det är veckan före midsommar och älvdans på strandängen.

 

 

Det var det sista från den därJurmo-Jungfruskärsexkursionen. Snart kommer mer bilder (och mer svammel) från fina kulturmiljöer i skärgården här på bloggen, då från Muhu i Estland där jag tillbringade en stor del av förra veckan.