Kejsarskorpionen Gunilla har tills nu bott lite tråkigt och lite trångt (eftersom hon är det aktivaste av krypen härhemma) i ett plastterrarium, så när det lilla akvariet jag har i hallen började läcka för ett tag sen beslutade jag mig för att omvandla det till ett terrarium åt Gunilla. Och hallen är ett bra ställe för just Gunilla eftersom det är mörkare där än i rummet och taklampan är oftast släckt (arten är en utpräglat nattaktiv regnskogsart vilket innebär att hon ogillar ljus).

Men vissa förändringar krävdes, närmare bestämt för akvarielocket, som är av plast med en inbyggd lysrörsarmatur.

Ett terrarium kräver god ventilation, i synnerhet om man ska ha en regnskogsart i dete ftersom sådana vill ha ganska hög luftfuktighet. Och akvarielock är oftast ganska dåligt ventilerade eftersom man inte vill att vattnet ska avdunsta ur dem för fort. Som tur är har just detta akvarielock inte bara ett avskuret hörn eller en liten liten matlucka, utan en rejält stor ca 10 cm bred lucka längs nästan hela akvarielängden. Så jag har helt enkelt bytt ut plastlocket över luckan mot ett fint metallnät.

Akvariets lysrörsarmatur var ett större problem. Lysrör är inte en idealisk belysningsform för nattaktiva kryp, de flimrar och ger för mycket och fel ljus. Flimrandet går oftast går för fort för oss att uppfatta så mycket av, men många småkryp ser det - jag vet inte hur det är med skorpioner i detta avseende men jag vill inte chansa, för det måste ju vara jättejobbigt för ett djur som blir stressat redan av ljuset i sig. Lysrörsljus på så nära håll som det är frågan om är också väldigt mycket för starkt för ett nattaktiv regnskogsart, som naturligt lever i en miljö där det är ganska skumt även om dagen och beckmörkt om natten. Det mest ideala vore att inte använda lysrör alls utan en lampa, gärna med röd/orange färgton eftersom skorpioner inte ser sådana våglängder så bra, och som dessutom ger lite värme (lysrör värmer inte så mycket). Men i och med att lysrörsarmaturen är inbyggd i locket går det inte utan att byta hela locket. Så jag har sett mig om efter röda lysrör, för om Gunilla inte ser röda våglängder kan hon rimligtvis inte se att lysröret flimrar heller. Och rött ljus borde vara idelaiskt - jag kan titta på Gunilla, men Gunilla upplever att det är natt. Tyvärr visade det sig svårt att få fatt i röda lysrör annat än speciallysrör för mörkrum som är otroligt dyra. Men i en lampaffär fick jag tipset att linda in ett vanligt lysrör i röd cellofan! Och det borde funka, rimligen borde det innebära att bara röda våglängder släpps igenom. Så jag gjorde så och nu har akvariet en väldigt mystisk röd belysning.

Akvarielocket, med röd cellofan runt lysröret och metallnät över "matluckan" för ventilation.

Det här var det stora jobbet. Resten var enkelt. Jag har inrett med en massa jord (ekologisk blomjord) som bottensubstrat, lite träbitar som tidigare var i akvariet för att ge Gunilla lite gömställen och krypin, lite vissna blad för att ge lite "på marken i regnskogen"- känsla, en gullranka och en vattenskål. Jag är osäker på om gullrankan kommer att överleva med de mycket knappa ljusmängderna (rött ljus tror jag inte är till nytta alls för en växt) som kommer in från köksfönstret, men är det ngåot som klarar sådana förhållanden så är det en gullranka. Eftersom lysröret inte ger så mycket värme och dessutom inte kommer att vara tänt dygnet runt har jag satt en värmematta på baksidan av akvariet också. Den orangea vattenskålen i plast är rätt ful och plastig, men det syns inte så mycket i det röda ljuset. Men den är ändå en tillfällig lösning och på sikt kommer den nog att bytas ut mot något snyggare. Kanske av afrikanskt snitt (arten lever naturligt i Afrika)?






Så här blev resultatet. Bilden är tagen med blixt och därför ser man inte riktigt den röda belysningen...

...egentligen ser det ut mer så här. Ungefär. Kameran kan inte återge den här belysningen helt korrekt.

När Gunilla släpptes in hittade hon raskt terrariets varmaste hörn och placerade sig där - troligen var jorden i terrariet fortfarande kall och fuktig snarare än varm och fuktig. Förra gången Gunilla flyttade till större bostad var hon ganska stressad i början och det tog ett tag innan hon fann sig till rätta - hon klättrade bokstavligen på väggarna första dagarna - men det gör hon inte nu så förhoppningsvis är palatset godkänt av kejsarinnan.


Kejsarinnan i sitt palats.

Det blir ju sällan bilder på Doris här på bloggen, helt enkelt för att hon är så skygg. Jag får själv se henne rätt ofta, men när jag öppnar locket sticker hon och gömmer sig och därmed blir det inga bilder eftersom det inte blir bra bilder om jag fotograferar genom terrarieväggen. Men senaste tiden har Doris varit framme mer än vanligt, troligen är det värmens förtjänst? Så jag har passat på att ta några bilder, dessutom är hon ovanligt fin eftersom hon faktiskt inte sprätt hår efter mig en enda gång sen senaste ömset (dvs ingen kal fläck på bakkroppen).


                                Vackra lockiga Doris.
 

Och på tal om ovanligt snygg så har hon på något vis råkat göra sig ett litet "armband" av silke runt ett av benen. Elegant.

Det har varit lite dåligt med bra bilder på Gunilla här på bloggen, vilket kan tyckas märkligt eftersom Gunilla är ett av de mer aktiva av krypen härhemma och som regel är framme varje kväll. Bristen på bilder beror främst på att Hennes Höghet inte uppskattar paparazzis, och tenderar att springa och gömma sig om man stör henne på något sätt, t.ex. lyfter på locket till terrariet. Medan bilder genom terrarieväggen sällan blir bra eftersom hennes terrarium står ganska mörkt (det är ju så en kejsarskorpion vill ha det). Men i går var kejsarinnan på sitt mer generösa humör och ställde upp som modell en stund, så här kommer ett par lite bättre bilder så här i rojalismens högtidstider.  

Känsliga läsare som inte gillar kryp varnas härmed!


Hennes Höghet Kejsarskorpionen Gunilla




En närbild på en klo.
 



Så här ser en skorpionmun ut.

Gunilla har nu utvidgat hålet hon gjorde (för att kunna sticka ut svansen) i botten av blomkrukan hon bor i så att det är stort nog för hela henne att komma genom. Så nu har boet två in- och utgångar. Om man tittar in i krukan ser man att bakdörren till och med har en svängdörr i form av ett blad som hänger för.  

Nu har ju inte krypen förekommit här på bloggen på ett tag, och jag förstår att alla som läser denna blogg förstås är djupt engagerade i spindlisarnas och Gunillas öden och äventyr. Så därför gör bloggen idag ett hemma hos-reportage i terrarierna.

Först hälsar vi på hos Doris, som tyvärr sprang och gömde sig när bloggen knackade på. Ett beteende som är typiskt för blyga lilla Doris (som dock inte är så liten längre), därför blir det heller ingen bild. Kanske kan jag återkomma om Doris går med på att träffa bloggen en annan dag.  

Istället går vi till grannen Marianne, som är mycket nöjd med den nya inredningen i terrariet som jag skrev om här på bloggen för en tid sedan. Intressant är att Marianne, som är en marklevande, grävande spindelart, sedan renoveringen av bostaden utnyttjar terrariet mycket mer på höjden än hon gjorde tidigare (även om

har vissa av krypen fått idag. 

Gunilla har ju fått bo lite temporärt i en egentligen för liten burk sedan hon flyttade in, i väntan på att jag ska lyckas fixa fram bottensubstrat för att inreda en lite större. Och nu är det fixat. Gunilla har fått lite mer plats att röra sig på, men annars har hon helt enkelt fått med sig den gamla inredningen (vattenskål och en blomkruka som gömställe, som hon verkar trivas bra med) från den gamla bostaden till den nya, och så har hon fått lite fler växter. Sen återstår att se om hon uppvisar samma destruktiva tendenser som alla andra djur härhemma vad gäller just växter. 

Gunilla, nyinflyttad, vänder ryggen till och försvinner grumsande in i sin kruka ("vad skulle det här vara bra för? Jag hade det minsann bra som det var!").





Jag tycker ju, ekolog som jag är, att djuren borde må bra av att ha mycket struktur i sin omgivning med god tillgång på gömställen osv. Teoretiskt ska det få dem att känna sig lugnare och tryggare på alla vis. Tyvärr verkar inte mina djur ha läst samma böcker som jag - de är förvisso trygga och lugna, men de verkar inte alls uppskatta "struktur" i habitatet - lämnar man inredningen till spindlarna ser terrariet ganska snart ut som en helt kal nyplöjd åker. Därför är inte mina terrarier lika fina och dekorativa som t.ex. de på Skansen - det skulle helt enkelt vara alltför jobbigt att upprätthålla den fasaden medan man ständigt blev motarbetad av terrariernas invånare (som jag dessutom förvisso tycker ska ha viss bestämmanderätt i sammanhanget - det är trots allt de som ska bo där). De flesta av mina spindlar förstör växter, oftast genom att begrava dem när de gräver, ibland genom att spinna spindelväv över dem så att de kvävs, men ibland mer aktivt och i uppenbart syfte att bli av med dem. Här nedanför presenteras bildbevis på Lisbeth när hon biter av en växtstjälk som hon tydligen hade något emot.


Lisbeth visar gullrankan vad som händer om den försöker sticka upp ("Man kan ju snubbla! Bort med den!").

Marianne är en spindel som gräver väldigt mycket och det är därför lönlöst att försöka plantera växter inne hos henne trots att arten verkligen borde ha lite struktur i sin omgivning - de lever ofta i buskiga och skogiga områden i naturen. Nu har jag försökt göra en kompromiss - Marianne hade tidigare en barkbit i terrariet som hon ganska gärna gömde sig under och använde som utgångspunkt för sina utgrävningar. Nu har hon istället för barkbiten (som Lisbeth i stället fått ärva) fått en väldigt stor träbit i terrariet, den fyller samma funktion som gömställe men är så stor att den inte kan begravas helt hur mycket hon än gräver. På träbiten har jag planterat en orkidé i tanke att en epifytisk växt ska ha bättre chanser än en växt som planteras i jorden. Det ska bli spännande att se om den får vara ifred och om den klarar sig - terrarierna är inte alltid goda växtplatser även av andra skäl, t.ex. är det ofta lite för mörkt (därför har Doris inga växter hos sig, dessutom gräver hon mycket) och i vissa terrarier även för torrt (därför har ökenspindeln Kerstin, som också gärna förstör eller gräver ner växter, bara en plastväxt). 

                     Marianne skymtar nere till höger halvt bakom träbiten.

 
Birgitta och Lisbeth har fått påfyllning med lite mer jord i sina terrarier, det var lite snålt innan. Lisbeth, som nästan aldrig använde sitt gamla gömställe i form av en blomkruka, har dessutom fått ärva Mariannes barkbit i stället för blomkrukan. Hon har dock inte visat något intresse för att gömma sig under den heller än, utan klättrade genast upp på den i stället. Hon har även fått en växt, men med tanke på hennes tidigare beteende har jag inga större förhoppningar om att den ska få stå i fred. I Birgittas terrarium har det inte skett några förändringar förutom att hon fått ett tjockare lager jord och ett par små växter (som jag inte förväntar mig kommer att överleva).

Lisbeth har hittat en trevlig sittplats.

Här är ett par nytagna spindelbilder också, kan ju inte låta kejsarinnan totalt ta över här på bloggen.


Birgitta.





Ingalill.- Ingen jättebra bild, men kolla benföringen (fågelspindlarna går ofta med sådana benlyft när de promenerar i sakta mak)!





Lisbeth

Här är ett par bilder på hela skorpionen, som utlovat.

Här kommer en liten presentation av krypmenageriets senaste medlem, kejsarskorpionen Gunilla. Ber om ursäkt för att ni bara får se klorna och en bit av svansen, ska försöka fixa en bild på hela djuret snart...

Jag har varit sugen på en skorpis sen Australienfältjobbet (de jag fick i fallfällorna där var så söta!) och nu har Gunilla flyttat hem. Hon är bra mycket större än de australiska jag sett, men gör sig därmed bättre i ett terrarium.

Först klarar vi av giftbiten så har vi "hur farlig är den?"-förklaringen som alla undrar över undanstökad. Moren blev orolig, men faktum är att Gunilla inte är särskilt giftig och absolut inte farlig. Ett stick från en kejsarskorpion är att jämföra med möjligen ett bistick, och knappt det...Dessutom är kejsarskorpioner inte särskilt aggressiva. Om de blir arga eller skrämda använder de också hellre klorna än gifttaggen för att försvara sig, ungefär som många fågelspindlar hellre använder sig av nässelhår än att bitas.

Vad man kan säga om Gunilla i övrigt är att hon liksom spindlarna främst är nattaktiv. Hon ligger i sitt bo om dagarna och kommer ut på kvällen. I mångt och mycket verkar hon lugnare än de flesta av spindlarna i betydelsen mindre lättstressad - blir hon störd återgår hon nästan genast till vad hon sysslade med.

Precis som spindlarna äter Gunilla andra kryp, som till exempel kackerlackor. Här kan vi återknyta till det där med att använda gift kontra klorna - när Gunilla fick en kackerlacka (en lite mindre än jag brukar ge spindlarna eftersom Gunilla är lite mindre, men ändå ett ganska stort bytesjur) tog hon den med klorna och struntade totalt i att använda gifttaggen på svansen. Intressant, eftersom giftets huvudsakliga uppgift för den här typen av giftiga djur är just jakt, och där brukar det användas även om samma djur ofta snålar med det vad gäller försvar (genom att t.ex. använda nässelhår i stället som många fågelspindlar, eller "torrbita", dvs bita utan att injicera gift och anta att bettet i sig räcker för att avskräcka en angripare, som många ormar).

Lagom till trettonhelgen ömsade Lisbeth skinn, och blev så otroligt vacker som bara en nyömsad Grammostola rosea "red form" kan vara, med sina helt fantastiska skiftningar i olika rödbruna, orange och rosa nyanser.

 

Kerstin gräver. Så här går det till.

Uppenbarligen gär Kerstin så att hon gräver nere i sin tunnel ett tag och sedan går flera vändor upp med jorden hon grävt. Jorden bärs upp i klumpar som bärs i käkarna och med palperna. Jorden placeras sedan på ett lämpligt, av Kerstin utvalt ställe som ofta är vattenskålen eller i närheten av denna. Jorden jämnas ut så att det inte blir några osnygga högar.

Kerstin med jordklump i munnen. Man ser även att den nyuppgrävda jorden lagts ut i ett jämnt lager.
Tyvärr dålig bild, det är svårt att få skarpa bilder inne i terrariet utan bra belysning utöver blixt, och terrarierna har ännu inte några lampor.





En lite tråkig sak med Kerstin är att hon är ett praktexemplar av sin art, men det är svårt att få det att komma fram på bild. Den här arten, Grammostola rosea, blir ofta tråkigt gråbrunbeige på bild vilket är irriterande eftersom de är mycket vackrare i verkligheten. Bakkroppen och benen skiftar i rödbruna och brunbeige nyanser med rosa skiftningar på framför allt benen, men framkroppen är täckt av knallrosa hår med metallglans (det är de som gett arten dess latinska namn rosea). Sådana metallglänsande hår finns hos flera spindelarter (Doris har t.ex. också sådana, fast hos henne är håren bronsglänsande) och de skimrar och skiftar lite i färg beroende på ljusförhållanden och vilket vinkel man tittar från, ungefär som fjädrarna på t.ex. många kolibrier. Vad gäller de rosa håren hos G. rosea är det typiskt när man fotograferar att när bilderna blir skarpa ser håren oftast tråkigt gråbrunbeige ut och den rosa färgen syns inte alls. Se t.ex. bilden i förrförra inlägget om spindlarna, tagen på Kerstin framifrån på golvet. Den bilden är hyfsat skarp, men vem hade kunnat ana att om jag tittar på den spindeln i verkligheten så är hela framkroppen knallrosa...

Det allra svåraste med att ta fina bilder på Kerstin är alltså inte att ta skarpa bilder, utan att få den arttypiska rosa färgen att synas på bild. Det gör den bäst på suddiga bilder (där den formligen lyser), medan att ta bilder som är både skarpa och som visar färgerna i all sin prakt verkar vara näst intill omöjligt. Jag hade nog behövt jobba en del med att få belysningen precis rätt för att lyckas och någon dag kanske jag gör ett seriöst försök med det. Till dess är här en bild som är något av en kompromiss, framkroppen är lite suddig men inte så illa som det kunde ha varit, och det syns att framkroppen är rosa, inte brun, även om den snarare har en diskret babyrosa nyans än den skarpa nästan ceriserosa jag hade velat få på bild. Man kan också ana att det finns en antydan till rosa skiftningar även hos de långa håren på ben och bakkropp. 

 

 

Jag insåg just att det faktiskt var ett tag sen nu som fågelspindlarna figurerade på bloggen, och förstår att detta måste vara en källa till oro och undran för er som läser denna blogg. Hur mår Spiindlarna? Vad gör Spiindlarna? Hur trivs Spiindlarna i Flemingsberg?

Svaren är: Jo, det är bra med alla spindlarna, de trivs och har funnit sig väl tillrätta efter flytten. Kerstin, som länge varit framme hela tiden och aktiv, har nu i dagarna konstaterat att hösten har kommit och det är dags
att gå i ide. Dvs gräva sig ett hål och gå under jorden. Detta sysselsätter hon sig nu med nattetid, på dagtid syns hon inte till.

Kerstin

Intressant är att detta hände efter första frostnatten här för i år, och eftersom spindlarna bor inomhus förstår jag inte hur Kerstin kunde veta att nattemperaturen nu passerat den magiska fryspunkten. Jag tror inte det var någon skillnad på temperaturen inomhus denna natt och det flertal nätter det bara har varit någon enstaka plusgrad, dessutom har spindlarna sedan någon tid tillbaka värmen påslagen i terrarierna vilket de inte haft under sommaren (då är det varmt nog ändå). Men man ska aldrig underskatta sina spindlars "spidey senses"...

Morgonen efter första frostnatten var det fantastiskt fint väder med sol och tunna dimslöjor över höstliga skogar (nu någon vecka senare är skogen ännu färggrannare). För mig får det gärna vara frostnätter om morgnarna ser ut så här.

Marianne har också nu i dagarna börjat gräva igen, efter att ha varit ovan jord hela tiden sedan flytten. I hennes fall vet jag dock inte om det är förknippat med årstiden eftersom hon (liksom Doris) oftast brukar vara under jord dagtid i vilket fall, till skillnad från Kerstins art som är känd för att uppvisa stora variationer i beteende som tros vara förknippade med bland annat årstider. Tyvärr är det av någon anledning svårt att få bra och skarpa bilder på Marianne, vilket är synd eftersom hon är så otroligt vacker -den här bilden gör henne alls inte rättvisa.  

Marianne




En fråga jag får ibland är: Har spindlar tänder?" Jag blir lite förvånad över frågan eftersom alla verkar veta att spindlar kan bitas, så varför undrar folk då om de har tänder?

Svaret är dock både ja och nej. Spindlar är ju spindlar, inte ryggradsdjur, och har därmed inte tänder i strikt fysiologisk mening, tänder är ju en konstruktion som är uppbyggd av bland annat benvävnad. Men spindlar har ett par mandibelklor (som jag tror den korrekta svenska termen är, även om de även kallas giftklor) som sitter på käkarna och fungerar som tänder. Ofta kallas de därför också tänder även om de egentligen inte är det. Deras främsta funktionen är, precis som tänderna hos t.ex. ormar (som faktiskt har tänder), att gripa tag i bytet och att injicera gift från giftkörtlarna som sitter inuti käkarna. Klorna/tänderna ligger normalt infällda under och längs med käkarna (se bild nedan) och fälls ut när de behövs, precis som ett par fällknivar.

Kerstins "tänder" (bilden är tagen på ett ömsskinn). Tänderna är i infällt läge under käkarna, de är ca 1 cm långa (något mer).

En annan fråga jag ofta får är om spindlarna är giftiga och om de är farliga. Svaret, vad gäller mina spindlar, är: Ja de är giftiga, men nej, de är inte direkt farliga även om det förstås gör ont om man blir biten. Vilket jag aldrig blivit, och det gör förvisso ont att bli biten av en nymfparakit också. Vilket är det djur av alla jag haft eller hållt på med som jag blivit biten av flest gånger.  


Inte giftig, men kan bitas ändå och är mer benägen att göra det än många av mina spindlar.





Nästan alla spindlar är giftiga, men även en stor spindel som en fågelspindel är, jämfört med t.ex. ormar, väldigt liten och injicerar en ganska liten mängd gift. Giftet är dessutom, både i dos, typ och styrka, främst avsett att döda andra småkryp (de flesta spindlar äter främst insekter och möjligen andra spindlar), inte något ens en bråkdel så stort som en människa. Av de ca 41 000 spindelarter som finns i världen är det därför färre än 20 som faktiskt kan orsaka skada på en människa och ingen som egentligen är dödligt giftig om man inte är väldigt känslig, t.ex. har hjärtproblem redan innan man blir biten, är mycket ung eller mycket gammal. Till detta kommer att spindelgift inte är allergent på samma sätt som de gifter som produceras av getingar och bin (som av den anledningen är betydligt farligare än spindlar trots att giftet i sig oftast är svagare).

Det är också skillnad på när djur biter för att döda ett byte (då avsikten är att döda) och när djur biter i självförsvar (då avsikten är att skrämmas så att djuret kommer undan). Giftkörtlarna kontrolleras av muskler, och spindeln kan därmed bestämma exakt hur mycket eller lite gift den ska använda -det finns ingen fast "dos". Gift är dyrt att producera ur energisynpunkt, och det finns därmed ingen anledning att slösa för att skrämma bort ett hotande rovdjur när själva bettet i sig oftast är tillräckligt. Det är därför ganska vanligt att giftiga djur som biter i självförsvar "torrbiter", dvs inte injicerar något gift alls. Det är också anledningen till att det ofta är svårt att avgöra hur farligt ett giftigt djur faktiskt är - effekterna varierar väldigt mycket, till stor del beroende på stora variationer i hur mycket gift djuret injicerat. Olika arter reagerar också väldigt olika på spindelgifter, och spindlars gift är som sagt oftast inte alls avsett att användas på ryggradsdjur.

Fågelspindlar har i förhållande till sin storlek väldigt små giftkörtlar jämfört med många egentliga spindlar, och gifterna är i de flesta fall heller inte särskilt starka. Det finns inga dödligt giftiga fågelspindlar, även om det finns några arter som kan ge riktigt obehagliga bett. De arter jag har är generellt väldigt ofarliga, med gifter i ungefär samma klass som eller möjligen något lite värre än ett getingstick (och utan att vara lika allergena). Ett bett av Doris art (Brachypelma albopilosum) beskrivs som ett bistick.

Nu är det dock inte så stor risk att bli biten av Doris, eller de flesta av mina spindlar. En annan viktig faktor är nämligen aggressivitet, hur benägen arten är att bitas. Det finns aggressiva fågelspindelarter som kräver mycket försiktighet i hanteringen, sen finns det sådana som mina som är ganska lugna, i de flesta fall inte särskilt lättskrämda och som helst bara går undan om de känner sig hotade. Fågelspindlar från Nya världen (som alla mina är) har dessutom ett extra försvarssystem som till skillnad från giftet (som främst är avsett för jakt) är specifikt avsett för självförsvar - nässelhår. Nässelhåren är hullingförsedda hår (har inget med nässlor att göra egentligen) som sitter på bakkroppen och som spindeln kan sparka av med bakbenen mot en angripare. Håren kliar och gör ont (påminner lite om att bränna sig på en nässla, därav namnet) men är inte farliga. Detta är ett elegant och ganska perfekt försvar för ett marklevande djur vars främsta hot troligen kommer från mindre däggdjur som letar föda på marken - en bunt nässelhår i nosen sätter nog effektivt stopp för de flesta angripare tillräckligt länge för att spindeln ska kunna komma undan, utan att slösa med sitt gift. Fågelspindelarter från Nya värden är bland annat därför oftast mycket mindre benägna att bitas än arter från andra delar av världen, de slänger hellre nässelhår om de känner sig hotade. Det är också en av flera anledningar till att dessa spindlar är vanligast som husdjursspindlar. Av mina spindlar sparkar framför allt Brachypelmaspindlarna (främst Doris men även Marianne) gärna hår, medan Grammostolaspindlar som t.ex. Kerstin också kan sparka hår men är mycket mindre nervösa och som regel inte gör något alls. Varken bits eller sparkar hår.

Man ska dock aldrig glömma att spindlar, utan undantag, är rovdjur och mycket effektiva och framgångsrika sådana med mycket starka jaktinstinkter och i de flesta fall utan några som helst sociala beteenden. Man ska därmed aldrig tro att man kan bygga upp en vänskapsrelation med en spindel. Den kan förvisso vänja sig vid både att ha människor omkring sig och vid att bli hanterad, men en spindel är i nästan total avsaknad av såväl inlärningsförmåga som förmågan till sociala interaktioner och kan därmed kan aldrig bli tam på samma sätt som fåglar eller däggdjur. Det bästa man kan hoppas på är att inte bli betraktad som varken mat eller ett hot, och med viss vana är risken mindre att man utlöser jakt- eller försvarsinstinkterna, men helt säker kan man aldrig vara. Man ska också komma ihåg att sociala interaktioner med en människa aldrig ligger i spindelns intresse. 
 

Kerstin är husets säkraste spindel att umgås med, men bör ändå aldrig tas för given.

Kackerlacka -så känner du igen dem: Platt kropp, taklagda täckvingar som är mjukare och mer genomskinliga än hos skalbaggar, litet nedböjt huvud som ofta inte syns rakt uppifrån, långa antenner och taggiga ben. Hos den här arten har bara hannarna vingar vilket gör det lätt att skilja på könen.



Kackerlackorna som hushållet berikades med för några veckor sedan stortrivs härhemma, efter vad det verkar mycket bättre än hos sin förre husse. Den ena populationen har växt snabbt och verkar stortrivas, i synnerhet verkar det ha haft god effekt att jag medvetet ändrat könsfördelningen i populationen genom att mata spindlar främst med hannar, detta för att minska bråken mellan hannarna i konkurrensen om honorna (vilket är stressande även för honorna) utan att för den skull minska populationstillväxten. 

Jag matar alltså främst spindlarna med vuxna hannar, och i fredags tog jag med mig ett par till spindeln Marianne som bor på jobbet. Hon fick två stycken eftersom det var ett tag sen hon fick mat sist ,så jag misstänkte att hon var hungrig. Det var hon, den ena kackerlackan strök med direkt. Men Marianne är en lite äldre, fullvuxen fågelspindeldam och tydligen räcker en kackerlacka för att hålla henne mätt ett bra tag, för i måndags fanns fortfarande kackerlackshannen på bilden ovan kvar i terrariet, vid liv och till synes utan några bekymmer i världen förutom möjligen bristen på kackerlacksflickor att uppvakta. Jag tänkte att han nog skulle bli uppäten snart  så jag lät honom vara kvar.

I tisdags var jag på kurs en stor del av dagen, i onsdags såg jag inte till kackerlackan och trodde att han blivit uppäten, i torsdags jobbade jag hemma, men så i går när jag kom till jobbet fick jag se ett par viftande antenner i terrariet...kackerlackan. Och efter en vecka i ett spindelterrarium utan att bli uppäten måste denna kackerlacka antingen vara otroligt bra på att hålla sig undan Marianne, eller (troligare) Marianne vara ganska ointresserad av att äta upp honom.

Oavsett vilket fick kackerlackan följa med mig hem igen för att återförenas med sina kompisar härhemma, där han i stället för att vara på sin vakt mot rovdjur kan ägna sig åt att festa på äpple och morot, skryta för honorna om sitt hjältemod i farans stund, imponera på de andra hannarna med sina äventyr i jättespindelns håla, och berätta spännande historier om sina resor och eskapader för sina barn och barnbarn. För tillfället är ju hannarna som sagt i minoritet i kackerlackspopulationen, så jag tror nog att han fick ett varmt välkomnande av honorna. Hoppas bara för spindlarnas del att han inte faktiskt är en superhjältekackerlacka som kommer att föra vidare sina överlägsna predatorförsvarsgener till nästa generation.

Doris har precis avslutat ett projekt som gått ut på att utvidga hennes befintliga håla och göra en ny ingång. Resultatet blev utmärkt ur både hennes och min synpunkt -det nya hålet vetter mot rummet så att man kan se henne när hon sitter i ingången, vilket man inte kunde innan. Förhoppningsvis innebär detta att den ganska blyga och nervösa Doris nu börjar känna sig hemmastadd och trygg.



Naturligtvis resulterar ett grävprojekt i stora mängder utgrävd jord, och naturligtvis dumpas schaktmassorna i vattenskålen (den röda kanten som skymtar i främre högra kanten). Det här är verkar vara ett standardbeteende hos fågelspindlar -vattenskålen används framför allt som soptunna och allt man vill bli av med dumpas där, såväl schaktmassor som matrester. Undrar varför?

Det är inte bara fiskarna som har destruktiva tendenser härhemma, så här sköter Doris sina krukväxter:



Det här var en alldeles nyplanterad, skuggtålig liten växt som vill ha hög luftfuktighet och därför (åtminstone så länge den var liten) skulle passa jättebra i Doris terrarium (som är fuktigare än de andras eftersom Doris är en regnskogsspindel). Den klarade sig i tre dagar, när jag kom hem idag såg det ut så här.

Jag kan förstå om den hade råkat bli begravd när Doris är igång med att gräva, men den är i flera delar som ligger utspridda -det här har hon gjort med vilje! Hon är en regnskogsspindel, man skulle kunna tro att hon trivdes med lite grönt i terrariet...inte lätt att inreda terrarier fint här inte. Men hon har en växt till och den står kvar än så länge i alla fall.

Det verkar kanske märkligt att blogga det här, men det är så ytterst ovanligt att jag ser Kerstin dricka, ökenspindel som hon är. Men ibland så!

Äntligen har jag lyckats få ett par bilder på Doris!

Doris är utanför sin håla nästan alltid så jag har själv inga svårigheter att få se henne, men att öppna locket och ta en bild så att andra också kan få beundra henne...nä minsann! Då försvinner hon ner i sitt hål blixtsnabbt. Men nu har jag lyckats, så här är ett par bilder på en nyömsad Doris, vackert svart med gyllene lockar. Se och njut!

Bara så ni vet: Det här är ett långt och tämligen meningslöst blogginlägg. Jag skriver det mest för att jag tycker att bilderna på Kerstin blev fina.

Spindlar är nog de mest praktiska husdjur man kan ha om man är lat vad gäller skötsel. Städningen består mest i att plocka ut eventuella matrester och mat som inte ätits upp diska ur vattenskålen. Det blir inte mycket matrester, och många spindlar är hjälpsamma och lägger självmant resterna i vattenskålen där de är lätta att upptäcka och ta bort. Men någon gång om året blir det storstädning med rengöring av all inredning och byte av jorden i terrariet. I dag var det Kerstins tur, det var en väldigt väl vald tidpunkt eftersom hon är inne i en av sina ovanjord-perioder och har helt övergett sina underjordiska hålor och tunnlar. Så då gördet ju inget att jag förstör dem när jag byter all jorden.

Det här ser ju ganska trist ut...även om Kerstin nog hellre behållt det som det är om hon fått välja. Spindlar gillar inte förändringar -allt ska vara som det alltid har varit!


Steg 1. Plocka ut Kerstin. Att fånga spindel är ganska enkelt, i synnerhet nu när Kerstin inte är intresserad av att springa ner under jord. Man kan man ta henne i handen, men det här är en snabbare och enklare metod:

Sätt en burk över spindeln.





Vänd burken, inte för snabbt, så att spindeln hinner följa med.





Medan jag gör resten får Kerstins burk stå ovanpå akvariebelysningen på stora akvariet eftersom det är lite varmt där.



Steg 2. Inredningen städas ur för att tvättas. Lägg märke till den lilla träbiten som skymtar precis till vänster om växten och de gröna taggarna med nät över som sticker upp längst till vänster.


Träbiten är inte så liten, utan en tämligen stor träbit som Kerstin har grävt ner.



Och de gröna taggarna är en plastväxt som Kerstin också grävt ner (Det är därför jag har satt dit en plastväxt. Den tål att grävas ner).


Steg 3, städning. När inredningen är borta är det jordens tur. Anledningen till trädgårdshandskarna är att det är trist att få eventuella nässelhår som ligger kvar i jorden (t.ex. efter ett öms) på händerna -de kliar ordentligt, även om just Kerstins hår inte är så farliga.






Och dörrar måste ju terrariet ha. Som tur är så gick glaset mitt av och inte i tusen bitar, så i bästa Mellbrandstil gör jag en abbrovinsch med hjälp av eltejp. Inte är det vackert, men det fungerar. Och hellre en ful dörrabbrovinsch än att låta Kerstin bo i en provisorisk behållare tills jag hinner fixa ett nytt skjutglas.



Steg 4. När terrariet tvättats ur fylls det med ny jord, inredningsgrejerna tvättas och sätts tillbaka, och sen är allt är klart för inflyttning. Om ni undrar varför alla växterna står på högerkanten så är det för att lampan är på den sidan när terrariet står på sin plats i min bokhylla. Det innebär dels att växterna får mer ljus där, dels att de har större chans att få stå kvar eftersom Kerstin hellre gräver på vänsterkanten. Men det finns inga garantier med en Grammostola rosea, som ju är notoriskt ombytlig.

Så, då är allt klart, dags för Kerstin att flytta in!

Jag känner lite att storstädning hos Kerstin är lite som de här käcka inredningsprogrammen i tv, fast tvärtom. Ni vet, de där tv-programmen där käcka inredningsdesigners och hantverkare drar in hos en stackars familj som inte har tid/råd/lust/smak osv att själv göra sin bostad snygg och/eller trevlig, man skickar iväg dem några dar och låter dem sedan få komma hem till en helt förvandlad, toppmodern, trendig bostad som beskådas under glada rop och eventuellt även glädjetårar.

Så går det till på tv. Tänk er nu att familjen i stället invaderas av en i sammanhanget självutnämnd designer/hantverkare som helt mot deras vilja (och trots att de själva är nöjda med sin bostad) slänger ut dem, totalrenoverar allt och sedan tvingar dem att bo där oavsett vad de tycker om den nya inredningen. Ungefär så tror jag att Kerstin uppfattar storstädningar som den här (och då har jag sesutom haft sönder en av hennes dörrar). Kerstin har jobbat mycket med att få allt som hon vill ha det, grävt ner inredningsdetaljer jag satt dit som hon inte gillat osv, och vips åker hon ut, får sitta i en tråkig burk någon timme, sen kommer hon tillbaka och så är allt fel och hon får börja om från början igen. Stackare.

Det första som inte alls faller henne i smaken är den nya jorden. Den är ny, kall och lite fuktig, inte kruttorr och varm som hon vill ha den. Och en Grammostola rosea riskerar inte att bli blöt om fötterna (trots att den inte alls är så fuktig!), så Kerstin vägrar lämna burken. Och jag tycker det känns taskigt att bara vända upp och ner på den.


Min hand är dock ok att gå på, så i stället får hon gå över i handen.




Ok då...men det går sakta och försiktigt, ett steg i taget.




Och jorden kan hon som sagt inte kliva på alls, men hon kan däremot tänka sig att gå på växterna. Trots att hon egentligen inte gillar att ha växter i terrariet -de gör det ju bara det jobbigt att gräva! Om Kerstin hade fått bestämma hade allt sånt där pynt och krafs slängts ut, jag däremot tycker det är tråkigt med ett terrarium som ser ut som en nyplöjd åker. Så vi kompromissar lite, jag sätter dit ganska lite inredning och om Kerstin ändrar om låter jag henne hållas och försöker inte återställa det. Förutom att gräva upp vattenskålen, för där är vi verkligen inte överrens. Jag tycker att en vattenskål är en behållare för dricksvatten, Kerstin tycker att hon har större användning för en soptunna och använder den som det.

Nu står hon med alla fötterna i terrariet! Dock inte en enda på jorden.


Oops, halkade lite med näst främsta högerfoten..tur att man har sju fötter till, så man inte riskerar att beröra den där fuktiga äckliga jorden.

Inte ens att jag bär ut terrariet ur köket och placerar det på sin plats i bokhyllan rubbar henne.
































Så var det färdigt, Kerstin inflyttad och terrariet tillbaka på sin plats. Få se hur länge det dröjer innan vattenskålen är begravd under 1 dm schaktmassor...fast det måste nog torka upp lite innan hon får lust att gräva.

När jag nu sitter och bloggar i stället för att göra nytta är det kanske tur att det finns nån här hemma som jobbar. Doris bestämde sig för att en blomkruka inte var en tillräckligt bra bostad, så hon håller på att gräva en håla bakom krukan i stället. Hon är inte lika flitig som Kerstin när hon är inne i sina grävarperioder, men Doris gräver på och släpar upp imponerande stora jordklumpar (bilden är dålig för den är tagen genom terrariets plastvägg).