Jag vet att jag har lite udda husdjur (spindlar), och jag är mycket väl medveten om att många finner dessa djur motbjudande och otänkbara som husdjur. Det får de naturligtvis tycka, och jag vet också att de som är rädda för vissa djurslag till stor del inte kan hjälpa det. Det är inte det det här inlägget handlar om.




Det här inlägget handlar om fenomenet ni ser om ni läser inlägget "middagsdax" här på bloggen med kommentarer. Någon, för mig okänd, person har kommenterat att Kerstin är äcklig. Kerstin är ju en spindel, så jag som Kerstins "matte" blir faktiskt varken chockad, förvånad eller sårad över att okända människor uttrycker sådana åsikter inte bara om spindlar i största allmänhet utan om ett husdjur som jag haft i flera år och tycker mycket om som individ. Jag är heller inte förorättad över att någon skriver så på min blogg -hade jag inte kunnat stå ut med det hade jag inte lagt ut bilder på mina spindlisar heller. Jag har varit intresserad av djur som de flesta tycker är äckliga hela mitt liv och är van vid alla slags reaktioner, och blir betydligt mer förvånad när någon som inte tidigare kommit i kontakt med dem någon sällsynt gång blir förtjust och intresserad (se t.ex. blogginlägget från i våras om när jag blev inbjudna att prata om spindlar på ett frälsningsarmemöte: http://krydolph.blogg.se/2008/april/kerstin-gar-pa-fralsningsarmemote.html )

Det anmärkningsvärda här är inte att någon finner Kerstin äcklig. Jag har absolut inget att säga om det. Det är inte på något sätt anmärkningsvärt, och jag vill heller inte att folk av missriktad artighet ska ljuga och tala om för mig att hon är fin när de i själva verket tycker hon är jätteläskig. Det anmärkningsvärda är den stora skillnaden mellan ovanligare, udda husdjur som spindlar och vanligare, mer konventionella husdjur i vilka åsikter som är socialt acceptabla att utrycka. Det finns gott om folk som är rädda för hästar, hundar och t.o.m. fåglar, men obehagskänslan utrycks då oftast i termer av personens egen rädsla, i synnerhet när man pratar med ägaren till djuret.   

Gör tankeexperimentet att byta ut bilden på Kerstin mot en bild av t.ex. en söt kattunge och fundera på hur man upplevt kommentaren till inlägget och vad man tänkt om den som skrivit den då.

Det är också intressant att sådana här djur ofta väcker så starka känslor -det är mycket få som håller sig neutrala eller bara svagt positiva/negativa till spindlar. Även om det faktiskt finns folk som tycker illa om t.ex. katter också, hur många hade reagerat starkt nog för att skriva en sådan kommentar om en bild på en katt? Eller se Annelies fina blogg om sina hundar (http://sagoruna.blogspot.com/)  och föreställ er att där läsa en liknande kommentar till en av bilderna på hundarna, bara som ett tankeexperiment. Och om ni sett samma kommentar där, hur hade ni reagerat? Vad tänker man om den som skrivit om kommentaren lämnats till en bild på Eira eller Ernst jämfört med till bilden på Kerstin? Nog hade man tyckt att det var väldigt märkligt, inte bara att någon hyste sådana åsikter om whippets utan även att personen i fråga faktiskt uttryckte dessa åsikter på en blogg som till stor del handlar om whippets?

Kerstin äter middag, på menyn står syrsa som alltid är lika gott.

Kerstin är för tillfället inne i en aktiv, alert, orädd och inte minst jakt- och matglad period. Till skillnad mot andra perioder då hon sticker och gömmer sig bara man tittar åt terrariets håll.



Så här står det om arten Grammostola rosea på en internetsida:

"Temperament: docile and calm, skittish, defensive.
Special notes: Notorious for "mood swings", fasting and in general strange behavior."

Alltså: Arten är till temperamentet både snäll och lugn och "hispig" och defensiv, dessutom är den känd för humörsvängningar, att matvägra långa perioder, och i största allmänhet konstigt beteende. Allt stämmer utmärkt väl på Kerstin...(men notera att arten, hur mycket temperamentet än varierar både inom och mellan individer, aldrig betecknas som aggressiv).

Jag har ju flera gånger tidigare konstaterat att så fort jag tror att jag vet var jag har Kerstin gör hon något som överraskar mig. I dag hittade jag henne hängande upp och ner i terrarietaket, Kerstin som bara i sällsynta fall klättrar upp på väggarna när det är för blött på bottnen i terrariet (vilket det inte är nu). Jag har ingen aning om varför. Men det är vanligt att spindlar av arten Grammostola rosea beter sig lite märkligt ibland så det är bara att konstatera att allt är normalt...

Dörrarna till Ethels terrarium passade inte jättebra i det dörrlösa terrariet på jobbet, men de passade tillräckligt bra för att kunna användas. Följaktligen har Marianne flyttat till Botan och så får jag fixa bättre dörrar vid tillfälle, för nu har jag ju ett dörrlöst terrarium hemma i stället...

Som väntat klarade sig inte Ethel. Det är svårt att göra något åt sjuka spindlar, och när det som i det här fallet inte ens går att upptäcka något som är fel kan man knappt göra något alls. Kerstin och Marianne mår i alla fall förträffligt och inget ont som inte har något gott med sig -kanske passar Ethels terrariedörrar Mariannes dörrlösa terrarium så att hon äntligen kan flytta in i sitt terrarium (och annars kan hon ju ta över Ethels)?

Stackars lilla Ethel mår inte bra!

När jag kom hem i förrgår var allt som vanligt, men i går tyckte jag hon var lite slöare än hon brukar vara och idag sitter hon mest hopkrupen på ett sätt som inte är riktigt friskt för en spindel. Det syns inget fel alls på henne, har kollat noga och även undersidan (bakkroppen är känslig, ett sår där så förblöder spindeln lätt, men inget syns så har hon en skada har den slutat blöda). Det är inte lätt att behandla sjuka spindlar, ett sår som blöder kan man försöka laga och yttre parasiter (ovanligt) kan man plocka bort. Men på Ethel ser allt normalt ut förutom att hon är trött och slö. Och hon är inte gammal nog att dö av ålderdom heller. Jag har ingen aning om vad som kan vara fel det enda jag kan göra är att ge lite extra fukt och värme. Håll tummarna!

Ethel mår inte bra! Och jag vet inte vad som är fel eller vad jag ska göra åt det. Hon verkade må bra i förrgår när jag kom hem, i går tyckte jag hon var lite ovanligt slö och i dag ligger hon hopkrupen på ett sätt ingen frisk spindel gör och rör sig bara motvilligt om man petar på henne. Det syns inga skador eller annat misstänkt någonstans och jag har kollat noga, även undersidan av bakkroppen (bakkroppen är ömtålig -ett sår där så blöder spindeln lätt hjäl, men allt ser helt ut). Hon har fått extra fukt och värme i terrariet, mer kan jag inte göra...

I går kväll anlände Marianne, min blivande jobbspindel! 



Marianne är en Brachypelma vagans och liksom Kerstin och Ethel ganska lugn och snäll, fast med en lite större benägenhet än Grammostolaspindlar som Kerstin och Ethel att sparka nässelhår (notera de kala fläckarna på rumpan). Släktet Brachypelma har i övrigt mycket gemensamt med släktet Grammostola, de är även de amerikanska släkten som lever i torra områden och inte är särskilt benägna att bitas.

Marianne är lite större än Kerstin och Ethel och lite mer kompakt byggd. Hon har liksom Kerstin vissa tendenser att gräva ner sig, men kommer nog ändå att bli jobbspindel snarare än Ethel. Och vacker är hon, bilderna är ganska dåliga och gör henne inte alls rättvisa. Hon ser alldeles sammetssvart ut med skarpt rödorangea hår på baken!

Jag har velat ha en jobbspindel i stort sett ända sen jag flyttade till Stockholm för tre år sen. Flera av mina kolleger på Botan har små akvarium på sina rum, och då borde väl jag som jobbar med spindlar faktiskt ha en spindel (dessutom mycket mer lättskött än ett akvarium)? Därför har tanken länge funnits att ha ett litet terrarium på jobbet med en bra "utställningsspindel", som bör vara lättskött och framme mycket i terrariet (inte gräver ner sig). Det här har dock aldrig blivit av, dels för att jag inte vleat flytta en av mina spindlar här hemma till Botan (det blir ju så tomt i bokhyllan här hemma då, dessutom hade jag tvingats välja Ethel eftersom Kerstin är nergrävd så mycket och då blir det tråkigt här hemma med bara en nergrävd spindel). Dessutom har det inte känts roligt ur inredningssynpunkt att flytta ett terrarium till jobbet eftersom vi suttit ganska hopträngda tre stycken i mitt rum på Botan.

Men så nyligen blev det mer plats i rummet där jag sitter (för mycket plats!) eftersom en av mina rumskompisar bytte rum, och tankarna på en jobbspindel fick ordentlig fart igen. Och nu har även min långvariga rumskompis Sonja ,som haft turen att få jobb på artdatabanken, försvunnit. så nu är det så tomt här att jag uppskattat lite sällskap, även om det bara är av en spindel. Därmed har jag mer eller mindre bestämt mig för att äntligen skaffa en jobbspindel, och har funderat lite över lämpliga arter och tittat runt en del på annonser (ingen djuraffärsspindel här inte, djuraffärerna häromkring missköter oftast sina djur samt tar hutlöst betalt).

Allra helst bör jobbspindeln förstås vara en art som fungerar bra som jobbspindel (se kriterierna ovan), men om det visar sig svårt att hitta en sådan finns även alternativet att låta Ethel flytta till Botan och låta den nya spindeln fylla hennes plats i bokhyllan hemma (men jag hade saknat Ethel hemma i så fall...). Vi får se vad det blir, men något blir det nog!

Kerstin är ju, som ni tidigare kanske förstått på den här bloggen, inne i en myckt flitig period. Beteendet hos arten Grammostola rosea går mycket i perioder, och Kerstin har på sistone haft först gräv- och sedan städmani (se sagan om ringen-inlägget). Många nätter på sista tiden har det prasslat och rasslat i terrariet om nätterna, och nu har jag äntligen börjat se ett mönster: Kerstin tycker att jag har skräpat ner hos henne eftersom jag för en tid sedan slängde in en näve vissna löv i terrariet som mat åt daggmaskarna som delar terrariet med henne (=renhållningsarbetare). Det var inte uppskattat tydligen, för nu har jag uptäckt att löven som tidigare var ganska utspridda) alltmer har koncentrerats i och runt vattenskålen, vilket är Kerstins vanliga soptipp.

Förutom att jobba med detta har Kerstin även grävt ännu en ingång till sitt tunnelsystem, denna gång mycket dekorativt placerat i terrariets främre högra hörn under träroten. Detta hörn har hon tidigare aldrig varit intresserad av att uppehålla sig i alls, och därför är det just där jag planterat terrariets enda äkta växter. Undrar hur länge de ska få överleva nu?

Jag har fått en smått märklig uppgift i helgen. Min kollega Lasse i hornsektionen är på något sätt inblandad i att ordna med underhållning till någon form av samkväm i frälsningsarméns regi, detta ska tydligen bestå i att folk med märkliga yrken ska intervjuas och så får folk gissa vad de jobbar med. Och tydligen har jag ett tillräckligt udda yrke för detta...Ska bli ganska intressant. För ändamålet har jag idag varit nere en sväng vi Brunnsviken bakom Botan och där infångat några vargspindlar som jag tänkte ta med mig i uppvisningssyfte (undrar om de blir de första vargspindlar som bevistat en frälsningsarmélokal?). Det kryllade av dem därnere vid viken och kvicka var de i vårsolen, märks att det börjar dra ihop sig inför fältsäsongen...

Hemma bjöds de infångade spindlarna på mat, det måste ju vara jobbigt att springa omkring så som de gjorde i solen. Syrsorna var kanske i största laget för en Pardosa, men en Pardosa låter sig minsann inte hejdas i första taget. Peter och jag informerade i dag vår nye exjobbare (förhoppningsvis) om att Pardosa var aggressivare jägare i förhållande till sin storlek än andra, större vargspindlar, och det tvivlar väl ingen på?




Det är alltså spindeln till vänster, och syrsans huvud som sticker upp ovanför spindeln. Och denna brutala tjej ska jag alltså ta med mig till frälsningsarmén...

Kerstin har, efter att länge varit nöjd med den bohåla hon har (som sträcker sig längs hela bakre kanten av terrariet) nu arbetat en tid med nya schaktningsarbeten i terrariet. Mängder av jord har burits upp i käkarna, en jordklump i taget, från underjorden och mycket noga spritts ut över nästan hela terrariets yta. På sista tiden har hon burit upp lecakulorna som fanns allra längst ner i terrariet. Vattenskålen är begravd under två cm jord (och lecakulor). De grågröna taggarna som skymtar bakom Kerstin är en plastväxt som egentligen är ca 1 dm hög. Numera är den nästan helt begravd, bara knappt 1 cm sticker upp.



Man kan ägna böcker åt hur man ska inreda terrarier, men i det här fallet är det ganska enkelt -Kerstin gör som hon själv vill, oavsett vad jag tycker. Och det är rimligt tycker jag, det är trots allt hon som bor dä. Sen vill jag ju ändå gärna att terrariet även ska vara trevligt ut att titta på, och det är Kersins och mina åsikter går isär. Inredningsdetaljer som växten, trädrötter, vattenskål med mera riskerar alltid att försvinna under jord eller, i växternas fall, dö. Vet inte hur många växter jag försökt plantera hos Kerstin under årens lopp -de får stå kvar en tid, sedan blir de antingen begravda när Kerstins drar igång ett av sina tunnelbyggen och omfördelar mängder av jorden i terrariet,  eller dör av kvävning efter att ha täckts av spindelnät. Om de inte redan torkat ihjäl eftersom Kerstin är en spindel vars naturliga habitat är halvöknar, så jag försöker hålla klimatet i terrariet ganska torrt. Detta är anledningen till att Kerstin numera har en plastväxt i terrariet, jag är inte särskilt förtjust i sådana men äkta växter klarar sig helt enkelt inte. Den här ser hyfsat äkta ut, den gör att terrariet för ett mänskligt öga ser trevligare ut än om terrariet var fyllt med enbart jord, och jag kan alltid kan gräva upp den och sätta den någon annanstans när den blir begravd.

Senaste delen i Kerstins projekt är en extra dörr -de två gamla ingångshålen i de två bakre hörnen räckte tydligen inte, för nu finns ett nytt hål ungefär mitt i terrariet. Och jag är som vanligt helt imponerad av den målmedvetenhet och den omsorg en spindel kan lägga ner på sitt bo, och tänker på alla stackars spindlar av just denna art jag sett i djuraffärer på ett underlag bestående av ca en cm akvariegrus, helt utan möjlighet att gräva och utan skyddsmöjlighet i ett bo de kunnat utforma själv och placera där de själv finner lämpligast (och alldeles för ofta utan någon skyddsmöjlighet alls).



Om man läser på om Grammostola rosea anses det ofta vara en art som visserligen kan gräva bon själv, men som lika gärna nöjer sig med ett färdigt gömställe som t.ex. en barkbit eller en tom blomkruka. Som den biolog och forskarstuderande jag är har jag förstås försökt testa detta. Jag kan inte uttala mig om någon annan G. rosea än just Kerstin (och roseor är kända som spindlar där skillnaden mellan individer är ganska stor med fågelspindelmått mätt ) men hon har ända sedan jag skaffade henne alltid haft möjlighet att välja mellan färdiga gömställen och att gräva själv, och alltid valt det senare. Alla försök att förse henne med färdiga gömställen har misslyckats -hon har för tillfället en trädrot och en stor barkbit i terrariet, och har tidigare haft en halv blomkruka också, men inget annat än en underjordisk, egentillverkad tunnelformad håla duger som boplats åt henne. Det rakt motsatta gäller för Ethel, min G.aureostriata, som bor i en halv blomkruka och inte gräver mer än nödvändigt (skrapar undan lite jord inuti och precis utanför krukan). 



Ethels bo är inte lika insynsskyddat som Kerstins underjordiska gångar och har bara en in-och utgång, men å andra sidan har hon ju knappt gjort något jobb alls själv...och hos Ethel kan man plantera växter utan att riskera att de dör annat än av uttorkning.