Kerstin har, efter att länge varit nöjd med den bohåla hon har (som sträcker sig längs hela bakre kanten av terrariet) nu arbetat en tid med nya schaktningsarbeten i terrariet. Mängder av jord har burits upp i käkarna, en jordklump i taget, från underjorden och mycket noga spritts ut över nästan hela terrariets yta. På sista tiden har hon burit upp lecakulorna som fanns allra längst ner i terrariet. Vattenskålen är begravd under två cm jord (och lecakulor). De grågröna taggarna som skymtar bakom Kerstin är en plastväxt som egentligen är ca 1 dm hög. Numera är den nästan helt begravd, bara knappt 1 cm sticker upp.



Man kan ägna böcker åt hur man ska inreda terrarier, men i det här fallet är det ganska enkelt -Kerstin gör som hon själv vill, oavsett vad jag tycker. Och det är rimligt tycker jag, det är trots allt hon som bor dä. Sen vill jag ju ändå gärna att terrariet även ska vara trevligt ut att titta på, och det är Kersins och mina åsikter går isär. Inredningsdetaljer som växten, trädrötter, vattenskål med mera riskerar alltid att försvinna under jord eller, i växternas fall, dö. Vet inte hur många växter jag försökt plantera hos Kerstin under årens lopp -de får stå kvar en tid, sedan blir de antingen begravda när Kerstins drar igång ett av sina tunnelbyggen och omfördelar mängder av jorden i terrariet,  eller dör av kvävning efter att ha täckts av spindelnät. Om de inte redan torkat ihjäl eftersom Kerstin är en spindel vars naturliga habitat är halvöknar, så jag försöker hålla klimatet i terrariet ganska torrt. Detta är anledningen till att Kerstin numera har en plastväxt i terrariet, jag är inte särskilt förtjust i sådana men äkta växter klarar sig helt enkelt inte. Den här ser hyfsat äkta ut, den gör att terrariet för ett mänskligt öga ser trevligare ut än om terrariet var fyllt med enbart jord, och jag kan alltid kan gräva upp den och sätta den någon annanstans när den blir begravd.

Senaste delen i Kerstins projekt är en extra dörr -de två gamla ingångshålen i de två bakre hörnen räckte tydligen inte, för nu finns ett nytt hål ungefär mitt i terrariet. Och jag är som vanligt helt imponerad av den målmedvetenhet och den omsorg en spindel kan lägga ner på sitt bo, och tänker på alla stackars spindlar av just denna art jag sett i djuraffärer på ett underlag bestående av ca en cm akvariegrus, helt utan möjlighet att gräva och utan skyddsmöjlighet i ett bo de kunnat utforma själv och placera där de själv finner lämpligast (och alldeles för ofta utan någon skyddsmöjlighet alls).



Om man läser på om Grammostola rosea anses det ofta vara en art som visserligen kan gräva bon själv, men som lika gärna nöjer sig med ett färdigt gömställe som t.ex. en barkbit eller en tom blomkruka. Som den biolog och forskarstuderande jag är har jag förstås försökt testa detta. Jag kan inte uttala mig om någon annan G. rosea än just Kerstin (och roseor är kända som spindlar där skillnaden mellan individer är ganska stor med fågelspindelmått mätt ) men hon har ända sedan jag skaffade henne alltid haft möjlighet att välja mellan färdiga gömställen och att gräva själv, och alltid valt det senare. Alla försök att förse henne med färdiga gömställen har misslyckats -hon har för tillfället en trädrot och en stor barkbit i terrariet, och har tidigare haft en halv blomkruka också, men inget annat än en underjordisk, egentillverkad tunnelformad håla duger som boplats åt henne. Det rakt motsatta gäller för Ethel, min G.aureostriata, som bor i en halv blomkruka och inte gräver mer än nödvändigt (skrapar undan lite jord inuti och precis utanför krukan). 



Ethels bo är inte lika insynsskyddat som Kerstins underjordiska gångar och har bara en in-och utgång, men å andra sidan har hon ju knappt gjort något jobb alls själv...och hos Ethel kan man plantera växter utan att riskera att de dör annat än av uttorkning.