Kackerlacka -så känner du igen dem: Platt kropp, taklagda täckvingar som är mjukare och mer genomskinliga än hos skalbaggar, litet nedböjt huvud som ofta inte syns rakt uppifrån, långa antenner och taggiga ben. Hos den här arten har bara hannarna vingar vilket gör det lätt att skilja på könen.



Kackerlackorna som hushållet berikades med för några veckor sedan stortrivs härhemma, efter vad det verkar mycket bättre än hos sin förre husse. Den ena populationen har växt snabbt och verkar stortrivas, i synnerhet verkar det ha haft god effekt att jag medvetet ändrat könsfördelningen i populationen genom att mata spindlar främst med hannar, detta för att minska bråken mellan hannarna i konkurrensen om honorna (vilket är stressande även för honorna) utan att för den skull minska populationstillväxten. 

Jag matar alltså främst spindlarna med vuxna hannar, och i fredags tog jag med mig ett par till spindeln Marianne som bor på jobbet. Hon fick två stycken eftersom det var ett tag sen hon fick mat sist ,så jag misstänkte att hon var hungrig. Det var hon, den ena kackerlackan strök med direkt. Men Marianne är en lite äldre, fullvuxen fågelspindeldam och tydligen räcker en kackerlacka för att hålla henne mätt ett bra tag, för i måndags fanns fortfarande kackerlackshannen på bilden ovan kvar i terrariet, vid liv och till synes utan några bekymmer i världen förutom möjligen bristen på kackerlacksflickor att uppvakta. Jag tänkte att han nog skulle bli uppäten snart  så jag lät honom vara kvar.

I tisdags var jag på kurs en stor del av dagen, i onsdags såg jag inte till kackerlackan och trodde att han blivit uppäten, i torsdags jobbade jag hemma, men så i går när jag kom till jobbet fick jag se ett par viftande antenner i terrariet...kackerlackan. Och efter en vecka i ett spindelterrarium utan att bli uppäten måste denna kackerlacka antingen vara otroligt bra på att hålla sig undan Marianne, eller (troligare) Marianne vara ganska ointresserad av att äta upp honom.

Oavsett vilket fick kackerlackan följa med mig hem igen för att återförenas med sina kompisar härhemma, där han i stället för att vara på sin vakt mot rovdjur kan ägna sig åt att festa på äpple och morot, skryta för honorna om sitt hjältemod i farans stund, imponera på de andra hannarna med sina äventyr i jättespindelns håla, och berätta spännande historier om sina resor och eskapader för sina barn och barnbarn. För tillfället är ju hannarna som sagt i minoritet i kackerlackspopulationen, så jag tror nog att han fick ett varmt välkomnande av honorna. Hoppas bara för spindlarnas del att han inte faktiskt är en superhjältekackerlacka som kommer att föra vidare sina överlägsna predatorförsvarsgener till nästa generation.