Kerstin valde Skåldödagen för att ömsa skinn, och blev naturligtvis så otroligt vacker efteråt som man har en tendens att glömma att en rosea kan vara. Obs - den som är spindelrädd slutar lämpligtvis läsa nu...om man inte vill fortsätta i terapisyfte förstås.

Tyvärr en otroligt dålig bild, men visar tydligt skillnaden i färg före och efter öms. Nyömsad spindel (ljusare) längst fram, det gamla skinnet sticker upp bakom längs väggen. 




Närbild på de rosa iriserande håren på framkroppen - och notera att det här är en bild på det gamla, ömsade skinnet, de nya har mycket mycket mer lyster (men Kerstin har gått och gömt sig så ni får ingen bild på dem).




Och så här ser en spindelmun ut, bara så ni vet. Det är sånt här som är svårt att få se på nära håll på själva spindeln, men på ett ömsskinn kan man titta och fotografera utan att störa och stressa. Bilden är tagen underifrån, ni ser ett par av frambenen på vardera sidan och så käkarna med "tänderna" överst och munnen under dem. De långa tänderna är rörliga och fungerar lite som en fällkniv - i vila ligger de nästan tryckta mot käken, när de ska användas fälls de ut.




"Pälsen" på fötterna har en helt annan struktur än den på spindelns kropp i övrigt, den är kort, väldigt tät och påminner om plysch. De här håren ger spindeln väldigt bra grepp (de kan klättra på helt släta vertikala ytor som t.ex. glas), och notera att den har dem inte bara under själva foten, den yttersta leden som är den som spindeln går på, utan även på den näst yttersta leden.




Nyömsad och fin.