Rovdjurens rovdjur?
Intressant! Och på tal om vem som äter vem; i SDS härom dagen fanns en artikel vars budskap var, att vi människor borde äta betydligt mer insekter. Man påstod där, att insekters proteininnehåll tillkommer med betydligt naturvänligare leverne (växthusgasutsläpp) än vad som är fallet beträffande de så förhatliga kossorna.
Insekter är väldigt bra proteinkällor ja! Men sen är det väl egentligen ingen som vet vilka effekter man får om man börjar massproducera dem i så stor skala som skulle behövas för att ersätta det kött vi äter idag...
Sen är det som sagt så att kossorna tyvärr svartmålas lite väl mycket, eller rättare sagt, man drar allt för ofta alla kossor över en kam. En ny rapport puttar för tillfället ner korna från den tidigare förstaplatsen till andra, där de ersätts av transportsektorn som den största klimatboven. Det må vara hugget som stucket, men förbränning av fossila bränslen är sammantaget en enorm och växande klimatbov, så det vore bra om man kunde lyfta den frågan lite mer, för nu hamnar den lätt i skymundan när man låser debatten vid kors fjärtande. Det finsn också andra otroligt stora växthusgaskällor som ännu lättare glöms bort i debatten - t.ex. risodlingar och kolgruvor (fossila bränslen igen..).
Därmed inte sagt att korna inte är en avsevärd växthusgaskälla, det är de - men hur stor beror också otroligt mycket på djurhållningen och det är därför väldigt fel att dra dem över en kam. Kor som äter mycket stråfoder (gräs, hö, ensilage) släpper ut enormt mycket mindre av både koldioxid och metan än kor som står inne året om och nästan enbart äter mycket kraftfoder, sojaprotein med mera. Svenska kor är bra i det avseendet, även de i konventionell produktion växthusgaskompenserar sig själva till stor del just eftersom vi i Sverige dels använder mycket stråfoder under vinterhalvåret, dels har korna ute om sommaren. Kor som går på naturbetesmarker är ännu bättre och kan växthusgaskompensera sig själva nästan helt, vilket innebär att de rentav kan vara bättre ur växthusgassynpunkt än fjärrproducerat växtprotein. Så lika viktigt som hur mycket kött vi äter är vilket kött vi väljer att äta...
Till detta kommer kors oerhörda naturvårdsnytta. Ängs- och hagmarker (dvs marker specifikt avsedda att producera djurfoder) kan ha fler arter per kvadratmeter än en regnskog, men medan vi svenskar gärna engagerar oss just i regnskogarnas miljöproblem (vilket förstås är bra) så vet många inte ens vad som är skyddsvärd natur härhemma - eller hur otroligt mycket och snabbt dessa naturtyper minskat. Kor är det bästa betesdjuret ur naturvårdssynpunkt, de bevarar arter genom att hålla betesmarker öppna och på strandängar fyller de också en viktig funktion i att effektivt omvandla näring från övergödda sjöar och havsvikar till protein- och näringsformer som är användbara för oss i form av mjölk- och köttprodukter samt stallgödsel.
Det senare är viktigt, för vi börjar nämligen få brist på fosfor i världen, trots all övergödningsproblematik. Men allt fosfor som används i handelsgödsel kommer från gruvbrytning av fosfat, som finns inte i obegränsad mängd. Stora mängder av dessa fosfater spolas sedan ut i sjöar och hav genom avrinning från åkermarker, och där går den i princip förlorad för oss. Precis som man pratar om "peak oil" pratar man idag även om "peak fosfor". Vi har brist på fosfor i användbar form, men däremot har vi mycket för mycket av det i våra övergödda sjöar och hav...och att beta strandängar som översilas av sjö- eller havsvatten är ett av de få sätt som finns för oss att alls ta tillvara åtminstone en del av den näringen. Det här är något man satte i system förr i våta betesmarker av alla slag, men numera förekommer det i stort sett bara på strandängar som översilas naturligt.
Utmärkt kommentar Kajsa! Det kanske inte är helt tydligt - men, jag ÄR OCH HAR ALLTID VARIT på kossornas sida; sett till helheten! Och det där med gödning; jag hävdade väldigt tidigt - 50 år tillbaka när man förundrade sig över lantbrukets fantastiska skördar (typ 30 säckar vete per tunnland) - att vänta bara tills konstgödningen tar slut, då är vi nog tillbaka på mindre än 10 säckar igen. Allt följer den så kallade energiprincipen; bl a "energi kan inte skapas av intet".
Nej, fast det är ju inte energi konstgödningen bidrar med utan näring. Energin får växterna från solen, och med den energin är det ju nu tvärtom lite för mycket av det goda när inte växthusgaserna lämnar atmosfären som de ska...
Visst är det så - men menar du, att näring inte är förknippad med ett energiinnehåll?!
Nej, näringsämnen är inte samma sak som energi.
För oss själva och andra djur hänger dessa dock tätt ihop eftersom det mesta av det vi äter innehåller både näring och energi. Men det är ofta olika kemiska ämnen som fungerar som näringsämnen och som energibärare. Att näring och energi inte nödvändigtvis går hand i hand blir väldigt tydligt hos just växter, där all energi kommer från solen och alla näringsämnen från jorden (eller vilket substrat de nu växer i), med undantag för kvävefixerande växter som hämtar kväve även från luften.
Växter tar upp energi i form av solljus genom fotosyntes, vilket i princip innebär att solenergi omvandlas till kemisk energi genom att kol tas upp (från luften för landväxter) och omvandlas till socker. Energin binds på det viset upp i kolföreningar (socker) och kan sedan omvandlas vidare till andra slags kolföreningar som t.ex. kolhydrater, stärkelse m.m. Och när vi djur äter växter (eller andra djur) tar vi upp energi i form av just denna kemiska energi.
I biologin när man kartlägger hur energi rör sig genom biologiska system (oavsett om vi pratar om energiflöden inom den enskilda organismen eller energiflöden mellan hela ekosystem) är det just kol man mäter och följer, eftersom det tas upp av det biologiska systemet tillsammans med solenergin och därmed fungerar som en kemisk energibärare.
Sen är det som sagt så att för oss djur fungerar samma födoämnen ofta som både närings- och energikälla. Men man kan också konstatera att dessa båda inte nödvändigtvis är särskilt tätt korrelerade - tittar vi t.ex. på enkla kolföreningar som i princip är uppbyggda av enbart kol-, väte- och syreatomer, som enkla sockerarter och snabba kolhydrater, så har de ett väldigt stort energiinnehåll men ett mycket litet näringsinnehåll. Och rent socker (druvsocker) innehåller inga näringsämnen alls - skulle man bara och enbart äta rent socker skulle man få alltså i sig enormt mycket energi men ingen näring alls...
Sedan kan naturligtvis även näringsämnen som kväve, fosfor med mera bindas in i kolföreningar och då kan ett och samma kemiska ämne fungera som både energi- och näringskälla. Men det gäller enbart för djur, för växter hämtar all sin energi direkt från solen. Vad gäller det eventuella energiinnehållet i handelsgödsel vet jag inget om det - det förutsätter att det finns någon form av kolföreningar i den kemikaliecocktail handelsgödsel utgör, men om det innehåller sådana är det möjligt att ett djur skulle kunna ta upp energi ur det. Men inte en växt.
Observera att jag INTE skrev, att "näringsämnen är samma sak som energi"! - i övrigt håller jag med om det mesta i din initierade kommentar. Dock skulle jag vilja veta din definition av "begreppet" NÄRINGSÄMNE/-KÄLLA. I stort sett all materia (något som innehåller MASSA) är ju en energibärare.
Energikällor är i det här sammanhanget (biologiska sammanhang) energi i former som organismen kan ta upp och använda. Dvs det handlar inte om ifall materian innehåller energi eller inte - det gör den ju oftast- utan om att det är i en form som går att utnyttja för organismen. Går inte det spelar det ingen roll hur stort energiinnehållet är, ämnet i fråga utgör ändå ingen energikälla. Och det innebär också att t.ex. en kväveförening kan fungera som näringskälla eftersom kväve är ett viktigt näringsämne, men inte som energikälla för majoriteten av alla organismer om det inte också är en organisk förening (kolförening).
Växter hämtar sin energi från solen, och det kol som behövs för att binda upp energin hämtas från luften (för landväxter, vattenväxter och alger får sitt kol från vattnet). Djur och många andra organismer (t.ex. svampar och de flesta bakterier) tar upp energi genom att bryta ner kemiska bindningar i organiska föreningar. Och djuren behöver sådana föreningar även som kolkälla för att kunna binda in energin i sina egna vävnader eftersom djur inte kan fixera kol (dvs använda kol direkt ur luften som växterna gör). För oss djur är det alltså enbart organiska föreningar som kan utnyttjas som energikällor, inget annat - hur mycket energi det än innehåller.
Det finns dock organismer som kan hämta energi ur ickeorganiska föreningar också - men då pratar vi väldigt specialiserade mikroorganismer, t.ex. bakterier som kan bryta ner svavelföreningar. Det finns vissa djur som lever i symbios med sådana mikroorganismer, t.ex. de där märkliga rörmaskarna som lever vid svavelkällor vid förkastningar i havsbottnen på stora djup, så då pratar vi om arter som indirekt kan utnyttja nedbrytning av ickeorganiskt material, lite i likhet med hur vissa djur utnyttjar andra mikroorganismer för att bryta ner väldigt stora svårnedbrytbara molekyler som t.ex. cellulosa. ¨
Vad gäller begreppet näringsämnen så räknas kol absolut dit, men i vissa sammanhang (t.ex. födovävsekologiska) skiljer man ut det från övriga näringsämnen just i egenskap av energibärare.
Än en gång - jag förstår absolut vad du säger och är ärligt väldigt imponerad av dina kunskaper i ämnet. Men det jag hänger upp mig på är följande. Du säger "det är ju inte energi konstgödningen bidrar med utan näring" - och det är ju där som det "knyter sig". Finns där ingenting i denna näring (enligt din åsikt) - som t ex vetet (omvandlat eller inte) kan tillgodogöra sig - som skulle kunna mätas i kalorier, joule, Ws eller hur man nu vill kvantifiera energi?
Nej. Vetet tar inte upp energi i kemisk form, det tar upp energi i form av solljus via fotosyntes, bara och enbart. Någon annan typ av organism hade kanske kunnat tillgodogöra sig energi ur gödningen, men inte en fotosyntetiserande växt som t.ex. vete.
Det vetet får från näringen är näringsämnen som kan användas för att bygga upp vävnader och olika substanser - men energin som driver upptaget och de kemiska omvandlingarna kommer från solen, och kolet som också behövs som "byggmaterial" kommer från luften i form av koldioxid.
Oj vilken växtfysiologisk diskussion detta blev...det får mig att minnas den gräsliga föreläsningssalen på växtfys i Lund där det väldigt snabbt blev syrefattigt under föreläsningarna - där hade man trivts mycket bättre om man varit växt och kunnat andas koldioxid!
Men en intressant diskussion hursomhelst :) - och utan tvivel är solinstrålningen den mest betydande energikällan i vetefallet. Men om det är den enda, är kanske mer en definitionsfråga i så fall. För mig borde "materia" inte kallas gödning/näringsämne/-källa om det inte kan omsättas i någon (annan) energiform - naturligtvis en process som i sig också kan kräva energitillförsel från lämplig yttre källa (typ solen).
(Att andas koldioxid vore nog inte så dumt i dessa tider. Men vi lär ju gå mot en ny istid om c:a 40 kÅr - oberoende av hur vi människor ställer till det.)
Nej, solljus är den enda energikällan i vetefallet, verkligen. Fotosyntetiserande växter är biologiskt inte kapabla att ta upp energi i kemisk form - det är grundläggande växtfysiologi (fotoautotrofi heter det på biolognördiska).
Näring är i biologiska sammanhang inte på något vis synonymt med energi. Enkelt uttryckt syftar näring på de kemiska ämnen som utgör byggmaterialet för att organismen ska kunna växa och underhålla sina vävnader med mera - och begreppet näringsämnen inkluderar bara grundämnen, inte kemiska föreningar. Grundämnet kväve är t.ex. ett näringsämne, men kväveföreningarna som kvävet kommer ifrån (t.ex. nitrater i marken, eller kvävgas för kvävefixerande växter) är det inte. Även om organismen kan ta åt sig energi genom att bryta kemiska bindningar (vilket växter alltså inte kan, men det kan djur) så räknas det ändå inte som att näringsämnet har ett energiinnehåll - för näringsämnet är kvävet i sig, inte den kemiska föreningen den finns i när den tas upp. Istället ser man det som att födoämnet har både ett näringsinnehåll i form av olika näringsämnen och ett energiinnehåll i form av kemiska bindningar. Näringsämnet i sig är alltså inte en energikälla - för atomklyvning är nu inte en biologisk process som levande organismer tillgodogör sig energi från. Näringsämnena är enbart byggstenar för organismen - begreppet inkluderar inte den energi som behövs för att sammanfoga dem, oavsett varifrån den energin kommer (även om den kommer från samma molekyl).
Och om sagt, för en fotosyntetiserande växt utgör kemiska bindningar inte en energikälla - och det är lätt att testa. Det spelar ingen roll hur mycket och hur högvärdig näring du ger en växt om du har den i kolmörker, den kommer att dö ändå.
Vidare kan nämnas att i mänskliga dietsammanhang betraktar man ibland stora ämnesgrupper som kolhydrater, proteiner med mera som näringsämnen. Men det är inte något som används i biologisk vetenskap (eller i jordbrukssammanhang, såvitt jag vet) - det funkar bara att göra så i medicin där allt handlar om en enda art. Inom biologisk vetenskap och andra sammanhang där man arbetar med system där man kan behöva göra jämförelser mellan arter och större organismgrupper som har olika krav skulle det bli väldigt rörigt.
Den biologiska vetenskapligt underbyggda synen på dessa begrepp är fullständigt klar för mig genom dina mycket kunniga kommentarer ovan - start tack!
(Får se om jag senare publiserar ett eget inlägg om lite andra tankegångar kring begreppet energi.)
:)
